Under de senaste fyra decennierna har den filosofiska inriktningen naturalism haft stort inflytande, och majoriteten av samtida filosofer identifierar sig som naturalister, även om begreppet är något vagt. Den naturalistiska ansatsen följer dock ett tydligt program: att förklara de semantiska fakta och egenskaperna i världen, i termer av de icke-semantiska fakta och egenskaper som naturvetenskaperna erkänner som relevanta. Detta innebär att förståelsen av "om-förhållanden" och representationer inte bara grundas på mänsklig tolkning utan även på de grundläggande lagarna som styr den fysiska världen.

Enligt Paul Grice (1957) kan vi särskilja mellan naturlig och icke-naturlig betydelse. Naturlig betydelse, som termen antyder, finns redan i naturen och återfinns i exempel som rök som indikerar eld, mörka moln som varnar för regn, eller antalet ringar i ett träd som avslöjar dess ålder. Grice menar att denna naturliga betydelse kan tjäna som grund för den mer komplexa, icke-naturliga betydelsen, som är central för språk och symbolsystem. Flera filosofer har föreslagit att information i sig utgör en naturlig kategori, vilket skulle ge oss en stark grund för att förstå hur informationen, i ett evolutionärt och biologiskt sammanhang, bär på betydelse och intentionalitet.

Inom denna naturalistiska tradition blir informationsbegreppet centralt för förståelsen av hur organismer representerar sin omvärld. Informationen ses som något som finns i naturen och bär på en inneboende struktur som kan tolkas och användas för att representera saker som är viktiga för överlevnad och anpassning. Men när vi undersöker hur dessa filosofer definierar information, ser vi stora skillnader i deras förklaringar. En stor utmaning för informationsteorierna har varit att lyckas koppla samman informationsbegreppet med själva "om"-aspekten, det vill säga att förstå hur och varför information är riktad mot något. Detta innebär att även om formella teorier om information har lett till viktiga framsteg inom områden som kommunikation och datateknologi, har de inte kunnat fånga informationens djupare mening.

Inom ingenjörsvetenskapen reduceras information ofta till kvantitativa analyser, där fokus enbart ligger på signalernas mängd. Detta gör att vi förlorar viktiga aspekter som är centrala för vår förståelse av information, såsom dess innehåll och pragmatiska användning. På ett intuitivt plan handlar information om något som förmedlas genom signaler om något, för ett specifikt ändamål. Formella teorier å andra sidan, behandlar endast kvantiteten av signalerna, vilket gör dessa teorier otillräckliga för att förklara hur fysiska signaler kan bära abstrakt innehåll, hur signaler kommer att ha specifika betydelser och hur detta abstrakta innehåll kan påverka den fysiska världen. Därmed förblir nuvarande informationsteorier otillräckliga för att bygga en teori om betydelse eller intentionalitet.

Trots dessa problem är jag övertygad om att projektet att grundlägga betydelse i information inte är dömt att misslyckas. Tvärtom är det fortfarande lovande, men kräver en mer omfattande teori om information. En sådan teori måste ta hänsyn till både de strukturella, referentiella och normativa aspekterna av information. Detta är den väg vi föreslår i denna bok, där vi hävdar att information inte är en enkel kvantitativ företeelse utan något som alltid är relaterat till en tolkning och ett användningsområde. Information är i grunden relationell och negativ, och genom denna negativa syn kan vi förstå hur informationens förhållanden är inbäddade i fysikaliska och evolutionära sammanhang.

Ett viktigt steg i att förstå dessa relationer är att utforska hur informationsbegreppet kan förklara symbolisk betydelse. Symboler är inte bara konstaterande utan har en djupt rotad referentiell funktion som gör dem användbara för att representera världen på ett meningsfullt sätt. Genom att närma oss informationsbegreppet som ett triadiskt fenomen, där signaler relaterar till något för ett specifikt syfte, kan vi bättre förstå hur dessa informationsrelaterade strukturer skapar meningsfulla referenser. Här är referenserna organiserade i ett hierarkiskt system, där den ikoniska betydelsen förutsätter den indexikala, och den indexikala betydelsen i sin tur förutsätter den symboliska.

