Att förstå de som aktivt stödjer Donald Trump kräver en noggrann undersökning av deras tro och motiv, utan att förlita sig på vanliga etiketter eller simpla kategoriseringar. Det är lätt att i dagens polariserade politiska klimat falla i fällan att endast fästa etiketten "rasist" eller "fascist" på dem som stödjer honom, men en sådan förenkling hindrar oss från att verkligen förstå vad som driver dessa människor. Att kalla någon för rasist betyder inte nödvändigtvis att vi förstår varför den personen agerar på ett visst sätt, eller vilka behov deras politiska hållning tillfredsställer. När vi använder sådana etiketter stoppar vi den nödvändiga debatten och fördjupar istället klyftorna.

En viktig aspekt av Trump-supportrarnas attityder är att de flesta inte anser sig själva vara rasister. Trots att deras åsikter ofta speglar tankesätt som kan tolkas som rasistiska, förnekar de detta. För att verkligen förstå varför en person som stöder Trump är övertygad om att han inte är rasist, måste vi gå djupare än till ytan av deras åsikter och söka efter de underliggande motivationerna. För att göra detta, är det viktigt att inse att den så kallade "rasist"-etiketten inte leder till en konstruktiv diskussion utan snarare förstärker fiendskapen mellan grupperna.

Vidare är det viktigt att förstå att alla människor, oavsett politisk tillhörighet, är benägna att engagera sig i så kallad "motiverad resonemang" — en tendens att avvisa information som går emot våra redan etablerade övertygelser och istället söka bekräftelse på de idéer vi redan håller för sanna. Detta gäller både för Trump-supportrar och hans motståndare. Det innebär att det är svårt att förstå den andra sidans ståndpunkter utan att medvetet öva sig på att lägga undan sina egna förutfattade meningar.

Men det innebär inte att vi ska ursäkta eller rättfärdiga beteenden som är moraliskt oacceptabla. Att förklara varför någon tror på vissa idéer betyder inte att vi accepterar dessa idéer som giltiga. Därför är det viktigt att göra en åtskillnad mellan att förstå och att acceptera. Att granska den politiska typen av Trump-supportrar innebär inte att man godkänner deras åsikter, utan snarare att man försöker förstå deras världsperspektiv.

Det är också nödvändigt att notera att det finns olika nivåer av stöd för Trump, och att inte alla hans supportrar delar exakt samma övertygelser. Men det finns gemensamma teman som binder dem samman: en känsla av förlust, rädsla för förändring, och en längtan efter en tid som känns mer trygg och förutsägbar. För vissa av hans anhängare representerar Trump inte bara en politisk ledare utan en symbol för att återställa en världsbild som de känner håller på att försvinna. De ser honom som någon som talar för de tysta, de som känner sig ignorerade och marginaliserade av det etablerade politiska systemet.

Det är lätt att avfärda sådana känslor som irrationella eller felaktiga, men att förstå dessa känslor hjälper oss att få en djupare förståelse för varför människor fortsätter att stödja Trump trots alla kontroverser kring hans politik och beteende. Detta betyder inte att vi ska acceptera eller rättfärdiga allt han gör, men det betyder att vi måste förstå de känslomässiga och psykologiska behov som hans stöd bygger på.

Trots att det finns en utbredd tro på att det är fel att analysera eller "typologisera" politiska orienteringar, är det en viktig del av att förstå vårt samhälle. Politik handlar inte bara om konkreta ideologier, utan också om hur människor identifierar sig själva och vad de tror att deras politiska val säger om deras värderingar. För att kunna komma åt de verkliga motivationsfaktorerna bakom ett politiskt beslut måste vi ta oss tid att förstå dem som gör dessa val, även om vi inte håller med dem.

Vidare bör vi vara medvetna om att ett större fokus på förståelse kan vara ett sätt att minska den polariserade retoriken. Om vi alla tar oss tid att förstå varandras övertygelser på en djupare nivå kan det potentiellt leda till mer nyanserade och produktiva diskussioner som inte bara handlar om att vinna politiska poänger utan om att skapa en mer konstruktiv och inkluderande politisk dialog.

