Donald Trumps tal och tweets är kända för sin kraftfulla retorik och ofta starka uttryck. Ett genomgående kännetecken i hans språkanvändning är hans tendens att använda intensifierare och booster. Detta avsnitt granskar hur Trump använder dessa språkliga verktyg, och hur det skiljer sig från andra talare, såsom demokraterna och den generella engelskspråkiga användningen, exempelvis i COCA Spoken. Trumps språk innehåller vissa särdrag som gör hans användning av intensifierare och booster särskilt distinkt.

Trumps användning av intensifierare är en central del av hans kommunikationsstil. Intensifierare som "very", "really" och "so" används ofta för att förstärka både kvantitativa och kvalitativa påståenden. Det är intressant att notera att de kvantifierande adjektiven "many" och "much" är bland de mest intensifierade orden i Trumps tal. När han säger saker som "so much" eller "very much", läggs en extra vikt vid dessa ord, vilket förstärker intrycket av överdrift eller extremitet. Detta mönster skiljer sig markant från hur intensifierare används i vanligt tal i amerikansk engelska, där "much" endast står för 13 procent av alla modifierade adjektiv i COCA Spoken, medan det i Trumps tweets står för hela 30 procent.

Det är dock inte helt sant att Trump använder intensifierare mer än andra talare. Jämfört med demokraterna eller den generella amerikanska talspråksdatabasen (COCA Spoken) har han faktiskt lägre intensifieringsfrekvenser för ord som "much", "many" och "great". Men på grund av hans frekventa användning av dessa ord sammanfattas en större del av hans språk som intensifierat. Han tenderar också att använda dessa ord oftare än andra talare i kombination med "very", "really" eller "so", vilket gör att hans retorik känns mer kraftfull.

En annan intressant aspekt av Trumps användning av intensifierare är hans användning av "very" och "so" med icke-gradabla adjektiv. I motsats till vanliga språkmönster, där "very" endast används med gradbara adjektiv, ser vi att Trump använder det med adjektiv som i sig själva inte kan graderas, såsom "dishonest", "disloyal", "unfair", och "true". Detta skapar en extra intensitet i hans språk, eftersom han på detta sätt sätter en tydlig markering av det han vill uttrycka, oavsett om adjektivet egentligen tillåter en gradvis skala eller inte.

Exempel på detta kan ses i Trumps tweets, som ofta innehåller formuleringar som "very dishonest" eller "so great". Dessa uttryck används för att ge en starkare betoning på hans åsikter eller bedömningar av andra personer och situationer. I ett tweet från 2016 säger han exempelvis: "I am running against the very dishonest and totally biased media," vilket visar på en användning av "very" för att förstärka adjektivet "dishonest", som inte skulle ha någon uppenbar skala i sig själv.

Trumps användning av booster som "so" är också betydelsefull. Här ser vi att "so" används med både gradabla och icke-gradabla adjektiv för att förstärka det som redan sagts. Till exempel: "We are going to make our country so strong again, so great again." I detta fall kombineras "so" med adjektiven "strong" och "great", vilket i sig ger ett känslomässigt och övertygande uttryck, som syftar till att förstärka hans budskap om nationell återhämtning och storhet.

En aspekt som skiljer Trumps språkbruk från andra talare är hans mycket låga användning av nedtonande ord (downtoners). Ord som "a bit", "a little", "kind of" och "sort of" är mycket ovanliga i hans tweets. Detta skapar en kontrast till mer måttfulla eller nyanserade uttryck som kan vara vanligare hos andra politiker eller offentliga talare. Trumps språk är ofta mer absolut och sällan präglat av osäkerhet eller tvekan, vilket förstärker intrycket av beslutskraft och självsäkerhet.

