Hur makt och privilegium formas: en konservativ syn på förtjänst och strid

Makt och privilegium har aldrig varit självklarheter eller resultat av en enkel väg till erkännande. För att vara värdig att härska krävs mer än att följa en bana av meritokrati, där alla har tillgång till samma resurser och möjligheter. För att nå makt, att verkligen kunna utöva den, måste vägen vara svår, präglad av svårigheter och prövningar. Den moderna konservatismen ser denna strävan som en kamp som inte bara prövar den som söker makt, utan också bekräftar dess rättmätighet när den erövras.

Maktens sanna natur och dess dynamik, i synnerhet på den konservativa högern, måste förstås i ett längre perspektiv. För att riktigt förstå den höger som existerar i dag, måste vi sätta den i relation till dess förfäder. Det är inte en fråga om att säga att alla konservativa är eniga, för även om termen “konservatism” används flitigt i dagligt tal, rymmer den många olika ideologiska inriktningar och kampanjer. Det är omöjligt att definiera den som en enhetlig politisk rörelse utan att förstå de historiska och kulturella rötterna som format den.

I själva verket, även de som stöder en strikt biologisk och deterministisk syn på ras och hierarki, är övertygade om att rättigheten att styra inte är något som ges, utan något som måste erövras genom att stå emot adversityn. För den som ser världen genom en konservativ lins, krävs det mer än bara sociala eller ekonomiska privilegier. I ett sådant system är den verkliga aristokratin inte en fråga om börd, utan av förmågan att bevisa sitt värde genom handling, intelligens och styrka.

Som Edmund Burke påpekade, krävs det mer än bara födelse eller rikedom för att vara en sann ledare. Denna uppfattning bär med sig idén att den som verkligen förtjänar att styra är den som genomgått prövningar och uppnått sin status genom eget intellekt och egna ansträngningar. Här är kriget och marknaden de två arenorna för att bevisa en människas värde. Det är inte längre bara i slagfältets hetta som styrka kan visas, utan också i det kommersiella och industriella fältet, där förmågan att omvandla naturresurser till materiell rikedom bevisar ens värdighet att härska.

Kapitalismen, som många konservativa i sina tidiga dagar var ambivalenta till, har blivit ett sätt för den moderna högern att förstå och förverkliga makt. Kapitalisten, eller affärsmannen, är inte en simpel "rik man", utan en "härskare av män". Hans förmåga att använda och forma andra människors arbete ger honom en rätt att styra, inte bara över resurser utan över människors liv och handlingar. De som erövrar sin ställning genom sådana handlingar visar sig vara de som har förmågan att inte bara skapa rikedom utan att också definiera samhällets strukturer.

Trots detta finns det fortfarande konservativa som inte fullt ut har accepterat marknadens krav eller värden. För många inom rörelsen förblir det krigets hårda verklighet det enda riktiga sättet att bevisa sin rätt att styra. Kriget, så blodigt och förödande det än är, förblir den mest autentiska arenan för den aristokrat som vill hävda sin värdighet. Marknaden, med sina ytligheter och kommersiella intressen, betraktas av vissa konservativa som en förrädisk plats för att verkligen fastställa de värden som krävs för att vara en sann ledare.

Det som skiljer den konservativa synen på makt är just erkännandet av att ingen förtjänar att styra utan att ha genomgått den nödvändiga prövningen. Det är denna förmåga att bevisa sig själv genom handling som definierar rätt till privilegium och makt. Oavsett om det är på slagfältet eller på marknaden, kommer den som kan övervinna sina fiender – vare sig dessa är materiella eller ideologiska – att bli den som står som härskare i samhället.

Slutligen är det viktigt att förstå att konservatismen inte enbart är en idé om motstånd mot förändring, utan en aktiv strävan efter att bevara och bekräfta ordningen genom individens egen kraft och förmåga att härska. Att vara konservativ innebär inte bara att hålla fast vid gamla värderingar, utan att aktivt skapa nya system av makt och privilegium där den som förtjänar att styra gör det genom att visa sin överlägsenhet – genom sitt mod, sin visdom och sin vilja att kämpa för det som anses rätt.

