Hur kan vi förstå hyckleri i dagens politiska och sociala klimat?

I en tid där sanning och dess valideringskriterier allt mer sätts i fråga, där vetenskap och expertis ses som opålitliga, uppstår en viktig fråga: om evidensbaserad sanning inte längre är grundläggande för debatten, kan begreppen bedrägeri, självbedrägeri och hyckleri fortfarande vara relevanta? Denna fråga leder oss till en komplex reflektion kring hyckleri som social och politisk strategi, särskilt i relation till marginaliserade grupper och deras överlevnadsstrategier. Vi kan, om än tillfälligt, hävda att vi bör bry oss om sanningen, även om den inte är den idealiserade sanningen, den stora Sanningen. Men detta öppnar upp ytterligare en fråga: Är hyckleri, i de fall där omständigheter kräver en viss form av bedrägeri eller förklädnad för överlevnad, en funktionell men problematisk strategi för vissa grupper?

För att bättre förstå detta begrepp kan vi titta på den etymologiska skillnaden mellan de grekiska och hebreiska perspektiven på hyckleri. I den grekiska traditionen definieras hyckleri som att spela en roll eller maskera sig, en form av teater där skådespelaren bär sin mask för att signalera för publiken att de inte menar det de säger. Enligt detta synsätt skulle hyckleri vara ett moraliskt brott eftersom det döljer det "sanna jaget". I motsats till detta ser den hebreiska traditionen på hyckleri som en anpassning till omständigheter, där den "färgglada" chameleonliknande förmågan att anpassa sig till sin omgivning ses som en överlevnadsstrategi snarare än ett moraliskt felsteg. Hyckleri i denna kontext blir en överlevnadsstrategi snarare än en moralisk defekt. Skådespelare, enligt Nietzsche, är kända för att visa "falskhet med gott samvete", vilket krävs av deras yrkesroll. Deras handlingar är en del av ett konstnärligt uttryck och ska inte tas som ett uttryck för deras verkliga moral. För arbetarklasser, som enligt Nietzsche ofta måste anpassa sig för att överleva under tuffa omständigheter, blir "masken" och "rocken" en nödvändighet för att dölja sin verkliga situation – deras fattigdom, deras låga status – och kunna navigera genom ett samhälle som inte alltid är villigt att erkänna deras existens eller rättigheter.

Det är därför viktigt att inte bara döma hyckleri utifrån de traditionella moralnormerna. I dagens post-truth-värld, där sanningen har blivit relativ och där kontext och anpassning är viktigare än att hålla sig till objektiva fakta, blir det allt mer relevant att fundera över hyckleriets funktion. Istället för att se hyckleriet som en moralisk svaghet kan vi behöva förstå det som en produkt av den sociala och politiska press som individer och grupper lever under. Vad betyder det att vara sann mot sig själv när samhällets normer och strukturer inte tillåter fullständig öppenhet? Vad händer när sanning inte längre ses som en absolut, utan som något som måste anpassas för att passa in i den omgivande världen?

Hur individer och samhällen navigerar mellan samarbete och moraliskt ansvar

Den moderna världen är starkt präglad av en kraftig sammansmältning av ekonomi, politik och individuella rättigheter. Företagens inflytande på politiska och ekonomiska beslut har blivit så allomfattande att vi som medborgare ofta inte märker det. Denna allomfattande närvaro av stora företag i våra liv, som genom filantropi, sponsring av kulturinstitutioner och sportevenemang, har skapat en illusion av oberoende. Genom att understödja dessa arenor ger företagen intrycket av att vara vår partner i den offentliga sfären, samtidigt som de subtilt eroderar det individuella utrymmet och vår autonomi.

Trots att vi lever i ett digitalt landskap där vi tror oss vara fria individer med eget val och makt, är vi samtidigt utsatta för en form av tyst övervakning och exploatering. Företag investerar inte bara i samhället genom sponsring, utan de samlar också enorma mängder data om våra liv, våra intressen och våra beteenden. Vad som en gång var en avgränsad, privat sfär har blivit en guldgruva för marknadsföring och kontroll, där vår egen personliga frihet är undergrävd genom okritiska konsumtionsmönster.

I den politiska och ekonomiska sfären syns denna maktövertagande på flera nivåer. Stater, som en gång skulle agera som skyddare av medborgarnas intressen, har blivit alltmer beroende av stora företag. Företagens inflytande sträcker sig långt bortom marknader och kapitalflöden. Genom att ge sponsring till kulturinstitutioner och offentliga projekt undergräver de samtidigt statens ansvar och kontroll. Företagen blir därmed både aktörer och uppdragsgivare för de kulturella och politiska agendor som styr samhället. Denna dubbelhet gör att vi som individer blir mer utsatta för dessa externa krafter utan att fullt ut vara medvetna om det.