En viktig aspekt som kan förklara Trumps språkliga särdrag är hans fokus på att skapa en stark, lättbegriplig retorik som talar till hans publik på ett direkt och tydligt sätt. Hans frekventa användning av intensifierare och booster reflekterar detta behov av att övertyga, stärka och markera hans åsikter på ett sätt som engagerar och mobiliserar hans följare. Det handlar om att bygga en stark och övertygande berättelse, där överdrift och förstärkning blir centrala verktyg för att skapa den emotionella effekt han strävar efter i sitt tal.

Det är också värt att reflektera över hur denna typ av språkbruk kan påverka hans publik. Trumps språkbruk, med dess höga intensitet och få nyanser, kan uppfattas som direkt och kraftfullt, men kan också uppfattas som polariserande och utmanande för de som inte delar hans synpunkter. På samma sätt kan hans sätt att kombinera intensifierare med både gradabla och icke-gradabla adjektiv ses som ett sätt att bryta mot traditionella språkliga normer för att skapa ett mer slagkraftigt och oförlåtande budskap.

Den stilistiska användningen av språk i Trumps tal är inte bara en fråga om att använda intensifierare och booster för att övertyga, utan handlar också om att skapa en specifik identitet och ett starkt varumärke. Hans retorik är utformad för att vara distinkt, slagkraftig och framför allt minnesvärd.

Hur Trumps Rhetorik Använder Affärsvärldens Tävling som Metafor för Politik

I den politiska diskursen, särskilt under valkampanjen 2016, använde Donald Trump en retorik som starkt reflekterade en konceptuell metafor där politik och affärsvärldens tävling jämställdes. Det är en metafor som ramar in politiska frågor som en strid om resurser där vinnare och förlorare står i en nollsummespel-situation. I den här världsåskådningen, där liv, rättigheter, frihet och medborgarskap är kampobjekt, är varje motståndare en fiende, och om de inte tillhör den rätta gruppen betraktas de med förakt. Detta förhållningssätt genomsyrade Trumps språkbruk, där han målmedvetet förstärkte den polarisering som kännetecknade hans budskap och samtidigt förespråkade en återgång till ett USA där landet var "störst" – genom att besegra sina fiender på alla fronter.

Trump kopplade samman affärsvärldens tävlingslogik med politiken genom att framställa varje politisk fråga som en strid om att vinna eller förlora. Enligt Tännsjö (1998) är beundran för egen styrka och förakt för svaghet centrala komponenter i nationalistiska och fascistiska ideologier, där svaga individer eller grupper hotas på ett existentiellt sätt. För Trump var motståndare, både inhemska och internationella, inte bara politiska motståndare – de var fiender som förlorade strider och därmed kränkte landets rätt till de resurser och den ära som det enligt honom förlorat.

Enligt en kvalitativ analys av Trumps retorik, där jag inkluderar data från hans offentliga tal och Twitterflöde, kan vi se hur hans användning av tävlingstermer som "vinst", "förlust" och "tävlingsspel" fungerar för att förstärka hans bild av världen som ett krigsliknande scenario. Det är en värld där Trumps retorik framställer varje politisk motståndare som en förlorare som måste besegras för att återställa Amerikas storhet. Detta syns tydligt i hans uttalanden om de andra nationerna som USA konkurrerar med, där exempelvis Kina och Mexiko ofta framställs som "fiender" som "slår oss", medan Trumps egen position representerar den rättmätiga vinnaren.

Trumps strategiska användning av ordet "vinst" är också intressant när man undersöker hans retorik. Han betraktar vinster som något som kan tas tillbaka och garanteras genom vilja och styrka. I hans kampanj talade han om förlorade segrar – som i den ekonomiska och politiska konkurrensen mot länder som Kina och Japan – som något som han själv skulle åstadkomma genom sitt ledarskap, återigen i en värld där varje vinst kräver att någon annan förlorar.

