Hur kan den kristna berättelsen återuppstå i ett postmodernt samhälle?

Gula band symboliserar de saknade; en gång tände nordeuropéer vid vintersolståndet eldslågor för att locka tillbaka solen; en gång sökte asketer skapa ett vakuum som bara Gud kunde fylla. Men vem i dag bekymrar sig om en tom plats vid Thanksgivingbordet i Amerika? Vem beställer en stol åt Elia från Amazon? I musikalen Godspell ropar profeten till folket, "Förbered Herrens väg," medan åskådarna dansar entusiastiskt till musiken. Om detta är den sanna religionens ständiga ambition, verkar det vara en uppgift som vi just nu kanske har förlorat fantasin för.

Dante beskrev sin tid som att vara vilse i en skog, men genom sin poesi förvandlade han denna erfarenhet av förlust till en plats för transformation. Han iscensatte sin egen parad, satte samman Paradiset från en förnyad kristen kultur och placerade lokala förlorare i Infernot. I den postkristna moderniteten är det fortfarande poeter som uppmärksammar närvaro där andra bara ser frånvaro. Hur många säger likgiltigt: "Har du sett några parader på sistone?"

Nåd, den gudomliga självgåvan, är grundläggande för Exodus, förnyad av profeterna och paradigmatisk i Jesu verksamhet, och nyckeln till Paulus universalisering av evangeliet. Men den har alltid varit problematisk. Världens visdom säger "ingen gratis lunch," och konservativa kristna är tveksamma. Därför trodde Paul Ryan, före detta talman i USA:s representanthus, att han borde avskeda en jesuitisk kaplan. Det blir inga dagliga böner i Washington för de fattiga, och absolut inget "preferensval för de fattiga," en princip som finns inbäddad i den katolska tron. Det var alltid svårt att övertyga det gamla Israel om att landet tillhörde Gud och att deras befrielse från Egypten kom med allvarliga konsekvenser för vilken typ av förbundssamhälle de skulle bygga. Libertarianer tror inte på att "det krävs en by för att forma ett samvete."

President Reagan gillade att berätta hånfulla historier om människor som ville leva på nåd, om gamla damer i välfärd Cadillacar. Redan 2017 avbildades Trump som den gyllene kalven som Israel dyrkade efter att ha övergivit Exodus Gud. Wall Streets gud, som belönar de 1-2 procenten, får massorna att vänta på att dropparna ska falla. En givande Gud måste komma från andra håll än Broadway.

Många amerikanska parader tar en annan väg. Nu är det rätt tid att ompröva den kristna paraden. Genom historien, inklusive modern tid, finns möjligheter att återerövra de bibliska traditionerna och återuppliva amerikansk kristendom. För femtio år sedan sammanförde Cesar Chavez, tillsammans med en presidentkandidat, sin katolicism med frågor om ras, arbete, fattigdom och politik. Chavez lyckades med protester och bojkotter för farmarbetarnas rörelse, tills saker började urarta och verkade bli våldsamt. Han inledde då en hungerstrejk för att återta kontrollen. När principen om icke-våldsam motstånd återupprättades avslutade han sin 25 dagar långa fasta genom att offentligt ta emot nattvarden på fälten. Denna nattvard, där Kristi kropp blev brödet att bryta fastan med, där hunger efter Gud och social rättvisa förenades, var en performativ liturgi i sin mest exemplariska form och blev Kaliforniens mest kända nattvardsmottagande, med Bobby Kennedy närvarande. Inom tre månader skulle Kennedy mördas, hoppet om befrielse för farmarbetarna tyckas dö med honom, och Nixon skulle framträda som försvarare för gårdarnas rättigheter.

Grapefruktsbojkotten pågick i två år och arbetarna använde ofta katolsk symbolik i sina marscher genom fälten. Hunger förvandlades till fasta, marscher till pilgrimsvandringar och banderoller med Jungfru Guadalupe helgade ledet. Chavez rörelse var en marsch prydd med katolsk kristendom. Kan förespråkare för ett nytt socialt evangelium efter Trump åstadkomma lika slagkraftiga symboler och performativa liturgier? Kommer kyrkorna och gatornas rop på rättvisa att förenas?

Det är viktigt att förstå att denna kamp handlar om att återknyta till en radikal nåd som utmanar rådande ekonomiska och politiska strukturer, att se hur berättelser och ritualer kan skapa mening och mobilisera till förändring. Det handlar om att identifiera vilka berättelser som formar vår förståelse av rättvisa, gemenskap och makt – och vilka som tystas eller marginaliseras. Att religionens roll inte bara är att skapa tröst, utan också att erbjuda en vision för en bättre värld, en som kräver handling och omvandling i det vardagliga livet.

