Trump framställde både legal och illegal invandring som hot mot nationell säkerhet, allmän säkerhet och den amerikanska ekonomin. Han hävdade att de tidigare administrationernas tillåtande invandringspolitik hade skadat amerikanska arbetare och bidragit till ökningen av våldsbrott. I ett kampanjtal från augusti 2016 sa han: "Vi måste lyssna på de oroade arbetarna, våra bortglömda arbetare, över den rekordhöga invandringen och dess påverkan på deras jobb, löner, bostäder, skolor, skatter och levnadsförhållanden." Trump framställde vissa invandrare, särskilt latinamerikanska invandrare från Mexiko och Centralamerika samt muslimska invandrare från Mellanöstern, som oönskade eller till och med farliga för det amerikanska samhället. "Vi måste också vara ärliga om att inte alla som söker sig till vårt land kommer att kunna assimilera framgångsrikt", sa han. Han betonade att det är en suverän nations rätt att välja invandrare som man anser är de mest benägna att trivas och blomstra, samt att de älskar USA.

Vidare lovade Trump att reformera det legala invandringssystemet för att hålla invandringsnivåerna på en historiskt normal nivå och för att välja invandrare baserat på deras förmåga att lyckas i det amerikanska samhället och deras förmåga att vara ekonomiskt självförsörjande. Trump förespråkade också en aggressiv tillämpning av invandringslagarna för att stoppa illegal invandring och tvinga papperslösa invandrare att lämna landet.

En av de mest uppmärksammade frågorna under Trumps kampanj var löftet att bygga en mur längs hela den 3 100 kilometer långa gränsen mellan USA och Mexiko. Han beskrev muren som nödvändig för att säkra den södra gränsen och förhindra olagliga gränsöverträdelser. "Från dag ett kommer vi att börja arbeta på en ogenomtränglig, fysisk, hög, kraftfull och vacker mur", sa han. Trump hävdade att Mexico skulle betala för muren, något som aldrig blev verklighet. När han tillträdde som president i januari 2017 stötte han på motstånd från både privata markägare, miljögrupper och även den mexikanska regeringen, som upprepade gånger förnekade att de skulle bidra till finansieringen. Trots detta, och trots hans upprepade krav på miljardbelopp från kongressen för att bygga muren, gjorde Trump mycket liten framsteg när det gällde att bygga en ny mur längs hela gränsen.

Trump hävdade också att det fanns luckor i invandringslagstiftningen som gjorde det möjligt för farliga gängmedlemmar, drogkriminella, människosmugglare och andra brottslingar att ta sig in och stanna i USA. Han påstod att politikerna hade misslyckats med att säkra gränserna, vilket lett till att oskyldiga amerikaner dött. Under sin kampanj beskrev Trump ofta invandrare som brottslingar och framställde invandringen som ett hot mot samhället och den nationella säkerheten.

Trots Trump-administrationens påståenden om att invandrare var en avgörande orsak till brottsligheten, så visade sig forskningen motsätta sig detta. En stor studie som granskade brottsligheten i 300 storstäder mellan 1980 och 2016 fann att brottsligheten i genomsnitt minskade med 12 procent under samma period, trots att invandrarbefolkningen ökade med 137 procent. Flera andra studier visade att papperslösa invandrare var 50 procent mindre benägna att bli inlåsta än infödda amerikaner.

Trumps återkommande negativa retorik om invandrare i samband med brottslighet påverkade hans politik. Han hävdade att "farliga" brottslingar från utlandet behövde deporteras och lovade att skapa nya deportationsteam för att snabbt avlägsna de mest farliga invandrarna. Han insisterade på att de 11 miljoner papperslösa invandrarna i USA var ett allvarligt hot, och han beskrev dem ofta som brottslingar, och hans administration jobbade för att öka antalet deportationer genom bland annat åtgärder mot så kallade "fristadsstäder" som vägrade samarbeta med immigrationsmyndigheterna.

Det som dock är viktigt att förstå är att det inte finns någon enkel lösning när det gäller invandringspolitik. De politiska retoriker som skildrar invandrare som kriminella eller som ett hot kan skapa en farlig förenkling av en mycket komplex fråga. Forskning har visat att invandring kan ha positiva ekonomiska och sociala effekter, samtidigt som det krävs väl avvägda lösningar för att hantera både laglig och illegal invandring.

Trump och hans administrations uppfattning om invandring och säkerhet satte tonen för mycket av den nuvarande politiska diskursen om invandring, där främlingsfientlighet ofta blandas med populistisk retorik för att appellera till känslor snarare än att hantera de verkliga frågorna på ett konstruktivt sätt.

Hur och varför familjeåtskillnad fortsatte under Trumps administration

Under Trumps administration blev separeringen av migranters familjer en av de mest kontroversiella och kritiserade delarna av USA:s invandringspolitik. Det hela började i stor skala under våren 2018, när den så kallade "nolltoleranspolitiken" infördes, som resulterade i att över 2 000 migranter separerades från sina barn vid gränsen mellan USA och Mexiko. Efter att offentlig kritik och rättsliga påtryckningar ökade, utfärdade Trump ett exekutivt beslut den 20 juni 2018 för att upphäva denna policy. En vecka senare utfärdade domaren Dana M. Sabraw en rättslig order som krävde att alla separerade föräldrar och barn skulle återförenas. Samtidigt förbjöd han ytterligare separeringar, med undantag för situationer där en förälder ansågs olämplig eller farlig för sitt barn. Men verkligheten visade sig vara mer komplex än vad som framgick av Trumps löften.