Vad var egentligen Nietzsche's kritik av det moderna samhället och dess ekonomi?

Nietzsche engagerade sig i ett ämne som rörde vid själva kärnan av kulturens essens, ett ämne som var kontroversiellt för sin tid. I sin analys av den antika grekiska staten hävdade han att "slaveri tillhör kulturs väsen", och därmed antydde han att en kultur, för att kunna producera stor konst, bör vara rotad i ojämlikhet och hierarkier. Men när han såg den europeiska politiska utvecklingen under hans livstid, en period präglad av omvälvningar som avskaffade slaveriet och de feodala systemens makt, framstod denna struktur som urholkad och nästan förlorad. Nietzsche, som själv levde under slutet av det feodala systemet, såg den växande borgerliga kulturen som en försvagning av dessa högtstående värden. I stället för att bygga en stat baserad på politiska och konstnärliga geni, var den borgerliga staten ett instrument för marknaden.

Men det var inte bara politiken och kulturen som var i förändring. I mitten av 1800-talet började också den ekonomiska teorin att genomgå en radikal förändring genom så kallade marginalistiska teorier. Ekonomerna Carl Menger, Stanley Jevons och Léon Walras var några av de viktigaste figurerna i denna "Marginalrevolution", som satte fokus på efterfrågan och konsumtion snarare än på produktion. De kritiserade den äldre arbetsvärdeteorin, som hävdade att arbetskraften var den främsta källan till värde, och istället pekade de på hur människans konsumtion av varor bestämde deras ekonomiska värde.

Det var inte längre bara arbetaren som skapade värde genom sitt arbete i fabriken eller på fälten. Den verklige protagonisten i denna nya ekonomiska ordning blev konsumenten. Det var konsumenten som genom sina individuella beslut om konsumtion gav värde åt varor. Marginalisterna argumenterade för att varje individ i ett marknadssystem agerar för att maximera sin nytta genom att konsumera det som ger honom eller henne störst möjliga tillfredsställelse, vilket innebar att värdet på varor inte längre var en fast given egenskap, utan berodde på den individuella upplevelsen av varan. Detta förändrade inte bara sättet att tänka kring ekonomi, utan också själva grunden för ekonomiska teorier och politiska system.

Det var under denna tid som en av de mest avgörande omvälvningarna i den västerländska ekonomin och politiken började ta form. Med kapitalismens framväxt och de nya idéerna om marknaden som en dynamisk process av utbyte, började även samhället att omstrukturera sig själv. För Nietzsche var denna utveckling en källa till oro. Han förstod att den borgerliga staten och dess system av marknader och konsumtion inte skulle kunna skapa en konstnärlig eller politisk blomstring, eftersom den inte hade någon plats för den ”högtstående människan” som han trodde skulle vara central för kulturens överlevnad.

För den samtida läsaren kan denna reflektion på 1800-talets politiska och ekonomiska omvälvningar ge viktiga insikter om dagens samhälle. När vi ser på den fortsatta globaliseringen och kapitalismens dominans, kan vi se likheter med Nietzsches kritik av en kultur som har förlorat sin förmåga att skapa värde genom konst och politik. Konsumtion, snarare än skapande, har blivit den drivande kraften i många aspekter av det moderna livet.

I en tid när världen kämpar med frågor om rättvisa, globalisering och ekosystemens kollaps, kan vi fråga oss om vi fortfarande är fast i ett ekonomiskt system som prioriterar konsumtion och kortsiktiga vinster över de högre målen för mänsklig utveckling, konstnärligt och politiskt. Och om det kanske är dags att återvända till en mer omfattande förståelse av samhällets struktur och de underliggande krafterna som formar det.