Vad kan vi lära oss från Poénaru och hans matematiska inflytande?

Den 1 september 1990 passerade jag av en slump ett kontor med namnet Poénaru på dörren. Namnet var bekant för mig. Två år tidigare hade jag stött på utdrag från boken "Sur les travaux de Thurston", författad av Fathi, Laudenbach och Poénaru, som väckte mitt intresse för matematikens värld. Dessa dagar tillbringade jag mycket tid i biblioteket på Institutet för Matematik, eller "chez Pompi" som det kallades, efter bibliotekarien. Det var en stor besvikelse när jag upptäckte att boken inte fanns tillgänglig i bibliotekets samlingar och ingen kunde hitta ett exemplar. Jag skrev till Valentin Poénaru, förklarade min frustration, och snart efter det, vid slutet av 1989, skickades en kopia av hans bok till mig. Jag började läsa den omedelbart, förberedande inför min examensuppsats.

När jag först knackade på dörren till Poénarus kontor, blev jag inbjuden att komma in av en vänlig röst. Vid mitt inträde, efter att ha sagt mitt namn, blev jag hälsad av en lugn och vänlig man som helt enkelt sade: "Jag är Po". Det var som om han redan visste att jag skulle komma, vilket förvånade mig. Han frågade direkt om vilken matematik jag arbetade med. Jag tog upp en bit krita och vi började diskutera på svarta tavlan. Poénaru rekommenderade mig att inrikta mig på lågdimensionell topologi och blev senare min doktorandhandledare. Vår relation skulle komma att vara en lång och lärorik resa som varade i över tre decennier.

Jag lärde mig mycket mer än bara matematik under denna tid; Poénaru var inte bara en matematikprofessor utan också en stor inspirationskälla i många andra ämnen såsom fysik, filosofi och historia. Hans tankar om yrket som matematiker påverkade mig starkt, och hans styrka och uthållighet i arbetet har alltid varit ett föredöme för mig. Poénaru var välkänd för sin vänlighet och generositet i att dela med sig av sina idéer och ge vägledning. Denna bok är ett uttryck för min tacksamhet och beundran för honom både som människa och som matematiker.

Vid sidan om Poénarus matematiska inflytande var hans förmåga att läsa och reflektera över litteratur, historia och filosofi en annan aspekt av hans djup som jag värdesätter högt. För honom var matematik aldrig bara en abstrakt disciplin; den var alltid kopplad till större frågor om livet och universum. Denna bredare syn på matematikens roll i samhället och kulturen har präglat min egen förståelse av ämnet och har hjälpt mig att utveckla ett mer holistiskt sätt att tänka på både matematik och livet.

Viktigt att förstå för läsaren är att matematik inte bara handlar om att lösa problem eller förstå teorier. Det handlar också om att vara öppen för nya idéer, att ständigt lära sig och att förstå den större kontexten där matematiken existerar. Poénaru påminde oss ständigt om att det inte bara är den tekniska färdigheten i matematiken som är viktig, utan också den personliga och intellektuella resan som går hand i hand med den. Matematiken är ett verktyg för att förstå världen, men också för att bygga relationer, förstå andra kulturer och för att tänka kritiskt om de utmaningar som vårt samhälle står inför.

Hur utbildning och intellektuell utveckling formar en individ

I en värld där materiella framgångar ofta ses som den främsta indikatorn på välstånd, är det lätt att glömma den avgörande rollen som utbildning och intellektuell utveckling spelar i en individs liv. För mig, och för många av oss, var det inte bara utbildning i traditionell mening som formade vår världssyn, utan även de människor som, genom sina egna erfarenheter och vägval, gav oss verktyg att förstå omvärlden på ett djupare plan. Min far, en man med starka intellektuella strävanden, var en sådan person, och hans inflytande på mitt liv och mina val kan inte överskattas.

Min far var mer än bara en förälder; han var min intellektuelle vägledare. Under barndomen, när andra barn kanske lekte på gatorna eller spenderade tid med sina vänner, var det ofta jag och min far som tog promenader genom stadens parker. Dessa promenader var inte bara tillfällen för fysisk rörelse, utan också för djupa samtal om historia, filosofi och litteratur. Hans passion för lärande var smittsam, och det var genom honom som jag lärde mig att uppskatta böcker och tankens kraft. I vårt hem fanns en enorm bibliotek, mestadels på franska, tyska och rumänska, och tillgången till denna litteratur var för mig ovärderlig.

Under andra världskriget, när många europeiska länder var i kaos, fick jag som barn möjlighet att studera franska med en krigsfånge från Baskien. Detta blev en avgörande tid i min utveckling, och det var genom hans undervisning som jag fick tillgång till världens stora litteraturklassiker, som Jules Verne och Alexandre Dumas. Skolan i Rumänien var inte överväldigande i sig; lektionerna pågick bara en halv dag, vilket lämnade mycket tid för självstudier och fri tänkande. Det var en lyx, och denna extra tid för personlig utveckling är något som många av dagens ungdomar kanske inte får möjlighet till.

Det var också min fars idé att jag skulle lära mig tyska. Vid den tiden var det många tyskar som varit krigsfångar, och en av dem, en lärare vid namn Emma Szabo, hjälpte mig att förstå den tyska litteraturen. Trots hennes politiska övertygelser, som inte alltid stämde överens med mina egna, var hon en skicklig pedagog. Genom henne introducerades jag till poesi och författarskap som Heinrich Heine, och hon berättade många fascinerande anekdoter om litteraturens historia, som den om Schillers "Don Carlos", där en av karaktärerna ropar efter tankefrihet.

Vid sidan om dessa akademiska strävanden hade jag också en god vän, Mircea, med vilken jag delade många av mina intellektuella äventyr. Vi studerade tillsammans engelska, och när vi blev äldre utforskade vi även andra ämnen som matematik. Vid ungefär 13 års ålder hade jag redan en gedigen förståelse för kalkyl och dess olika teorier. Min far, trots att han var en man av tradition och hade egna idéer om karriärval, stödde mina matematiska intressen, även om han alltid var noga med att påminna mig om de praktiska svårigheterna med en karriär inom detta ämne.

Det var också genom min far som jag först fick uppleva matematiken på en mer avancerad nivå. Han ordnade privata lektioner för mig med en professor från ingenjörshögskolan, en man vid namn Ionescu-Bujor. Det var med honom jag fördjupade mina kunskaper i trigonometri och vidare in i områden som Cantors teori om oändliga mängder och projektiv geometri. Dessa lektioner var inte bara akademiska fördjupningar; de var öppningar till en värld av abstrakta tankar och nya sätt att förstå världen på.

Min far ville att jag skulle följa i hans fotspår och bli läkare, och helst tandläkare, som han själv. Men dessa planer var aldrig något jag var intresserad av. Jag drömde om att lämna Rumänien och hitta en plats där vetenskapen var mer utvecklad. Min fars idéer om framtiden för oss båda var därför inte alltid i linje med mina egna visioner. Han ville att jag skulle stanna, medan jag strävade efter att bryta mig loss och upptäcka världen på mina egna villkor. Detta, förutom våra intellektuella skillnader, var något som kom att forma vårt förhållande, och även om vi älskade varandra, var vi ofta oense om framtidens vägval.

Utbildning är en komplex kraft. Den handlar inte bara om att lära sig fakta och färdigheter, utan också om att lära sig tänka kritiskt, att förstå sina egna drömmar och ambitioner, att hitta sin egen väg i livet. För mig var det en kombination av möjligheten till självstudier, stöd från min far och möten med människor som kunde öppna nya dörrar som var avgörande för min utveckling.