Trots detta löfte fortsatte migranterna att separeras från sina barn under de följande månaderna, även efter att den officiella "nolltoleransen" hade upphört. Kevin McAleenan, som blev tillförordnad sekreterare för Department of Homeland Security (DHS) efter Kirstjen Nielsens avgång, hävdade att separeringarna var "extraordinärt sällsynta" och endast skedde när det ansågs vara nödvändigt för att skydda barnens hälsa eller säkerhet. Men invandringsrättsaktivister motsatte sig denna bild och hävdade att separeringarna fortsatte långt mer frekvent än vad officiella källor ville erkänna, och att dessa separeringar ofta skedde utan godtagbar grund.

Kritiker menade att Trump-administrationen utnyttjade en "barns välfärd"-klausul för att kringgå domar och fortsätta separeringarna under förevändningen att skydda barnen. Detta resulterade i en situation där många familjer drabbades av onödiga och grymma separationer. Enligt Lisa Koop från National Immigrant Justice Center var dessa separeringar av en helt annan karaktär än de tidigare, där det vanligen fanns verkliga och välgrundade farhågor om barnens välfärd. "Det vi ser nu är onödiga och grymma separeringar", sade Koop.

Under tidigare administrationer hade det funnits tydliga riktlinjer för när separeringar kunde genomföras, baserat på verkliga hot mot barnens hälsa eller säkerhet. Dessa inkluderade misstankar om människohandel, föräldrar med allvarliga brottsregister, eller fall av missbruk eller försummelse. Men under Trump-administrationen började familjer separeras för betydligt mindre allvarliga eller tvivelaktiga anklagelser, som mindre trafikförseelser eller till och med föräldrar med föråldrade brottmål på sina register. Dessutom fortsatte myndigheterna att separera barn från sina föräldrar på tveksamma grunder, såsom hälsoproblem eller påstådd koppling till gäng.

Exempel på dessa åtskillnader var många, och det blev allt tydligare att barnen inte alltid skyddades enligt de regler som föreskrivits i rättsliga beslut. Enligt uppgifter från ACLU separerades minst 911 barn från sina föräldrar, trots att den officiella policyn skulle ha upphört. Av dessa var en betydande del mycket unga barn – omkring 182 barn var under fem år gamla. Enligt samma uppgifter var 74 procent av separeringarna kopplade till misstankar om att föräldrarna hade kriminella förflutna eller gängkopplingar, där mycket av den informationen var från tveksamma källor, som utländska rättsliga eller militära arkiv.

I vissa fall separerades barn för väldigt små eller oskyldiga överträdelser. En ettårig flicka separerades från sin pappa eftersom han hade tillåtit henne att sova i en blöt blöja. En tvåårig flicka från Guatemala togs bort från sin pappa på grund av "försummelse", trots att hans förklaring var att han och hans dotter hade flytt från extrem fattigdom och matbrist. Även barn till föräldrar med fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar drabbades, som i fallet där en far förlorade vårdnaden om sin fyraårige son eftersom han inte kunde svara på frågor från myndigheterna.

Vissa av dessa separeringar orsakades också av problem relaterade till hälsotillstånd, vilket ofta använts som en ursäkt för att beröva föräldrar vårdnaden om sina barn. Ett exempel var en migranters dotter som skickades till ett flyktingcenter för ensamkommande minderåriga i New York, medan hennes mor genomgick en operation i Kalifornien.

Detta har resulterat i en rad ytterligare juridiska och etiska problem. Många av dessa fall har dragit uppmärksamhet till bristerna i systemet och till de långsiktiga effekterna på barnen, som ofta hamnade i tillfälliga boenden utan att veta var deras föräldrar var eller varför de hade separerats. Denna politik och de upprepade överträdelserna har skapat ett stort rättsligt vakuum och gett utrymme för ytterligare frågor om ansvar och människors rätt till familjeliv.

Det är avgörande att förstå att dessa åtgärder inte bara handlar om politiska beslut utan också om den mänskliga dimensionen – hur sådana beslut påverkar de människor som är direkt involverade. För många av de drabbade familjerna innebär detta en förlust av både fysiskt och emotionellt stöd, en förlust som kan påverka hela deras liv, inklusive barnens framtida psykiska hälsa och deras relation till sina föräldrar.

