Berättelsen om profeten Jeremia illustrerar en tidlös dynamik mellan makthavare och rättvisans röst. När Jeremia läser upp sina profetior för kungen, svarar denne med vrede och förstör sakta varje sida av profetens budskap genom att bränna dem. Denna handling symboliserar hur makten ofta förnekar och bekämpar den rättvisa som Gud kräver för de fattiga och förtryckta. Trots detta tvingas profeten börja om, skriva om sina ord, och det är en ständig kamp som fortsätter, nu i en värld av moderna medier och sociala plattformar där berättelserna cirkulerar snabbt men lätt glöms bort vid nästa stora nyhet.

Profeterna i Bibeln, såsom Jesaja, fungerar som vittnen som för fram Guds rättvisekrav över olika historiska epoker. Jesajas bok är sammansatt av material från olika tider och speglar liknande strider om rättvisa, oavsett om det är inför exil eller återuppbyggnad. Bilden av Guds vinodling, som blir uppäten av oligarkin, symboliserar en verklighet där mark och rikedom som borde tillhöra alla, i stället hamnar hos en rik elit som förtrycker de svaga. De rika framställs i profetiorna som ytligt själviska, mer intresserade av status och utseende än av rättvisa och medmänsklighet, vilket väcker Guds vrede och hot om straff.

Profeternas uppdrag är aldrig önskat eller lätt. De är ofta motvilliga och känner sig först rädda eller ovilliga inför sin kallelse, som i Jesaja kapitel 6 där en renande eld bereder deras läppar för att tala Guds ord. Denna helighet och farlighet i profetens röst utmanar alla former av religiöst hyckleri och politiskt samförstånd där ytliga bönestunder döljer ett hjärta som är fjärran från verklig rättvisa.

Jesaja målar upp en vision där Israel kallas att bli ett ljus för folken, ett folk som omsluter sig med rättfärdighet och omsorg, öppnar ögon som är blinda och befriar fångar. Den slutliga visionen är en värld där social rättvisa inte bara är en idealistisk dröm utan en levande verklighet, där ingen längre lider av hunger eller förtryck och där nationer samlas i ljuset av detta rättfärdiga samhälle.

Detta program, ofta kallat det messianska, bygger på principer från det jubelår som beskrivs i Tredje Moseboken 25, där mark och frihet återställs, skulder efterskänks och slavar återvänder hem – ett gudomligt försök att återknyta till ursprunget, där allt ägs i gemenskap och ingen förlorar sin rätt. Det är en radikal utmaning mot alla former av långvarig orättvisa och ojämlikhet. Även om sådana idéer idag ofta ses som naiva eller politiskt ogenomförbara, har de en förankring i en urgammal vision om rättvisa och social omsorg.

Jesus återger detta i sitt första offentliga tal, där han citerar Jesaja och förkunnar ett budskap om befrielse för de förtryckta, tröst för de sargade och frihet för fångarna. Denna profetiska röst borde genomsyra hela samhällets liv, inte minst i dess ledarskap, för att verklig förändring ska kunna ske.

Den historiska händelsen när Josia, kung i Juda, fann "lagens bok" under tempelrenoveringen är en påminnelse om vikten av att återupptäcka och leva enligt ursprungliga rättviseprinciper. Denna text, troligen Femte Mosebok, markerade en vändpunkt där nationen kallades till omvändelse och förnyelse. Det visar hur glömska och historisk distansering från grundläggande rättvisebud kan leda till socialt förfall och maktmissbruk.

Det är avgörande att förstå profeternas budskap inte som historiska kuriositeter utan som levande utmaningar för vår samtid. Profeternas våldsamma konfrontation med makt och orättvisa visar att verklig rättvisa kräver mod att tala sanning, att bryta med bekvämlighet och hyckleri, och att aldrig sluta kämpa för de svagas rättigheter i samhället. Det är inte bara en religiös kallelse utan en djupt social och etisk uppgift som formar våra gemensamma liv.

Hur en ny social evangelium kan forma vårt svar på kriserna i dagens samhälle

Protestantiska rörelser har ofta släppt ut konfessionella uttalanden som har uppmanat kyrkan att reagera på samtiden med ett slags nytt socialt evangelium. Amerika, likaså, har inte varit särskilt angeläget att lyssna på eller höra av sig till den befriande Gud som Bibeln skildrar. Trots att vi lever i en politisk och ekonomisk kris, har det religiösa perspektivet på dessa tider länge varit en svåråtkomlig Gud som inte tycks vara tillgänglig för framtiden. Gud verkar inte verka i oreglerad fri marknadskapitalism eller i regeringar som medvetet begränsar sina ambitioner. Kyrkorna har inte lyckats projicera en sådan Gud på det sociala medvetandet – men när vi gör det, kan vi börja följa signalerna och röra oss bort från vårt nuvarande tillstånd, bortom Egypten.