För att förstå relationen mellan denna teoretiska ram och Shannon’s kommunikationsteori måste vi förstå att Shannon, i sitt banbrytande arbete (1948), definierar information i termer av en kommunikationssystem som består av fem komponenter: informationskälla, sändare, kanal, mottagare och destination. Trots att Shannon ursprungligen fokuserade på de fysiska aspekterna av kommunikation, måste vi idag erkänna att hans teori, även om den är kraftfull för att beskriva överföringen av signaler, missar den semantiska dimensionen av information. Detta har lett till att ett flertal filosofer och teoretiker försökt bygga vidare på Shannon och definiera information inte bara som en kvantitativ företeelse utan som något som bär på betydelse och referens.

Slutligen är det viktigt att förstå att teorier om information inte bara handlar om kvantifiering och effektivitet i kommunikationen, utan om hur dessa signaler och system faktiskt bär på betydelse, och hur vi kan använda denna förståelse för att förklara representation och intentionalitet i världen.

Hur ett barns språkinlärning utvecklas och vad det innebär för vuxnas språkinlärning

Vid inlärning av ett andra språk sker en gradvis förändring i vårt sätt att tolka ord och uttryck. Till en början försöker vi ofta översätta ord direkt, ord för ord, från vårt modersmål till det nya språket. Men så småningom, när vi blir mer bekanta med språket, slutar vi översätta direkt och istället börjar vi känna igen de systematiska relationerna mellan ord och fraser inom det andra språket. Den initiala beroendet av de indexikala relationerna mellan vårt modersmål och det nya språket försvinner gradvis, och betydelsen av ett ord eller uttryck börjar snarare definieras av dess relation till andra ord i språket, snarare än att vara beroende av den fysiska världen eller vårt modersmål.

Detta skifte innebär att vi inte längre ser språket som en samling av ord som direkt pekar på företeelser i världen, utan istället ser vi språket som ett system där varje ord eller symbol är en del av ett nätverk av relationer. Ordet får sin mening genom att interagera med andra ord och uttryck i språket, och inte genom att direkt referera till fysiska objekt eller specifika händelser. På så sätt blir språket inte längre ett index för den fysiska verkligheten, utan ett system av representationer som bygger på logiska och kategoriska generaliseringar.

När vi lär oss ett språk är vi redan utrustade med en symbolisk tolkande förmåga. Vi använder inte samma inlärningsmetoder för vårt modersmål som för ett andra språk. I barndomen, innan vi utvecklar en medveten förståelse av grammatik och struktur, lär vi oss vårt modersmål på ett mer intuitivt sätt. Enligt den så kallade "poverty of stimulus"-teorin, som utvecklades av Noam Chomsky, finns det otillräcklig språklig input för att förklara hur barn kan lära sig så komplex grammatik vid en så tidig ålder. Interaktionerna mellan spädbarn och deras vårdgivare är ofta fragmenterade och oorganiserade, och språkliga felaktigheter korrigeras sällan. Trots detta utvecklar barn en förmåga att snabbt producera och förstå komplexa meningar som de aldrig har hört tidigare, vilket tyder på att denna förmåga är medfödd och en del av en universell grammatik.

Men detta synsätt ifrågasätts av forskare som Terrence Deacon, som menar att det inte finns några betydande anatomiska eller fysiologiska skillnader mellan människans hjärna och andra djurs hjärnor som skulle förklara språkets utveckling. Deacon och andra forskare argumenterar för att den universella grammatiken inte är en medfödd struktur, utan snarare ett resultat av den symboliska tolkningen vi gör av våra erfarenheter. Detta innebär att vi inte lär oss språk genom att vara programmerade för att förstå en specifik grammatik, utan genom att våra hjärnor utvecklar förmågan att förstå och organisera symboliska relationer på ett sätt som gör språk möjligt.

