Världsbild som professionell kompetens hos den moderna specialisten

Målet med utbildning är att fostra en medborgare, en kompetent specialist, en aktiv skapare, och en reflekterande personlighet som kan självmedvetenhet, självutbildning och självutveckling. Enligt Max Scheler: utbildning är humanisering, en process som ständigt sker i varje ögonblick, en humanisering som aldrig, inte ens i historisk tid, avbryts i människans utveckling. En mer omfattande syn på problemet, till exempel från perspektivet av människans ställning i universum, ger en uppfattning om den gradvisa självorganiseringen av människan och hela världen. Max Scheler, "Die Formen des Wissens und die Bildung", 1925.

Huvudelementen: Historiskt sett uppträder begreppet "humanisering" i vetenskapen i samband med behovet att reflektera över människans relation till sig själv, samhället och naturen. Humanisering av alla aspekter av människans liv innebär att lösa människans livsproblem till människans fördel. För närvarande är en av de nyaste och mest spridda metoderna för reflektion – intellektuell reflektion, definierad av René Descartes som förmågan hos sinnet att följa sina egna handlingar.

Så började studierna av människans tänkande, och senare studerades själva tänkaren som både subjekt och objekt för kognitiv aktivitet. Naturvetenskapsmän som Darwin och Einstein var bland de första att använda den vetenskapliga metoden. Under andra halvan av 1900-talet blev människan som kognitiv varelse, och människan som tänkare och experimentatör, allt mer ett forskningsområde. Som ett resultat bildades vetenskapen om personlig psykologi som besvarar de nya frågorna om människans natur. Det skapades vetenskapliga begrepp som "självmedvetenhet" och "självutveckling".

Därefter utvecklades ett mer subtilt verktyg för kunskap och självkunskap – människans förmåga till reflektion. Begreppet "reflexivitet" blev en aktuell karaktäristik för 1900-talets vetenskap. Humanisering av utbildning blev ett av de områden som sökte lösningar på problemet med humanisering, men det löste bara en del av problemet. Indelningen av utbildning i humanistisk och naturvetenskaplig utbildning följer den vetenskapliga uppdelningen. Men programmen i varken den ena eller den andra riktningen är inriktade på den personliga utvecklingen av eleverna. Det antas att teknisk utbildning bara utvecklar intellektet.

I modern utbildningsteori finns två grundläggande riktningar: kompetensbaserat och personcentrerat lärande. Båda dessa riktningar begränsas till att undersöka och strukturera kunskapsinnehållet i utbildningen. Denna linjära metod för att förbättra utbildning ger inte en lösning som är adekvat för den situation där volymer av kunskap och kompetens växer icke-linjärt. Det är uppenbart att vi måste gå vidare till en högre nivå av utbildning för individen. Målet för den moderna utbildningen är att fostra individens medvetenhet, förmåga att förstå sin egen individuella världsbild, förmågan till självutveckling och förmågan att välja en individuell utvecklingsväg. För att uppnå detta är det nödvändigt att lära människor att lära sig, att undervisa i grundläggande logik, och att beväpna eleverna med tankemetoder och reflekterande tänkandemekanismer.