Hur uppfattar Trump-vurmare invandring, ras och kön? En analys av attityder och underliggande motiv

Attityderna bland Trump-vurmare gentemot invandrare skiljer sig markant från både liberala och konservativa utan Trump-anhängare. Trots att många av dessa vurmare erkänner att invandrare bidrar positivt till samhället och inte begår fler brott än andra, vill de ändå kraftigt begränsa invandringen. Detta paradoxala förhållningssätt bottnar inte i en tro på att invandrare är ekonomiska eller kriminella hot, utan snarare i en känsla av att invandringen hotar den nationella enheten, homogeniteten och styrkan hos ”insidergruppen”. Det är en vilja att utesluta även de som de själva medger är fördelaktiga för landet, en gränsdragning som går bortom rationella argument och snarare präglas av en identitetsbaserad hotupplevelse. Denna känsla av hot kan dessutom fungera som en rationalisering för en redan existerande önskan att hålla ”utanförstående” borta. En grundläggande misstro mot andra präglar också Trump-vurmares världsbild, vilket tydligt framgår i uttalanden från Trump själv och i opinionsmätningar där en majoritet av vurmarna menar att det är bäst att utgå från att främlingar sannolikt vill oss illa, även om detta senare skulle visa sig vara fel.

När det gäller ras kopplas ofta utanförskap till just ras, vilket gör att Trump-vurmares rasattityder är en central del i förståelsen av deras ideologiska hållning. Undersökningar visar att Trump-vurmare i högre grad än andra grupper anser att svarta människor i USA i större utsträckning får vad de förtjänar, och att eventuella orättvisor i deras situation beror på bristande ansträngning snarare än diskriminering. Denna syn skiljer sig tydligt från liberalers mer strukturella förståelse av rasrelaterade skillnader och antyder en mer individualiserad förklaringsmodell. Overt rasism, uttryckt som tron på att svarta är mindre talangfulla och kapabla än vita, är också mer utbredd bland Trump-vurmare än bland andra grupper, även om majoriteten inte explicit ger sitt stöd till sådana påståenden. Detta indikerar en relativt hög grad av latent rasistisk attityd som kan påverka politiska och sociala uppfattningar.

På könsområdet framträder en något annorlunda bild. Trump-vurmare tenderar att i högre grad än liberaler och moderater att anse att samhället gått för långt i kampen för kvinnors rättigheter, och de uppvisar en större benägenhet att omfatta vad som kan kallas ”välvillig sexism” — en uppfattning om att kvinnor ska skyddas och vårdas av män, samtidigt som vissa traditionella könsroller försvaras. Trots detta är öppen sexism, såsom att uttryckligen nedvärdera kvinnors förmåga, inte lika utbredd som rasistiska attityder, även om det förekommer i viss omfattning. Denna komplexitet visar på en ideologisk hållning där könsroller fortfarande värderas utifrån konservativa normer, men där uttalade negativa bedömningar av kvinnor är mindre acceptabla än motsvarande rasistiska uttryck.

Den här sammantagna bilden visar hur Trump-vurmares attityder är starkt präglade av en identitetspolitik där ”insiders” och ”outsiders” definieras i termer av nationell homogenitet, ras och kön. Förståelsen av dessa attityder kräver inte bara att man ser till uttalade åsikter utan även till underliggande rädslor och behov av social kontroll och enhet. Det är viktigt att inse att dessa attityder inte enbart handlar om rationella hotbedömningar utan också om en emotionell och symbolisk försvarsmekanism för en upplevd förlust av makt och kontroll i en snabbt förändrad värld.

Utöver den beskrivna analysen är det väsentligt att läsaren tar hänsyn till hur dessa attityder påverkar politiska processer, social integration och samhällsklimat. Att förstå den djupare mekanismen bakom misstro och exkludering kan bidra till mer nyanserade samtal om immigration, ras och kön i dagens samhälle. Det är också avgörande att reflektera över hur sådana attityder reproduceras och förstärks i sociala miljöer och medier, och vilken roll utbildning och dialog kan spela för att mildra polarisering och främja ömsesidig förståelse.

Hur ska vi förstå och hantera säkerhetstänkandet efter Trump-eran?

Donald Trumps mest hängivna anhängare drivs inte av en allmän längtan efter auktoritet eller trygghet i största allmänhet. Deras behov är specifikt riktat mot en trygghet som skyddar mot yttre hot – mot de ”outsiders” som, i deras ögon, hotar den historiska kärnan i nationen och dess innevånare. Dessa hot kan komma både från personer som fysiskt befinner sig utanför landets gränser, men också från individer inom landet som, enligt Trumpanhängarna, inte visat tillräcklig lojalitet till nationens kärna.

