Hur har det nuvarande migrationssystemet mellan Mexiko och USA uppstått, och hur kan det komma att se ut i framtiden?

Internationell migration och uppfattningar om den är ofta starkt påverkade av det politiska och ekonomiska sammanhanget i både avsändar- och mottagarländer. De bilder vi ser i media, samt den specifika information vi får om aktuella trender eller händelser, väger ofta in för att forma antingen en mer positiv eller negativ syn på migration. Migration används även ofta i politiska diskurser, särskilt i mottagarländer, för att skapa syndabockar och förstärka anti-immigrantkänslor som sällan har stöd i faktiska empiriska data. I USA har den ökande antalet negativa politiska diskurser om migration lett till växande anti-mexikanska känslor.

Den historiska migrationen mellan Mexiko och USA sträcker sig mer än 130 år tillbaka, och det är inte förvånande att länderna byggt upp starka band genom denna kontinuerliga rörelse. Behovet av arbetskraft i USA har länge varit den främsta drivkraften för migration, och under större delen av förra seklet präglades migrationen till USA av en stor oreglerad befolkning. För de första åtta decennierna av förra seklet utgjorde denna arbetskraft en stor del av de flöden som gick fram och tillbaka mellan länderna, vilket också reflekterades i den oreglerade migrationspopulationen. Även om arbetskraft fortfarande är en viktig faktor, har de senaste årens flöden blivit mer heterogena. Familjeåterförening har fått en ökad betydelse, men också andra sociala och politiska faktorer, som våld och osäkerhet, har bidragit till att fler människor lämnar Mexiko.

Dessa förändringar i migrationsflödena har definierats genom olika perioder, som Jorge Durand har föreslagit. Under tidens gång har migrationen gått från att vara ett cirkulärt mönster, där män dominerade, till en mer långsiktig och inkluderande rörelse, där även kvinnor och barn blivit en del av flödena. Förändringar i arbetsmarknadens krav och migrationspolitiken, inte minst genom Immigration Reform and Control Act (IRCA) från 1986, som legaliserade många av de som redan var i USA, men också införde restriktioner för att anställa olegala arbetare, har lett till en stabilisering och förändring av flödena.

Vid familjenivå är det inte ovanligt att en medlem i hushållet har migrerat, och migration har blivit en vanlig del av många mexikanska hushålls vardag. Enligt vissa uppskattningar har en av fyra föräldrar migrerat under sina barns skolår. Barn som växer upp i kommuner med hög migrering till USA, eller i hushåll med migrationshistorik, ser ofta på att lämna för “norr” som en självklar väg i livet. Samtidigt är remitteringar, de monetära överföringarna från migranter till sina familjer hemma, en viktig inkomstkälla för många hushåll, och deras betydelse växer. År 2016 uppgick remitteringarna till nära 28 miljarder dollar. Den ökade synligheten av migrantorganisationernas insatser i lokala utvecklingsprojekt i Mexiko ytterligare stärker banden mellan de två länderna.

För framtiden finns det flera faktorer att beakta. Först och främst kommer den långsiktiga trenden av förändrade migreringsströmmar mellan Mexiko och USA att fortsätta och sannolikt intensifieras, särskilt med tanke på Centralamerikas växande migration till USA. Den dynamik som denna migration skapar kan komma att förändra det gemensamma migreringssystemet inom Nordamerika och Centralamerika ytterligare. Att förstå dessa förändringar i migrationsflödena, i kombination med en faktabaserad och humanitär syn på migration, blir avgörande för att bygga en hållbar migrationspolitik.

Hur kan ekonomiska policyer och handelspolitik forma framtiden för USA, Mexiko och Kanada?

En potentiell förbättring i den nya handelsöverenskommelsen mellan USA, Mexiko och Kanada (USMCA) är möjligheten att förnya och uppdatera avtalet. En svaghet i NAFTA var att det inte fanns några tydliga mekanismer för att ändra eller uppdatera avtalet. Mexiko och Kanada skulle kunna se en chans att omförhandla USMCA efter 2024, när USA kan ha en ny administration som skulle kunna vara mindre protektionistisk och konfrontativ än den nuvarande. Men även den förlängda bestämmelsen om 16 år av "solnedgång" var något som Mexiko och Kanada accepterade motvilligt, eftersom den kan skapa osäkerhet i framtiden.

En av de mest debatterade förändringarna var elimineringen av kapitel 19, som i NAFTA reglerade tvistlösning mellan de tre länderna när det gäller påstådda överträdelser av handelsbestämmelser. Efter påtryckningar från Kanada förblev kapitel 19 dock kvar i USMCA. Detta är viktigt, eftersom det innebär att medlemmarna fortfarande har ett rättsligt ramverk för att lösa tvister, något som skulle kunna bidra till stabilitet och förutsägbarhet i framtida handel.

En annan betydande förändring i USMCA är ett förbud mot att ingå handelsavtal med icke-marknadsekonomier, vilket i praktiken förhindrar Mexiko och Kanada från att ingå egna handelsavtal med Kina. Detta kan ses som ett uttryck för USA:s vilja att behålla dominansen i handelsrelationerna, vilket också reflekteras i den bredare protektionistiska politiken under Trumps administration.

Det är också viktigt att förstå att även om Mexiko genom NAFTA och USMCA har fått tillgång till USA:s marknad, har denna tillgång inte per automatik lett till en snabbare inhemsk ekonomisk utveckling. Mexikos exportberoende strategi har inte resulterat i tillräcklig inhemsk tillväxt för att uppnå en nivå av välstånd som är jämförbar med USA. För att nå en hållbar ekonomisk utveckling behöver Mexiko ompröva sin strategi och lägga mer vikt vid att stärka den inhemska marknaden, utan att förlora fokus på export.

En sådan omprioritering kräver en omfattande skattereform som syftar till en mer rättvis fördelning av inkomster, vilket skulle kunna stärka köpkraften hos arbetare och den framväxande medelklassen. Detta skulle också ge mer utrymme för offentliga investeringar i infrastruktur, utbildning, hälsovård och sanitet – områden som är avgörande för en långsiktig ekonomisk utveckling. Det finns en bred enighet om att sådana reformer är nödvändiga för att stärka Mexikos kapacitet att genomföra motcykliska politiska åtgärder och göra budgetsystemet mer progressivt, så att det minskar snarare än förstärker inkomstskillnader.

För att skapa en hållbar tillväxt behövs en omdefiniering av de ekonomiska strategierna både i USA och Mexiko. Detta innebär inte enbart handelspolitik, utan också djupgående strukturella reformer som kan stimulera både inhemsk efterfrågan och produktivitet. Höjda minimilöner, en mer progressiv inkomstskatt och en starkare arbetsrätt är alla viktiga steg för att motverka den växande ojämlikheten och skapa en mer rättvis och långsiktig tillväxt.