Hur Trump förändrade det republikanska partiet – och demokraterna också

Den amerikanska politiska landskapet förändrades radikalt under och efter Donald Trumps kandidatur, inte bara för det republikanska partiet utan även för det demokratiska. Trump representerade en kraftfull reaktion mot etablerade normer, något som resonerade djupt hos vissa väljare, samtidigt som han skapade en skarp polarisering. Hans framträdande, både som politisk outsider och som en ny typ av ledare, gav upphov till en rad politiska och kulturella förändringar som har format den samtida amerikanska politiken.

Men även om Trumps inflytande var stort, handlade det inte bara om hans personliga egenskaper. Han förändrade den republikanska väljarkåren på ett djupare plan. I valen 2012 och 2020 blev det uppenbart att väljarnas partisympatier inte längre bara var kopplade till specifika kandidater, utan även till ideologi och kulturella attityder. Väljare som tidigare kanske var osäkra på Trumps politik förändrade sin syn på både honom och sitt partis identitet. Det republikanska partiet började drivas av en ny typ av väljare, med vit, icke-högskoleutbildad bakgrund, som såg sig själva som motståndare till den växande vänstervågen och det som de uppfattade som en etablerad ordning präglad av politisk korrekthet och globalisering.

Samtidigt blev det allt tydligare att Trumps inflytande gick långt bortom hans egen tid som president. Hans förmåga att ena det republikanska partiets bas under slagordet "Make America Great Again" (MAGA) förvandlade hans politiska rörelse till något större än bara en presidentkampanj. MAGA-rörelsen blev symbolen för det republikanska partiets ideologiska kärna och en drivkraft som både förändrade partiets politik och de grupper som stöttade det.

Även om Trump och hans ideologi mötte starkt motstånd från många, förblev han den obestridda ledaren för det republikanska partiet, även efter att ha lämnat Vita huset. För de som varit hans mest hängivna anhängare, var det inte längre möjligt att särskilja lojaliteten mot Trump från lojaliteten mot partiet. Detta skapade en situation där Trump inte bara förändrade det republikanska partiet, utan i viss mån också den demokratiska partistrukturen, där skillnaderna mellan de två stora partierna blev ännu mer markerade och polariserade.

Förståelsen av dessa förändringar är avgörande för att kunna analysera dagens politiska klimat i USA. Trump erövrade inte bara väljare utan också en stor del av den politiska diskursen, där frågorna om identitet, kulturella värderingar och misstro mot etablissemanget spelade en central roll. Denna utveckling har inte bara påverkat det republikanska partiet, utan också skapat nya, starka dynamiker i den amerikanska politiken som kommer att fortsätta att forma landets framtid.

Hur Trump och hans konflikt med kongressen omdefinierade amerikansk politik

President Donald Trump, genom sitt ledarskap och sitt sätt att hantera konflikten med kongressen, kom att bli en central figur i modern amerikansk politik. Hans tumultartade relationer med både den demokratiska och den republikanska sidan i kongressen skapade en allt mer polariserad politisk atmosfär. Det var inte bara hans politiska beslut som väckte kontroverser utan också hans sätt att bemöta anklagelser och kritik, vilket ledde till två riksrättsprocesser under hans tid som president. Dessa processer, och den politiska dynamik som omgärdade dem, visade på en förändring i hur politisk lojalitet och maktbalans i USA:s system förhöll sig till varandra.

Trots att Trump friades i senaten, hade processen en långsiktig effekt. Medan vissa, som senator Mitt Romney, röstade för att fälla Trump, ansåg andra att presidenten inte skulle hållas ansvarig. Denna tvetydighet i straffansvar och ansvar för presidentens handlingar bidrog till en ökad polarisering och en känsla av att maktbalansen mellan de olika grenarna i den amerikanska regeringen förändrades under Trump. Hans fiender ansåg att han inte bara utmanade konstitutionella normer utan också ett samhälle som varit byggt på rättvisa och öppenhet.