Ur ett sådant säkerhetsorienterat perspektiv är invandrare, etniska minoriteter och andra grupper som inte uppfattas som ”insiders” särskilt hotfulla. Denna uppfattning uttrycks tydligt i Trumps tal till FN:s generalförsamling 2019, där han betonade att ett lands mål endast kan drivas av de som älskar det, de som är rotade i dess historia och kultur, och som är lojala mot dess folk. Denna inställning skapar en strikt skiljelinje mellan ”vi” och ”de andra” och förknippas inte sällan med misstänksamhet, fientlighet och ibland våld. Men även bland många Trumpanhängare som inte hyser hat föredras att ”outsiders” håller sig borta, vilket bygger på en vision om separata nationer, kulturer och raser som var och en går sin egen väg och konkurrerar sinsemellan. Det är en förlängning av Adam Smiths osynliga hand, men applicerad på nationer snarare än individer.

I detta klimat är det svårt för republikanerna att bli mer inkluderande mot minoritetsgrupper. Även när det finns gemensamma intressen mellan partiet och minoriteter har försök att bredda stödet ofta misslyckats, delvis på grund av en underliggande skepsis mot minoritetsgrupper inom delar av väljarbasen.

Framtiden för Trumps anhängare och USA är komplex. På kort sikt kan det bli svåra tider för dessa väljare eftersom deras lojalitet till Trump och hans stil gör det svårt att hitta nya ledare som kan ena dem. Deras instinkt är att ifrågasätta och angripa myndigheter snarare än att samarbeta med dem, särskilt när de uppfattar att systemet inte skyddar nationens ”insiders” tillräckligt väl. Detta skapar en risk för politisk fragmentering där en stor del av befolkningen drar sig undan från det politiska systemet och söker sig till alternativa verklighetsbeskrivningar som bekräftar deras känsla av att vara under belägring.

Det är viktigt att förstå att dessa väljare inte nödvändigtvis söker auktoritära ledare i sig, utan snarare ledare och narrativ som erkänner och bekräftar deras behov av säkerhet från yttre hot. Att felaktigt tolka dem som auktoritära riskerar att leda till att vi fokuserar på fel utmaningar i demokratins försvar. Det stora hotet i efter-Trump-eran kan snarare bli en form av anarki, där svaga ledare och ett fragmenterat samhälle gör det svårt att upprätthålla stabilitet.

Under 2020 års pandemiprotester blev denna dynamik tydlig: även om en majoritet ogillade protesterna, visade en betydande minoritet, som utgör Trumps kärnväljare, starkt stöd för dem. De såg statliga restriktioner som hot mot den amerikanska livsstilen och sin egen förmåga att skydda sig själva mot inte bara virus utan framförallt mot människor som de uppfattade som hotfulla ”outsiders.”

Trumps kärnväljare behöver inte bara politiska lösningar utan framför allt erkännande – av att deras syn på världen, särskilt i fråga om outsiders, är verklig och djup. Den kan inte tystas ned, förklaras bort med fakta eller raderas ut. Om vi ska ha en chans att förbättra politiken efter Trump, måste vi börja med att förstå att många medborgare har en grundläggande annorlunda inställning till outsiders än den vi själva har.

Trots mänsklighetens teknologiska framsteg – från atomkärnor till rymdfärder – har vi ännu inte lyckats skapa samhällen som samtidigt kan tillfredsställa både säkerhetsinriktade individer och de som vill inkludera och omfamna ”outsiders”. Det är en gammal konflikt som blivit allt tydligare i en tid då sociala medier och nya ledarskapsformer förstärker våra förutfattade meningar. Detta är en verklighet vi måste lära oss att leva med, utan att angripa varandra, men med en vilja att förstå och samexistera.

Viktigt att inse är att den djupa uppdelningen i hur vi ser på ”vi” och ”dom” är en av de mest centrala politiska och sociala utmaningarna i vår tid. Det handlar inte bara om politik, utan om identitet, trygghet och tillhörighet. Att bemöta denna utmaning kräver tålamod och öppenhet, inte enbart argumentation och konfrontation.

Hur energiöverföring möjliggör fotokatalytiska dearomatiseringsreaktioner och difunktionalisering av heteroarenes
Hur mäter vi osäkerhet i prediktiva modeller och vad betyder det för robotik?
Hur Markovhopp påverkar stationära energifördelningar i kvasi-icke-integrerbara Hamiltonsystem
Hur fungerar prediktion och optimering av prestandaförsämring i subsea produktionskontrollsystem?
Vad säger de gamla runverserna egentligen?