Vidare är den nollsummespel-logik som Trumps retorik bygger på intressant, särskilt när vi granskar hans attityd till internationella relationer. Han såg konkurrensen med andra nationer som ett spel där förluster och vinster är tydligt definierade, och där de förlorande är de som inte accepterar den "rätta" sortens politiska ordning. Trumps förakt för de som motsatte sig hans syn på politik var nästan alltid åtföljd av en förvrängd syn på deras handlingar som orättvisa eller otillbörliga.

Exempelvis i hans kampanjtal talade han om att "besegra" andra länder i handelsavtal, vilket han ansåg vara ett sätt att återställa Amerikas heder. Han såg dessa internationella relationer som ett nollsummespel, där varje vinst för USA innebar en förlust för andra. I hans världsåskådning är politiska motståndare inte bara "motståndare", utan de är också de som hotar att stjäla vinster, rättigheter och värdighet från USA:s folk.

En annan viktig aspekt av Trumps retorik är den starka polariseringen mellan "vi" och "dem". Han delade människor i två läger: de rättmätiga "amerikanerna" som han beundrade och de "felaktiga" individerna som han föraktade. Denna dikotomi mellan "vi" och "dem" var genomgående i hans budskap, där han återkommande framställde sig själv som den enda som kunde återställa ordningen och göra Amerika "stort igen". Hans språkbruk om att vinna och förlora var därför inte bara ett politiskt verktyg utan en djupt ideologisk markering av vilken grupp som hade rätt att vinna.

För att förstå den fulla omfattningen av Trumps retorik, är det avgörande att beakta hur han använder denna tävlingsmetafor för att bygga en uppfattning om politiska strider där ingen kompromiss existerar. För honom är politiska frågor alltid en kamp mellan vinnare och förlorare, där de som inte följer hans väg inte bara misslyckas – de är fiender som hotar Amerikas framtid.

Hur Trump Använder "Fake News" för att Delegitimera Motståndare och Journalister

Den så kallade "fake news"-fenomenet blev en av de mest frekvent använda och omdiskuterade termerna under den amerikanska presidentvalskampanjen 2016, där den tjänade som ett retoriskt vapen för att diskreditera ogynnsam press och politiska motståndare. Termen syftar på journalistik som inte ska tas på allvar, eftersom den anses vara falsk eller fabricerad. Ursprungligen användes termen för att beskriva verklig desinformation, men under Donald Trumps presidentskap kom den att omdefinieras till att omfatta alla nyheter som han inte ville tro på, snarare än faktisk desinformation.

Efter att Trump tillträdde som president i januari 2017, blev hans användning av termen "fake news" ännu mer utbredd, främst genom hans tweets. I många fall använde han begreppet för att förneka kritiska eller obekväma nyheter om hans administration. Forskning har visat att Trump inte sällan kallar verkliga nyheter för fake news, vilket tyder på att termen inte är avsedd som en seriös politisk kritik av journalistiska felaktigheter, utan snarare som en diskursiv taktik för att styra sin offentliga image och hantera sitt rykte.

Termen "fake news" används således som en strategi för att delegitimera kritiska journalister och politiska motståndare genom att beskriva dem som lögnare. Denna delegitimering innebär att man framställer motståndare i ett negativt ljus med syftet att underminera deras trovärdighet och allmänna auktoritet. I Trumps fall innebär detta att han inte bara angriper media utan även andra politiska kandidater. Han kallar dem ofta för "de största lögnarna", vilket underminerar deras politiska positioner.

Det är också viktigt att förstå att Trumps användning av termen "fake news" inte bara är ett verktyg för att attackera sina fiender, utan även ett sätt att kontrollera den politiska diskursen och förhindra oönskad kritik. När han anklagar media för att sprida fake news, skapar han ett narrativ där alla obekväma frågor och rapporter kan avfärdas som lögnaktiga, vilket gör att han kan undvika att ge svar och istället vända angreppen mot sina kritiker.