Den andra riksrättsprocessen kom ett år senare, efter attacken på Kapitolium den 6 januari 2021. Trump anklagades för att ha uppmanat till upplopp och försökt förhindra valresultatet i samband med presidentvalet 2020. Detta ledde till att han den 13 januari 2021 blev den första presidenten i USA:s historia att ställas inför riksrätt två gånger. Efter tumultet på Kapitolium väcktes frågan om huruvida en president, som var på väg att lämna ämbetet, borde hållas ansvarig för sina handlingar. Trots att Trump blev åtalad i representanthuset och en del republikanska ledare, inklusive Liz Cheney, röstade för att fälla honom, valde senaten att fria honom, vilket ytterligare fördjupade den politiska klyftan i landet.

Denna dynamik skapade en politisk kultur där lojalitet till Trump blev viktigare än traditionella politiska övertygelser eller ideologier. För republikaner som bröt med Trump, som Romney eller Cheney, blev de ofta uteslutna från partiets inre krets. För de som stannade kvar vid hans sida, som Stefanik, fanns belöningar i form av ökat inflytande och stöd. Denna lojalitet skapade en situation där frågor om makt och auktoritet i den amerikanska regeringen i allt större utsträckning handlade om personlig trohet snarare än institutionella eller konstitutionella normer.

Det är också viktigt att förstå att Trump inte bara utmanade den politiska normativiteten utan också förändrade den institutionella balansen mellan kongressen och presidentämbetet. Under hans administration förstärktes presidentens makt, ofta på bekostnad av kongressens roll. Kongressen, i synnerhet den republikanska delen av den, visade en sällsynt enighet när det gällde att stötta Trump, vilket gav presidenten ett större mandat att agera utan samma grad av parlamentarisk kontroll som tidigare presidenter hade varit föremål för.

Den långsiktiga effekten av Trump-administrationen kan därmed komma att präglas av en förändrad syn på maktbalansen i USA. Om framtida presidenter fortsätter att kräva samma typ av lojalitet som Trump gjorde, kan det innebära en fortsatt försvagning av kongressens makt och en förstärkning av presidentämbetets kontroll över politiska processer. Det kommer att vara avgörande för amerikansk politik i framtiden att undersöka hur denna nya politiska kultur påverkar både demokratiska institutioner och den bredare politiska landskapen.

Vad definierar dagens populism och dess påverkan på det politiska landskapet?

Populism, särskilt den auktoritära varianten, har vuxit sig allt mer inflytelserik i de senaste decenniernas politiska landskap, både i USA och globalt. Denna populism kännetecknas ofta av en stark ledarfigur som lovar att återställa folkets makt, ofta genom att utmana etablerade institutioner och utpeka dem som korrupta eller ineffektiva. Fenomenet har fått ett specifikt uttryck i form av högerpopulism, där frågor om nationalism, invandring och ekonomiska skillnader är centrala. En central aktör i denna utveckling har varit Donald Trump, vars administration präglades av en rad åtgärder som syftade till att utmana etablerade normer, inklusive hans användning av exekutiva order för att driva igenom politiska förändringar.

Under Trumps styre såg vi exempel på auktoritär populism i full aktion. Hans regering fokuserade på att stärka nationella intressen och bevara traditionella värderingar, samtidigt som han ständigt ifrågasatte och underminade medier, juridiska institutioner och oppositionen. Trumps retorik och politiska beslut gav näring åt en växande misstro mot det etablerade systemet och ökade klyftorna mellan olika grupper i samhället. Hans populistiska budskap vände sig särskilt till de som kände sig bortglömda av eliterna, vilket resulterade i ett starkt stöd från vita arbetarklassväljare i Mellanvästern och sydstaterna.

Vad är det som ligger bakom denna förändring? Mycket av denna populism har sitt ursprung i en global uppfattning om förlorade ekonomiska fördelar och social mobilitet. I många fall känslomässiga och ekonomiska kriser har förstärkt misstron mot eliterna, vilket skapat en grogrund för populistiska ledare att utnyttja dessa missnöjen. I det här sammanhanget har digitala plattformar och sociala medier spelat en avgörande roll genom att sprida enkla och polariserande budskap, vilket gör det lättare att engagera och organisera väljare genom emotionella och ofta polariserande påståenden.

Även om populism inte är ett nytt fenomen, så har dess specifika uttryck i dagens politiska klimat förändrats avsevärt. Denna transformation är inte enbart ett resultat av individuella ledare utan en del av en större global trend, där misstro mot traditionella institutioner och globaliseringens effekter har skapat grogrund för populismens växt. De senaste årens politiska utveckling har också visat på hur sårbara demokratier kan vara för att manipulation och försvagning av det institutionella systemet.

