Hur Blasfemi Blir Ett Mediefenomen och Verktyg för Protest

Blasfemi har länge varit ett ämne som väckt starka reaktioner, men i den moderna världen har det genomgått en dramatisk förvandling. Tidigare var blasfemi ofta knuten till religiösa tabun och straff, men i dag har begreppet fått en ny dimension. Medier och digital kommunikation har gjort blasfemin till ett snabbt spridande fenomen, som kan anta många former: från satiriska bilder och karikatyrer till kraftiga protester och cyberattacker. För att förstå denna utveckling är det nödvändigt att titta på några av de mest kända och omtvistade exemplen på modern blasfemi, som fallet med den brittiska boken The Satanic Verses och de danska Muhammed-karikatyrerna.

Ett annat exempel på detta fenomen är den så kallade "Muhammed-karikatyrkrisen", som började som en lokal konflikt mellan den danska tidningen Jyllands-Posten och muslimska ledare. Karikatyrerna publicerades den 30 september 2005, men det var inte förrän flera månader senare, i februari 2006, som kontroversen verkligen spred sig. Genom effektiv användning av medier – både traditionella och digitala – blev karikatyrerna om Muhammed reproducerade i över 140 tidningar världen över och fick massiv

Är gudarnas strider och deras olika synsätt verkligen blaspemi?

I antikens filosofi och religiösa texter finner vi flera exempel på individer som utmanar etablerade uppfattningar om gudomlighet och helighet. En sådan figur är Sokrates, som genom sitt ifrågasättande av de traditionella gudarna och deras omtvistade handlingar, uppmanade till en ny form av gudsuppfattning. En av de mest anmärkningsvärda egenskaperna hos Sokrates är hans öppna avståndstagande från mytologins gudar, de som ofta framställs som fysiska, talande och involverade i mänskliga angelägenheter genom strider och konflikt. Hans skarpa kritik lyfter fram en aspekt av religionen som inte går att förneka: religion är inte bara ett redskap för tro och tillbedjan, utan även för makt och kontroll.

Sokrates uppmanar sin motståndare Euthyfron att fundera på om dessa gudar verkligen är värda tillbedjan, om deras strider och tvister verkligen är förebilder för människor. I Platons dialoger framställs Sokrates som den som, genom att ifrågasätta den gamla gudstron, faktiskt utför en offentlig och filosofisk tjänst. Han förespråkar för en mer kritisk och rationell syn på religionen, där människans egen förmåga att tänka och förstå är lika viktig som att följa traditionella dogmer.

En liknande dynamik kan ses i berättelsen om Jesus’ död enligt evangelierna. Jesus blir åtalad för hädelse, vilket liknar Sokrates öde, men här får vi också en inblick i hur hädelse betraktas i olika kontexter. Enligt evangelierna, när Jesus svarar på frågan om han är Messias, säger han "Jag är", vilket för hans åklagare är ett hädisk uttalande. Men för hans anhängare är detta ett uttryck för sanningen. Hädelse, eller "blasphemi", är därför inte en absolut kategori; det är en fråga om perspektiv. Vad en person anser vara en hädelse, kan vara en sanning för en annan.

Evangelierna målar en bild av de som anklagar Jesus för hädelse som de som inte kan tåla någon utmaning mot sina egna föreställningar om gudomligheten. I denna kontext framställs de anklagande som karikatyrer, nästan som om deras reaktioner är överdrivna och irrationella. Det är inte bara en kritik av de som är överdrivet känsliga för hädelse, utan även en uppmaning till läsaren att reflektera över hur dessa mekanismer för att hantera dissens och oliktänkande påverkar samhället.

En liknande förlopp kan observeras i aposteln Stefanos’ stening i Apostlagärningarna. När hans motståndare inte kan vinna argumentationen, tar de till falska vittnesmål och anklagar honom för att ha talat mot Gud och Mose. Den vrede som väcks hos åhörarna leder till en brutal och irrationell avrättning. Detta speglar återigen hur hädelse inte handlar om objektiv sanning, utan om en social och religiös dynamik där den som avviker från normerna straffas.

I båda fallen – Jesus och Sokrates – framstår figurerna som modiga talare av sanningen, som inte bara riskerar sina liv för sina egna övertygelser, utan också för att väcka en förändring hos andra. Begreppet "parrhēsía", som beskriver en öppen och modig talan, används för att beskriva deras sätt att tala och agera. Det handlar om att säga sanningen, trots att det innebär en personlig risk. Foucault beskriver detta som ett uttryck för ett djupt etiskt åtagande, där talaren sätter sitt eget liv på spel för att hjälpa andra genom att avslöja sanningen.

Det är viktigt att förstå att hädelse, enligt både Sokrates och Jesus, inte handlar om att angripa gudarna själva, utan om att ifrågasätta de traditionella uppfattningarna om vad som är gudomligt och rättfärdigt. Det handlar om att utmana de normer som hävdar att vissa religiösa uppfattningar är oemotsägliga sanningar. Sokrates och Jesus utmanar inte bara gudarna, utan också människans sätt att förstå och förhålla sig till sin omvärld. Deras kritik riktar sig mot de förvrängda och begränsande tolkningarna av gudomlighet, som tvingar människor att leva under förhållanden som inte främjar deras sanna natur.

Det är också viktigt att förstå att varje tid och varje kultur har sin egen syn på vad som är hädelse och vad som är rätt. Det som en gång var ett allvarligt brott, kan senare ses som ett uttryck för modig sanning eller kreativ frihet. Denna dynamik mellan tradition och förändring, mellan det etablerade och det utmanande, är en central aspekt av både filosofin och religionen.