Desinformation, som kan definieras som "avsiktlig spridning av falsk eller vilseledande information för att orsaka skada" (National Endowment for Democracy, 2017), är inte något nytt fenomen. Redan på 400-talet f.Kr. beskrev den kinesiske militärteoretikern Sun Tzu att "all krigföring baseras på bedrägeri". Trots detta har framväxten av sociala medier och deras enkla användning skapat en helt ny skala och räckvidd för spridning av desinformation. Det handlar inte längre bara om att påverka en liten grupp människor utan om att nå miljarder, ibland med väldigt specifika mål, som att påverka politiska beslut eller förändra allmänhetens uppfattning.

Sociala medier har inte bara förändrat sättet vi konsumerar information på, utan de har också förstärkt förmågan att snabbt och effektivt sprida både desinformation och information som kan manipuleras för att uppnå specifika syften. Plattformar som Twitter och Facebook har blivit centrum för sådana aktiviteter, där vissa aktörer med hjälp av automatiserade konton, så kallade bots, kan skapa stora nätverk av falska konton som i sin tur sprider vilseledande budskap. Dessa bots är designade för att efterlikna mänskligt beteende online, vilket gör det svårare för användare att identifiera dem som falska och leder till att desinformationen får ett betydligt större genomslag.

Forskning visar att bots är särskilt aktiva i att sprida falsk information. Ett exempel på detta är den påhittade nyheten om "Spirit cooking", som påstods vara en del av ett ockult ritual som Hillary Clintons kampanjchef deltog i. Nyheten, som släpptes fyra dagar före det amerikanska valet 2016, spreds via över 30 000 tweets. Liknande bot-nätverk har observerats i fler än 50 av de 70 länder som har undersökts för organiserad manipulation av sociala medier (Bradshaw & Howard, 2019). Dessa bots används inte bara för att sprida falsk information utan också för att påverka politiska diskussioner och minska eller förhindra motstånd.

För att bättre förstå den mekanism genom vilken desinformation sprids på sociala medier, måste man analysera tre huvudkomponenter: (1) mediet – de plattformar där information sprids, (2) meddelandet – vad som faktiskt förmedlas och (3) publiken – de människor som konsumerar och delar denna information. Enligt studier som genomförts av Bradshaw och Howard (2019) är dessa tre faktorer avgörande för att förstå hur desinformation sprids och vilka mål den kan uppnå.

Ett konkret exempel på hur dessa tre komponenter spelar in kan ses i analyser av Twitterdata om migranter och Covid-19 i Italien. Genom att samla in och analysera tusentals tweets har forskare kunnat identifiera centrala konton – eller "hubbar" – som har en avgörande roll i spridningen av desinformation. Dessa konton tenderar att ha ett stort antal bots som följare, vilket ökar deras räckvidd och gör att deras budskap får större genomslag än de skulle ha haft annars. Detta skapar en snedvriden bild av ämnet och förstärker politiska och sociala polarisering.

I fallet med migrationsdiskussioner i Italien, där frågan om landningar av räddningsfartyg för migranter var ett hett ämne, kan vi observera hur bots användes för att förstärka politiska åsikter och påverka offentlig opinion. Efter att en kontroversiell politisk händelse, som beslutet att inte tillåta ett räddningsfartyg att landa, blev offentlig, exploderade diskussionen på sociala medier. Bots användes aktivt för att sprida både falsk information och för att stärka vissa politiska narrativ genom att skapa en illusion av ett större stöd för en viss åsikt.

Liknande mönster observerades under spridningen av information om Covid-19. Under de inledande faserna av pandemin, när ämnet var mer medicinskt än politiskt, var bots närvaro mindre märkbar. Men när diskussionen började ta en mer politisk vändning, växte bots-närvaron. Detta belyser en viktig aspekt av desinformationens natur: dess förmåga att anpassa sig till föränderliga politiska landskap.