I början, när spädbarn lär sig språk, är de beroende av indexikala funktioner. Dessa är uttryck som exempelvis "Mamma!" eller "Pappa!" och åtföljs ofta av kroppsspråk, ögonkontakt och ljud. Dessa uttryck refererar direkt till objekt eller händelser i världen och fungerar som indikatorer på dessa företeelser. Vid denna tidpunkt kan spädbarn tolka dessa symboler på ett sätt som liknar hur djur tolkar signaler i sin omgivning, som varningssignaler från vervetapor eller binas vaggeldans. Det som skiljer spädbarn från djur är dock den kognitiva förmågan att förstå och organisera dessa symboler i relation till varandra. Spädbarn börjar så småningom förstå att ord och uttryck inte bara refererar till konkreta föremål, utan också till andra symboler i språksystemet.

När barnets hjärna och kognitiva förmågor utvecklas, börjar de också kunna förstå och använda ord på ett mer komplext sätt. Symbolerna får sin mening inte längre från den fysiska världen eller de objekt de refererar till, utan från deras positioner i det system av symboler som utgör språket. På så sätt reduceras belastningen på minnet och gör det möjligt att generalisera och skapa abstrakta begrepp. Det innebär att barn inte bara lär sig ord individuellt, utan också lär sig deras relationer och hur de samverkar för att skapa en större mening.

Enligt Deacon är det inte korrekt att förstå symboler som en lös samling av tecken som direkt pekar på saker i världen. Istället är symboler del av ett organiserat system där deras betydelse inte enbart baseras på deras relation till objekt, utan också på deras relationer till andra symboler. Denna förståelse innebär att det inte går att separera språkliga uttryck från det system de ingår i. För att kunna förstå och använda symboler korrekt måste vi förstå det nätverk av relationer som knyter ihop dem.

Det är också viktigt att förstå att språket inte bara fungerar som en direkt referens till konkreta föremål eller händelser. Istället är språkliga uttryck ofta vaga, generella eller abstrakta. Till exempel kan uttryck som "en hund heter Bark" vara helt korrekta i den fysiska världen, men uttrycket i sig refererar inte direkt till någon specifik hund utan får sin mening genom det system av symboler och relationer som omger det. Därför kan språket representera abstrakta idéer eller generaliseringar som inte nödvändigtvis har en fysisk motsvarighet, men som fortfarande har en tydlig betydelse genom sin plats i språksystemet.

Hur bestämmer ett symbol sin referent när den saknar direkt korrelation med sitt referensobjekt?

Symboler, till skillnad från ikoner och index, har inte en direkt referentiell relation till sitt referensobjekt. Detta innebär att symboler bär på en viss autonomi i förhållande till det objekt de representerar. Men frågan uppstår: Hur kan en symbol ändå referera till ett specifikt objekt? Vad är förhållandet mellan "mening" och "referens", i enlighet med Frege’s distinktion? För att förstå detta måste vi undersöka den indexikala korrelationen som gör att symbolen får sin representativa kraft.

Som tidigare nämnts är symboler beroende av indexikala relationer för att kunna referera till världen. Enligt den teoretiska ramen vi arbetar med, måste en symbol kunna indikera ett objekt genom ett slags andra gradens indexikala relation. Ett exempel på detta är när någon säger "Den där hunden har fyra ben", där "den där" är ett demonstrativt pronomen som refererar till ett specifikt objekt i den aktuella kontexten. För att denna referens ska vara möjlig krävs ett index som pekar på hunden, som en gest eller en viss synvinkel som gör det möjligt att definiera vad "den där" syftar på.

