Hur påverkar kärlek och rättvisa religiösa etiska värderingar?

Kristna är ofta övertygade om vad Gud kräver av människorna. Men varifrån kommer denna säkerhet? Ett centralt test i den hebreiska bibeln för moral och rättvisa är hur man behandlar den främmande, de faderlösa och de fattiga. Gud framställs som en liberal och en befriare. I Nya Testamentet sätter Jesus medvetet medkänsla (den sociala formen av kärlek) i kontrast till renhet i en tävling om vilket system som bäst uppnår den helighet som Gud önskar. Renhetskraven var ett övergripande sociopolitiskt paradigm; en attack på dessa av Jesus var både grundläggande och radikal. I liknelsen om den barmhärtige samariten, till exempel, passerar de två religiösa experterna förbi mannen som blöder i diket eftersom de hade en skyldighet att förbli rena och fria från kontakt med någon som eventuellt var död eller utländsk, det vill säga förorenad. Jesus visar på ett nytt handlingsutrymme för att vara en god granne. Jesus drog till sig människor snarare än att stänga dem ute. Hans mest minnesvärda utsträckningar är till kvinnor, till icke-judar, till otroende, till de socialt utstötta som spetälska eller skatteindrivare. Jesus omgav sig med offer för social utestängning och utvidgade Guds kärlek bortom samhällets trygga gränser. I en handling som bryter fördomar räckte Jesus ut sin hand över alla sociala och kulturella gränser och gjorde det nya livet i Gud tillgängligt för alla, medan religiösa experter ägnade sin tid åt att protestera mot hans förbindelser med syndare.

Frågan "Vad skulle Jesus göra?" är idag ett modernt spel. (Skulle Jesus bära vapen? Vem skulle Jesus skjuta? Vilken bil skulle Jesus köra?) Svaret är att om din tolkning av Guds vilja motsäger den inkluderande kärlek som Jesus visade i sitt liv, så följer du inte Jesus. I Guds rike, som Jesus förkunnar, sträcker sig kärleken bortom lag och tradition mot nya former av social rättvisa. En attityd fylld av antipati mot homosexuella kan inte bära på evangeliet heller. Vad Jesus gjorde är normativt för kristen etik.

Det verkliga problemet som driver konservativ oro över homosexuella är den kulturella besattheten av farlig sexualitet och den följande rädslan för suddiga könsdefinitioner som gör att vi förlorar kontrollen över våra vissheter eller Guds givna ordning i världen. I det katolska hierarkiet driver en djup misstro mot den kroppsliga sexualiteten på en manlig kyrka till prästernas celibat, avvisande av kvinnor för prästämbetet och framför allt en besatthet av abort som ett sätt att övervaka kvinnlig sexualitet. Det borde därför inte vara någon överraskning att en sådan sexualbesatthet också sprider sig som en giftig dimma över homosexuella – testet för gränser och förvirring. Mot kulturell osäkerhet är den konservativa religionens uppdrag att bevara, eller skapa, en värld som är svart och vit, att dela upp livet i Guds historiska "skapelseordningar". För den protestantiska kristna högern är homosexuella själva personifieringen av allt det de fruktar – osäkerhet, obegränsad sexualitet, mångkulturalism, relativism, misslyckandet med kärnfamiljens värderingar, suddigheten av vad som ansågs vara gudomligt fastställda ordningar och klassificeringar i skapelsen.

Den häpnadsväckande triumfen för homosexuell frigörelse och nu även äktenskapets jämlikhet ger häpnadsväckande bevis på att hopp kan segra, framtiden kan anlända, och ny skapelse kan uppnås. Homosexuella är framför allt förvånade över den extremt korta tid i vilken deras befrielse har skett. Men vad kommer härnäst? Vilka revolutioner kommer att inträffa som verkligen kostar Wall Street något? Om sexualnormerna var frigjorda, kan ekonomin också vara det? Hur radikal kan teologiskt hopp bli? Vilken ny art av socialt evangelium kommer att uppstå från dess hopp?

Hur kan religiösa rörelser bidra till social förändring och rättvisa i dagens samhälle?

Religiösa rörelser har ofta fungerat som motorer för social förändring, särskilt när de inspireras av idéer om befrielse och rättvisa. Dessa rörelser belyser hur tron inte bara är en privat andakt utan också ett kollektivt kall att arbeta för en rättvisare och mer medkännande värld. I detta avseende handlar det inte bara om att praktisera religion i sin mest traditionella form, utan om att genomföra denna tro på ett sätt som aktivt påverkar samhället, i linje med Guds vilja om rättvisa för de utsatta och förtryckta.

