Vad betyder "geopolitik" i samband med energiomställningen?

År 2008 nådde en fat (159 liter) av Brent North Sea-oljan från London som högst $147,50. Detta skulle i efterhand visa sig vara den sista gnistan som tände den "Stora Recessionen" i USA och världen. Det var därför inte en tillfällighet att omkring 2010 började en mer konsekvent offentlig debatt och gradvis akademisk litteratur om geopolitiska frågor rörande förnybar energi. Frågan som väcktes var vad förnybar energi skulle innebära för den geopolitiska världen. Eftersom andelen förnybar energi i den globala energimixen fortfarande var för låg för att vara betydande, var mycket av diskussionen spekulativ. Den verkliga systematiska revolutionen förväntades dock komma från mitten av 2020-talet och framåt mot 2030-talet.

En insikt som började sprida sig var att den "geopolitiska förnybara energin" inte kunde ses separat från den "geopolitiska energiomställningen". Detta pekade på behovet av mer systematiskt tänkande kring detta komplexa ämne. Vissa menade till och med att den "geopolitiska naturgasen" skulle bli mer central som en "brobränsle" under övergången (Grigas, 2017), eller att det skulle finnas vinnare och förlorare som skulle omforma den nya geopolitiska ordningen (Criekemans, 2018; Scholten et al., 2018, 2020). I sin senaste bok The New Map. Energy, Climate, and the Clash of Nations visar Yergin på de föränderliga balansen och växande spänningarna mellan nationer, där globala flöden av resurser, förnybara energikällor och klimatpolitik "ombalanserar" geopolitiska relationer världen över (Yergin, 2020).

Trots denna ökande diskussion kring ämnet finns en grundläggande hinder inom denna framväxande litteratur om "energiomställningens geopolitiska konsekvenser". Som Vakulchuk, Overland och Scholten påpekar, finns det en nästan systematisk brist på en tydlig definition av vad "geopolitiskt" betyder. Det saknas teoretiska och analytiska ramverk för att hantera komplexiteten i ämnet (Vakulchuk et al., 2020). Vad innebär egentligen "energi-geopolitik"? Hur relaterar det till "energisäkerhet"? Dessutom, hur passar geoeconomics in i denna bredare konceptuella bild? Svaren på dessa frågor kan hjälpa oss både i vårt konceptuella förhållningssätt och i att applicera dessa begrepp och ramverk på jämförande empiriska studier.

Vissa menar att "DNA:t" i förnybar energi är mycket mer decentraliserat (Rifkin, 2011), vilket skulle kunna innebära en framtid där substatliga aktörer som städer och regioner får en större roll i ett nytt "geotekniskt ensemble" (Criekemans, 2011, 2022b). Detta skulle kunna ge upphov till en ny geopolitisk ordning där lokala aktörer spelar en större roll i den globala energidynamiken.

Den globala energiomställningen mot förnybar energi har en lång väg framför sig. Även om uppskalningen av förnybar energi väntas vara imponerande, kommer fossila bränslen fortfarande att spela en roll efter 2050. Processen är djupt påverkad av klimatförändringar och måste möta många hinder - både miljömässiga, teknologiska, politiska och sociologiska. Dessa hinder kan tvinga oss att ompröva grundläggande begrepp som "energi-geopolitik" och "energisäkerhet" i framtiden.

En del forskare föreslår en "ny global ordning" genom att extrapolera lokala hållbarhetsscheman till "konfederal kommunalism" (Laferrière & Stoett, 1999), vilket är en strand av ekologisk teori som ännu inte har testats av tid. Nya idéer kan i sin tur påverka de ontologiska antagandena om framtida teorier i geopolitik och internationella relationer. Som akademiska "barn" av en värld dominerad av fossila energiregimer, och vars skolbildningar är produkter av efterföljande tidsanda, måste de själva delvis omformas för att möta den nya verkligheten.

Det är tydligt att den geopolitiska och geoeconomiska analysen av energiomställningen måste utvecklas för att omfatta en mer dynamisk och decentraliserad värld. Begreppen "energi-geopolitik", "energisäkerhet" och "geoeconomics" erbjuder ett kraftfullt ramverk för att förstå de förändringar som sker, men de behöver anpassas och utvecklas för att möta de nya realiteter som kommer att definiera framtidens energiutmaningar.

Vad är potentialen för biomassa som en lösning för framtidens energi?

