Att leda ett gott och meningsfullt liv (i Aristoteles termer, att vara eudaimon) involverar en djup förståelse för och förbindelse med naturens "annorlunda" element (Hailwood 2000). Detta intresse för att skydda och främja naturens intressen, samt de icke-mänskliga livens rättigheter, är alltmer aktuellt, som tydligt framgår i debatten kring återinförandet av vilda arter (rewilding) (Drenthen 2018). Samtidigt har människans ingripanden i naturen blivit mer oroande, särskilt inom områden som genetisk modifiering av grödor och djur, samt de ekomodernistiska förespråken för Anthropocen (Baskin 2015). I detta sammanhang är det viktigare än någonsin att förstå naturens värde och begreppet "naturlighet" (Deckers 2021).

Knudsen (2023) har visat hur politiska ekologistudier, som argumenterar för icke-mänsklig agentur, ofta misslyckas med att erkänna naturens egen rätt att agera och utvecklas autonomt, genom att ständigt ersätta djurens handlingar med människans. Vetlesen (2015) påpekar att det icke-mänskliga ständigt reduceras till mänskliga relationer, vilket leder till att relationer mellan icke-mänskliga varelser exkluderas och ignoreras. Enligt O'Neill ges ofta för lite moralisk hänsyn till det icke-mänskliga livets autonomi och förmåga att blomstra på sina egna villkor. Den utilitaristiska och rättighetsperspektiv som ofta dominerar diskussionen begränsar sig vanligtvis till hur individuella moraliska agenter bör behandla andra moraliskt betingade individer, i vad Benton (1993) kallar en liberal-individualistisk synvinkel. Detta perspektiv tenderar att främja utvidgningen av individens moraliska känslighet kopplad till förändringar i personliga livsstilar, snarare än att eftersträva djupare systemiska och institutionella förändringar.

Det som saknas i denna individualistiska syn är behovet av en stödjande gemenskap och ett miljö som gör det möjligt att utveckla en moralisk hänsyn till och sympati för andra. Det leder oss tillbaka till vikten av att etablera institutioner för ett omtänksamt samhälle, som erkänner kvaliteten i sociala relationer och ömsesidiga beroenden som grundläggande för ett gott samhälle. Här finns kopplingar till ekofeministiska och gröna ideologiska ståndpunkter som framhäver omsorg om andra och respekt för naturen (Spash och Aslaksen 2015), bortom de rent instrumentella skälen för att tillfredsställa mänskliga behov (McShane 2007a; 2007b).

För att uppnå övergripande mål i samhället och samhälleliga beslut krävs institutioner som möjliggör uttryck för olika typer av värderingar (dvs. värdeuttryckande institutioner). Den allmänna förhoppningen med de olika institutionella alternativ som kan utvecklas är att skapa en mer inkluderande och deltagande process för deliberativt styre. Detta skulle idealt sett tillåta djupare miljövärden än de som dominerar i det västerländska vardagslivet att komma till uttryck, även när det gäller processer för monetär värdering (Lo och Spash 2013). I diskussionerna om att utforma deliberativa institutioner framträder en uppenbar spänning mellan den viljefulla handlingen hos en individuell agent och den institutionella struktur inom vilken de verkar. Konflikter mellan agentens vilja och strukturen hjälper oss att förstå konsumentens (agentens) roll inom en given marknadsinstitution (struktur), och avslöjar felaktiga påståenden, som konsumentsuveränitet (Fellner och Spash 2015). Forskning, som en förklarande kritik (se kapitel 5), visar hur marknader bör regleras och hur vissa institutioner och organisationer bör avskaffas eller reformeras på djupet.

Frågor om institutionell design, offentlig politik och styrning har medvetet placerats utanför den ortodoxa mainstream-ekonomin för att ge ekonomi ett "objektivt" sken, genom att separera den från politisk teori och politisk ekonomi. Men samhällets makt kan inte tas bort från ekonomisk analys, utan förblir dold. Denna analys blir vilseledande, eftersom de tillämpade politiska besluten direkt gynnar intressegrupper som inte är med i analysen. Olika former av makt måste erkännas (Stör 2017). Det måste tas hänsyn till regeringens makt och hur institutionerna för styrning är strukturerade. Den ortodoxa synen som antar minimal statlig intervention, perfekt effektiva marknader och konsumenters suveränitet med givna preferenser ger ofta missvisande rekommendationer eller, värre, försöker få världen att fungera som modellen. Att inse att marknader är socialt konstruerade institutioner innebär att ta ansvar för marknadsdesign och funktion, snarare än att låtsas att marknader är enhetliga och kan lämnas åt sig själva som om de var självorganiserande och självreglerande automater som verkar för det större goda. Polanyi (1957) förklarade att prissättande marknader bara är en form av institutioner. Dessa är inte nödvändigtvis de bästa institutionerna för att tillgodose sociala behov.

