Hur Latino-kandidater påverkar representationen i USA:s kongress

Under de senaste åren har Latino-kandidater i USA visat sin elektoral potential i tävlingar på delstatsnivå, där deras kandidaturer i allt högre grad förutses av två avgörande faktorer: öppna platser i valen och den lokala Latino-befolkningens storlek i kongressdistrikten. Detta förhållande har inte bara ökat sannolikheten för att en Latino ställer upp, utan också för att en sådan kandidat ska kunna vinna. Särskilt intressant är de tendenser som framkommer i distrikt där Latino-befolkningen inte utgör en majoritet men ändå en betydande del, mellan 40 och 50 procent av väljarna. I dessa distrikt fördubblas sannolikheten för att en Latino ställer upp i öppna val jämfört med de där en sittande kandidat står emot utmaning. När Latino-andelen i ett distrikt överstiger 60 procent är sannolikheten för att en Latino-vinnare ska väljas upp till hela 0,82 i öppna val.

Detta mönster avspeglas också i andra etniska grupper, där den svarta befolkningens storlek har en avgörande effekt på valframgångar för svarta kandidater. I distrikt där afroamerikaner utgör majoriteten är sannolikheten för att en svart kandidat vinner över 0,6, medan den för Latino-kandidater är betydligt lägre även i större latino-distrikt. Detta beror delvis på att afroamerikaner i USA generellt har visat en högre valdeltagande jämfört med latinos, vars valdeltagande ofta begränsas av ungdomsstruktur och en stor andel icke-medborgare.

När vi ser på det övergripande mönstret av valframgångar för kandidater från minoritetsgrupper, framgår det att en viktig faktor är storleken på den vita befolkningen i distriktet. Ju större andel vita väljare, desto lägre blir sannolikheten för att en icke-vit kandidat, oavsett om det gäller afroamerikaner eller latinos, ska vinna. I distrikt där vita väljare utgör mer än 70 procent är denna sannolikhet i princip obefintlig, medan den drastiskt ökar när den vita befolkningen minskar till under 50 procent.

En annan aspekt som blir allt tydligare är att denna utveckling inte bara gäller för Latino- eller afroamerikanska kandidater utan även för kvinnor och deras representation. Av de 102 kvinnor som valdes in, var 42 icke-vita, vilket är en betydande andel. Detta antyder att de faktorer som driver könsmångfald i kongressen också är nära kopplade till den etniska mångfalden bland väljarna. När befolkningens sammansättning fortsätter att bli mer etniskt diversifierad, kommer även tendenser för en mer köns- och etnisk mångfald bland de valda kandidaterna att fortsätta.

Vidare innebär denna divergens i synen på mångfald och representation att det kommer att bli svårare för politiska partier att nå konsensus om viktiga policyfrågor. Detta gäller inte bara för Republikanerna utan också för Demokraterna, där inre friktioner mellan progressiva krafter och mer moderata strömningar i förortsdistrikten kan göra det svårt att ena partiet i frågor som rör exempelvis immigration eller ekonomisk rättvisa. Den fortsatta utvecklingen av kongressens sammansättning och de politiska dynamikerna kring etnicitet, kön och ideologi kommer utan tvekan att påverka både det inre arbetet i partierna och deras förmåga att skapa breda koalitioner.

Med tanke på att USA:s befolkning blir allt mer etniskt och kulturellt diversifierad, kommer de framtida valen förmodligen att präglas av en ännu starkare betoning på hur väl kandidater speglar de väljarbaser de representerar. En sådan utveckling innebär också att fler minoritetskandidater kan komma att bli valda, vilket förändrar kongressens karaktär på ett sätt som på lång sikt kan främja ett mer inkluderande och representativt politiskt system.

Vad var de avgörande faktorerna för Rohrabachers politiska nedgång?