Biomassa har länge varit en viktig drivkraft för energiövergångar och utveckling, och i takt med att världen strävar efter att minska koldioxidutsläppen och minska sitt beroende av fossila bränslen, blir modern bioenergi en allt mer central del av lösningen. Bland de olika teknologierna som utvecklas för att minska växthusgasutsläpp och säkerställa energiåtgång, framträder två huvudteknologier: drop-in biobränslen och BECCS (biomass energy with carbon capture and storage). Dessa teknologier erbjuder lovande vägar för att minska koldioxidavtrycket i svåravhjälpta sektorer som flyg och sjöfart, samtidigt som de kan ge negativa utsläpp genom koldioxidlagring.

I Latinamerika och Sydostasien, tillsammans med USA, ligger det en betydande fördel i tillgången på råvaruresurser för bioenergi och en välutvecklad teknologisk kompetens. Dessa regioner är inte bara stora producenter och konsumenter av biobränslen, utan också ledande investerare i bioenergi-teknologier. Drivna av politik och låga kostnader har dessa regioner potentialen att stärka sin roll som exportörer av drop-in bränslen och viktiga marknader för BECCS-anläggningar. Om rätt policyer och finansiella flöden skapas kan även andra regionala centra, som Västafrika, växa fram som viktiga aktörer på bioenergiområdet. För närvarande är dessa länder beroende av icke-hållbara traditionella biomassa för uppvärmning och matlagning, men en omställning till modern bioenergi skulle kunna ge nya möjligheter om nationalpolicys och internationellt samarbete prioriterar investeringar i teknologi och infrastruktur.

Å andra sidan är regioner som Mellanöstern och Nordafrika (MENA) samt Ryssland mer sårbara för skiftet mot bioenergi och står inför stora utmaningar när det gäller att anpassa sig till en värld där moderna biomassa-teknologier spelar en allt större roll. MENA-länderna, som har en ekonomi starkt beroende av fossila bränslen, och Ryssland, som trots sina stora biomassa-resurser fortfarande har en ekonomi som är starkt kopplad till olje- och gasintäkter, kommer behöva omställning och investeringar i bioenergi och andra lågkolsteknologier för att minska sitt beroende av fossila bränslen och säkra en hållbar framtid.

De stora ekonomierna i EU, Storbritannien, Japan och Sydkorea, som har begränsade biomassa-resurser, är å andra sidan väl positionerade inom bioenergiområdet genom betydande investeringar i drop-in bränslen och koldioxidlagring. Dessa länder har också en stark närvaro när det gäller patent inom låga kol-baserade innovationer, vilket gör att de kan spela en ledande roll i att minska kostnader och öka konkurrenskraften för moderna bioenergi-teknologier.

Kina har också börjat implementera politik för att diversifiera sin energimix och säkerställa energitillgång, inklusive investeringar i bioenergi. Trots att Kina fortfarande är beroende av importerade fossila bränslen, är det en stor producent och konsument av biobränslen, vilket kan stärkas genom politiska åtgärder för innovation och investeringar inom bioenergi.

Samtidigt är det viktigt att förstå att expansionen av bioenergi-teknologier, särskilt i stor skala, innebär en potentiell konkurrens om biomassa och mark, vilket kan skapa tryck på ekosystemtjänster och andra hållbarhetsdimensioner utöver klimatåtgärder. Även om bioenergi ger möjligheter att minska växthusgasutsläpp, kommer det också med kostnader. En omfattande ökning av bioenergiutvinning kan påverka livsmedelssäkerheten, markanvändning, vattenresurser och biologisk mångfald om det inte finns tillräcklig institutionell styrning och skydd för naturens ekosystemtjänster.

Det är avgörande att utveckla och implementera hållbara certifieringssystem som främjar ansvarsfull användning av biomassa och säkerställer att bioenergin inte leder till oönskade negativa konsekvenser för människor och miljö. Samtidigt bör vi vara medvetna om att carbon-centrica metoder inte alltid kommer att skydda alla ekosystemtjänster från andra typer av påverkan.

För att integrera bioenergi på ett hållbart sätt i vår energiomställning krävs noggranna och balanserade bedömningar av de komplexa dynamiker som omger dessa teknologier, deras påverkan på marksystem och andra hållbarhetsmål.

Hur Indien Arbetar för att Bygga en Hållbar Energi- och Mobilitetssektor

Indien står inför en avgörande tidpunkt när det gäller energi och mobilitet, och mycket av landets framtida utveckling kommer att bero på hur väl det kan anpassa sin infrastruktur och sina system för att möta både interna och globala utmaningar. En av de största utmaningarna handlar om att balansera ekonomisk tillväxt med hållbar utveckling, särskilt när det gäller energi och transportsektorerna, som båda är avgörande för landets fortsatta tillväxt.

