Kan repurponerade läkemedel behandla Alzheimers sjukdom och Parkinsons sjukdom?

Läkemedel som används för att behandla neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom (AD) och Parkinsons sjukdom (PD) har traditionellt varit utformade för att lindra symtom snarare än att påverka den underliggande sjukdomsprocessen. Under senare år har det emellertid växt fram en intressant trend inom medicinsk forskning: repurponering av befintliga läkemedel för att behandla dessa sjukdomar. Detta har öppnat nya dörrar för behandlingar som kan ge förbättrade resultat för patienter som lider av dessa svåra sjukdomar.

Ett av de nyare läkemedlen som godkänts för behandling av AD är Aducanumab, som fick godkännande i juni 2021. Detta läkemedel administreras intravenöst och är avsett att hjälpa till att ta bort amyloida plack, en av de karakteristiska egenskaperna för Alzheimers sjukdom. Aducanumab är ett monoklonalt antikropp som riktar sig specifikt mot extracellulära Aβ-plack i hjärnan och har visat sig kunna rensa bort dessa plack, vilket potentiellt bromsar sjukdomens progression. Det administreras var fjärde vecka under en timme via infusion.

En annan behandlingsstrategi är att reglera glutamataktiviteten. Glutamat är hjärnans primära excitatoriska neurotransmittor, men dess överaktivering, särskilt via NMDA-receptorer på postsynaptiska neuroner, kan orsaka neuronal skada. Memantin, som är en NMDA-receptorantagonist, erbjuder en balans genom att tillåta fördelaktig NMDA-receptoraktivitet samtidigt som den skyddar mot de skadliga effekterna av överaktivering. Memantin har godkänts för behandling av måttlig till svår AD och har visat sig förbättra kognitiva funktioner när det används ensamt eller i kombination med kolinesterashämmare.

Förutom dessa farmakologiska interventioner har repurponering av läkemedel från andra terapier också blivit en lovande metod för att behandla AD. Forskning har visat att vissa antivirala läkemedel, som acyklovir och foscarnet, kan minska bildandet av amyloid-β-plack och fosforylerat tau, två karakteristiska drag för AD. Dessutom har läkemedel som används för att behandla andra sjukdomar, som diabetes, visat sig kunna ha skyddande effekter på hjärnan vid AD. Antidiabetika som GLP-1-analoger kan minska taufosforylering och amyloid-β-plackbildning, vilket tyder på att diabetesbehandlingar kan ha en potentiell roll i att hantera AD.

När det gäller Parkinsons sjukdom (PD) är läget liknande. PD kännetecknas av degeneration av dopaminproducerande neuroner i hjärnan, vilket leder till motoriska problem som tremor, rigiditet och bradykinesi. För närvarande finns det ingen bot mot sjukdomen, men det finns läkemedel som kan lindra symtomen. De flesta behandlingarna fokuserar på att öka dopaminnivåerna, antingen genom att ersätta dopamin eller genom att hämma nedbrytningen av dopamin i hjärnan.

Forskning om repurponering har också nått PD, där läkemedel som tidigare använts för andra sjukdomar, exempelvis cancerbehandlingar eller antidepressiva läkemedel, undersöks för deras potentiella effekter på Parkinsons sjukdom. Till exempel har det föreslagits att vissa antiepileptiska och antidepressiva medel kan ha neuroprotektiva effekter i hjärnan och minska inflammation eller oxidativ stress, som är viktiga processer vid neurodegeneration. Flera av dessa läkemedel har redan visat lovande resultat i prekliniska och kliniska studier.

En av de största utmaningarna vid behandling av neurodegenerativa sjukdomar är att många läkemedel endast lindrar symtomen utan att påverka sjukdomens underliggande orsak. De flesta nuvarande behandlingarna fokuserar på att hantera de neurologiska symptomen, som minnesförlust och motoriska problem, men de erbjuder inga botemedel för själva sjukdomens progression. Det är därför viktigt att hålla ett öppet sinne för nya tillvägagångssätt och terapier som kan förändra landskapet för behandling av både AD och PD.