Hur kan den bibliska berättelsen om Exodus inspirera till en ny social evangelium?

Exodus, den bibliska berättelsen om Israels folk befrielse från Egyptens slaveri, är mer än bara en historisk redogörelse – det är en kraftfull symbol för frihet, förnyelse och gemenskap. Denna berättelse är inte bara viktig för den judiska eller kristna traditionen utan erbjuder också en vägledning för att förstå hur vi kan forma ett rättvist och inkluderande samhälle i dagens värld. Den bär med sig en djupare vision för hur människor, kallade till gemenskap med Gud, kan omstrukturera sina liv och samhällen för att återspegla en högre moral och rättvisa.

Exodusen inleds med ett folk som lever i förtryck, slavar under en grym farao, som genom Guds ingripande får möjlighet att gå ut i frihet. Det är en kraftfull berättelse om frigörelse och uppbrott från de maktstrukturer som håller människor fångna. Gud hör sitt folks rop och går ned för att rädda dem. Denna frigörelse är inte bara fysisk, utan innebär också en andlig resa mot att bli ett folk som lever i enlighet med Guds vilja. Exodus är alltså inte bara en fysisk flykt från Egypten, utan ett rop på social rättvisa och ett samhälle byggt på Guds moral och gemenskap.

Men denna resa är lång och full av prövningar. Efter att ha korsat Röda havet, tar folket sin början på en fyrtioårig vandring genom öknen. Det är under denna tid i öknen som folket får möjligheten att omformas, både andligt och socialt. De lär sig att förstå sina behov på ett nytt sätt. Deras beroende av Guds omsorg under denna tid, genom manna och vaktlar, påminner dem om att all jordisk försörjning i grunden är Guds gåva, något att dela med andra och inte förtrycka de svaga. De får också de tio budorden, en kod för ett nytt samhälle där rättvisa, respekt och heder för Guds skapelse ska vara grundpelarna för det gemensamma livet.

När folket äntligen når sitt löftesland, har de blivit ett folk som inte bara är fria från slaveri, utan som också är beredda att leva tillsammans enligt en ny social ordning, där rättvisa och barmhärtighet är centrala. Denna berättelse om exodus är en ständig påminnelse om att de som förlorat sin frihet eller lever under orättvisor inte bara har rätt till befrielse utan också ett kall att omvandla sina samhällen för att återspegla ett högre rättvisepatos.

I den amerikanska kontexten, där svarta slavar under lång tid var förtryckta, har exodusberättelsen fått en särskild betydelse. Den blev en symbol för deras kamp för frihet och rättvisa. "Lift every voice and sing," den så kallade "svarta nationalsången," är ett uttryck för denna befrielseberättelse, där lidande i det förflutna blandas med hopp om en ny dag. Detta är ett exempel på hur exodusberättelsen inte bara är en religiös metafor, utan också ett kraftfullt verktyg för att uttrycka kollektiva hopp och förändring.

Denna typ av berättelse om exodus fortsätter att vara relevant i dagens samhälle. I en värld där många fortfarande lever i förtryck, där ekonomiska, politiska och sociala system skapar orättvisor, är det viktigt att återberätta denna historia. Den visar att verklig frihet inte bara handlar om att bryta fysiska bojor, utan också om att skapa nya strukturer för gemenskap, rättvisa och värdighet. Detta är en uppmaning till en ny social evangelium – en där Guds vilja för ett rättfärdigt samhälle inte bara är en personlig andlig fråga, utan en social och politisk vision för hela världen.

Denna vision av exodus behöver på nytt tolkas och omsättas i den moderna världen. Vi lever i en tid där begrepp som gemenskap, rättvisa och jämlikhet är under omförhandling, och där ideologiska och ekonomiska system ofta skapar ojämlikhet och förtryck. För att kunna bygga ett mer rättvist samhälle måste vi återvända till den grundläggande förståelsen att frihet och rättvisa är för alla människor, inte bara för de mäktiga. Att gå ut ur Egypten, så som Israel gjorde, är också för oss en inbjudan att återupptäcka vår roll i skapandet av en bättre värld för alla.

Slutligen är det viktigt att förstå att exodus inte bara handlar om att lämna en plats av förtryck, utan också om att gå mot något – ett nytt samhälle, en ny ordning, där alla är inbjudna att leva tillsammans i rättvisa och respekt. Det är en ständig påminnelse om att vårt kall inte bara handlar om att befria oss själva, utan om att genomföra en förändring som ska komma alla till del. Guds inbjudan till exodus är en kallelse till att forma en ny gemenskap, ett samhälle som strävar efter det som är rätt och gott för alla.