Indiens transportinfrastruktur är massiv och kolintensiv, med över 63 miljoner kilometer vägar och 68 103 kilometer järnvägslinjer (MoRTH, 2019; Indian Railways, 2021). Trots att endast 8 % av hushållen äger en bil, använde en tredjedel av befolkningen tågen för långväga transporter 2022 (NFHS, 2021). Den indiska järnvägen, traditionellt beroende av kol och diesel, har nått en elektrifieringsnivå på 65 % 2020 och siktar på att bli världens första järnvägsnät med netto-noll utsläpp (Indian Railways, 2022). Detta mål förutsätter att hela nätverket är elektrifierat till slutet av 2023, med hjälp av förnybar energi köpt direkt från kraftverk.

Städerna i Indien domineras av trehjulingar och bussar, och 15 städer har metronät. Regeringen har genomfört flera initiativ för att främja elektrisk mobilitet, däribland stora ekonomiska incitament för att köpa elfordon och installera laddstationer. Den indiska marknaden för elfordon har fått ett betydande lyft genom politiska beslut som 2015 och 2019, där sammanlagt 1,525 miljarder USD allokerades till subventioner för elfordon (MoHI, 2022).

Transportsektorn är dock inte bara ett miljöproblem; den har också en direkt påverkan på ekonomin. Vägbaserad godstransport står för en betydande del av Indiens oljeförbrukning, och det förväntas att volymen fyrdubbelt fram till 2050. Genom att införa nollutsläppstruckar (ZET) kan Indien reducera sina drivmedelskostnader med nästan hälften över fordonens livslängd och minska dieselanvändningen med upp till 838 miljarder liter år 2050 (NITI Aayog-RMI, 2022).

Inom den indiska luftfartssektorn har tillväxten varit snabb, med en årlig ökning på cirka 15 % mellan 2013 och 2019 (MCA, 2020). Den inhemska marknaden för passagerartrafik förväntas växa kraftigt, med 400 miljoner passagerare årligen år 2027 (Scindia, 2022). För att minska utsläppen från den växande sektorn satsar Indien på hållbar flygbränsle (SAF), och flera försök har redan genomförts, både civilt och militärt. Indiens största flygbolag, IndiGo, har till och med tagit emot sina första SAF-försedda flygplan 2022.

Indien har också en omfattande handelsflotta och hamnindustri, och regeringen siktar på att öka andelen förnybar energi i sina hamnar till 60 % och elektrifiera hälften av utrustningen fram till 2030 (PIB, 2021). Hamnindustrins framtida roll är viktig för både regional och global handel, och Indien förväntas dominera en fjärdedel av världens exportflöden till 2035, särskilt inom intra-asiatisk frakt. Indien förbereder sig också för nya internationella regler för sjöfart, där större fartyg måste klassificeras efter sina operativa koldioxidutsläpp från 2024, något som kan påverka upp till 88 % av Indiens fartygsflotta.

Indien strävar efter att uppnå netto-nollutsläpp till 2070, men detta kräver en massiv investering på 10,1 biljoner USD, vilket motsvarar ungefär 28 miljarder USD årligen. För att nå detta mål måste Indien både investera i elektricitet, förnybara energikällor och energieffektiva transporter, samt utveckla teknologiska lösningar för att minska koldioxidutsläppen i flera sektorer. Detta inkluderar att bygga upp en kapacitet för att utveckla nollutsläpps fartyg och eldrivna tunga lastbilar.

För att säkerställa denna transition måste Indien samtidigt hantera de ekonomiska konsekvenserna av att fasa ut fossila bränslen, som idag står för en stor del av statens inkomster. En plötslig övergång skulle kunna innebära att inkomsterna minskar med upp till 65 % till 2050 (Koshy, 2022), vilket skulle kunna leda till ekonomiska svårigheter. Därför är det avgörande att Indien planerar för hur man ska minska dessa risker, både för befolkningen och för de politiska stabiliteterna i landet.

Indien har också implementerat ett globalt initiativ för hållbar utveckling, kallat "Lifestyle for Environment" (LiFE), vilket syftar till att förändra konsumtionsmönster och beteenden mot en mer hållbar livsstil. Detta initiativ strävar efter att skapa en global rörelse där både individer och nationer tar ansvar för sitt ekologiska fotavtryck och aktivt arbetar för en hållbar framtid.

Vid Indiens G20-ordförandeskap 2023 diskuterades dessa och andra centrala frågor för att stödja landets omställning, inklusive behovet av att adressera teknologiska gap och få tillgång till billigare finansiering för energitransitionen. Genom att engagera sig konstruktivt i internationella energirelationer och fokusera på hållbar ekonomisk utveckling har Indien etablerat sig som en ledare inom energiutbyte och samarbete globalt.