Hur USA:s gränspolitik påverkar migrerande barn och deras hälsa

I juni 2019 beskrev barnläkaren Dolly Lucio Sevier de svåra förhållandena för migrerande barn i förvar vid gränsen mellan USA och Mexiko som “tortyranläggningar”. I en rapport från sin inspektion av 38 barn på ett gränsdetentionscenter i McAllen, Texas, förklarade Sevier att barnen utsattes för extrema kalla temperaturer, dygnet runt-ljus, och att de inte hade tillgång till grundläggande hygien, medicinsk vård eller tillräcklig mat och vatten. Symptomen på uttorkning, undernäring och sömnbrist var vanliga, och många barn led av andningssjukdomar. Sevier beskrev dessa förhållanden som "nästan avsiktlig spridning av sjukdomar", vilket påverkade hälsan hos de fängslade barnen negativt.

Denna rapport blev en del av en bredare debatt om hur USA:s migrationspolitik och hantering av migranter, särskilt barn, var ett allvarligt brott mot mänskliga rättigheter. Under president Donald Trumps administration förvärrades situationen för många migranter vid den amerikanska gränsen. Förespråkare för mänskliga rättigheter hävdade att det var dessa dåliga förhållanden som ledde till att minst sju barn dog i förvar under ett års tid, något som inte hade inträffat under de föregående tio åren. Trumps administration hävdade istället att de migrerande barnen ofta var redan utsatta för fattigdom och sjukdomar på grund av sina svåra resor, vilket skulle ha gjort dem mer mottagliga för sjukdomar.

Kritiker menade att den hårda behandlingen av barnen vid gränsen var ett resultat av en avsiktlig politik som syftade till att skrämma bort migranter genom brutala metoder. Den amerikanska gränspolisen (CBP) erkände att deras faciliteter inte var designade för att hantera sårbara grupper, som små barn, men hävdade att de strävade efter att ge bästa möjliga vård. Det fanns också anklagelser om att gränsvakter hade bete sig omänskligt, vilket blev än tydligare när en 9 500 medlemmar stor Facebook-grupp av CBP-anställda avslöjades för att ha postat nedlåtande och ibland vulgära memes om migranter och deras dödsfall.

Enligt administrationen var det inte enbart förhållandena i förvaren som var problemet. De menade att migranternas utmaningar började långt innan de nådde gränsen. Kritiker påpekade dock att dessa förhållanden var en direkt följd av politiska beslut och att den hårda behandlingen av barn och familjer vid gränsen var ett resultat av avsiktlig grymhet, snarare än ett resultat av systemfel eller bristande resurser.

När det gällde frågan om de humanitära förhållandena i förvaren, hävdade vissa att rapporterna om dessa förhållanden var överdrivna. Till exempel besökte vice president Mike Pence ett av förvaren i Texas och konstaterade att de migrerande familjerna han talade med var nöjda med vården. Samtidigt rapporterade journalister om fruktansvärda förhållanden där förvarerna var så trånga att de migranter som hölls där inte ens kunde ligga ner. Andra offentliga tjänstemän erkände att förvaren var överbelastade och att förhållandena var långt ifrån acceptabla, men det blev också tydligt att man inte var villig att göra tillräckliga förändringar.

Under samma period argumenterade vissa politiska ledare för att förändring av den amerikanska migrationslagstiftningen var nödvändigt för att hantera situationen. Trump-administrationen föreslog att det skulle krävas mer resurser för att förbättra förhållandena i förvaren. Samtidigt föreslog progressiva politiker att förändringar i politiken, som att avskaffa familjeskiljande och andra hårda åtgärder, skulle vara en mer hållbar lösning.

Domstolar och advokater för migranter hävdade att den så kallade Flores-avtalet, som etablerade standarder för hur oåterkalleliga barn ska behandlas i förvar, borde följas strikt för att säkerställa barns rätt till värdig behandling. Men när det kom till kritan försökte Trump-administrationen genomföra förändringar i denna lag för att eliminera så kallade "catch-and-release" metoder som den ansåg skapade incitament för migranter att ta med barn över gränsen. Domstolen förnekade administrationens argument om att förhållandena i förvaren inte var så dåliga, och påpekade att en "säker och sanitet" standard måste inkludera åtminstone tillgång till nödvändiga hygienartiklar som tandborstar och tvål.

De förhållanden som migranter tvingades genomlida i dessa förvar var mycket mer än bara ett administrativt problem – de var symptom på en bredare politisk diskurs om hur USA:s gränspolitik skulle se ut. Förhållandena utgjorde ett moraliskt dilemma där gränspolisen och andra myndigheter, snarare än att förbättra villkoren för migranter, ofta agerade i motsatt riktning. Det var en politisk fråga som inte bara handlade om resurser, utan också om synen på migranter och deras rättigheter.

I denna komplexa situation måste man förstå att gränspolitiken inte bara är ett praktiskt problem att lösa – det är ett etiskt och mänskligt dilemma, där besluten på högsta nivå formar de liv och öden som påverkas. Att behandla människor som om de inte förtjänade grundläggande mänskliga rättigheter kan få allvarliga konsekvenser för både de som drabbas direkt och för samhället som helhet.

Hur ID-kontroller och valsystem påverkar marginaliserade grupper i USA
Hur man gör egen infuserad sodasirap och läskedrycker hemma
Vad hände egentligen i den Magiska Gruvan?
Hur Diagnosmodellen för Felfunktioner i Dykolja-System Presterar vid Mindre och Komplexa Fel