Dana Rohrabacher, den tidigare representanten från Kalifornien, blev en allt mer kontroversiell figur på slutet av sin politiska karriär. Hans skiftande hållning i viktiga frågor som Ryssland, klimatförändringar och LGBT-rättigheter förvånade både hans motståndare och många av hans egna väljare. Han hade under lång tid varit en stark förespråkare för små staters rättigheter och personliga friheter, men när han gick över till att uttrycka öppet pro-rysslandssympatier under slutet av sin karriär, blev hans politiska position alltmer svårt att förstå för många.

Vid sidan av sin närstående relation med Ryssland fanns Rohrabachers förnekelser av klimatförändringar, vilket ställde honom i konflikt med både hans väljare och det bredare amerikanska samhället. Hans långvariga tvivel på klimatförändringarnas allvar gjorde att han ofta ignorerade de lokala problemen som hans väljare kämpade med, som översvämningar och stigande havsnivåer. I stället för att erkänna de vetenskapliga bevisen om global uppvärmning, kom han ofta med teorier om klimatförändringar över flera tusen år, något som inte föll i god jord hos hans väljare i Kalifornien.

Hans politiska hållningar på sociala frågor, särskilt hans uttalanden om huruvida husägare borde vara tvingade att sälja sina fastigheter till HBTQ-personer, orsakade också mycket upprördhet. För många av hans väljare var sådana åsikter inte längre förenliga med samtida värderingar. När han yttrade att vissa personer inte borde tvingas att vara "i affärer med någon som de anser göra något omoraliskt", reagerade hans motståndare kraftigt, och han anklagades för att vara bigotisk och hatisk.

I valkampanjen 2018 såg vi ett tydligt exempel på den politiska turbulens som omgärdade honom. När Rohrabacher, som ställdes mot flera demokratiska kandidater, mötte opposition från både vänster och höger, blev hans politiska väg allt svårare att försvara. I en tid när den amerikanska politiken var på väg att förändras, kämpade han med att anpassa sig till en ny verklighet där många väljare inte längre stödde hans konservativa ståndpunkter. Hans nära relationer med Ryssland, hans klimatförnekelse och hans kontroversiella åsikter om sociala frågor gav hans motståndare ammunition att kritisera honom.

Däremot, hans motståndare Harley Rouda, en affärsman och jurist som hade genomgått en politisk transformation från republikansk till oberoende och slutligen demokrat, utnyttjade situationen för att vinna stöd från väljarna. Rouda, som inte hade någon tidigare politisk erfarenhet, framställde sig själv som en fräsch och mer moderat kandidat som stod för reformer inom skatter, sjukvård och utbildning. Han var också en stark förespråkare för miljöskydd och vapenreformer, frågor som var viktiga för många av Kaliforniens väljare.

I den politiska atmosfären kring valet 2018, där frågor som Ryssland och invandring var centrala, blev Rouda den som representerade en mer inkluderande och progressiv politik. Han förespråkade en mer human invandringspolitik och stödde en väg till medborgarskap för alla papperslösa invandrare, vilket stod i stark kontrast till Rohrabachers hårda linje som stödde striktare gränskontroller och en mer restriktiv invandringspolitik. Rouda lyckades också samla in betydande stöd från både det demokratiska partiet och framstående individer som Barack Obama och Michael Bloomberg.

Det som utmärkte denna politiska kamp var att det inte bara handlade om att vinna väljarnas röster, utan också om att definiera vilken typ av politik som skulle vara mest representativ för Kalifornien, en stat känd för sina liberala och progressiva värderingar. I detta sammanhang, där frågor om både internationell diplomati och inrikespolitiska förändringar var i fokus, var det Rouda som till slut, efter en spännande och dramatisk kampanj, lyckades ta hem segern.

Det är viktigt att förstå att politiska karriärer som Rohrabachers inte alltid följer en rak linje. Hans fall illustrerar hur politiska åsikter kan förändras under påverkan av personliga övertygelser, externa omständigheter och förändringar i väljarbasen. Hans förlorade plats i kongressen markerade också slutet på en era, där konservativa värderingar var dominerande i Kalifornien. Det visar hur snabbt politiska landskap kan förändras och hur viktiga frågor som internationella relationer, miljöpolitik och sociala rättigheter har blivit centrala i den politiska diskussionen.

