Hälsosam, eller inte: En historia om Anton Tjechovs Kazak

Kazak Anton Pavlovich Tjechov

Hyraren på byn Nizy, Maxim Torchakov, en stadsbo från Berdyansk, åkte tillsammans med sin unga fru från kyrkan och bar den nyligen välsignade påsken. Solen var ännu inte uppe, men österns horisont var redan röd och gyllene. Det var stilla... En fasan ropade sina: "Vi ska dricka! Vi ska dricka!", och långt bort över en liten kulle flög en hök, men i hela steppen fanns inte ett enda levande väsen att se.

— Stort är dagen! — sa han. — Här är det stort! Vänta, Liza, nu kommer solen att börja leka. Varje påsk leker den! Och den är också glad, som vi människor!

— Den är inte levande, — påpekade frun.

— Men på den finns människor! — utbrast Torchakov. — Jag svär, det finns! Ivan Stepanovich berättade för mig — på alla planeter finns det människor, på solen och på månen! På heder, kanske forskarna ljuger, vet inte vad de säger! Vänta, där står en häst! Så det är!

Mitt på vägen till huset, vid Krivaya Balochka, såg Torchakov och hans fru en sadlad häst som stod stilla och nosade på marken. Vid vägen, på en liten upphöjning, satt en rödskjortad kozack, böjd och såg på sina fötter.

— Kristus är uppstånden! — ropade Maxim till honom.

— I sanning uppstånden, — svarade kozacken utan att lyfta blicken.

— Vart är du på väg?

— Hem, till förmånerna.

— Men varför sitter du här?

— Ja, så... jag blev sjuk... Jag orkar inte åka längre.

— Vad gör ont?

— Jag är sjuk överallt.

— Hm... vilken olycka! För folk är det högtid, och du är sjuk! Du skulle åka till byn eller stanna på en värdshus, varför sitter du här?

Kozacken lyfte huvudet och tittade trött och sjukt på Maxim, hans fru och hästen.

— Kommer ni från kyrkan? — frågade han.

— Ja, från kyrkan.

— Och jag blev överraskad av helgen på vägen. Gud gav mig inte möjlighet att åka hela vägen. Jag skulle vilja sitta och åka, men jag har ingen kraft... Ni, rättroende, kan ge mig lite välsignad påskbröd för att bryta fastan!

— Påskbröd? — frågade Torchakov. — Det går, inget fel... Vänta, nu...

Maxim rotade snabbt i sina fickor, tittade på sin fru och sa:

— Jag har ingen kniv, jag kan inte skära. Och om jag bryter det — förstör jag hela brödet. Vad för en utmaning! Kan du kolla om du har en kniv?

Kozacken, med stor möda, reste sig och gick till sitt sadel för att hämta kniven.

— Vad har du för idéer! — sa frun irriterat. — Jag ger inte dig påskbrödet att skära! Med vilka ögon ska jag ta hem det i bitar? Och vem hör påskfesten på vägen? Åk till byn och bryt fastan där!

Frun tog brödet från sin man, inslaget i en vit duk, och sa:

— Jag ger inte! Man måste följa ordning. Det här är inte ett vanligt bröd, utan välsignat påskbröd, och det är en synd att skära det utan anledning.

— Nåväl, kozack, bli inte arg! — sa Torchakov och skrattade. — Frun tillåter inte! Farväl, vägen är lång!

Maxim rörde på tömmarna, pussade och vagnen rullade vidare. Men hans fru fortsatte att säga att det var synd och oredigt att skära påskbrödet utan att komma hem, att allt har sin plats och sin tid. I öster, där de mjuka molnen färgades i olika nyanser, glänste solens första strålar; en lärka började sjunga. Inte bara en, utan tre hökar flög på avstånd över steppen. Solen värmde lite och de unga gräsen började knäppa.

Efter att ha åkt mer än en verst vände Torchakov sig om och tittade noga på avståndet.

— Ser ingen kozack... — sa han. — Vilken stackare, han tänkte vara sjuk på vägen! Inget är värre än så: man måste åka, men orken finns inte... Vad om han dör på vägen... Vi gav honom inte, Liza, något bröd, men han kanske behövde det. Kanske han ville bryta fastan också.

De kom hem, hälsade på arbetarna; Torchakov blev glad igen och började prata, men när de satte sig för att bryta fastan och alla tog en bit välsignat bröd, tittade han ledsamt på sin fru och sa:

— Det var inte bra, Liza, att vi inte gav den där kozacken bröd.