Denna referens är inte längre en enkel relation mellan symbolen och objektet, utan en relation som länkar samman två indexikala referenser. Symbolen refererar således både till andra symboler och till objekt i världen. Den interdependens som existerar mellan dessa två indexikala relationer är grunden för symbolens representativa kraft. På ett sätt kan denna kraft ses som transitiv, där en indikator på en indikator också kan tolkas som en indikator på själva objektet. Till exempel, när vi ser rök och eld vid en eldbeacon, kan dessa ses som indikatorer på en invasion, men själva handlingen att tända elden fungerar också som en indikator för samma objekt.

Vidare, symboler och index fungerar tillsammans i ett nätverk av språkets komponenter. Det är just genom dessa spatiala relationer som ords funktioner och betydelser uppstår. Prepositioner, konjunktioner, artiklar och pronomen spelar alla en roll i att etablera indexikala relationer mellan olika delar av en sats. Ett exempel kan ses i en mening som "En katt och en hund kommer från Asien". Här länkar konjunktionen "och" de två orden som är nära varandra, och prepositionen "från" kopplar subjekten "en katt" och "en hund" till en specifik plats, Asien. De här ordens indexikala funktioner styr hur betydelsen förstås och tolkas i kontexten.

Även kopplande verb, såsom "är" eller "blir", fungerar inom denna logik av indexikala relationer. Dessa verb länkar samman subjekt och predikat, men har inte en direkt fysisk referens utanför satsen, utan deras funktion uppstår i den sätt på vilket de sammanlänkar delar av meningen. Till exempel, i satsen "Himlen blir mörk före stormen" kopplar verbet "blir" samman "himlen" med predikatet "mörk". På detta sätt får verbet sin indexikala funktion, genom att definiera relationen mellan delar av satsen och eventuellt mellan satsen och världen.

För att på ett korrekt sätt kunna representera världen i språket, måste en sats vara förankrad i dessa indexikala relationer som länkar det språkliga systemet till den fysiska verkligheten. Här spelar ord som pronomen och artiklar en central roll. Till exempel, när vi säger "Den där hunden skäller", pekar pronomenet "den där" på ett specifikt objekt i den aktuella kontexten, vilket gör att satsen får en konkret referens.

Språkets struktur kan på så sätt förstås som ett multidimensionellt koordinatsystem, där ordens funktioner och relationer fungerar som variabler i en matematisk funktion. Varje ords referens eller funktion bestäms i förhållande till andra ord och till den omgivande världen. På detta sätt får språket en autonom betydelse, oberoende av den fysiska verkligheten, samtidigt som det fortfarande måste korrelera med verkligheten för att representera den på ett meningsfullt sätt.

Det är också viktigt att förstå att denna indexikala korrelation inte alltid behöver vara direkt eller synlig. I vissa fall är det endast genom den språkliga kontexten som referensen definieras, vilket gör att språkliga strukturer kan ha en inbyggd flexibilitet och komplexitet i sin relation till världen.

Hur kan vi förstå informationsinnehåll och dess relation till kunskap och sanning?

Informationsinnehåll och hur det relaterar till sanning, kunskap och uppfattningar har varit ett ämne för intensiv diskussion i filosofin och informationsteorin. Dretskes teori om informationsinnehåll framhäver en objektiv syn på information: information är inbäddad i världen och relaterad till händelser på ett objektivt sätt. Men den information som ett signal bär på beror också på den potentiella mottagarens bakgrundskunskap om möjliga tillstånd vid källan. Här ser vi en viktig distinktion: information är relativ, men detta gör inte informationen subjektiv. Bakgrundskunskap, som en del av informationsinnehållet, innebär en skillnad mellan informationen inbäddad i ett tillstånd och informationen i relation till en specifik mottagare. Denna distinktion, som Dretske antyder men inte klart uttrycker, kan ge upphov till två olika typer av information.