Hur marknadsmodeller förändrar energiförsörjning och lokala gemenskaper

Energimarknader har genomgått en betydande förändring under de senaste decennierna. Traditionellt sett har staten haft en central roll i att reglera och distribuera energi. Denna struktur har emellertid förändrats med introduktionen av nya marknadsmodeller som öppnar dörren för konsumentkollektiva initiativ, såsom gemensamma inköp av specifika typer av energi eller investeringar i lokal, decentraliserad energiproduktion. I dessa förändrade marknader har traditionella statliga ingrepp gradvis förlorat sin relevans, eftersom de anses kunna snedvrida den fria konkurrensen. Samtidigt har offentlig politik fortsatt att sträva efter att uppnå mål som minskade koldioxidutsläpp, ökad energieffektivitet och regional ekonomisk utveckling, vilket har lett till framväxten av marknadsbaserade styrinstrument.

Marknadsbaserade styrinstrument innebär att företag och konsumenter får incitament att förändra sina aktiviteter, till exempel genom att beskatta eller subventionera vissa produkter eller processer, eller genom att skapa handelbara utsläppsrätter. Dessa instrument syftar inte bara till att främja ekonomisk konkurrens utan även att skapa innovationer inom energisektorn. Men det är viktigt att förstå att energimarknaden är mer än bara en fråga om priser och ekonomiska flöden. Det handlar om samverkan mellan olika aktörer och hur dessa interagerar för att skapa och distribuera energitjänster på ett sätt som är både socialt och ekonomiskt hållbart.

I den energimarknad som växer fram är förhållandet mellan offentliga och privata aktörer avgörande för hur värdekedjor formas. Dessa aktörer definierar värdet i kedjan, som inte enbart är ekonomiskt utan även inkluderar bredare samhälleliga och miljömässiga värden. För att förstå denna dynamik är det centralt att betrakta inte bara teknologierna och resurserna som används för att skapa energi, utan även hur dessa teknologier utvecklas och används för att tillhandahålla samhälleligt accepterade energibärare. Ett tekniskt eller ekonomiskt perspektiv, utan att beakta de sociala och politiska sammanhangen, kan ge en ofullständig bild av hur energiförsörjningen egentligen fungerar och hur den kan utvecklas i framtiden.

Ett mer detaljerat och kontextualiserat perspektiv krävs för att fullt ut förstå energisystemens komplexitet. Detta inkluderar hur olika samhällen och länder organiserar sina energisystem, där både offentliga och privata aktörer spelar en central roll i att skapa och upprätthålla systemens funktion. I länder med olika styrelseskick och regelverk kan dynamiken mellan aktörerna vara mycket olika, vilket påverkar hur energi produceras och distribueras.

Marknader för energi blir alltmer komplexa nätverk där olika värdesystem är sammanflätade. Tidigare var energimarknader mer separerade, uppdelade efter resurs, såsom ved, vindkraft, torv, olja, kol och gas. Men idag har marknaderna utvecklats till ett intrikat system av sammankopplade värdeskapande aktiviteter som innebär att olika energibärare måste samverka i ett gemensamt, integrerat system. För att hantera denna komplexitet krävs en strukturerad metod för att koppla samman resursernas natur med relevanta teknologier och hur dessa kan appliceras i olika ekonomiska och socio-politiska sammanhang.

För att förstå övergången till ett hållbart energisystem är det inte bara viktigt att fokusera på teknik eller ekonomi. Det är lika avgörande att beakta de värderingar och intressen som påverkar beslutsfattandet, både på individnivå och bland kollektiva aktörer. Att ersätta de negativa effekterna av det nuvarande systemet kräver en finare förståelse för dessa komplexa socio-tekniska sammanhang och de konflikter och spänningar som uppstår i övergången till ett hållbart energisystem. Genom att erkänna dessa komplexiteter och förstå de underliggande värdesystemen kan vi bättre navigera i de utmaningar som den globala energitransitionen medför.

Hur påverkar den globala energitransitionen geopolitiken?

Energitransitionen påverkar i hög grad den globala geopolitiken. Ökningen av användningen av förnybara energikällor och de associerade teknologierna för produktion, distribution och lagring omformar energisystem och marknader i grunden. Samtidigt påverkar andra metoder för avkolning, såsom koldioxidinfångning och lagring (CCS), effektivitetsåtgärder, kärnkraft samt utveckling av smarta elnät och efterfrågehantering framtidens energisektor. Denna kombination av faktorer innebär en förändring av handeln, investeringsflödena och beroenden mellan länder. Detta öppnar upp för nya möjligheter och utmaningar för energisäkerheten och industripolitiken, och ger nya risker och belöningar för företag samt olika andra aktörer utanför staten.

