Hur påverkad är väljaren av falska nyheter och sociala medier i dagens politiska landskap?

I dagens medielandskap där information sprids snabbt och utan större filter, har begreppet "falska nyheter" blivit en central fråga när man diskuterar väljarnas beteende. Men påverkar verkligen denna typ av information de politiska valen på samma sätt som många hävdar? Den allmänna uppfattningen om att väljare är påverkade av varje liten bit information som de stöter på via sociala medier är förenklad och ignorerar de psykologiska och sociala faktorer som är djupt inbäddade i deras beteende.

Det har visats att väljare i liberala demokratier inte verkar vara lika mottagliga för förändringar i deras politiska övertygelser som man skulle kunna tro. Om väljare var helt individualiserade och lättpåverkade av kontextuella faktorer skulle man förvänta sig att valresultaten skulle vara mycket mer volatila och oförutsägbara, vilket inte är fallet. Tvärtom verkar det som om deras val är starkt influerade av deras sociala nätverk, som ofta är homogena och har en viss stabilitet över tid. Detta innebär att, även om väljaren är mer strategisk och självständig i sina val, är hen fortfarande starkt präglad av sociala strukturer och gruppidentiteter. Dessa nätverk erbjuder en stabilitet som hjälper till att hålla valresultaten relativt förutsägbara.

När man talar om påverkan från sociala medier, måste man ta hänsyn till fenomenet "selektiv exponering". Forskning har visat att människor är benägna att konsumera information som bekräftar deras egna åsikter, särskilt när det gäller politiska frågor. Detta innebär att även om stora mängder falska nyheter sprids via sociala medier, är det inte säkert att denna information faktiskt påverkar deras politiska åsikter. Tvärtom tenderar människor att undvika information som kan utmana deras uppfattningar och söker istället efter det som stärker deras redan etablerade tro. Detta skapar en självförsvarsmekanism där individen undviker åsikter och fakta som kan rubba deras politiska världsbild.

Fenomenet "filterbubblor" är också en avgörande aspekt att förstå här. Sociala medier, särskilt genom sina algoritmer, förstärker denna selektiva exponering. Genom att visa användarna innehåll som stämmer överens med deras tidigare åsikter, skapas en situation där människor allt mer bara exponerar sig för sina egna åsikter. Detta leder till att de flesta väljare inte utsätts för alternativa synsätt och därmed inte får möjlighet att bredda sina perspektiv. Det är ett fenomen som har blivit ännu mer framträdande i dagens digitala era, där algoritmer inte bara styr vad vi ser utan även hur vi tolkar information.

Det är också viktigt att inte underskatta den emotionella aspekten av politiskt engagemang. Politiska åsikter är ofta kopplade till starka känslomässiga reaktioner, vilket gör att individer med starka politiska åsikter är mer benägna att engagera sig i selektiv exponering. Denna emotionella bindning gör det svårare för kampanjer eller falska nyheter att förändra deras åsikter, även om de konfronteras med motsatta argument.

När det gäller valkampanjer har forskning visat att deras påverkan på väljarnas val inte är så stor som ofta påstås. Kampanjer kan i viss mån förstärka väljarnas redan existerande åsikter, men det är osannolikt att de kommer att förändra deras grundläggande politiska uppfattningar. Väljare är ofta redan medvetna om de argument och positioner som en kampanj försöker framföra, vilket gör att det är svårt att övertyga dem om något nytt, särskilt om de redan har en stark förankring i sina politiska idéer. Enligt forskning är kampanjens påverkan minimal, vilket innebär att påståendet om att kampanjer kan förändra väljarnas politiska val är något överdrivet.

Falska nyheters påverkan på valresultat har också blivit ett omdiskuterat ämne. Statistiken om hur ofta falska nyheter delas på sociala medier är hög, men det är viktigt att förstå att dessa siffror inte alltid återspeglar en verklig påverkan på väljarnas beslut. För det första når många av dessa nyheter inte en tillräcklig stor andel av befolkningen, och för det andra jämför man ofta dessa siffror med de mer etablerade nyhetskanalerna, vilket ger en missvisande bild av deras betydelse. Forskning har visat att falska nyheter sprids snabbare än sanna nyheter, men det betyder inte nödvändigtvis att de förändrar väljarnas åsikter.

Falska nyheter förstärker snarare de åsikter och trosuppfattningar som väljare redan har. De fungerar som en bekräftelse på förutfattade meningar snarare än att omvandla politiska åsikter. På samma sätt som traditionella nyhetsmedier kan bekräfta befintliga åsikter, gör sociala medier och deras algoritmer det möjligt för användare att endast se information som bekräftar deras redan etablerade politiska världsbild.