Från ett pragmatiskt perspektiv är det också relevant att förstå hur begreppet lögn hanteras i denna kontext. Enligt klassiska teorier om lögn, såsom de som presenterats av Aitchison och Meibauer, uppfyller en prototypisk lögn tre kriterier: talaren säger något som är falskt, tror att det är falskt och avser att vilseleda lyssnaren. Men när Trump kallar en nyhetsrapport för "fake news", betyder det inte alltid att han anser att rapporten är en lögn enligt dessa kriterier. Istället handlar det om att han använder termen för att skapa en narrativ där han framställer sig själv som sanningsenlig och sina motståndare som lögnaktiga.

En annan viktig aspekt är Grices kooperativa princip, som understryker vikten av sanningsenlighet och relevans i kommunikationen. När någon bryter mot denna princip – till exempel genom att säga något som de vet är falskt eller genom att undanhålla väsentlig information – kan detta kallas för lögn eller för "missledande". Trumps användning av "fake news" kan således ses som ett brott mot kooperationens princip, där han underminerar den objektiva sanningen och manipulerar diskursen till sin fördel.

I denna kontext är även impolite forskning av intresse. Genom att anklaga journalister och politiska motståndare för att sprida fake news, riktar Trump verbala attacker mot deras "ansikte", vilket innebär att han medvetet underminerar deras offentliga självbild och yrkesmässiga trovärdighet. En sådan strategi kallas för "impoliteness", eftersom den syftar till att skada motståndarens positiva ansikte, det vill säga deras önskan om erkännande och socialt godkännande. Denna retorik är avsiktligt konfliktfylld och levereras för att skapa en konflikt mellan Trump och medierna, vilket gör att han kan framställa sig själv som den som talar sanning, medan hans motståndare framstår som opålitliga.

Trumps användning av "fake news" är inte bara ett sätt att förneka kritiska nyheter, utan också ett medel för att skapa en politisk verklighet där hans egna ord och handlingar kan presenteras som de enda sanna. Detta ger honom en otrolig fördel i den politiska debatten, eftersom han genom att ständigt kontrollera vilka fakta som är "sanna" kan forma offentlig diskurs efter sitt eget tycke och smak. Med detta i åtanke är det viktigt att förstå hur sådan retorik fungerar och vilken makt den kan ge till den som kontrollerar betydelsen av begrepp som "sanning" och "lögn".

Det är avgörande för läsaren att förstå att den politiska retoriken kring "fake news" inte handlar om objektiva fakta, utan snarare om en kamp om perception. De som framställs som spridare av fake news riskerar att förlora sin trovärdighet och status som trovärdiga aktörer på den politiska scenen. Och genom att använda denna strategi kan Trump, eller någon annan politiker, effektivt omvandla offentlig uppfattning och kontrollera den politiska agendan.

Hur skapar offentliga ursäkter en politisk identitet?

Jimmy Swaggart, en känd amerikansk pingstpastor, återvände 1991 till tv-rutan för att offentligt be om förlåtelse efter att hans otrohet blev allmänt känd. Hans känslosamma ord speglade en strategi som många offentliga personer har använt när de konfronteras med en skandal: att separera sin privata själ från sin offentliga. I sitt tal, där han gråter och förlorar sig själv i ord, sa Swaggart att han inte försökte leva som om han var människa. Detta var ett exempel på den djupt inrotade praktiken att splittra den privata personen från den offentliga, vilket gör det möjligt för individen att behålla sitt anseende i allmänhetens ögon samtidigt som man undviker att helt erkänna sina privata misstag.

En annan metod som ofta används är att framställa den privata personen som någon som begick ett fel, medan den offentliga personen förblir oförvitlig, oskyldig och fortfarande fullt kapabel att tjäna sitt folk. Denna uppdelning gör det möjligt för den som ber om ursäkt att skydda sitt personliga liv samtidigt som man betonar sina offentliga prestationer. Det är en uppdelning som vi också ser i den politiska världen, där offentliga personer ofta visar upp sina familjer som stöd för deras förlåtelse – detta bidrar till en bild av den politiska ledaren som en vanlig man som förlorade sin väg men som nu är ångerfull och återförenad med sin familj, särskilt med sin fru, som symbol för hans förlåtelse och transformation.