— Du är konstig, herregud! — sa Liza och ryckte på axlarna. — Var har du fått för idé att ge välsignat bröd på vägen? Det är inte ett vanligt bröd! Nu är det skuret och ligger på bordet, låt dem som vill äta, även om det är din kozack! Är det för mig något att klaga på?

— Jo, så är det, men jag tycker synd om kozacken. Han är värre än en tiggare eller ett föräldralöst barn. På vägen, långt hemifrån, sjuk...

Torchakov drack ett halvt glas te och drack inte mer. Han kände inte för att äta, teet smakade illa, som gräs, och han kände igen den gamla tristessen.

Efter att ha brutit fastan lade de sig att sova. När Liza vaknade två timmar senare stod han vid fönstret och tittade på gården.

— Har du redan gått upp? — frågade frun.

— Jag kan inte sova... Åh, Liza, — suckade han, — vi har sårat kozacken!

— Nu är du igen på det där med kozacken! Vad har du med den där kozacken att göra? Gud vara med honom.

— Han tjänade kanske tsaren, kanske spillde blod, och vi behandlade honom som en svin. Vi borde ha tagit hem honom, den sjuka, och gett honom mat, men vi gav honom inte ens en bit bröd.

— Ja, så jag ger dig inte skära på brödet. Och ännu välsignat! Du skulle skära det med kozacken och jag skulle få stå hemma och stirra på det? Vad har du för idéer!

Maxim gick tyst till köket, svepte in en bit påskbröd och några ägg i en duk och gick till arbetarna i ladan.

— Kuzma, släpp instrumentet, — sa han till en av dem. — Sadla den brunhästen eller Ivanchik och åk snabbt till Krivaya Balochka. Där sitter den sjuka kozacken med sin häst, ge honom det här. Kanske han inte har åkt än.

Maxim blev gladare, men efter att ha väntat på Kuzma i flera timmar, kunde han inte stå emot, satte sig på hästen och red ut för att möta honom. Han mötte honom vid själva Balochka.

— Nå, vad? Har du sett kozacken?

— Ingenstans. Han måste ha åkt.

— Hm... vilken historia!

Torchakov tog paketet från Kuzma och red vidare. När han kom till byn frågade han männen:

— Bröder, har ni sett den sjuka kozacken med hästen? Har han passerat här? Han är rödskjortad, mager, på en brun häst.

Männen såg på varandra och sa att de inte hade sett någon kozack.

— En postkusk åkte förbi, det är sant, men någon kozack eller någon annan — det var inte så.

Maxim återvände hem till lunch.

— Den här kozacken sitter i mitt huvud och inte går bort! — sa han till sin fru. — Det ger mig inte lugn. Jag tänker hela tiden: vad om Gud ville pröva oss och skickade en ängel eller någon helig person till oss i skepnad av en kozack? Det händer ju ibland. Det var inte bra, Liza, att vi sårade människan!

— Vad har du med kozacken att göra? — ropade Liza, när hon förlorade tålamodet. — Du tänker på honom hela tiden!

— Och du vet vad, du är inte snäll... — sa Maxim och såg på henne allvarligt.

Och för första gången efter bröllopet märkte han att hans fru inte var snäll.

— Låt mig vara inte snäll, — ropade hon och slog hårt med skeden. — Men jag tänker inte ge välsignat bröd till varenda nykter, fyllskalle!

— Och vad, var var han full?

— Full!

— Hur vet du det?

— Full!

— Och du är dum!

Maxim, arg, reste sig från bordet och började kritisera sin unga fru, sa att hon var grym och dum. Och hon, också arg, började gråta och gick till sovrummet och skrek därifrån:

— Må han dö, din kozack! Lämna mig i fred, din djävul, med din stinkande kozack, annars drar jag till min far!

— Åh, vi har sårat en människa! — mumlade han. — Vi har verkligen sårat honom!

På kvällen, när det blev mörkt, kände han sig utomordentligt trist, som han aldrig tidigare hade känt — det var som om han ville hänga sig! Av tristess och ilska på sin fru drack han sig full, som han gjorde när han var ogift. Full började han svära och skrika åt sin fru, att hennes ansikte var ont och fult och att han skulle skicka iväg henne till hennes far nästa dag.

Nästa morgon på helgen ville han dricka för att återställa sig och drack sig full igen.

Och det var så deras förfall började.