Vad var egentligen Donald Trumps Kina-politik?

Under Donald Trumps första månader som president blev det uppenbart att hans administration saknade en sammanhängande och tydlig Kina-strategi. En av de mest diskuterade händelserna i denna period var ett telefonsamtal mellan Trump och Taiwans president Tsai Ing-wen. Samtalet var kort och innehöll få substantiella ämnen, men själva samtalet, som var en förolämpning mot Kina, fick omedelbar uppmärksamhet och blev snabbt ett mediefenomen. Trump chockades av Washingtons negativa reaktioner och bemötte kritiken genom att på Twitter förneka att han hade initierat samtalet, och i stället hävda att det var Taiwans president som hade ringt honom. Denna incident, som enligt vissa var en farlig provokation, satte tonen för de kommande åren av Trump-administrationens relationer med Kina.

Men i Beijing uppstod en komplex situation. Samma dag som samtalet mellan Trump och Tsai ägde rum, var Henry Kissinger, den tidigare amerikanske utrikesministern och en långvarig vän till Kina, i Beijing för att föra en helt annan typ av meddelande till den kinesiske presidenten Xi Jinping. Kissinger förde fram ett budskap om att Trump ville ha en fortsatt och stabil relation med Kina, och att hans hårda retorik under kampanjen inte nödvändigtvis skulle leda till konfrontation. Kissinger, som sedan länge varit en betrodd rådgivare till Kina, förmedlade ett budskap om samarbete och engagemang.

Trump hade under valkampanjen hållit fast vid en hård linje gentemot Kina och dess handelspolitik. I sitt tal i juni 2016 förklarade han att han ansåg att Kinas inträde i Världshandelsorganisationen under Bill Clintons administration var ett av de största misslyckandena i amerikansk handelsdiplomati. Han lovade att han skulle vidta åtgärder för att återupprätta USA:s konkurrenskraft genom att bland annat ta USA ur Trans-Pacific Partnership (TPP), ett avtal som Obama-administrationen förhandlat fram för att motverka Kinas ekonomiska inflytande i Asien. Trump ansåg att avtal som detta bara gynnade andra länder och skadade amerikanska arbetare.

I praktiken visade det sig att Trump, som president, saknade ett organiserat team eller ens en klar strategi för att navigera i de komplexa relationerna med Kina. Denna brist på koordination och klarhet skulle visa sig vara ett återkommande tema under hans tid vid makten. I början av hans presidentskap var det svårt att avgöra om han var mer intresserad av att förhandla med Kina om ekonomiska fördelar, eller om han ville konfrontera landet på geopolitiska frågor som handel och Taiwans status.

Kinas ledare, som noga följde varje steg av de amerikanska politiska signalerna, måste ha känt sig osäkra på Trumps långsiktiga avsikter. Kissinger, med sin förmåga att navigera mellan diplomatiska traditioner och ekonomiska intressen, lyckades på något sätt att ge en form av säkerhet till Kina, men samtidigt som Trump gjorde klart att han inte var rädd för att utmana Kina om det behövdes.

Det är också viktigt att förstå att Kina under denna period inte bara var en aktör på den globala handelsarenan. Det var också en makt som Trump, med sin ekonomiska nationalism och aversion mot globala handelsavtal, valde att bemöta på sina egna villkor. Denna dynamik skapade osäkerhet både i USA och utomlands, och det var tydligt att utan en formell och strukturerad Kina-strategi var både den amerikanska administrationen och de internationella relationerna i limbo.

Hur var Donald Trump och hans allierade involverade i kinesisk politik under valåret 2020?

Vid ett kontor på Constitution Avenue, NW, bara ett kvarter från Kapitolium, satt Steve Bannon, en av de mest kontroversiella figurerna i Trumps krets. Han hade byggt upp en improviserad sändningsstudio på takterrassen, där han direktsände från en plats där CNN också sände under valnatten 2016. Men denna gång var studion dekorerad med sloganer från Trumps kampanj, "Make America Great Again". Bannon var värd för sin egen live-sändning av valnatten – ett evenemang för hans program War Room: Pandemic som blivit en kanal för alternativ nyhetsrapportering för den yttersta högern.

Men det som skulle visa sig vara ännu mer oroande var de kopplingar till kinesisk politik som började forma sig. I sändningen deltog Lu De, en annan kontroversiell figur, även känd som Wang Dinggang, som fungerade som propaganda-chef för den kinesiske miljardären Guo Wengui. Guo, som var en flyende dissident, hade grundat GTV Media Group – ett medieföretag som distribuerade material genom plattformen GNews. Bannon hade varit en direktör för GTV innan han greps, och det var tydligt att han hade inga avsikter att lämna Guos medieplattform trots sina juridiska problem.

Guo ledde en rörelse kallad "The New Federal State of China" som syftade till att störta det kinesiska kommunistpartiet (CCP). Hans rörelse var starkt finansierad, och den samarbetade med Bannon och andra i Trumps närhet, inklusive Trumps advokat Rudy Giuliani, för att påverka valet. En av de mest omtalade delarna av samarbetet var läckta dokument från en laptop som påstods tillhöra Hunter Biden, Joe Bidens yngste son. Materialet, som spreds genom Guos nätverk, hävdade att Biden-familjen hade haft tvivelaktiga affärer med kinesiska företag.

Men till skillnad från den ryska inblandningen som präglade det förra presidentvalet, var denna gång situationen mer komplex. Guo, en offentlig kritiker av CCP, var nu direkt involverad i att sprida information som gynnade Trumps kampanj och skadade hans motståndare, vilket ställde frågor om den verkliga naturen av hans relation med Kina. Vad som blev tydligt var att Guos roll i denna manipulation inte handlade om att stödja USA:s demokratiska processer, utan snarare om att tysta och misskreditera hans motståndare både i USA och i hans hemland.

Trots Guos offentliga engagemang mot CCP, fanns det starka misstankar om att han kanske inte var den dissident han utgav sig för att vara. Hans agerande i USA, där han skickade sina följare för att trakassera och hota kinesiska dissidenter som Bob Fu, tyder på en mer komplex relation med Kinas styre än vad hans offentliga persona ville ge sken av.

För det amerikanska folket och deras politiska system var detta en påminnelse om hur otydliga och svårfångade de geopolitiska krafter som påverkar valet kan vara. Medan den amerikanska politiska debatten fokuserade på rysk påverkan och desinformation, började fler och fler inse att Kina inte bara var en observatör utan en aktiv aktör i den internationella kampen om påverkan i USA. Detta förhållande var inte alltid tydligt eller lätt att förstå, eftersom det rörde sig om en blandning av offentliga dissidenter, hemliga maktkamper och strategiska allianser.

När det gäller vad som hände med laptopens läckta material, förblev den största frågan hur det överhuvudtaget hade släppts ut på marknaden. Ursprungshistorien om en glömd laptop på en Delaware-reparationsbutik förblev osäker, och det fanns aldrig något tillförlitligt bevis för att materialet kom från ett utländskt intrång. I slutändan pekade många på det som en politisk operation, men ingen kunde komma med en exakt förklaring till dess ursprung.

Det är viktigt att förstå att medan Trumps allierade, inklusive Bannon och Giuliani, var involverade i denna kinesiska medieoperation, var hela situationen ett exempel på den allt mer sammanflätade relationen mellan USA:s inre politik och utländska intressen. Guo och hans rörelse försökte inte bara påverka det amerikanska valet utan även forma diskursen om Kinas roll i världen, och deras handlingar speglade hur globala aktörer utnyttjar inhemska politiska konflikter för att främja sina egna intressen.