Således kan man sammanfatta att påverkan från falska nyheter på valresultat, trots den omfattande spridningen av denna typ av information på sociala medier, sannolikt är minimal. Detta innebär att väljarnas beslut i hög grad påverkas av deras redan existerande politiska åsikter och de sociala nätverk de tillhör, snarare än av de specifika nyheter eller kampanjer de exponerats för under valperioden.

Hur propaganda formar vår uppfattning om världen: Från Sovjetunionen till Putins Ryssland och västs informationskrig

En gång i tiden, under det kalla kriget, fick en italiensk delegation från kommunistpartiet möta Boris Ponomariov, Sovjetunionens utrikeschef, för att diskutera den sovjetiska invasionen av Afghanistan. Italienarna uttryckte sin oro över denna handling som de ansåg vara brutalt och ogrundat. Ponomariov svarade genom att upprepa den officiella sovjetiska propagandan om att ingreppet var en nödvändig åtgärd för att svara på en internationell solidaritetsuppmaning från Kabul och för att förhindra en USA-dominerad intervention. När de italienska diplomaterna inte accepterade detta som förklaring, svarade Ponomariov iskallt: "Ni måste tro oss." Denna konversation, som kan tyckas trivial för oss idag, återspeglar en djupare sanning om hur makten i vissa regimer använder propaganda som ett medel för att styra sin egen befolkning och forma den internationella bilden.

Över 30 år senare, i höstkvällen 2014, fick Angela Merkel den tunga uppgiften att konfrontera Vladimir Putin i ett försök att hitta en lösning på den ukrainska konflikten. När Putin, försenad som vanligt, väl anlände, ville Merkel att han skulle förklara sina verkliga motiv för att invadera Ukraina och annektera Krim. Putin, ensam med den tyska förbundskanslern i en förtroendefull miljö, började än en gång föra fram sin version av verkligheten: den väststödda "nazicoupen" i Kiev, faran för den rysktalande befolkningen i Ukraina och så vidare. Merkel, som i grunden ville förstå och förhandla, konstaterade senare att Putin inte var intresserad av att diskutera några realistiska lösningar, utan istället var han fast besluten om att västvärlden skulle acceptera hans verklighet. I ett samtal med Barack Obama förklarade hon att "det är omöjligt att förhandla med Putin, eftersom han lever i en annan värld."

Dessa händelser kan verka vara specifika för Ryssland och dess politik, men de speglar en större utmaning i dagens informationskrig: hur propaganda och desinformation används för att skapa en alternativ verklighet, som både konsumeras och produceras av regimer. För Putin och hans närmaste krets är skapandet av denna alternativa verklighet inte bara ett politiskt verktyg, utan också en överlevnadsstrategi för att behålla makten. Desinformation är inte bara ett vapen riktat mot väst, utan också ett sätt att hålla den egna befolkningen i schack och säkerställa att regimens narrativ inte utmanas.

I väst har vi länge trott att desinformation endast innebär att människor sprider medvetet falska fakta – att de ljuger medvetet. Denna uppfattning förenklar verkligheten. Även om vissa spridare av falska nyheter är fullt medvetna om att de ljuger, finns det många som är övertygade om att deras version av sanningen är den rätta. För dessa människor, inklusive många ryska politiker och journalister, är de falska berättelserna inte "falska" i traditionell bemärkelse; de är helt enkelt en annan tolkning av verkligheten. Många gånger är det svårt att skilja mellan medvetet falska uttalanden och sådana som är en produkt av en förvrängd verklighet där den politiska makten själv ofta tror på sina egna lögner.

Ett exempel på detta var när Putin, under en intervju med Oliver Stone, visade en video som han hävdade visade en rysk militäraktion i Syrien. Det visade sig senare att videon var från en amerikansk operation. Detta är en berättelse som tydligt visar hur desinformation inte bara sprids för att lura andra utan också för att skapa en berättelse som regeringen själv kan tro på. I fallet med Putins regim kan det ibland vara oklart om han medvetet ljuger eller om han också är en offer för den falska verklighet som hans eget system skapar. Frågan som vi måste ställa oss är: Hur hanterar vi den här typen av information i väst? När Putin hävdar att Krim inte annekterades utan återförenades med Ryssland, kan vi kalla honom en lögnare, eller är han bara en aktör i ett system som har övertygat honom om att hans version är den enda sanna?

För journalister och mediekonsumenter i väst är detta en svår fråga. Vi kan inte bara kalla en statsöverhuvud för en lögnare, även om det vi hör och ser ofta är propagandistiska verk. Vi kan inte heller ignorera de allvarliga konsekvenser som denna desinformation har på den globala politiken och på våra egna demokratiska institutioner. När Putin säger att Krim "återförenades" med Ryssland, eller att Ryssland inte har något att göra med de nedskjutna malaysiska passagerarflygplanet, förlorar vi som medborgare och konsumenter av nyheter förmågan att skilja mellan verklighet och fabrikation.