Bill Clinton är ett klassiskt exempel på denna typ av politisk ursäkt. Hans berömda uttalande 1998, efter att hans affär med Monica Lewinsky blivit offentlig, innehöll en typisk försoning, men också ett exempel på hur en offentlig person kan försöka att separera sin privata och offentliga själ. I sitt första uttalande förnekade han i princip sin synd genom att framställa affären som en privat fråga och något som inte skulle angå amerikanerna. Hans förlåtelse var inte tillräckligt ödmjuk för att vinna över folkets stöd, och han tvingades senare göra ett andra uttalande under en bönefrukost där han mer uppriktigt erkände sin synd och bad om förlåtelse från de drabbade – inte bara från sin familj utan även från det amerikanska folket.

Kontrasten mellan Clinton och Donald Trump i samband med skandalen kring "Access Hollywood"-bandet visar på en ytterligare utveckling av offentliga ursäkter. Trump vägrar att använda ordet "ursäkta" och i stället använder han en form av förlåtelse där han förnekar, bortförklarar eller omformulerar sina ord, vilket är ett sätt att dölja sitt ansvar utan att helt avvika från sin offentliga persona. Trump anammar inte den "splittrade" identiteten som Clinton gjorde. Istället hävdar han sin rätt att vara oförändrad och fortsätter att stå för sina handlingar genom att undvika att ge ett verkligt erkännande av sitt misstag. Denna metod, där han inte fullt ut erkänner sitt fel, ger honom utrymme att upprätthålla sin position och sitt ledarskap utan att offentligt behöva be om förlåtelse.

För en politiker kan den offentliga ursäkten vara en livlina. Den kan förvandla en förlorad situation till en möjlighet för förnyelse, beroende på hur väl förlåtelsen formuleras och hur den tas emot av publiken. Men den strategin är inte alltid garanterad att lyckas. Clinton, trots sina problem, använde sin försoning på ett sådant sätt att han efter en tid kunde återfå allmänhetens förtroende. För Trump, å andra sidan, tycks en sådan metod vara irrelevant, eftersom hans offentliga persona bygger på en annan dynamik – en där han sällan, om någonsin, erkänner sina fel utan i stället vänder dem till sin fördel.

Därför är det viktigt att förstå att en offentlig ursäkt inte bara handlar om att be om förlåtelse utan om att skapa och bevara en offentlig identitet. Hur denna identitet förvaltas, och om den sker genom att splittra mellan privata och offentliga jag, eller genom att fullt ut erkänna en synd och omvandla den till ett offentligt erkännande, påverkar inte bara hur en person ses av sina anhängare utan också deras politiska karriär och framtid.

Är Donald Trumps språkbruk populistiskt?

Donald Trumps politiska retorik präglas i hög grad av strategier som påminner om reklamens mest effektiva verktyg. Hans språk kännetecknas av korta, slagkraftiga slogans, en övertygelse genom känslor, förenklad argumentation och upprepningar — egenskaper som är genomgående i reklam men också centrala i hans politiska framträdanden. Till skillnad från många andra politiker, som i viss mån måste marknadsföra sig själva och sina idéer, är Trumps retorik närmast en form av renodlad reklam. Den bygger på enkla resonemang, tydliga och lättförståeliga formuleringar samt upprepning, vilket gör budskapet lättillgängligt och snabbt genomsyrande.