Trots de förhoppningar som finns om en mer stabil och mindre politiserad energiomställning är det viktigt att förstå att alla omställningar innebär förändringar och osäkerhet. De turbulenta perioderna i energisektorn är långt ifrån över. Den övergången mot en mer hållbar energiförsörjning har fått fart och förnybar energi har vuxit i en imponerande takt under det senaste decenniet. Den globala installerade kapaciteten för förnybar energi dubblerades mellan 2010 och 2019, från cirka 1.223 GW till 2.532 GW (IRENA, 2020). Denna tillväxt har främst drivits av sol- och vindenergi, vilket inte är förvånande med tanke på den snabba nedgången i deras kostnader, vilket gör dem konkurrenskraftiga gentemot fossila bränslen. Men trots denna framgång har förnybar energi fortfarande lång väg kvar att gå. I slutet av 2018 stod förnybar energi för 11% av den globala slutliga energikonsumtionen, medan fossila bränslen stod för 79,9%, kärnkraft för 2,2%, och traditionell biomassa för 6,9% (REN21, 2020).

Det mest illustrativa är att sol-, vind- och modern biomassa, de förnybara källor som fått mest uppmärksamhet de senaste tio åren, bara stod för 2,1% av den globala energiförbrukningen tillsammans. Detta visar på det faktum att världen inte är på väg att uppfylla sina klimatmål (WMO, 2022) och att det fortfarande återstår att se om länderna kommer att kunna hålla sina ambitiösa löften om avkolning av energisektorn. På den positiva sidan kan det dock snart vara slut på fossila bränslens tillväxt (IEA, 2022). Under COVID-19-pandemin 2020 höll investeringarna i förnybar energi sig stabila, medan efterfrågan på fossila bränslen drabbades hårt och oljepriserna fluktuerade kraftigt. De senaste åren har också extremt varma och torra somrar i den globala norr och Rysslands aggression mot Ukraina visat på de oönskade effekterna av olje- och gasberoende, vilket i sin tur gett förnybar energi ännu bättre reklam.

En annan viktig aspekt är att avkolning av värdekedjor för fossila bränslen genom effektivisering, CCS-teknologier och utsläppshandel har blivit en självklar del av globala policyer, även om koldioxidutsläppen ännu inte har visat några signifikanta tecken på att avta (IEA, 2022). EU till exempel lägger stor vikt vid sina gröna avtal, avkolningspaket, taxonomier och REpowerEU-politikinitiativ för att motverka den negativa påverkan från fossila bränslen. På efterfrågesidan bidrar utvecklingen av smarta elnät, efterfrågehantering och isolering till ytterligare incitament för att minska energiförbrukningen. Samtidigt upplever vätgas en pånyttfödelse som en metod för att avkolonisera svåravkolnade sektorer och tung transport.

Policymakare har traditionellt sett på förnybar energi som ett verktyg för att bemöta klimatförändringar, lokal förorening och för att minska importberoende. Men allt fler bedömer nu även de möjligheter och utmaningar som dessa förändringar innebär för deras energisäkerhet och industriella strategi. De vill dra nytta av fördelarna med omställningen och mildra nackdelarna. Många länder har redan utvecklat sektorspecifika strategier och scenarier, och bedömer strategier för att avkolonisera tung industri genom vätgas. De ställer sig frågan när och var de nuvarande relationerna sannolikt kommer att ersättas av nya, och vilka strategier som behöver finnas på plats för att hantera denna övergång.

Samtidigt står företag inför samma frågeställningar när det gäller sina leveranskedjor. Var ligger de nya affärsmöjligheterna och marknaderna, och vilka risker finns för att upprätthålla hållbara energisystem och tjänster? Solenergi ger exempelvis nya affärsmöjligheter i form av försäljning av ny teknik och tjänster (som batterier), men medför också nya beroenden gällande materialflöden och en förlust av marknadsandelar till hushåll som själva producerar elektricitet. Medan energiomställningen kanske verkar vara i sin linda, måste de viktiga investeringsbesluten för det framtida hållbara energisystemet tas redan nu.

Energitransitionen är mer än bara en teknologisk och ekonomisk förändring. Den innebär också omvälvande geopolitisk dynamik, där de gamla geopolitiska mönstren, som baserades på fossil energi och de tekniska förutsättningarna för dess handel, kommer att utmanas. Länder måste anpassa sina energipolitikstrategier till en ny verklighet, där förnybar energi och ny teknik spelar en central roll, vilket kan innebära både nya samarbeten och nya konflikter.