I denna typ av nätverksanalyser har forskare också upptäckt en ny och oroande trend – nämligen förekomsten av grupper av bots som verkar vara koordinerade av mänskligt opererade konton. Detta mönster tyder på en medveten strategi för att manipulera större nätverk av användare, vilket ökar effekten av desinformationen och gör det svårare att motverka denna typ av manipulation.

Det är viktigt att förstå att dessa mekanismer inte bara är tekniska fenomen utan har djupgående politiska och sociala konsekvenser. Bots och desinformation skapar inte bara förvirring utan påverkar också demokratiska processer genom att underminera förtroendet för nyhetskällor och skapa polarisering i samhället.

För att motverka denna utveckling är det avgörande att både användare och plattformar förstår hur desinformation sprids och vilka krafter som driver dessa processer. Forskning och teknologiska lösningar som kan identifiera bots och automatiserade konton är ett steg i rätt riktning, men det krävs också en kollektiv medvetenhet om hur sociala medier fungerar och vilken roll varje individ spelar i att skapa och sprida information.

Hur kan ett digitalt faktagranskningsverktyg förbättra journalistikens trovärdighet?

Detta kapitel presenterar etnografiskt material om journalisters erfarenheter, rutiner och åsikter om faktagranskning och fake news, baserat på fältstudier genomförda vid tre svenska medieorganisationer på lokal, regional och nationell nivå. Studierna ingår i ett svenskt projekt som syftar till att utveckla ett digitalt verktyg som kan bistå journalister i deras vardagliga nyhetsarbete. Genom intervjuer och deltagande observationer undersöktes behovet av och intresset för ett sådant verktyg. Resultaten användes sedan som en förstudie för att informera utvecklingen av ett bredare faktagranskningsprojekt.

Projektet var organiserat som ett samarbete mellan forskare och aktörer från konkurrerande sektorer inom den svenska medieindustrin. Detta reflekterar det gränsöverskridande arbete som har kommit att känneteckna den globala faktagranskningsrörelsen. Även om projektet inte syftade till att skapa en specifik institution för faktagranskning, utan istället försökte utrusta journalister med bättre resurser för verifiering i den digitala kommunikationslandskapet, relaterar det ändå till akademiska diskussioner om fake news, verifiering som nyckel till journalistisk professionalism och mer generellt om journalistisk auktoritet i ett så kallat post-truth nyhetsekosystem.

I fältstudierna uttryckte journalisterna både behov och intresse för ett digitalt faktagranskningsverktyg, men de uttryckte även en rädsla för att institutionaliserad faktagranskning skulle kunna inskränka på deras professionella autonomi och öka kontrollen över anställda från arbetsgivarens perspektiv. Detta pekar på att den kontext i vilken fältstudierna genomfördes är beroende av sociala och kulturella aspekter som sträcker sig bortom en enkel teknisk lösning på ett brådskande problem.

Projektet och etnografiskt material som samlades in under fältstudierna används för att informera och förtydliga de utmaningar och möjligheter som en sådan digital lösning skulle kunna medföra för journalister.

Faktaassistenten – ett verktyg för förbättrad verifiering

Faktaassistenten, som projektet benämns, genomfördes mellan mars 2018 och april 2020 vid Södertörns högskola i Stockholm, som en del av ett samarbete mellan högskolan och olika svenska nyhetsorganisationer som är deltagare i mediebranschens partnerskap "Framtidens Journalistik". Partnerskapet leds av en sammanslutning mellan både offentliga och privata medieaktörer. Projektet delvis finansierades av statens innovationsmyndighet Vinnova som en del av programmet "Från analog till digital".

Huvudsyftet med projektet var att förbättra journalisters arbetsprocesser när det gäller verifiering av digitalt innehåll och att utveckla en webbapp som journalister kan använda för faktagranskning i sitt nyhetsarbete. När prototypen var helt utvecklad och testad skulle appen vara tillgänglig för användning av de medverkande nyhetsorganisationerna för att hjälpa journalister att verifiera nyhetsinnehåll både på webben och i rutinmässiga arbetsprocesser. Appen var designad på ett sätt som gör att den kan integreras i nyhetsproduktionen.