Innan han blev politiker var Trump främst känd som programledare för realityserien The Apprentice. Reality-TV:s språk och dramaturgi har en tydlig koppling till Trumps politiska stil. Trots att verkligheten inte är dramatisk i sig, konstrueras berättelser i realityprogram för att skapa en tydlig narrativ med ofta endimensionella karaktärer, definierade av en eller några få egenskaper som upprepas gång på gång. Programmet var också känt för sin hårda kritik och sina slagkraftiga slagord. Dessa element — repetition, catchphrases och förenklad karaktärsbeskrivning — återfinns i hög grad i Trumps tal och tweets, där det klassiska “You’re fired!” ersatts med “Make America Great Again.” Forskare menar att detta bidrar till en form av narrativ och berättande som är centralt för populistisk retorik.

Analysen av Trumps språk utifrån en diskursiv definition av populism, som skiljer sig från ideologiska tolkningar, visar att hans retorik uppfyller många av de kriterier som kännetecknar populistisk stil. Moffitts modell beskriver populism med en uppdelning mellan "folket" och "eliten", en avsiktlig brist på artighet och en krisretorik. Till detta läggs den performativa aspekten där ledaren agerar som en scenartist på mediernas scen. Trumps retorik bekräftar i stor utsträckning dessa element, men med en nyans: den mest framträdande motsättningen är inte mellan folket och eliten, utan snarare mellan det positivt laddade "Team Trump" och en negativt konnoterad opposition. Denna polarisering är mindre ideologisk och mer fokuserad på personlig vinning och att positionera ledaren över folket.

Det är också tydligt att Trumps retorik är anpassad efter ekonomiska och mediala principer som inte är nödvändigtvis bundna till populismen som ideologi, vilket leder till en nyanserad fråga om vad populism egentligen är. På det retoriska planet framstår populism som en snabb framgångsstrategi, där enkelhet, känsla av kris och lättillgängliga lösningar skapar en snabb väg uppåt i maktstrukturen, eller som i Trumps fall, en genväg förbi de etablerade stegen. Detta gör att populism som politisk stil delar drag med andra snabba framgångsstrategier som reklam och reality-TV.

Debatten kring Trumps utgångspunkt — om han började med en självmarknadsföringsstrategi och lade till populistiska inslag, eller om han utgick från populistiska ideal och anpassade dem för mediernas villkor — är svår att besvara. De retoriska mönstren indikerar dock att Trump snarare bör betraktas som en "retoriskt populistisk" aktör än en klassisk politisk populist.

För att fullt förstå Trumps språk är det viktigt att inse att mycket av hans retorik är noggrant iscensatt, men att en del också är spontant och oscriptat. Hans oförutsägbara avstickare, upprepningar och skiftningar i ämne är inte alltid avsedda för tydlig politisk kommunikation, utan speglar även hans personliga talstil och ålder. Detta komplicerar bilden av hans retorik som en renodlad populistisk kommunikationsform, vilket kräver ett nyanserat förhållningssätt.

Viktigt att förstå är också att Trumps retorik, trots sin ytliga enkelhet, inte enbart är ett uttryck för en ideologisk populism utan också en skickligt utformad mediestrategi som utnyttjar känslor och identitet för att mobilisera stöd. Hans språkbruk fungerar både som reklam och som en scenisk framställning där dramatiken och polariseringen är centrala redskap för att behålla publikens uppmärksamhet. Det gör att man bör betrakta hans populism som en kombination av politisk strategi, mediemanipulation och personlig stil.

Denna förståelse av Trumps språkbruk kan appliceras bredare på hur populistiska rörelser och politiker idag navigerar i medielandskapet, där snabb framgång, känslomässig påverkan och förenklade budskap ofta står i centrum för att vinna väljarnas förtroende och lojalitet. Att analysera dessa mönster är avgörande för att kunna identifiera och förstå de mekanismer som formar dagens politiska kommunikation.

Vad innebär integration över godtyckliga måttrum och varför är det nödvändigt att utvidga begreppen till vektorvärda funktioner?
Vad betyder aritmetiska sekvenser och deras tillämpningar inom vektorrum?
Hur påverkar temperatur, vattenhalt och ispartiklars dynamik isbildning vid blandfasiska förhållanden?