Inte alla på vänsterkanten känner den här Guds frånvaro, och teologiskt språk är inte det enda sättet att registrera vår samtida dilemman. Att förhandla fram Guds återkomst från exil kommer inte att resonera med alla som söker det goda i vår värld. Det Demokratiska partiet, som har stora skulder till sekularismen, verkar inte vara särskilt intresserat av att bära på bibliska visioner om befrielse. Att vi befinner oss hemlösa i kosmos eller lever i ett samhälle med ett komprometterat samvete är inte något som alla identifierar som ett teologiskt problem. Social rättvisa för alla och en skyddad och hållbar jord behöver inte upplevas som religiösa kallelser. Men argumentet i denna bok är att den nuvarande krisen bäst förstås genom en religiös lins och att vi inte bör fortsätta att undvika Guds kallelse.

Hoppet om himmel på jorden

Christopher Morse argumenterade i The Difference Heaven Makes för att himlen kan ses som ett liv som nu kommer emot oss från Gud, ett liv som överskuggar vår nuvarande tidsålder. Nytestamentlig berättelse om Jesu himmelsfärd implicerar att det liv han trädde in i nu är det liv som närmar sig oss. Guds gränslösa kärlek vill bryta in i varje situation. Vi går inte till himlen; himlen kommer till oss.

I de första kapitlen av denna bok granskade vi Gudshistorierna i den hebreiska bibeln och i den kristna nya testamentet. Den kraft som dessa samlade var inte över på det ögonblick då den nytestamentliga kanon stängdes. Tänk på hopp och himmel som antydningar om Gud, spridda genom människokulturen och fortfarande upptäckbara idag när de avkodas av dem som söker efter goda nyheter från Gud. Det finns också en möjlighet att Gud lever ibland oss under antagna namn. Till och med i bibeln är Gud ibland förklädd. Från tidig kristendom fram till idag har himlen symboliserat den kristna hoppets glödande tro, vilket lämnar outtalade metaforiska spår i mänskligt språk, utan vilka våra föreställningar skulle vara mycket fattigare.

Himlen som ett löfte

Himlen har vid många tillfällen blivit en slags "tårta i himlen" – en enkel tröst för människor, som svarta i Amerika, i omvälvande omständigheter där ingen jordisk befrielse kunde föreställas. Men dessa människor föreställde sig en framtid och omskapade denna framtid i sånger. Ofta blev denna syn på himlen dock ett svepskäl för förtryckare att skjuta upp Guds drömmar och människans ansvar för att skapa en ny jord med goda nyheter för alla människor. Detta kan ha varit en form av mänsklig pessimism, eller en avvisning av mänsklig handlingskraft till förmån för Guds nåd, eller helt enkelt lat tänkande. Men för de rika och mäktiga blev detta en ursäkt för att inte utmana det rådande tillståndet. Miljardärer hjälpte till att finansiera uppskjutandet av himlen. I praktiken sa de rika: "Vi har vårt, och ni får ert så småningom. Men det kommer att ta en evighet för ert lilla trickle-down."

Trots detta har himlen också varit en drivkraft för de radikala utopisternas drömmar, för de milleniaristiska drömmarna. De föreställde sig att Guds rike skulle komma ned till jorden, som redan hade inträffat i den kristna uppfattningen i Kristi inkarnation, och detta definierade den eskatologiska hoppet i Jesu förkunnelse om Guds rike. Liksom exodusberättelsen kan ses som en inspirerad modell för alla efterföljande revolutioner, åtminstone i väst, så har himlen varit drivkraften för människors hopp om andra Adams och andra Evor (i Paulus teologiska fantasi), hoppet om en ny skapelse – precis här på jorden.

Himlen har historiskt varit ett hopp om en förändring, om ett nytt jordeliv. Men vi behöver inte förkasta himlen för att främja jorden. Det bästa av himlen, som ett transcendent värde, och himlen som en denna världens hopp kan enas teologiskt idag – om vi insisterar på att se det så. Här skulle sekulära progressiva kunna lägga bort sina misstankar om all religion och himmel och göra allianser med kristna som söker förkunna ett nytt socialt evangelium. Den sanna himlen är ett eskatologiskt absolut där alla drömmar mäts, men också resonant med arbetet för att skapa en ny jord.

Den mänskliga viljan att hoppas är ett tecken på vår längtan efter något större än oss själva, vilket i sig är en av de mest lovande ledtrådarna om vårt gemensamma projekt. Hopp är inte en naiv förväntan på en framtid som kommer att vara förlorad i mysticism, utan en grundläggande dröm om att kunna forma och förstå världen som vi ser och föreställer oss den. Det är inte en övning i att undvika verkligheten utan snarare ett sätt att forma den till något bättre.