Hur politiska kandidater formas av personliga och professionella erfarenheter

John Faso, en republikansk kongressledamot från New York, har haft en karriär präglad av både politiska framgångar och kontroverser. Ursprungligen verksam som lobbyist och advokat på byrån Manatt, Phelps & Phillips LLP, blev Faso känd för sin nära koppling till Albanys politiska etablissemang. Hans motståndare i den republikanska primärvalet 2016 kallade honom "den ultimata Albany-insidern," vilket återspeglar den komplexa relationen mellan politiker och deras bakgrund i lobbyverksamhet och offentlig förvaltning. När Faso senare kom till kongressen fick han en plats i flera viktiga kommittéer, såsom jordbrukskommittén, budgetkommittén samt transport- och infrastrukturkommittén. Hans hållning gentemot president Donald Trump utvecklades över tid, från initial kritik av vissa av Trumps beslut, såsom exekutivordern om invandring och flyktingar, till starkt stöd för presidentens politik. Enligt FiveThirtyEight stödde Faso Trumps politik 89,2 procent av tiden, och han röstade för att upphäva Affordable Care Act (ACA) och andra åtgärder som försvagade hälsovårdssystemet.

Faso var också kritisk mot förändringar i skattelagstiftningen som begränsade avdrag för statliga och lokala skatter (SALT), vilket han menade skulle tvinga fram en exodus av framgångsrika individer och företag från New York. Trumps stöd för Faso i valrörelsen 2018, där presidenten hyllade honom som "stark på brott, gränser och andra rättigheter", speglade den ideologiska närheten mellan dem. Detta ledde till att Faso förblev en framstående representant för republikanska värderingar i New Yorks 19:e distrikt, även om hans politiska ställningstaganden ibland orsakade inre friktion, särskilt när det gällde mer kontroversiella uttalanden.

Ytterligare en viktig aspekt av Delgados kampanj var frågan om en afroamerikansk kandidat kunde vinna i ett distrikt som till stor del var vitt. Denna fråga om ras, identitet och representation är central i dagens amerikanska politik och reflekterar de ständiga spänningarna mellan lokala identiteter och nationella politiska trender. Delgado besegrade fem andra kandidater för att bli den demokratiska utmanaren, och trots att hans bakgrund som musiker inte var utan kontroverser, visade hans valframgångar hur människor i USA söker förändring genom nya och ibland ovanliga politiska röster.

Claudia Tenney, en annan republikansk kandidat från New Yorks 22:a distrikt, var en annan exempel på hur personliga och professionella erfarenheter formar politiska karriärer. Efter att ha vunnit ett kontroversiellt primärval 2016, där hennes motståndare hade mer stöd från den avgående kongressledamoten Richard Hanna, gick Tenney vidare för att försvara sitt mandat i kongressen. Hon var en av de starkaste rösterna för att riva upp ACA och avveckla Obama-administrationens regleringar, samtidigt som hon var en av de mest lojala stödjande för Trumps politik.

Det politiska landskapet i distrikten i New York är präglat av en mängd faktorer: från personliga bakgrunder och karriärer till de aktuella politiska frågorna och hur kandidater navigerar dessa i sina kampanjer. Det är viktigt att förstå att politik inte enbart handlar om att följa partilinjer – det handlar också om de personliga berättelser och de beslut som varje kandidat gör för att forma sin politiska identitet och sin relation till väljarna.

Det är också viktigt att förstå hur kandidater på alla nivåer, oavsett om de är nybörjare som Delgado eller etablerade politiker som Tenney, navigerar den ständiga balansen mellan sina egna principer och de krav som deras väljare och partier ställer på dem. Väljarnas förväntningar, liksom de externa påtryckningarna från media och andra politiska aktörer, kan dramatiskt påverka en kandidats politiska utveckling och den väg de väljer i den politiska karriären. Vidare måste kandidater vara beredda att anpassa sina ståndpunkter beroende på hur den politiska situationen utvecklas, vilket kan leda till förändringar i både deras retorik och politiska allianser.