I slutändan är det avgörande att förstå att de neurodegenerativa sjukdomarna inte bara påverkar en individs kognitiva och motoriska funktioner, utan också har en djupgående effekt på deras livskvalitet. Därför behövs inte bara innovativa läkemedelsbehandlingar, utan också en mer holistisk syn på vård och behandling som tar hänsyn till alla aspekter av patientens liv.

Kan läkemedelsomdirigering vara lösningen för parasitsjukdomar?

I kampen mot parasitsjukdomar har forskare på senaste tid undersökt nya behandlingsmöjligheter genom omdirigering av befintliga läkemedel. Denna strategi, som även kallas "drug repurposing", syftar till att hitta alternativa användningsområden för redan godkända läkemedel. En sådan metod ger ett snabbt sätt att komma åt behandlingar som kan vara effektiva mot nya eller tidigare svårbehandlade infektioner. Till exempel har det visat sig att läkemedel som tidigare använts för andra sjukdomar kan visa sig vara användbara för att behandla schistosomiasis eller filariasis.

Schistosomiasis, en sjukdom orsakad av parasiten Schistosoma mansoni, är ett av de största globala hälsoproblemen och påverkar hundratals miljoner människor varje år. Forskningsstudier har visat att användningen av en kombination av prazikvantel och miltefosin, två läkemedel som traditionellt använts mot andra parasiter, kan ge effektiva resultat i behandlingen av schistosomiasis. I en studie publicerad av Eissa et al. (2020), visade det sig att en oralt administrerad kombination av dessa läkemedel kan effektivt minska parasiternas belastning i experimentella modeller.

En annan spännande utveckling är användningen av läkemedel som riktar sig mot specifika parasitära mål inom kroppen. I en studie av Escobedo et al. (2010) upptäcktes att progesteron påverkar evaginationen av scolex (huvudet) på den humana parasiten Taenia solium. Detta kan innebära nya vägar för att utveckla behandlingar för cysticerkos, en infektion orsakad av samma parasit. Tamoxifen, ett läkemedel vanligtvis förknippat med cancerbehandling, har också visat lovande resultat för att skydda mot taeniosis i djurmodeller (Escobedo et al., 2013).

Dessa exempel på läkemedelsomdirigering återspeglar en ny tidsålder av snabbare och mer flexibla behandlingsmöjligheter för parasitiska sjukdomar. Genom att utnyttja läkemedel som redan har godkänts för andra indikationer, kan man på kortare tid få fram behandlingar utan att behöva genomgå hela den långa och dyra processen för att utveckla nya läkemedel från grunden. Detta kan vara avgörande för att bekämpa parasitiska infektioner i utvecklingsländer där tillgången till nya behandlingar är begränsad.

Läkemedelsomdirigering är en lovande väg, men det kräver rigorös vetenskaplig utvärdering och ytterligare studier för att bekräfta långsiktig säkerhet och effekt. Vidare är det också avgörande att förstå hur de biologiska egenskaperna hos både läkemedlen och parasiterna interagerar. För att maximera effekten av läkemedelsomdirigering är det också viktigt att tillämpa nya teknologier, som molekylär docking och dynamiska simuleringar, för att bättre förstå läkemedlens mekanismer och deras förmåga att binda till parasiternas specifika mål (Ezebuo & Uzochukwu, 2022).

Genom att kombinera avancerad teknik med strategisk omdirigering av läkemedel finns en reell möjlighet att utveckla mer effektiva behandlingar för parasitsjukdomar. Det är dock nödvändigt att fortsätta forskningen för att fördjupa förståelsen av parasiternas biologi och hur dessa kan behandlas på lång sikt. Om vi kan dra nytta av de resurser vi redan har och optimera dessa för parasitsjukdomar, kan vi ta ett stort steg framåt i kampen mot dessa förödande infektioner.

Kan gamla vaccin som OPV ge skydd mot nya sjukdomar?

