Hur kan Paul Manafort och Michael Cohens beteenden belysa Trumps syn på makt och ansvar?

Det är svårt att överskatta mängden lögner och omfattningen av den bedrägeri som omgav Paul Manafort. Hans envisa förnekelse av ansvar och hans påståenden om att åtalet mot honom var orättvist är i sig en manifestation av en grundläggande vägran att erkänna verkligheten. Trots den starka bevisningen mot sin tidigare kampanjchef valde Donald Trump att stötta Manafort och beskrev hans straff som orättvist, vilket signalerar en politik där lojalitet och status inom det politiska etablissemanget kan upphöja en person över de vanliga reglerna. Manaforts uppträdande, som bland annat inkluderade att bygga sitt hus tre och en halv fot högre än vad som tilläts enligt lokala bestämmelser och ignorera grannars klagomål, målar upp bilden av en man som inte bara anser sig vara utanför reglerna utan aktivt bryter mot dem utan ånger.

Denna berättelse avslöjar en personlighetstyp som inte bara tror sig ha rätt till undantag från normer utan också agerar utifrån denna övertygelse genom att konsekvent vägra följa lagar och sociala konventioner. När han slutligen konfronteras med sitt regelbrott – vare sig det handlar om juridiska påföljder eller grannars kritik – saknas det förväntade uttrycket av ånger. Samtidigt speglar Trumps försvar av Manafort och andra liknande fall en större dynamik där individer med privilegier och inflytande omvandlas till offer som påstås bli orättvist behandlade när de konfronteras med rättvisans krav.

I kontrast till Manaforts redan etablerade känsla av rättighet och regelbrott ger Michael Cohens fall en inblick i hur vanliga individer kan dras till och formas av Trumps maktutövande. Cohen, som inledningsvis var en relativt ordinär affärsjurist, blev snabbt fängslad av Trumps utmanande av etablerade normer och hans ”ta inga fångar”-stil. Cohen beskriver i sin memoar en affärsvärld präglad av makt och gränsöverskridande beteenden, där charm och hänsynslöshet går hand i hand. Hans egen roll som ”fixare” för att tysta obekväma historier visar på hur nära sammankopplade makt, manipulation och förnekelse av ansvar kan vara i denna krets.

Det är särskilt avslöjande att Cohen ser Trumps regelbrott som en källa till nöje, något som inte bara syftar till affärsframgång utan även till att utöva ren och skär makt genom att skada andra. Den verbala och offentliga förödmjukelse som Trump praktiserade, exemplifierat i hans signaturfras ”You’re fired”, är ett uttryck för en aggressiv maktdynamik där förnedring är ett medel för att befästa kontroll och dominans.

Denna beskrivning hjälper oss förstå att Trumps maktutövning inte bara handlar om att kringgå regler eller att vinna på oärliga sätt, utan snarare om att skapa och underhålla en atmosfär av rädsla, underkastelse och beundran för hans oförsonliga kraftutövning. Det är en maktform som är attraktiv för vissa, inte trots dess grymhet, utan på grund av den. För många anhängare blev denna brutalitet en förebild, en form av styrka att eftersträva och beundra.

Vikten av att inse denna dynamik ligger i att förstå hur makt och rättvisa förvrängs när individer och institutioner tillåts agera över lagen och samhällets normer utan konsekvenser. Det visar också hur personligt ansvar undviks genom en offerroll som upprätthåller system av privilegier och skydd. Läsaren bör beakta hur denna mekanism av rättighetskänsla och brist på ånger kan infiltrera olika nivåer av samhälls- och organisationsliv, och därigenom påverka inte bara politiken utan också vardagsrelationer och institutionell rättvisa. Att känna igen detta mönster är avgörande för att kunna motverka destruktiva maktstrukturer och främja en kultur där ansvarstagande och integritet är grundläggande.

Hur samspel mellan makt, korruption och grymhet formade Trump-eran

Efter Jeffrey Epsteins arrestering 2019 började både journalister och juridiska experter ifrågasätta om den dåvarande åklagaren Alexander Acosta redan 2008 hade slutit ett ovanligt förlikningsavtal med Epstein för att undvika att utmana de mäktiga personer som Epstein stod i kontakt med. Epsteins kopplingar till två amerikanska presidenter, brittiska kungafamiljen samt inflytelserika affärsmän och jurister pekade på att rättssystemets hantering var långt ifrån normal. Att det var den offentliga korruptionsteamet, och inte en specialenhet för människohandel, som fick hand om fallet tyder på att förlikningen låg utanför juridiska normer, eller att Epsteins nätverk av mäktiga allierade riskerade att blottas – eller bådadera.