Föreställningen om ett samhälle fritt från dessa korporativa krafter är svår att upprätthålla. I vårt digitala samhälle tenderar vi att tro att vi är självständiga aktörer, fria att fatta våra egna beslut. Men de här besluten är ofta resultatet av företagsmässig manipulering – inte som vi själva vill tro. Denna komplexa dynamik där vi förlorar vårt eget beslutsfattande till stora företag och deras marknadsföring är något som kräver en djupare förståelse för de moraliska implikationer vi möter i vårt dagliga liv.

I den västerländska världen kan vi jämföra denna anpassning med de begrepp som definierar sociala förhållanden. I Tyskland utvecklade Ferdinand Tönnies begrepp om Gemeinschaft och Gesellschaft, där den första termen betecknar gemenskap baserad på delade värderingar och normer, medan den andra hänvisar till ett mer individualistiskt samhälle där medlemmarna kommer samman baserat på egna intressen. Denna uppdelning ger oss en viktig insikt i hur vi ser på vårt eget deltagande i samhället. I en Gemeinschaft delar vi värderingar och strävar efter gemensamma mål, medan i en Gesellschaft handlar det mer om självintresse och rationella val.

Max Weber bidrar ytterligare till denna förståelse genom att erbjuda en typologi för individens handlingar. Enligt Weber kan individens handlingar delas in i fyra typer: instrumentellt rationella handlingar, där målet styr handlingarna; värderationella handlingar, som är styrda av en princip eller övertygelse; affektuella handlingar, där känslor och känslomässiga tillstånd är avgörande; samt traditionella handlingar, som är präglade av vanor och socialt inlärda normer.

För att förstå vår roll i samhället är det viktigt att skilja på dessa olika typer av handlingar. I sammanhang där vi handlar instrumentellt, det vill säga för att uppnå ett mål, kan det lätt bli så att vi rättfärdigar våra handlingar med hänvisning till det resultat vi strävar efter. Detta kan leda till hyckleri, där vi kanske inte erkänner de moraliska kompromisser vi gör på vägen. Om vårt mål rättfärdigar medlen är vi ofta villiga att bortse från de negativa konsekvenser som följer av våra handlingar.

Det är viktigt att förstå att våra handlingar och val är mer komplexa än vi ofta tror. Vi kanske inte är fullt medvetna om alla de krafter som påverkar oss, eller de långsiktiga konsekvenserna av våra handlingar. Därför måste vi förhålla oss kritiskt till de normer och värderingar som styr vårt beteende, och vara medvetna om den potentiella påverkan av de system vi är en del av.

Hur påverkar vårt sociala agerande och vår självuppfattning de roller vi spelar på den sociala scenen?

Det finns en spännvidd i hur vi kan relatera till våra egna sociala roller. På ena sidan kan en performer vara djupt investerad i sin egen roll, känna sig helt förlorad i den och agera utifrån den som om den är en spegel av sitt autentiska jag. På den andra sidan kan en person spela en roll utan någon känsla av verklig identifikation eller engagemang, vilket gör att den blir helt avskild från sin prestation. Enligt Goffman är det denna förmåga att spela olika roller, anpassa sig till sociala förväntningar, och att hantera förväntningarna från omgivningen som skapar social sammanhållning, men samtidigt, om detta går för långt, leder till en förlust av autentiskt uttryck.

Goffman går längre i sin analys genom att föreslå att våra handlingar på scenen inte bara handlar om att förmedla vårt sanna jag, utan om att spela enligt de regler och normer som styr det sociala spelet. Han beskriver detta som att individen genomgår en process där personligheten inte uppstår inifrån, utan konstrueras utifrån de sociala och kulturella förväntningar som omger individen. Detta innebär att våra personligheter snarare är dramatiska effekter som uppstår genom vår sociala interaktion. Vi spelar våra roller i ett sammanhang där vi bedöms och där vi ständigt måste försvara eller förstärka vårt sociala jag genom vårt agerande.

En viktig aspekt i Goffmans arbete är hur han skiljer mellan den performer och den publik som finns i varje social situation. I de flesta sociala sammanhang är individer både aktörer och åskådare på en och samma gång. Detta skapar ett utrymme för självbedrägeri, där vi kanske inte är helt medvetna om att vi spelar en roll eller kanske till och med bedrar oss själva för att tillfredsställa andras förväntningar eller för att tillgodose en större social nytta. Goffman menar att när vi spelar våra roller inför andra, finns det en ständig konflikt mellan vår egna inre verklighet och den roll vi uppfyller på scenen.