Det är här som de största utmaningarna för dagens informationskrig ligger: Att skilja mellan desinformation, förvrängda sanningar och faktiskt politiska narrativ som inte längre är rotade i objektiva fakta. Vår förståelse av verkligheten utmanas ständigt av de nya sätt på vilka information produceras och distribueras. Det som började som ett verktyg för att kontrollera en befolkning i Ryssland, har spridit sig till andra delar av världen, och vi måste vara medvetna om dess påverkan på vårt sätt att förstå politiken och världen omkring oss.

Hur propaganda och historieförfalskning formar samtida politik och konflikt

I de första timmarna efter katastrofen började en rad olika officiella uttalanden och spekulationer sprida sig, som alla syftade till att dölja den verkliga ansvarsfrågan och istället peka ut andra aktörer. Enligt vissa teorier skulle en ukrainsk stridsflygplan, en ukrainsk yta-till-luft-missil, eller till och med en bomb ombord ha orsakat katastrofen. En annan absurd teori hävdade att det rörde sig om en komplott där västerländska underrättelsetjänster hade placerat döda kroppar på planet för att senare skjuta ner det och lägga skulden på separatister i Donbass – ett plot som verkar vara hämtat direkt från en Sherlock Holmes-berättelse.

Ett av de mest intressanta exemplen på denna typ av desinformation och manipulation är hur den ryska propagandan hanterade andra viktiga historiska händelser. Under det dramatiska försök till statskupp i Sovjetunionen den 18 augusti 1991, där konservativa kommunistiska tjänstemän och militärer försökte avsätta Mikhail Gorbatjov och stoppa hans reformer, var det propaganda som snabbt fyllde de offentliga rummen. Här, som i många andra sammanhang, försökte man omvandla hela situationen genom att föreslå falska narrativ som gav en annan bild av händelserna, vilket också speglar den dynamik som präglar dagens politiska landskap i Ryssland och andra regimer.

I den ryska utrikespolitiken, och särskilt i relationen till Ukraina, är denna typ av manipulation centralt. Falska berättelser om den ryska närvaron i Ukraina, liksom de många teorierna om den påstådda västerländska inblandningen i inre ryska angelägenheter, syftar till att skapa en alternativ verklighet där Ryssland framställs som offer för externa krafter. När den ryska presidenten Vladimir Putin citerar påhittade teorier i offentliga intervjuer, som när han tog upp påståenden om att en spansk flygledare skulle ha varit ansvarig för nedskjutningen av Malaysia Airlines flight MH17, handlar det om att stärka den politiska agendan genom att konstruera alternativa fakta.

Denna förfalskning av verkligheten är inte bara en rysk företeelse, utan något som återkommer i många totalitära regimer. Historien om försöket att "skapa om" Sovjetunionens förflutna är ett exempel på hur styrande regimer använder desinformation som ett verktyg för att forma den kollektiva medvetenheten. Den ryska kommissionen för att motverka förfalskningar av historien, som grundades av president Dmitrij Medvedev 2009, var en formell institution som hade som mål att bekämpa vad de ansåg vara revisionism och omtolkning av historiska fakta, särskilt om andra världskriget och Sovjetunionens roll i Östeuropa. Detta, i sin tur, är ett tydligt exempel på hur regimer inte bara styr samtida politik utan också aktivt försöker kontrollera det förflutna.

En annan aspekt som är relevant att förstå är hur oppositionen i Ryssland använder digitala plattformar för att motverka dessa officiella narrativ. Alexej Navalnyj och hans anti-korruptionsorganisation spelar en central roll i att avslöja regimens lögner och förfalskningar. Genom dokumentärer och nyhetsprogram på YouTube och sociala medier försöker de ge en annan bild av vad som verkligen händer i Ryssland och världen, samtidigt som de kämpar för att bevara någon form av politisk pluralism i ett samhälle där fria medier och oppositionellt tänkande är alltmer hotade.

I den samtida politiska diskussionen är det viktigt att förstå att propaganda och historieförfalskning inte är en ny företeelse, utan har varit ett kraftfullt verktyg för alla auktoritära regimer genom tiderna. Vad vi ser idag, i Ryssland såväl som i andra delar av världen, är en upptrappning av användandet av digitala plattformar och sociala medier för att sprida och förstärka dessa alternativa versioner av verkligheten. Det är därför nödvändigt att vara medveten om hur information hanteras och hur fakta kan manipuleras för att stödja politiska agendor.

För att kunna förstå och kritiskt granska dagens globala politiska landskap måste man också förstå de mekanismer som används för att forma kollektivt minne och omtolka historia. Det handlar om att se bortom de officiella narrativen och fråga sig vad som verkligen ligger bakom de berättelser som serveras för allmänheten.