Trots att Epstein dog under mystiska omständigheter i häktet 2019, lever hans fall kvar som en symbol för hur rika, vita män i USA ofta undviker rättsligt ansvar. Under Donald Trumps tid som president åtalades några av de mest kända representanterna för denna grupp, inklusive Harvey Weinstein, Roger Stone och Steve Bannon. Journalisten David Graham menar att dessa åtal delvis drevs av en allmän frustration över Trumps egen känsla av ostraffbarhet, som skapade en vilja att åtala andra mäktiga män. Men denna rättsliga ansvarstagande blev kortvarig. Trump benådade flera högt profilerade politiker och affärsmän under sin sista tid i ämbetet, vilket underströk den struktur där rikedom och makt ofta skapar immunitet mot konsekvenser. Epstein var unik bara därför att han behövde dö för att undvika fängelse, medan hans manliga medbrottslingar troligtvis kommer att gå fria. Hans kvinnliga medbrottsling, Ghislaine Maxwell, sitter däremot fängslad för medverkan i brotten.

Genom att analysera Epsteins liv och brott kan vi förstå en bredare bild av hur makt och korruption samverkar under Trump-eran. Epstein exemplifierar inte bara hur ekonomisk exploatering och rättssystemets manipulation fungerar, utan även hur en särskild form av offentlig grymhet manifesteras. Denna maktstil, som kombinerar finansiell framgång med sexuell övergrepp, grundas inte på talang eller verkliga prestationer utan på en fusion av ekonomiskt utnyttjande och sadistisk kontroll.

Donald Trump och Jeffrey Epstein följde liknande banor: båda växte upp i New Yorks förorter, formade sina offentliga image som charmerande, framgångsrika män med tillgång till unga kvinnor och exklusiva kretsar. Trumps självbild, starkt präglad av hans bok The Art of the Deal, presenterade honom som en oförvägen entreprenör med en lekfull inställning till makt och kvinnors uppmärksamhet. Epstein, som hade utnämnts till "Bachelor of the Month" i Cosmopolitan, spelade likaså rollen av en attraktiv, sexig gentleman på jakt efter den rätta kvinnan. Båda hade liknande rykten om bedrägeri, ekonomiskt fiffel och undvikande av rättsliga följder, men konsekvenserna uteblev.

Den maskulina makt som Trump och Epstein utövade under 80- och 90-talen kodades genom privat rikedom och förväntad sexuell tillgång till vackra kvinnor. De levde enligt principen att girighet var något positivt, en filosofi som var central i populärkulturen och affärsvärlden, förstärkt av personer som Hugh Hefner och hans Playboy-imperium. Denna maktform uttrycktes genom en öppen kombination av ekonomiskt begär och sexuell dominans, och befäste en form av maskulinitet där grymhet och hänsynslöshet betraktades som styrka och framgång.

I kontrast till historiska figurer som markisen de Sade, som trots sin sadism hade en etisk kritik mot samhällets grymheter, präglades Trump-erans makt av en total avsaknad av samvete eller moral. Det var en makt som stoltserade med sin kallhjärtighet och brutalitet utan minsta försök att dölja dess konsekvenser för de utsatta. Den grymhet som präglar denna form av korruption är inte bara offentlig och synlig i form av ekonomiskt och politiskt bedrägeri, utan även intim och osynlig, riktad mot människor vars lidande ignoreras av makthavarna som obetydligt.

Att förstå denna dynamik är avgörande för att greppa hur makt, korruption och grymhet samverkar i vår tid. Det är en makt som skyddar sig själv genom att belöna hänsynslöshet och straffa sårbarhet, och där rättvisa ofta blir en fråga om klass och nätverk snarare än juridiska principer. Denna insikt kräver också att vi ser bortom ytan – bakom skandaler och offentliga rättsprocesser finns ett komplext nätverk av ekonomiska intressen och sociala relationer som formar vilka som hålls ansvariga och vilka som går fria.

Vad kan vi lära oss från Trumps popularitet i sydöstra Nigeria?

I sydöstra Nigeria, där korruption är en del av vardagen, finner vi en intressant parallell till Donald Trumps popularitet i USA. Denna region, där låg- och storskalig korruption är ett återkommande tema, erbjuder viktiga insikter för att förstå Trumps politiska appell och hans framgångar på andra sidan av Atlanten. Korruptionens närvaro i Nigeria – från små mutor till storskaliga bedrägerier – spelar en central roll i medborgarnas uppfattningar om sina ledare, och dessa åsikter är långtifrån unika för Nigeria.