Goffman fortsätter sin diskussion genom att ta upp hur vårt sociala agerande, och särskilt vårt sätt att förhålla oss till moral och etik, är avgörande för vår framgång på den sociala scenen. Han menar att vi alla är "moraliska försäljare" som spelar roller för att passa in i den sociala världen, och att detta ofta innebär att vi måste dölja eller tona ned delar av oss själva som inte stämmer överens med den bild vi vill förmedla. Vårt sätt att spela en moralisk roll är inte bara en individuell handling utan en social och kulturell förpliktelse som upprätthålls för att bibehålla ett fungerande socialt sammanhang.

Winnicott påpekar att i vissa sammanhang, till exempel inom teatern, kan denna fasad eller "False Self" bli ett kreativt uttryck, där det inte handlar om att dölja något, utan snarare om att ge skydd och skapa ett utrymme för en mer genuin form av uttryck. Denna förskjutning mellan det "falska" och det "sanna" jaget är en del av den komplexa balansen i vårt sociala liv, där vi ständigt förhandlar med oss själva och med andra om hur vi ska presentera oss.

Det är också värt att förstå att det inte alltid handlar om att vi aktivt försöker dölja något. Ofta handlar det om att vi skyddar oss själva från den utsatthet som fullständig transparens kan innebära. Denna dynamik är central för att förstå både hur vi interagerar socialt och hur vi konstruerar vår identitet genom våra dagliga prestationer.

Hur påverkar "passing" och identitet individens livsstrategier och samhälleliga relationer?

Det handlar inte enbart om att "passera" för att vinna fördelar, utan också om den psykiska börda som följer med att behöva göra detta. "Passing" kräver en medveten handling – ett medvetet förnekande av sin ursprungliga identitet, och därmed en förändring i hur individen uppfattar sig själv och sin plats i världen. Detta fenomen, som för många innebär en form av socialt spel, kan också vara en källa till intern konflikt och självmotsägelse. Att byta identitet för att passa in i en viss social kontext, till exempel för att få ett jobb eller undvika diskriminering, innebär en konstant förhandling mellan vad som är "verkligt" och vad som är förväntat av en.

Som en deltagare i en samling berättelser kring detta ämne uttrycker Lisa Page: "Jag lärde mig tidigt att ambivalens kring ras gjorde människor obekväma. Så jag arbetade för att få dem att känna sig bekväma genom att passa för vad de ville att jag skulle vara." Detta reflekterar en bredare erfarenhet av att förlora sig själv i andra människors förväntningar och behov. För vissa är detta en överlevnadsstrategi, medan det för andra innebär en förlust av en ursprunglig självidentitet. Det handlar om att vara en "kameleont", som byter färg beroende på omgivningen för att vara den de förväntar sig att vara.

För många migrantarbetare, som står inför nya och ofta mer fientliga miljöer än de de lämnat, innebär "passing" inte bara att anpassa sig utan också att förlora en del av sin ursprungliga identitet på vägen. Detta skapar en komplex dynamik av förlust, sorg och ibland även ånger. Enligt forskaren Doren Perkins-Valdez, handlar "historisk passing" om att identifiera sig som en del av en annan grupp för att uppnå fördelar. Det handlar inte nödvändigtvis om att förneka sin bakgrund, utan om att överleva och anpassa sig till nya samhälleliga normer.

Denna "passing" är inte en neutral handling; den innebär en uppoffring av det som en gång var, och kan komma med en känsla av otillräcklighet. Som Rafia Zakaria påpekar, ligger huvudproblemet i passeringens natur inte i dess framgång eller misslyckande, utan i den inneboende bedrägeriet den kräver. "Passing" medför en tyst bekräftelse på att den egna identiteten inte är tillräcklig, att man inte lever upp till det kulturella idealet som samhället förväntar sig. Det blir en ständig påminnelse om att den egna existensen inte är tillräcklig i sitt ursprungliga uttryck.

Vad är det då som gör "passing" så problematiskt? Förutom den känslomässiga och identitetsmässiga bördan, finns det en djupare politisk och samhällelig fråga som ligger till grund för detta fenomen. När ett land förnekar eller förlorar förmågan att förstå sin egen historia, skapar det en situation där "passing" inte längre är en individuell handling utan en nödvändig anpassning till en social ordning som inte rättvist återspeglar mångfalden av identiteter och bakgrunder.

Denna förvrängda syn på identitet och tillhörighet är inte bara ett individuellt problem utan ett strukturellt, politiskt dilemma som påverkar hela samhället. Den som "passar" förlorar något av sin ursprungliga identitet och tvingas leva med en konstant förnekelse av den verklighet som definierade deras tidigare liv. Men kanske är det så att det inte handlar om att återvända till en "äkta" eller "ursprunglig" identitet, utan om att förstå och acceptera de komplexa och mångfacetterade sätt som människor måste navigera för att överleva och vara en del av ett samhälle.