Hur påverkar post-sanningens politik demokratins kärnstrukturer?

I samtida politiska landskap har begreppet "post-sanning" blivit mer än bara ett analytiskt modeord. Det representerar ett skifte i hur sanningsanspråk, information och politiska narrativ samverkar och manipuleras, ofta med syftet att undergräva demokratins fundamentala principer. Denna utveckling är inte endast en konsekvens av teknologisk förändring, utan ett symptom på djupare strukturella förskjutningar i samhället. Genom att undersöka skapandet, spridningen och identifieringen av falsk information får vi en tydligare bild av de utmaningar som moderna demokratier står inför.

Filosofiska rötter till post-sanningens logik återfinns i Hannah Arendts analyser av förhållandet mellan sanning, lögn och politik. Hon visade hur vissa typer av lögner – politiska lögner – inte syftar till att dölja fakta, utan att skapa en alternativ verklighet där gränsen mellan sanning och fiktion blir flytande. Denna konstruktion blir särskilt effektiv i tider av ojämlikhet, där marginaliserade grupper förlorar sin tillgång till epistemisk rättvisa, det vill säga rätten att erkännas som legitima bärare av kunskap. När dessa grupper utsätts för systematiskt informationsbedrägeri fördjupas deras sociala utsatthet ytterligare.

Feministiska teorier kring intersektionalitet visar samtidigt hur olika former av förtryck sammanflätas, och belyser hur informationsmanipulation kan förstärka redan existerande maktstrukturer. När detta kombineras med användningen av artificiell intelligens i politiska sammanhang, blir det tydligt hur teknologins etiska dimensioner inte kan separeras från dess politiska implikationer. AI-system tränas ofta på partiska dataset, vilket innebär att deras användning i informationsflöden riskerar att reproducera – snarare än minska – ojämlikhet och desinformation.

I praktiken har detta manifesterats i fall som Brexit-omröstningen i Storbritannien, där känslomässigt laddad falsk information användes strategiskt för att polarisera väljare. Det är inte en slump att sociala medier blivit central i denna process. Dessa plattformar belönar affektiv resonans snarare än faktuell korrekthet, och gör det möjligt att förstärka strategiska lögner under täckmanteln av "personlig upplevelse". Trots detta visar empirisk forskning att väljarbeteenden ofta förblir stabila: människor tenderar att söka information som bekräftar deras redan existerande uppfattningar. Det gör att effekten av falska nyheter på valresultat är mer begränsad än man ofta antar – men dess skadliga inverkan på demokratins kvalitet är desto större.

I detta sammanhang blir det ryska fallet särskilt belysande. Ryssland fungerar som ett laboratorium för förståelsen av post-sanningens mekanismer. Där är sanningen inte en rättighet eller ett ideal, utan ett maktverktyg. Den systematiska produktionen av alternativa verkligheter genom statlig propaganda och cyberoperationer exemplifierar vad som i internationella relationer kallas "sharp power": en typ av inflytande där manipulation av informationsflöden ersätter militära eller ekonomiska påtryckningar. Motståndet mot denna maktstrategi kräver inte bara tekniska lösningar, utan en ideologisk demaskering – en återuppbyggnad av sanning som ett kollektivt, demokratiskt värde.

Samtidigt måste man undvika att se yttre hot som de enda källorna till desinformation. Den strukturella sårbarhet som möjliggör yttre manipulation finns redan inom västliga samhällen själva: svaga regleringar av sociala medier, bristande källkritik i utbildningssystemet, och politiska rörelser som medvetet sprider osanningar som strategi. Att bemöta detta kräver ett perspektivskifte – från att betrakta desinformation som en avvikelse, till att förstå det som en systemisk effekt av nuvarande medielogiker och maktförhållanden.

Särskilt i digitala miljöer som Twitter visar analyser hur automatiserade konton – bots – inte bara förstärker spridningen av falsk information, utan också fungerar som nav i politiskt laddade diskussioner, särskilt kring ämnen som migration och pandemier. Dessa "hub-noder" är centrala i nätverkens arkitektur och bidrar till att ge legitimitet åt innehåll som annars skulle ha förblivit marginellt. Det är här som kampen om offentligheten pågår – inte i öppen debatt, utan i algoritmiskt styrda flöden där synlighet blir synonymt med sanning.

Därför är det inte tillräckligt att avslöja falsk information. Det som krävs är ett återerövrande av offentligheten som en plats för gemensamt sanningssökande, bortom algoritmernas logik och marknadens prioriteringar. Detta innebär att politiska institutioner, teknologiföretag, utbildningssystem och medborgare tillsammans måste skapa motstrategier som inte bara korrigerar felaktigheter, utan också bygger upp motståndskraft mot framtida manipulationer. Demokratins framtid beror på det.