I Nigeria är korruptionen en verklighet som genomsyrar både det offentliga och det privata livet. Små mutor, som när en låg tjänsteman tar emot en liten "dash" för att påskynda ett ärende, är vardagsmat. Men de mer omfattande formerna av korruption – där regeringsföreträdare och ministrar tilldelar lukrativa kontrakt till sina vänner för att därefter omdirigera medlen tillbaka till sina egna fickor – är också utbredda. Detta skapar en ojämlikhet som gör att många känner sig maktlösa och frustrerade. Denna frustrerade känsla av maktlöshet är något som också speglas i Donald Trumps politiska budskap. Han kritiserar den etablerade politiken och de som han menar sprider falska sanningar – ett budskap som verkar resonera med människor som i många år har sett sina politiker svika.

Nigerianer är inte rädda för att kritisera korruptionen i sitt land. Ett vanligt uttryck är att landets resurser är "den nationella kakan", och alla försöker ta sin bit. Men detta betyder inte att alla nigerianer rättfärdigar korruptionen; snarare är det ett uttryck för en systematisk ojämlikhet där de som befinner sig i maktpositioner plundrar landets tillgångar för egen vinning. Chimezie, en 33-årig däckreparatör från Umuahia, beskriver det som att landets ledare inte har något intresse av att hjälpa folket utan enbart strävar efter att tillgodogöra sig så mycket som möjligt för egen vinning. Denna korruption, från toppen till botten i samhällsstegen, är något som nigerianer öppet och ofta diskuterar. I medierna läggs det ständigt fram avslöjanden om politiker och deras affärer med företag, och det är sällan som dessa skandaler får några rättsliga konsekvenser. När det finns rättsliga åtgärder verkar de sällan resultera i något substantiellt, vilket leder till en växande cynism bland medborgarna.

Men det som är ännu mer slående är att den utbredda och ständigt upprepade korruptionen skapar en oförmåga att agera. Det finns så många berättelser om korruption att det blir omöjligt att utreda alla, vilket innebär att många av de korrupta aktörerna skyddas av systemet självt. Denna överväldigande mängd av korruptionshistorier bidrar till att skapa en känsla av hopplöshet, där ingen verklig förändring verkar vara möjlig. Och här kan vi också dra paralleller till Donald Trump, som på ett liknande sätt kritiserade det etablerade politiska systemet i USA. Han pekade ut politikerna som korrupta och falska, vilket tilltalade många väljare som också kände att deras egna politiska ledare inte levde upp till sina löften.

Det är lätt att förstå varför många nigerianer har en cynisk syn på politik. Deras upplevelse är att politiker använder sina positioner för att berika sig själva, och när dessa politiker lovar att bekämpa korruptionen, verkar det snarare vara ett sätt att vinna röster än en verklig vilja att förändra något. Fler gånger än vi kan räkna har nigerianer visat mig hus som byggts av politiker som lovade att bekämpa korruption, men som i själva verket själva blivit korrupta. Dessa politiker, trots sina löften om förändring, använder sin makt för att berika sig själva på bekostnad av folket.

Det är denna känsla av vanmakt, att känna att alla vet sanningen men att ingen säger den, som skapar en djup misstro mot hela det politiska systemet. I Sydöstra Nigeria ser många människor korruption som en del av det politiska spelet, där den gamla eliten ständigt skyddar sina egna, och där den stora majoriteten förblir maktlös. Detta skapar en grogrund för alternativ som Trump, som säger sig vara utanför systemet och som är villig att utmana de "falska sanningsmässiga" påståendena från etablerade politiker.

Trumps popularitet i sydöstra Nigeria kan således förstås som ett resultat av den frustrationen som människor känner inför ett system som verkar både orättvist och korrupt. För många är han en symbol för det obrydda, utanförsystemet sättet att angripa den politiska eliten. I själva verket speglar hans framgång en bredare global trend där människor, trötta på traditionell politik och missnöjda med deras ledare, söker sig till mer okonventionella, ofta polariseringstendenser.

Det som dock är viktigt att förstå är att denna cynism inte är begränsad till enbart politiska frågor utan genomsyrar många delar av livet. Den samhälleliga uppfattningen om vad som är rätt och fel, om vem som har rätt att fatta beslut och om vem som får njuta av landets resurser, är djupt påverkad av denna korrupta dynamik. När medborgare ständigt ser hur makthavare tar till sig resurser på ett olagligt och omoraliskt sätt, påverkas deras syn på makt, rättvisa och moral i stort.

