Vad orsakar tinnitus och hur kan det behandlas?

Tinnitus är ett fenomen som kan variera kraftigt i sin presentation, både vad gäller intensitet och typ av ljud. Det kan beskrivas som ett konstant eller intermittent ljud som upplevs i öronen, vilket ofta beskrivs som ett surrande, brusande, eller rentav som rena toner. Det finns både subjektiv och objektiv tinnitus. Subjektiv tinnitus är den vanligaste formen, där ljudet bara hörs av den drabbade. Objektiv tinnitus kan å andra sidan höras även av andra, vilket gör det möjligt att identifiera vissa bakomliggande fysiologiska orsaker.

En av de mest kända teorierna om tinnitus orsaker är den neurofysiologiska modell som föreslogs av Jastreboff. Enligt denna modell kan tinnitus uppstå som ett resultat av en störning i hörselsystemets bearbetning, vilket leder till att ljud upplevs trots att ingen extern källa finns. Denna modell förklarar tinnitus som ett symptom på en större störning, och innebär att flera faktorer, såsom hörselnedsättning, neurologiska sjukdomar eller psykologiska tillstånd, kan bidra till uppkomsten av tinnitus.

De bakomliggande orsakerna till tinnitus är många och varierade. En viktig faktor är hörselnedsättning, där långvarig exponering för höga ljudnivåer, exempelvis i yrken som musikproduktion eller byggarbete, kan leda till skador på hörselcellerna i örat. Men tinnitus kan också ha andra orsaker, som metaboliska sjukdomar, endokrina störningar eller till och med trauma mot örat eller huvudet. Till exempel kan vissa läkemedel, som NSAID eller vissa antibiotika (som aminoglykosider), ge upphov till ototoxisk tinnitus, där den kemiska påverkan på hörselorganen leder till hörselproblem och tinnitus.

Vid utvärdering av patienter med tinnitus är en noggrant genomförd sjukdomshistoria avgörande. Det är viktigt att ta reda på om tinnitus debuterade i samband med något specifikt tillstånd eller aktivitet, såsom ljudexponering eller medicinering. Detta kan ge viktig information om den troligaste orsaken. Förutom det fysiska tillståndet är det också viktigt att förstå hur tinnitus påverkar individens livskvalitet, eftersom stress och ångest kan förvärra symtomen.

Vid undersökning av tinnitus är en fullständig neuro-otologisk bedömning nödvändig. Genom att inspektera öronen och genomföra hörseltester kan läkaren fastställa om det finns någon underliggande hörselnedsättning eller anatomisk avvikelse. I vissa fall kan ytterligare undersökningar, som magnetresonansavbildning (MRI), vara nödvändiga för att utesluta strukturella orsaker som tumörer eller vaskulära förändringar i hjärnan.

För behandling av subjektiv tinnitus finns det ett antal behandlingsalternativ, som ljudterapi, där man använder maskerande ljud för att minska upplevelsen av tinnitus. Psykologiska metoder, som kognitiv beteendeterapi (CBT), kan också vara effektiva för att hjälpa patienten att hantera tinnitus och dess inverkan på livet. Även om ingen behandling är helt botande, finns det möjligheter att lindra symtomen och förbättra livskvaliteten för personer som lever med tinnitus.

Tinnitus kan vara en komplex och mångfacetterad sjukdom. Det är viktigt för både patienter och läkare att förstå att behandling ofta innebär att hantera symtomen snarare än att eliminera orsaken. En holistisk ansats, som tar hänsyn till både fysiska och psykologiska faktorer, är ofta den mest framgångsrika vägen för att lindra detta ofta debiliternande tillstånd.

Hur infektioner och inflammatoriska tillstånd påverkar hörselben och strukturer i mellanörat

Inflammatoriska processer i mellanörat och mastoidbenet kan orsaka komplexa förändringar som innefattar erosioner, abscessbildning och, i svåra fall, intrakraniella komplikationer. En vanlig diagnos är otitis media, särskilt vid kronisk form, där CT-bilder kan visa förtjockning och retraktion av trumhinnan, samt opacifiering av mellanörhålan. Erosioner i hörselbenen, särskilt incus (städet), är också frekventa. På mastoidnivå kan det ses en förhårdning av luftcellerna och, i vissa fall, postinflammatorisk förkalkning (tympanoskleros), vilket kan försvåra ljudöverföringen.

En allvarligare form av infektion är nekrotiserande extern otitis, som ofta drabbar diabetiker och immunsupprimerade individer, vanligtvis orsakad av Pseudomonas-bakterier. Detta tillstånd kännetecknas av inflammatorisk förtjockning i väggarna på den externa hörselgången. Infektionen kan sprida sig lokalt till temporomandibulärleden, stylomastoidea foramen och vidare in i mellanörat, vilket ibland leder till abscessbildning i den temporala loben. Om infektionen sprider sig bakåt kan den orsaka erosion av sinusplattan och leda till trombos i sigmoideusvenen, vilket syns som fyllnadsdefekter på CT eller MR-venografi.