År 1975 lanserades en omfattande vaccinationskampanj mot polio i Bulgarien för att hantera ett akut utbrott av en poliomyelit-liknande sjukdom som inte var relaterad till Enterovirus 71 (Shindarov et al. 1979). OPV (oral polio-vaccin) visade sig ha en betydande skyddande effekt, där spädbarnsdödligheten minskade med cirka 32 % när OPV gavs vid födseln, baserat på data från en randomiserad kontrollerad studie (RCT) i Guinea-Bissau, Västafrika (Aaby och Benn 2019). En annan studie undersökte effekten av årliga och halvårsvisa nationella OPV-vaccinationer och fann att vaccineringen ledde till en minskning av dödlighet på 19 %; efterföljande kampanjer gav ytterligare en minskning på 13 % (Andersen et al. 2018). Dessa resultat belyser den icke-specifika naturen hos det skydd som OPV-induceras eftersom effekterna observerades även när inga poliomyelitfall förekom (Chumakov et al. 2020).

I en annan RCT visade sig OPV minska sjuklighet från bakterieorsakade diarrésjukdomar bland spädbarn i Bangladesh jämfört med Inaktiverat Polio-Vaccin (IPV) (Upfill-Brown et al. 2017). En studie i Finland visade att barn som fick OPV hade en lägre förekomst av öroninflammation än de som vaccinerats med IPV (Seppälä et al. 2011). En analys av tidigare studier i Danmark rapporterade att sjukhusinläggningar för barn med respiratoriska infektioner var färre när OPV användes (Sørup et al. 2016).

Studier på vaccinernas icke-specifika skyddseffekter (NSE) tyder på att levande vacciner som OPV, BCG och mässling kan inducera epigenetiska förändringar som stärker immunförsvaret mot orelaterade patogener. I kontrast kan inaktiverade vacciner, som DTP, främja "tolerans", vilket gör individer mer sårbara för infektioner (Blok et al. 2020). Vacciner som BCG har visat sig främja en icke-specifik aktivering av medfödda immunceller och har associerats med lägre parasitnivåer vid malaria, både i studier på människor och i djurmodeller (Clark et al. 1976; Matsumoto et al. 2000; Parra et al. 2013).

Ett intressant exempel på detta är användningen av OPV för att bekämpa nya virus. Under COVID-19-pandemin väcktes hypotesen att repurposing av levande vacciner som OPV kunde minska morbiditet och dödlighet från SARS-CoV-2 (Chumakov et al. 2020, 2021). Länder som använde OPV rapporterade lägre incidens av COVID-19 jämfört med länder som använde IPV. Detta tyder på att OPV kan hjälpa till att förhindra SARS-CoV-2-infektion på individnivå eller bromsa virusets spridning i befolkningen (Habibzadeh et al. 2022). En randomiserad studie i Ryssland undersökte effekten av OPV under tre månader, och resultaten visade att gruppen som vaccinerades med OPV hade betydligt färre fall av laboratoriebekräftad COVID-19 jämfört med placebogruppen (25 fall mot 44, p = 0,036) (Yagovkina et al. 2022). Däremot fann en annan studie att OPV inte hade någon signifikant effekt på allvarlig sjukdom hos personer över 50 år (Fisker et al. 2022).

Ytterligare observationer pekade på att mödrar till barn som fått OPV visade en lägre sårbarhet för SARS-CoV-2-infektion, vilket kan ha berott på att mödrarna utsattes för OPV-virus genom barnens avföring. När barn får OPV kan de sprida det försvagade viruset i sina avföringar i flera veckor, vilket innebär att personer som kommer i kontakt med dessa avföring kan exponeras för viruset, vilket kan ge ett slags skydd för dem (Habibzadeh et al. 2021).

Sammanfattningsvis tyder flera studier på att levande vacciner, särskilt OPV, kan ge icke-specifikt skydd mot sjukdomar bortom de som de ursprungligen skapades för att förebygga. Detta "tränade immunitet" tyder på att vårt immunsystem inte bara reagerar på specifika patogener utan också kan stärkas mot en bredare uppsättning hot genom vaccinationer. Detta ger en djupare förståelse för hur vaccin inte bara skyddar mot specifika sjukdomar, utan även kan bidra till att stärka immunförsvaret mot andra infektioner och sjukdomar som vi inte förutsett.