Hur 4chan och dess "Bread Bakers" Formar Politiskt Diskurs

4chan är en webbsida som ofta betraktas som internets mörka baksida, där användare anonymt kan posta nästan vad som helst. Denna anonymitet, kombinerad med minimal moderering, har gjort sidan till en grogrund för hatiska och våldsamma diskussioner. Särskilt under den amerikanska presidentvalkampanjen 2016, då användare med högerextrema åsikter började flockas till sidan, har 4chan blivit ett betydande nav för dessa grupper. Många av dessa användare ansåg sig ha blivit utestängda av ett mainstreammedia som betraktades som för liberalt och för mångfaldsorienterat. De tog till 4chan för att uttrycka åsikter som var för kontroversiella för andra plattformar.

En av de mest framträdande undergrupperna på 4chan var /pol/-forumet, som ofta kallas för "politiskt inkorrekt." Det var här som många användare började engagera sig i politiska diskussioner och skapa innehåll i stöd för Donald Trump och hans politiska agendor. De använde sig av humor och memes som ett sätt att påminna andra om deras ståndpunkter. Dessa memes, som ofta var omformulerade webcomics eller populärkulturella referenser, blev en symbol för kaos och våld – men presenterades ofta som lättsamma kommentarer eller "skämt" inom gruppen.

Under åren 2016–2021 försköts dock den mesta Trump-relaterade diskussionen till en enda långvarig tråd på /pol/, "President Trump General" (eller /ptg/). Här samlades användare för att debattera, försvara eller helt enkelt avfärda anklagelser om Trump-administrationens korruption. Det var också på denna tråd som begreppet "bread baker" föddes.

"Bread baker" var en titel för de användare som frivilligt skapade nya trådar när en tråd på /ptg/ hade nått sitt maximala antal inlägg och bilder. Dessa användare fick inte några särskilda privilegier på forumet och var för det mesta oskiljbara från andra användare. De sågs dock som hjältar inom gruppen, och utan deras insats skulle tråden snabbt förlora sin synlighet. Genom att ta på sig rollen som "bread baker" började användare att forma en gemenskap som genom sina handlingar skapade en motståndskraftig digital motkultur.

Denna "dark participation" som användarna på /ptg/ engagerade sig i kan ses som en ny form av politiskt deltagande. Denna form av deltagande, som beskrivs av medieforskaren Thorsten Quandt, handlar inte om att främja en konstruktiv politisk diskurs, utan snarare om att skapa en destabiliserande och avledande diskussion. Människor som framförde anklagelser om Trumps korruption blev snabbt nedvärderade, inte enbart genom argument, utan också genom hatiska kommentarer, hån och trolling. Det var ett sätt att avfärda anklagelser som en del av en större "liberal ångest" och ett sätt att skylla på de som kritiserade Trump och hans administration.

Det är också viktigt att förstå att denna form av deltagande inte bara var begränsad till att försvara Trump; snarare blev den ett sätt för deltagarna att skapa ett alternativt narrativ där deras åsikter, i stället för att ses som extrema eller radikala, framställdes som representativa för en missförstådd sanning. Användarna på /ptg/ skapade en egen "digital motgemenskap," där de ansåg att deras åsikter om Trump och politisk korruption var objektiva och förföljda av det etablerade medielandskapet.

Denna form av politisk deltagande har också blivit starkt sammanlänkad med en form av digitalt "trolling." På /ptg/ såg man att det normala sättet att delta inte längre handlade om att ha en civil och respektfull diskussion, utan istället var det mer om att genom skämt, förlöjliganden och överdrifter avfärda kritiker. Det handlar om att förneka de problem som nämndes, och istället förstärka en kollektiv känsla av förföljelse och missförståelse. Detta skapade en politisk diskurs där det att trakassera och attackera de som inte höll med blev en normal form av digitalt deltagande.

För deltagarna på /ptg/ var detta mer än bara en möjlighet att uttrycka sina åsikter; det blev ett sätt att förstärka sin identitet inom en viss gemenskap. Genom att använda dessa metoder – humor, memes, trolling och nedvärdering – skapade de ett narrativ om en digital motståndsrörelse som utmanade det de såg som det politiskt korrekta och "liberala etablissemanget."

I och med detta blev 4chan och forumet /ptg/ en plats för det som kan kallas "digitalt motstånd," där diskursen om Trump och hans administration inte enbart handlade om att försvara honom, utan också om att skapa ett alternativt politiskt landskap. Här var det inte bara Trumps agerande som förnekades och förlöjligades, utan även hela den politiska och kulturella miljön som kritiserade honom.

För att förstå den större betydelsen av dessa diskussioner är det viktigt att se på hur dessa forum kan påverka den politiska diskursen online och hur de skapar parallella verkligheter där sanning och falskhet blir flytande begrepp. Diskussioner som dessa har långtgående konsekvenser för hur människor ser på politiska ledare och för hur de relaterar till större samhälleliga problem.