I Evangeliska kretsar är det viktigt att förstå begreppet "performativ ritual", som ofta missförstås som en handling som saknar äkthet. Här handlar det inte om att agera utan om att aktivt delta i en gemensam handling som uttrycker en ny förståelse av vad det innebär att vara en del av Guds rike. Detta är en form av gemenskapens ritualer som, precis som i den svarta kyrkans traditioner, blir ett kraftfullt uttryck för ett förnyat hopp. Genom att till exempel sjunga hymner som uttrycker övergången från förtryck till frihet, inte bara på ett andligt utan också på ett jordiskt plan, blir dessa riter inte bara uttryck för tro utan också för en gemensam rörelse mot förändring.

I denna process är rörelsen från död till liv, från förtryck till frihet, inte bara en individuell erfarenhet utan en kollektiv sådan. Jesus, och de som följer honom, står som ett levande exempel på denna transformation. Enligt den kristna läran handlar denna övergång inte bara om den egna själen utan om hela mänskligheten, vilket innebär att Gud kallat sitt folk till att delta i denna dramatiska och socialt omvälvande rörelse.

Men för många människor, särskilt i mer privilegierade samhällsskikt, är det svårt att förstå att den egna kulturen kan vara en del av förtrycket. Många vita amerikaner ser inte att deras samhälle, även i dagens tid, kan jämföras med Egypten i exodusberättelsen, en symbol för det förtryckande systemet. För att förändra detta krävs att vi tillsammans går igenom öknen, en plats för förnyelse där vi återigen möter den liberala Guden i Bibeln, en Gud som står på de svagas sida och utmanar makten.

För att en rörelse ska kunna kallas en rörelse måste den innebära att vi går framåt, att vi inte förblir i stasis utan strävar mot en gemensam vision om en bättre framtid. Denna framåtrörelse reflekteras i påskens uppståndelseberättelse, där Kristus leder oss till ett nytt liv, ett eskatologiskt liv där vi inte bara väntar på Guds rike utan aktivt söker det här och nu. Denna rörelse handlar inte bara om att förändra oss själva utan om att tillsammans förändra världen.

En framgångsrik religiös rörelse bygger alltid på en gemenskap som skapar och förstärker varandra genom "call and response", ett ömsesidigt svar på Guds kallelse. Detta ses tydligt i de sociala rättviserörelser som har vuxit fram under de senaste decennierna. Sojourners, som grundades 1971 och nu är en viktig röst i amerikansk politik och samhällsaktivism, exemplifierar denna typ av gemenskap. Deras arbete bygger på ett engagemang för social rättvisa som går bortom politiska ideologier och snarare ser till Guds kall för rättvisa, med medkänsla och en vilja att förändra samhällsstrukturer.

Såjourners' "Chicago Declaration of Evangelical Social Concern" från 1973 understryker det kristna ansvar som ligger i att utmana orättvisor, särskilt de som rör ekonomisk ojämlikhet, rasism och krig. Denna deklaration påminner om att tro inte kan separeras från de omständigheter vi lever under, att tro på Gud innebär att vi också måste kämpa för rättvisa och mot förtryck. Deras arbete visar hur ett engagemang för social rättvisa inte bara handlar om goda gärningar utan om att aktivt konfrontera de system som förtrycker människor.

Tikkun och Sojourners är exempel på hur religiösa rörelser kan agera som kraftfulla samhällsaktörer, som inte bara talar om andliga sanningar utan också handlar för en bättre värld. Deras arbete bygger på idén om att tro är något levande, något som aktivt och konkret påverkar samhället och kulturen. Deras engagemang för social rättvisa är inte ett tillägg till deras tro, utan en integrerad del av den.

Det är av största vikt att förstå att den religiösa rörelsen inte är en isolerad aktivitet utan en kollektiv handling som syftar till att omvandla både individen och samhället. Denna transformation är inte ett en gång för alla event, utan en pågående process som kräver ständigt engagemang och återkommande handlingar. För att skapa en rättvisare värld måste vi vara villiga att ständigt konfrontera orättvisor, både i vår egen kultur och i världen i stort, och göra det på ett sätt som både är troget vår andliga övertygelse och påtagligt i vårt dagliga liv.