Utöver att ge journalister metodologiska steg för att verifiera onlineinnehåll, inklusive bilder, videor och texter, gör appen det möjligt för journalister att lagra och dela sina faktagranskningar och värdera trovärdigheten hos medier och källor. Genom appen byggs också en kunskapsbank som designats för att bli en resurs för journalister i framtiden. När journalister stöter på ett specifikt innehåll – text, bild eller video – i sitt arbete kan de slå upp om det redan har faktagranskats eller inte. Om det inte har granskats, kan de själva genomföra en granskning.

Appen är baserad på en systematisering av verifiering i tre steg som fokuserar på tre olika objekt: (1) medieinnehållet (bilder, videor, uttalanden, etc.), (2) mediet där uttalandet publiceras (webbplats, institutionell social mediekonto, etc.) och (3) källorna bakom påståendet. I appen går journalister genom en steg-för-steg-process relaterad till varje objekt, där varje steg består av en serie frågor som ställs i relation till objektet under undersökning.

I varje steg har appen en sektion med rubriken "resurser", som hänvisar till olika relevanta verktyg som kan användas för bedömning och analys, såsom Google Reverse Images för att fastställa om en bild använts tidigare. Processen kan göras mer eller mindre omfattande beroende på hur mycket tid journalisten har och beroende på det påstående som granskas. Granskningen kan också sparas innan den är färdigställd och plockas upp vid ett senare tillfälle. När processen är avslutad har journalisten ett underlag för att bedöma validiteten i det påstående som denne vill faktagranska.

Det slutgiltiga bedömningsresultatet är något som varje journalist gör själv – appen är bara ett hjälpmedel på vägen. Resultatet av varje faktagranskning lagras i systemet och användaren kan välja att hålla det privat eller dela det med andra appanvändare inom samma medieorganisation eller med allmänheten genom att publicera resultatet i en artikel som bäddas in med maskinläsbar hyperdata i ClaimReview.

Utmaningar och sociala dimensioner

Det är viktigt att förstå att en teknisk lösning som Faktasistenten, trots att den är användbar och efterfrågad av journalister, också måste beakta de sociala och kulturella kontexterna som påverkar hur journalister och medieorganisationer tillämpar faktagranskning. Även om det finns ett tydligt behov av verktyget, finns det samtidigt en oro för att det skulle kunna inskränka på journalistens professionella frihet och autonomi. Faktagranskning i sig självt kan också ses som en potentiell risk för den journalistiska integriteten om det överutnyttjas eller institutionaliseras på ett sätt som inte tillåter utrymme för journalistisk dömande frihet.

Vidare är det väsentligt att tänka på att, trots den tekniska lösningen som appen innebär, är verifiering av information en social och professionell färdighet som fortfarande kräver journalistens egna kritiska ögon. Appen kan vara ett hjälpmedel, men det är den journalistiska bedömningen som avgör om en nyhet är korrekt eller inte.

Vad är behovet och komplexiteten i faktagranskning inom journalistik?

I dagens medielandskap är faktagranskning inte längre en perifer aktivitet utan en central del av journalistikens ansvar i att upprätthålla offentlighetens förtroende. Diskursen kring faktagranskning är viktig, särskilt när det gäller de verktyg och metoder som används för att säkerställa korrektheten i rapporteringen. I detta sammanhang belyser Allern en viktig problematik i hur faktagranskningsorganisationer fungerar i Norge. Han påpekar att den nuvarande strukturen, där en enda organisation ansvarar för faktagranskning, skapar ett problem. Detta leder till att media som borde vara fria att kritiskt granska varandra istället tenderar att framstå som en enhet, vilket inte gynnar den demokratiska debatten.