Hur kan digitala gemenskaper försvara sig mot korruptionsanklagelser genom skiftande diskurser?

Under den digitala tidens framväxt har användare på onlineplattformar som 4chan utvecklat komplexa och ibland motsägelsefulla sätt att kommunicera, vilket ofta har politiska och ideologiska undertoner. En av de mest framträdande metoderna inom dessa gemenskaper är förmågan att forma och omforma diskurser för att försvara specifika individer eller rörelser mot kritik, ofta i samband med korruptionsanklagelser. Detta fenomen, där användare använder humor, ironi och satir för att avväpna eller avfärda allvarliga anklagelser, är särskilt påtagligt i debatten kring Donald Trump och hans administration.

Inom dessa digitala samhällen finns det en intressant samverkan mellan det allvarliga och det lekfulla. Ett exempel på detta är användningen av termen "bread baker", som på 4chan refererar till en person som skapar en ny tråd när den föregående är på väg att fyllas. Denna term är inte bara en beskrivning av en teknisk funktion på webbplatsen, utan en betydelsefull markör för gemenskapens interna kultur. Det är genom sådana ritualer som användare bygger upp en känsla av tillhörighet och utvecklar metoder för att motverka utmaningar mot sina värderingar. Att vara en del av denna gemenskap innebär att ständigt navigera mellan humoristiska uttryck och den mer dolda, politiska agendan. För dessa användare handlar det inte bara om att delta i diskussioner utan också om att omformulera berättelser som kan visa sina politiska motståndare i ett negativt ljus.

Ett annat sätt att hantera kritik är genom användningen av det ironiska begreppet "Covfefe", vilket kommer från ett av Donald Trumps missförfattade tweets från maj 2017. I andra sammanhang har detta ord blivit en symbol för hans påstådda inkompetens, men i digitala kretsar används det för att skapa en ny och humoristisk betydelse – "Early Coffee Hours". Denna användning är en strategi för att trivialiserar kritik genom att förvandla det till en meme, vilket gör det mindre allvarligt och mer tillgängligt för gemenskapens medlemmar.

För dessa digitala användare är distinktionen mellan trolling och shitposting viktig. Medan trolling ofta innebär skadlig avsikt och en vilja att provocera, handlar shitposting om att skapa humoristiska och absurda inlägg för att förlöjliga, inte för att skada. Genom att utnyttja denna typ av humor för att undergräva kritiken mot Trump och hans administration, skapar användare på 4chan och liknande plattformar en motkultur där kritik av Trump inte bara avfärdas utan omformas till något som kan tas lätt på, vilket på så sätt försvagar effekten av de anklagelser som riktas mot honom.

En av de mest fascinerande aspekterna av detta fenomen är sättet på vilket digitala användare, genom en kombination av humor och ironi, skapar nya betydelser och diskurser som samtidigt kan vara både politiskt laddade och kulturellt relevanta. När ett begrepp som "namefag", som användare på 4chan använder för att förlöjliga de som bryter mot anonymiteten genom att använda riktiga namn, mobiliseras, visar det på en intressant dynamik i hur kollektivt definierade sociala normer kan påverka politiska diskurser. Användare som bryter mot dessa normer riskerar inte bara att bli utsatta för hån, utan också för att deras politiska ståndpunkter ska uppfattas som mer personliga och mindre legitima i gemenskapens ögon.

I kontexten av digitala plattformar blir det allt viktigare att förstå hur dessa mikro-kulturer spelar en roll i att forma allmänhetens uppfattning om politik och makt. Medan kritiken mot Trump och hans administration ofta är förknippad med hans påstådda korruption, är det också en central aspekt av den digitala försvarsmekanismen att avväpna dessa anklagelser genom att omvandla dem till något humoristiskt, trivialt och till och med groteskt. Genom att skapa distans mellan den allvarliga kritiken och de interna skämten i dessa digitala gemenskaper, ges en chans att behålla maktpositioner även när politiska strukturer utmanas.

Det är också av betydelse att förstå den större påverkan av dessa diskursiva skepnader på samhället som helhet. Dessa interna diskurser på digitala plattformar bidrar till att forma en alternativ offentlig sfär, där politiska ståndpunkter inte enbart formas av traditionella medier, utan även av de narrativa strukturer som växer fram i dessa gränslösa, digitala miljöer. Det skapar en motkultur där kritiska röster inte bara bemöts med argument, utan också med satir, ironi och ett ständigt skifte mellan det allvarliga och det löjliga.