Förekomsten av otoskleros, både fenestral och kokleär, kan också vara en källa till hörselnedsättning. Fenestral otoskleros är vanligtvis synlig på CT som en radiolucent fokus vid den främre kanten av ovalfönstret och leder till en spongiös benbildning runt fönstret. Kokleär otoskleros ses som låg densitet i området runt cochlean och kan resultera i en dubbelrings-effekt, vilket kan ses på både CT och kontrastförstärkt MRI.

Tumörer som exostoser, som ofta förekommer hos simmare, surfare och dykare, är vanliga i den externa hörselgången. Exostoser orsakar en cirkumferentiell förtjockning av den beniga väggen i hörselgången och kan leda till en förträngning av lumen. En annan typ av godartad tumör som kan observeras är osteom, som ofta framträder som en benbildning som projicerar in i den externa hörselgången, vilket kan påverka ljudöverföringen.

Det är viktigt att förstå att även om de flesta av dessa tillstånd kan behandlas effektivt med antibiotika eller kirurgi, kan obehandlade infektioner och kroniska tillstånd leda till allvarliga komplikationer som abscesser i temporalloben, infektion i hjärnhinnorna eller trombos i de stora venerna. Radiologisk undersökning, som CT och MR, är avgörande för att korrekt diagnostisera dessa tillstånd och planera en adekvat behandling.

För läsaren är det också viktigt att förstå att regelbundna kontroller och uppföljningar efter kirurgi för kolesteatom eller andra öronrelaterade sjukdomar kan vara nödvändiga för att förhindra återfall eller komplikationer. Särskilt hos patienter med riskfaktorer som diabetes eller immunbrist är det avgörande att snabbt identifiera tecken på infektion eller spridning av sjukdomsprocessen.

Vad är viktigt att veta om kirurgiska följdbehandlingar vid maligna tumörer i maxillärbihålan?

Vid kirurgi är det vanligt att använda preoperativ kateterangiografi för att embolisera blodkärl från de interna maxillära och stigande pharyngeala artärerna för att minska intraoperativt blodflöde och blodförlust, vilket gör kirurgin mindre riskfylld. För att ytterligare undersöka tumörens utbredning och möjliga metastaser används PET-CT, som är ett effektivt verktyg för att identifiera små primära tumörer som kan vara svåra att upptäcka på andra bildbehandlingsmetoder.

Juvenil angiofibrom är en annan tumör som ofta drabbar ungdomar och kan ses på MRI som en intensivt enhancead mjukvävnadsmassa som sträcker sig från sphenopalatina foramen till nasofarynx och maxillärbihålan. Det karakteristiska för angiofibrom är den höga vaskulariseringen, vilket gör att flödeshål kan ses på bild, vilket hjälper till att identifiera tumörens kärlstruktur. För att förbereda för kirurgi är det också viktigt att tänka på den potentiella risken för riklig blödning under operationen.

När det gäller nasofaryngeal karcinom kan tidig karcinom förväxlas med symtom som halsont eller bihåleinflammation, men på bilder kan det visas som asymmetrisk vävnadssvullnad i Rosenmüllers fossa. Vid mer avancerade stadier sprider sig tumören till faryngo-basila fascia och till parafaryngeala och carotidala utrymmen, vilket gör att det är svårt att säkerställa tumörens gränser enbart med CT. I dessa fall är MRI mer användbart för att bedöma graden av mjukvävnadsinfiltration och för att hjälpa till vid planering av kirurgi.

Salivkörtlarna är en annan viktig struktur att beakta vid malignitet i huvudet och halsen. Tumörer i dessa körtlar kan visa sig genom olika bildtekniker, där CT är den mest känsliga för att visualisera stenar i körteldiktar, medan ultraljud kan ge detaljerad information om cystiska och solidare lesioner. Vid sialografi används kontrastmedel för att ge detaljerad anatomisk information om körtelns dränering och ductalsystem, vilket kan vara avgörande för korrekt diagnos och behandlingsplanering.

Vid inflammation av salivkörtlar, såsom vid akut sialadenit, kan bildteknik avslöja svullnad av körteln tillsammans med inflammerad fettvävnad runt den. Om abscesser förekommer kan de identifieras som unilokulära eller multilokulära vätskeansamlingar som visar perifer förstärkning på postkontrast CT eller MRI. Vid kronisk sialadenit kan man se förtjockning av ductalsystemet och atrofiska förändringar i körteln.

Tumörer som pleomorfa adenomer, som är de vanligaste benigna tumörerna i parotiskörteln, visas på ultraljud som välavgränsade, lobulerade lesioner med bakgrundsförstärkning. På MRI är de också välavgränsade men visar enheter av varierande signalstyrka beroende på histologisk sammansättning. Tumörens placering i den djupa loben kan kräva noggrann kirurgisk planering.

Vid misstanke om intraparotidmetastaser kan det vara avgörande att också beakta tecken på sekundära tumörer i lymfkörtlar och andra organ, såsom lungor eller bröst, som kan orsaka metastaser till salivkörtlarna.