Hur organisationer och offentliga myndigheter bedriver sina policydiskurser påverkar den riktning samhället tar, eftersom det handlar om att skapa idéer som motiverar handling och stärker specifika intressegrupper. Idéerna om fria marknader, ekonomisk tillväxt och konkurrensfördelar stärker företagens makt, vetenskapen som en leverantör av teknologiska innovationer och det industriella–militära komplexet. Gränssnittet mellan vetenskap och politik har sett medvetna missförstånd som blivit institutionaliserade och bidragit till upprepade misslyckanden inom offentlig politik, från kärnkraft till genetisk modifiering till klimatförändringar (se även Oreskes och Conway 2010). Exempelvis förändras politik från försiktighet till riskhantering genom att minska stark osäkerhet (ignorans, indeterminism) till svag osäkerhet (sannolikheter). Därmed har uppkomsten av post-normal vetenskap inom ekologisk ekonomi (Funtowicz och Ravetz 1994; Strand 2017) blivit ett sätt att ompröva vetenskap–politik-gränssnittet och engagera det teknocentriska etablissemanget med bredare offentliga värderingar (van der Sluijs et al. 2005).

Att erkänna och skydda "tysta röster" är också en central fråga. Hur icke-mänskliga liv får ett uttryck i den mänskliga världen väcker politiska bekymmer över samhälleliga beslut och politisk representation (O’Neill 2001). Detta är ett problem som gäller framtida generationer, barn, icke-mänskliga varelser och andra som inte kan artikulera sina intressen inom demokratiska institutioner som fokuserar på diskurs. Att erkänna och skydda dessa tysta röster genom formaliserade regler och lagar, som i rättssystem, kräver fortfarande deras representation. Miljörörelsens förlängning av moralisk ställning till "andra" har involverat att ge djur rättigheter, men har nyligen också generaliserats till ecocide och naturens rättigheter. Detta har lett till nationell lagstiftning i länder som Brasilien, Bolivia, Colombia, Ecuador, Indien, Mexiko, Nya Zeeland och USA som erkänner Naturen som ett subjekt med icke-förhandlingsbara rättigheter (Kauffman och Martin 2018). Att göra naturen till ett rättssubjekt och ge det rättslig ställning (dvs. skydd via rättsliga sanktioner, inte etiska motiv) har kopplats till dekoloniseringsstrider bland ursprungsbefolkningar för att skydda territorium.

Hur förhållandet mellan ny resurs-ekonomi, social-ekologisk ekonomi och pragmatism påverkar forskningen

I en nyligen genomförd studie framgår tydligt hur olika ekonomiska paradigmer, inklusive ny resurs-ekonomi, social-ekologisk ekonomi och pragmatism, samverkar och korsar varandra. Intressant nog visade resultaten att 88 procent av de ortodoxa medlemmarna i EAERE (European Association of Environmental and Resource Economists) valde en forskningsmetod som kombinerade ny resurs-ekonomi med en eller båda de andra positionerna. Å andra sidan var 72 procent av ESEE (European Society for Ecological Economics) och 86 procent av AHE (Association of Heterodox Economics) benägna att anta en position som antingen enbart social-ekologisk ekonomi eller en kombination av denna med pragmatism. Det som skiljer dessa grupper från EAERE är att de inte tenderade att förlita sig på den dominerande nyresurs-ekonomiska paradigmen. Denna skillnad lyfter fram det intressanta förhållandet mellan de olika skolorna och deras påverkan på varandra.

Det blir tydligt att den nyresurs-ekonomiska modellen i ökande grad integreras med social-ekologisk ekonomi och pragmatism, medan den social-ekologiska ekonomin, å andra sidan, förblir relativt oberoende eller sammansmälter med pragmatism. Detta återspeglar en vilja från de ortodoxa EAERE-medlemmarna att dominera eller subsumera social-ekologisk ekonomi, vilket visar på de olika ideologiska striderna mellan dessa två huvudsakliga paradigmer.