Liknande diskussioner har också ägt rum i Sverige, där lanseringen av faktiskt.se 2018 orsakade omfattande debatt. Kritik har riktats mot den ideologiska färgningen av vissa av deras faktagranskningar och deras metoder har ifrågasatts. En särskild punkt av oro är de ekonomiska kopplingarna mellan projektet och statliga finansieringsorgan som Vinnova. Denna situation har skapat ett vakuum av misstro, både från etablerade politiska läger och alternativa medier som ofta hamnar i opposition till de etablerade institutionerna.

Trots dessa kontroverser är det ett allmänt erkänt behov för effektiva faktagranskningsverktyg. I en serie förberedande fältstudier bland journalister på olika nivåer av medieorganisationer, identifierades både ett intresse och ett behov av digitala verktyg som kan hjälpa till att kontrollera fakta. Många journalister uttryckte en vilja att bättre hantera den stora mängd av digitala verktyg och program som finns på marknaden, och att mer rutinerade verktyg skulle kunna förbättra både effektiviteten och noggrannheten i deras dagliga arbete.

En av de viktigaste insikterna från dessa fältstudier är att journalister känner ett behov av kontroll och kontinuitet i sitt arbete. Många uttryckte att de har en grundläggande förståelse för faktagranskningsverktyg som Google Reverse Image Search, men de efterlyste mer avancerade funktioner som skulle hjälpa dem att snabbt verifiera information, till exempel genom att kartlägga nätverken bakom onlineinnehåll eller identifiera ägare till webbplatser. Samtidigt pekade de på att dessa verktyg behöver vara användarvänliga och lättillgängliga, för att kunna integreras i deras ofta hektiska arbetsdagar.

Vidare finns en oro kring den ökande pressen från det moderna medielandskapet, som kräver snabb nyhetsproduktion och omedelbar respons på sociala medieflöden. Journalister berättade om stressen som följer med detta krav på snabbhet, vilket ofta gör att noggrannheten får stå tillbaka. Här skulle ett digitalt faktagranskningsverktyg kunna spela en stödjande roll genom att underlätta arbetsflödet, skapa struktur och samla den kunskap som finns spridd bland journalister. En sådan assistent skulle göra det möjligt för journalister att snabbt få tillgång till tidigare granskade fakta och skapa en gemensam databas för framtida referens.

Det är också viktigt att förstå att faktagranskning inte bara handlar om att bekräfta sanningen utan också om att bevara och utveckla journalistikens roll i ett demokratiskt samhälle. Medier som inte är fria att granska varandra, som Allern påpekar, riskerar att förlora sin funktion som oberoende aktörer och kritiska röster i samhället. Därför är det inte bara ett tekniskt behov, utan ett djupt politiskt och etiskt behov, att se till att faktagranskning kan utföras på ett oberoende och objektivt sätt. Detta innebär att medier inte bara behöver verktyg för att kontrollera fakta, utan också en strukturell och organisatorisk miljö som tillåter fri granskning och kritisk diskussion av den information som cirkulerar i det offentliga rummet.

Det är också viktigt att inse att faktagranskningsverktyg inte ska ersätta journalistens eget omdöme eller kritiska tänkande. I en värld av snabb digital kommunikation och informationsflöden måste journalister inte bara vara tekniskt skickliga utan också etiskt och professionellt vaksamma. Det handlar om att skapa en balans mellan att använda teknologi för att effektivisera arbetet och att behålla en hög etisk standard i granskningen av fakta.

Hur kan den kristna berättelsen återuppstå i ett postmodernt samhälle?
Hur man undviker vanliga fallgropar vid inköp och hantering av komponenter
Hur kan isbildningens ytråhet kalibreras med hjälp av Bayesiansk inversion i CFD-modeller?
Vad är en Fourierserie och hur relaterar den till funktioner i L2-rummet?