Vad innebär dop i en tid av sekularisering och politiska förändringar?

Det kristna dopet har genom historien förblivit ett centralt rituellt moment, men under 1900-talets senare hälft började en ny liturgisk rörelse ta form som ville återuppliva den tidiga kristendomens dopceremonier. Ett av de viktigaste elementen som återinfördes var förnekelsen av Satan och en återkomst till ett djupt medvetande om dopets roll som en handling av både rening och förnyelse. Under den katolska och protestantiska liturgiska väckelsen fanns en stark vilja att knyta dagens tro till tidiga kyrkors praktiker och att ge den moderna kyrkan en teologisk grund för att konfrontera samtidens utmaningar.

En aspekt av detta återupplivande var att dopet inte bara skulle förstås som en individuell religiös ceremoni, utan också som ett politiskt och kulturellt ställningstagande. Dopet, med sin rituella förnekelse av de mörka krafterna, blev på så vis en symbol för ett mer aktivt motstånd mot de strukturer som höll mänskligheten fången i orättvisor och destruktiva maktstrukturer. Att vara döpt blev ett sätt att återigen engagera sig i ett liv i motstånd mot världens "demoniska" krafter – från ekonomiska system som håller majoriteten av världens befolkning i fattigdom, till nationalism och förtryck av mänskliga rättigheter.

Det var i detta ljus som Anabaptisternas rörelse på 1500-talet, som valde att praktisera en andra dophandling för vuxna, uppstod. Deras motstånd mot den etablerade kyrkan och statens kontroll över religionen var ett sätt att markera att dopet inte bara var ett socialt födelsebevis utan en kraftfull handling av religiös omvändelse och politiskt engagemang. Genom att utmana de politiska och religiösa systemen blev de en levande påminnelse om att kristendomens sanna kallelse handlar om att leva ut evangeliets radikala budskap i världen – och ibland även att stå emot den rådande ordningen.

Dopets två dimensioner – förnekelsen av det onda och bekännelsen till Guds rike – öppnar upp för en förståelse där kyrkan inte enbart är en andlig institution utan en social och politisk kraft. Michael Knippa och William Cavanaugh, bland andra teologer, argumenterar för att kyrkan idag måste återta sitt offentliga rum och sin politiska roll, bortom statens världsliga intressen. De menar att den moderna staten har koloniserat det heliga och i många fall ersatt kyrkans roll som moralisk och kulturell vägledare. Här föreslår de att kyrkan måste återfå sin förmåga att vara en motkraft mot världens destruktiva krafter – ett radikalt alternativ till en sekulär värld där värderingar som nationalism och materialism dominerar.

Denna teologiska förståelse av dopet öppnar också upp för en ny form av kristendom som kräver ett medvetet och kraftfullt ställningstagande mot de krafter som leder världen i förfall. Det handlar om att inte bara bejaka en individuell frälsning utan att leva ut dopets innebörd i varje aspekt av livet. Här talar både Knippa och Cavanaugh om att kyrkans misslyckande att fullt ut återta sin offentliga och sociala betydelse har lett till att den moderna kyrkan ofta marginaliseras i frågor om samhälle och politik. När dopet återknyts till sin ursprungliga kraft, innebär det att varje döpt individ också måste stå emot de krafter som hindrar mänsklig frihet och rättvisa.

Det är också viktigt att förstå att dopet inte bara är en religiös handling utan en del av en större social och politisk rörelse. Därför bör inte dopet reduceras till en ceremoni för att bekräfta en individ i samhället. Snarare är det ett offentligt erkännande av en persons plats i Guds rike, där denna identitet inte bara är teologisk utan också politisk och kulturell. Dopet pekar mot en annan form av mänskligt liv, en annan väg för samhällsliv, där individen och gemenskapen ständigt påminns om att vara motståndare till förtryck, orättvisa och de krafter som söker förvränga den gudomliga ordningen.

I en tid då många kristna, både inom katolicismen och protestantismen, ser sig som en del av en nationell eller kulturell gemenskap, är det av yttersta vikt att inte förlora synen på dopets radikala innebörd. Dopet är inte en bekräftelse av nationens eller statens ordning; det är en påminnelse om att det kristna livet handlar om att leva under Guds rättfärdighet, inte den världsliga maktens. I detta sammanhang blir dopet också en akt av motstånd mot de krafter som söker avhumanisera och underkasta världen för ekonomiska och politiska system som i slutändan bara gynnar ett fåtal.

Kan rivning lösa problemen i nedgångna stadsområden?
Hur Professionell Utveckling Kan Förbättra Personalomsättning och Engagemang
Hur Trump förändrade det republikanska partiet – och demokraterna också