För läsaren är det avgörande att förstå att populism inte enbart handlar om politiska beslut utan också om den kulturella och sociala kontext som dessa beslut tas i. Populismen är ofta en reaktion på djupa förändringar i samhället: de ekonomiska omställningarna, den snabba teknologiska utvecklingen och den ökande globala rörligheten skapar ett klimat av osäkerhet. Detta leder i sin tur till en vilja att vända tillbaka till ett mer "enhetligt" samhälle, som i populisternas vision ofta innebär att försvara traditionella värderingar och motverka de globala och mångkulturella trender som många uppfattar som hotande.

Att förstå dessa mekanismer är viktigt för att kunna analysera och bemöta populismen på ett konstruktivt sätt. Det handlar inte bara om att bekämpa populistiska ledare eller rörelser, utan också om att förstå de bakomliggande orsakerna till varför populismen uppstår och hur den speglar större samhälleliga och globala förändringar.

Hur Biden och den politiska polariseringen påverkade USA:s respons på pandemin och vaccineringskrisen

Med hjälp av en komplicerad budgetprocedur och partilinjeröster i kongressen lyckades Biden genomdriva ett paket på 1,9 biljoner dollar för att lindra konsekvenserna av COVID-19. Men hans försök att genomföra valreformer, investeringar i infrastruktur och andra högprioriterade frågor visade sig vara mycket svårare. Trots att förtroendet för regeringen hade återhämtat sig något under Bidens ledarskap förblev det på historiskt låga nivåer och uppmärksamheten riktades redan mot mellanårsvalen 2022.

Förtroendet för regeringen och politiska institutioner har under flera år varit en central fråga i den amerikanska politiken. Under Trump-administrationen skedde en dramatisk förlust av förtroende, vilket inte helt återställdes med Bidens intåg. Den politiska polariseringen och de djupa klyftorna mellan republikaner och demokrater har underblåst en misstro mot myndigheter, vetenskap och valresultat. En betydande del av befolkningen ansåg fortfarande att Bidens val var illegitimt, vilket försvårade möjligheterna för effektivt samarbete över partigränser.

Polariseringen har också påverkat hur olika delar av befolkningen uppfattar vetenskap och medicinska riktlinjer. För exempel, medan en stor majoritet av demokraterna stödde användningen av ansiktsmasker och vacciner, var motsättningen betydande bland republikaner. I vissa fall blev till och med vetenskapliga experter och myndigheter som Center for Disease Control (CDC) föremål för kritiska och ibland angripande uttalanden från Trump-administrationen och dess anhängare. Detta ledde till en ökad misstro mot regeringens och myndigheternas riktlinjer och förstärkte den redan påtagliga polariseringen.

Viktigt att förstå är att pandemins politiska hantering inte bara handlar om de praktiska åtgärder som vidtas, utan också om den retorik och de värderingar som styr hur människor uppfattar dessa åtgärder. Förtroende för ledare, politiska institutioner och vetenskap är alla kopplade till djupa ideologiska övertygelser. Den politiska polariseringen har skapat ett klimat där fakta och vetenskap inte alltid ses som objektiva sanningar utan som politiska verktyg som används för att stärka en viss ideologi eller politisk linje. Detta är ett av de största hindren för att uppnå enighet i viktiga frågor som folkhälsa och pandemihantering.

För den som studerar den amerikanska politiken är det avgörande att förstå hur förtroende och misstro påverkar den politiska dynamiken, särskilt i krissituationer som pandemier. Frågor som rör folkhälsa, vetenskap och valresultat är inte bara tekniska eller objektiva problem utan är tätt sammanlänkade med hur människor definierar sin politiska identitet. Den polarisering som skett i USA under de senaste åren har gjort det svårt att föra konstruktiva samtal över partigränserna och har skapat ett klimat av konflikt snarare än samarbete.

Den verkliga utmaningen för Biden och framtida ledare kommer därför inte bara vara att hantera de omedelbara konsekvenserna av pandemin, utan att övervinna den politiska misstron som präglat det amerikanska samhället de senaste åren. Att bygga tillbaka förtroendet för regeringen, för myndigheter och för vetenskap kommer att vara avgörande för att USA ska kunna hantera framtida kriser på ett mer enat och effektivt sätt.