En kritik av Dretskes teori är att den underliggande principen om inbäddade relationer av informationsinnehåll leder till en paradox. I deduktiv slutledning, trots att vi härleder en slutsats från premisser, får vi fortfarande ny information, även om den redan är inbäddad i premisserna. Till exempel, Fermats sista sats var implicit i det naturliga talsystemet, men Andrew Wiles bevis på den 1994 gav fortfarande värdefull information. Dretske skulle kunna svara på detta genom att framhålla skillnaden mellan objektiv information inbäddad i en händelse och informationen som faktiskt extraheras av mottagaren, som beror på dennes bakgrundskunskap. Information innebär inte kunskap. Den information som erhålls från ett bevis är den information som mottagaren extraherar, med hänsyn till denna bakgrundskunskap.

Men detta ger upphov till en paradox: Om varje händelse eller påstående implicerar en oändlig mängd information (eftersom det implicerar allt som motsäger det), så skulle till och med ett enkelt påstående som "Lucky är en hund" implicera ett oändligt antal saker: "Lucky är inte en katt", "Lucky är inte en ko", "Lucky är inte ett träd", och så vidare. Detta tyder på att varje händelse eller påstående kan innehålla oändlig information, vilket är problematiskt.

Floridi föreslår en alternativ teori för att lösa denna paradox. Hans teori om "starkt semantiskt informationsinnehåll" undviker Bar-Hillel och Carnaps paradox genom att introducera ett sätt att mäta informationsinnehåll som inte enbart bygger på sannolikhetsfördelningar, utan även på en "semantisk avvikelse" i relation till en given situation. Enligt Floridi definieras informationsinnehåll i ett idealt sammanhang, där informationsmängden mäts av graden av avvikelse från ett fixerat ursprung, eller från en "lokal omniscens", vilket innebär perfekt kännedom om systemet. Ju mindre avvikelsen är, desto större är informationsinnehållet. Denna teori hjälper till att undvika paradoxen eftersom den mäter informationsinnehåll på ett sätt som inte bara baseras på antalet propositioner som data utesluter, utan på relationen mellan sanningsvärden och deras avvikelse i relation till systemets aktuella tillstånd.

Floridis teori kan förklara hur tautologier och självmotsägelser fungerar i informationssammanhang. En tautologi är konsekvent med vilken situation som helst och är därför kontingent sann, men vacuös; medan självmotsägelser bär inget informationsinnehåll alls eftersom de är helt falska och inte kan vara förenliga med någon situation. Detta är intuitivt förståeligt och löser paradoxen som Bar-Hillel och Carnap mötte.

Men Floridis teori står också inför vissa kritikpunkter. En av de större invändningarna är hans "veridikalitetsprincip", som hävdar att information är sann i sig själv, vilket skapar en motsägelse när han säger att felaktig information fortfarande kan bäras av ett meddelande. Detta har ifrågasatts av flera författare som menar att en falsk meddelande inte kan bära sann information.

Floridi överger också Shannon’s ursprungliga insikt att informationsmängden som en signal bär på inte enbart beror på själva signalen, utan också på andra möjliga signaler. Floridis teori om informationsinnehåll mäter mängden information i ett meddelande utan att beakta andra möjliga meddelanden. Detta leder till en brist i teorin eftersom det inte tar hänsyn till hur information behandlas i kognitiva processer, där samma informationsbearbetande mekanismer behandlar information utan att ta hänsyn till om informationen är sann eller falsk.

För att kunna förstå information på ett djupare plan, är det viktigt att inte enbart fokusera på själva informationsinnehållet, utan också att reflektera över hur detta innehåll interagerar med bakgrundskunskap, kontext och hur information bearbetas och tolkas av mottagaren.

Hur Medier och Demokrati Påverkar Varandra i Tider av Falska Nyheter
Hur ska man övervinna rädslor och planera sina handlingsinsatser inom advocacy?
Vad är framtiden för väteenergi och dess lagring och transport?
Hur lukt, färg och smak förvandlar trädgården till en symfoni av liv