En del av denna process handlar om ett förenklat sätt att hantera naturvetenskapliga teorier genom att minska deras komplexitet för att passa in i det ekonomiska samtalet. Pragmatism, som har sina rötter i den ekonomiska traditionen, har sett en ökad koppling till affärs- och finansvärlden, där olika metoder för att kvantifiera ekosystemtjänster och deras ekonomiska värde har blivit centrala. Här handlar det om att skapa politiska argument för att gynna företagsintressen, ofta genom att använda ekonomiskt språk som anses vara mer accepterat i den offentliga debatten.

Ett exempel på detta är hur val av ekosystemtjänster och deras monetära värdering ofta används för att rättfärdiga åtgärder som gynnar företagsvärlden, som t.ex. utveckling av grön tillväxt och biodiversitetens kompensering. I dessa sammanhang är det inte sällan att teorier och metoder som förespråkar ekologisk modernisering, där marknader och företag får en central roll, sammanflätas med pragmatiska och till viss del ideologiskt drivna argument. Nyresurs-ekonomin går här i riktning mot att stödja affärsmodeller som förespråkar själreglering och corporate social responsibility.

Från naturvetenskapernas håll, särskilt ekologi och biologi, har pragmatism också kommit att bli ett sätt att presentera de egna teorierna på ett mer objektivt och ”vetenskapligt” sätt, vilket gör att sociala och ekonomiska forskningar ibland ses som sekundära. Detta perspektiv förnekar i viss mån den komplexitet och mångfald som den social-ekologiska ekonomin och andra heterodoxa discipliner förespråkar. Här kan samarbete mellan naturliga och sociala vetenskaper, som tenderar att vara mycket problematiskt ur ett dialektiskt perspektiv, lätt reduceras till tekniska lösningar som endast rättfärdigas av deras effektivitet, snarare än att de bidrar till en djupare förståelse av samhällsekonomiska system.

När det gäller den social-ekologiska ekonomin är ett av de mest utmärkande dragen en vilja att anamma pragmatiska lösningar, även om dessa lösningar ibland innebär teoretiska förenklingar. Ett exempel på detta är den så kallade "radikala pragmatismen" som förespråkas av forskare som Kallis, Gómez-Baggethun och Zografos. Denna syn innebär att man tar ett pragmatiskt förhållningssätt till problem som rör miljöskydd och social rättvisa, och att värdering av ekosystem inte nödvändigtvis måste baseras på vetenskaplig validitet. Detta kan innebära att man accepterar metoder som monetär värdering av naturen om det leder till politiska resultat som stödjer miljöskydd, även om dessa metoder saknar vetenskaplig grund.

Detta öppnar för användningen av värderingsmetoder som inte är vetenskapligt underbyggda, vilket i sin tur kan legitimeras som pragmatiska lösningar för att uppnå politiska mål. Det är här viktigt att förstå att de olika paradigmerna inte bara representerar tekniska lösningar på ekonomiska eller ekologiska problem, utan också uttrycker djupare ideologiska positioner som har långtgående konsekvenser för den samhälleliga och politiska diskussionen om natur och ekonomi. Pragmatismens flexibilitet kan ibland leda till att den används för att rättfärdiga åtgärder som inte nödvändigtvis främjar ekologisk hållbarhet, utan snarare gynnar ekonomiska eller politiska intressen.

Det är också viktigt att komma ihåg att dessa forskningspositioner, även om de tycks vara konkurrerande eller åtskilda, ofta är mer flytande än vad det först kan verka. De kvalitativa kategorierna som används för att beskriva de olika paradigmen är inte absoluta utan snarare fuzzy och kan överlappa varandra på sätt som gör att de inte alltid kan förstås i strikt teoretiska termer. Förståelsen av denna överlappning är central för att kunna förstå hur forskning inom dessa fält utvecklas och hur politiska beslut tas på grundval av dessa forskningsansatser.

Är vi bara illusioner eller finns det verklighet i det konstgjorda?
Hur multimodala modeller påverkar visuell och språklig resonemangskraft
Hur konservatismen ser på livets prövningar och självets gränser
Hur Trumps personliga lojalitet och brist på erfarenhet påverkade hans utnämningar i Vita Huset
Hur förbättras tvåfotoninitierad polymerisering genom nya fotoinitiatorer?