Vad är sanningen värd i politikens tidevarv?

Under 1960-talets kulturella omvälvningar förutspådde Hannah Arendt med en märkvärdig skärpa den konflikt mellan sanning och politik som idag nått en global kulmen. Hennes förståelse av denna konflikt vilar inte på en simpel dikotomi mellan lögn och sanning, utan på en mer intrikat spänning mellan fakta och åsikter. För Arendt är fakta och åsikter inte nödvändigtvis fiender – de existerar inom samma politiska sfär. Men medan åsikten kommuniceras offentligt och är öppen för dialog, har faktan en tvingande karaktär som gör den särskilt farlig i ögonen på despoter. Sanningen är, med Arendts ord, "despotisk" – ett hot mot varje regim som vilar på manipulation snarare än på samtycke.

Det är detta vakuum som auktoritära ledare utnyttjar. Från Putins Ryssland till Trumps USA, från Bolsonaros Brasilien till Erdogans Turkiet – de nya makthavarna använder sig av vad Arendt skulle ha kallat "truthtellers" enbart i propagandistiskt syfte. Journalister avfärdas som "fiender till folket", demonstranter kallas "upprorsmakare", visselblåsare stämplas som förrädare.

När den politiska sfären överger sin respekt för den faktiska sanningen och dess kontrollerande mekanismer, faller ansvaret på vetenskapen och filosofin att förvalta och försvara sanningen. Men även inom vetenskapen är sanningen inte absolut. Arendt gör åtskillnad mellan rationell sanning och faktisk sanning: vetenskapliga fakta, trots sin grund i rationalitet, är ändå beroende av tolkningar, konsensus och verifierbarhet.

Historien visar gång på gång hur vetenskapliga "sanningar" ersätts av nya – inte på grund av lögn eller manipulation, utan därför att sanningen i sig är ett rörligt mål, alltid under revidering. Det geocentriska universum gav vika för det heliocentriska, åderlåtning ersattes av antibiotika. Att denna utveckling kan uppfattas som instabil eller motsägelsefull utifrån är inte ett bevis på dess oduglighet, utan på dess rigorösa självprövning.

Lögner, förvrängningar och selektiva sanningar är inte bara politiska verktyg; de är aktiva krafter i kunskapsproduktionens förfall. Filosofin och vetenskapen skiljer sig från retoriken just genom sitt motstånd mot dessa krafter. När sanningen relativiseras till ett politiskt vapen bland andra, blir lögnens plats inte ett undantag, utan en regel.

Att tillåta lögner i statsförvaltningen kan ibland vara taktiskt nödvändigt – som att dölja militära hemligheter eller mildra panik i en kris – men detta skiljer sig väsentligt från systematiska osanningar som används för att skapa splittring och fruktan. Att tillskriva Platon en doktrin om "ädla lögner" som ett carte blanche för politiker är enligt Arendt en grov misstolkning – Platon förespråkade aldrig en legitimering av bedrägeri som norm.

Är hyckleri nödvändigt för att uppnå politiska mål?

Hyckleri i politiska sammanhang, som ofta representeras av ledare och beslutsfattare, kan vara ett tveeggat svärd. Det framställs ofta som en moraliskt problematisk handling, men som vissa tänkare menar, kan det också vara en nödvändig del av politiska förhandlingar och beslut. I detta sammanhang argumenteras det att vissa former av hyckleri, eller organiserat hyckleri, kan vara konstruktiva för att uppnå politiska mål. De flesta politiska ledare, trots att de är medvetna om sina inkonsekvenser, agerar på ett sätt som bevarar och förstärker deras maktpositioner genom att tillfredsställa olika intressen och väljargrupper.

Denna paradoxala funktion av hyckleri diskuteras av flera politiska analytiker, bland dem Jon Elster och Stephen Krasner. Elster pekar på hur politiska beslut ofta tas av ledare som inte är villiga att engagera sig i den typ av deliberativa processer som han förespråkar. I stället gör dessa ledare ofta beslut på egen hand, undviker att bilda allianser med sina motståndare, och visar motvilja mot att föra en öppen dialog. Ett exempel på detta kan ses i president Obama, där "motståndare" ofta kan ersättas med "väljargrupper", vilket innebär att beslut fattas för att uppfylla olika politiska krav snarare än att följa en strikt konsekvent policy.

Krasner tar detta vidare genom att förklara att hyckleri är ett inneboende problem för politiska organisationer. Enligt Krasner vinner politiska organisationer stöd inte genom att vara konsekventa, utan genom att tillfredsställa krav från olika intressegrupper. Detta innebär att tal, beslut och politiska produkter kan riktas mot olika väljargrupper samtidigt, vilket i sin tur kan skapa en situation av organiserat hyckleri, ett tillstånd som inte bara är vanligt utan också nödvändigt i internationella politiska förhandlingar.

Trots den negativa moraliska konnotationen som hyckleri ofta bär med sig, hävdar både Elster och Krasner att det i vissa sammanhang kan vara ett förnuftigt val. Hyckleri kan fungera som en "civiliserande" kraft om det innebär att man når ett viktigt mål, som fred eller att rädda liv, även om det innebär att man kompromissar med sina egna ideal. Detta kan vara särskilt relevant i internationella relationer, där konsensus ofta kan uppnås endast genom att acceptera vissa grader av hyckleri för att möjliggöra ett beslut som gynnar alla parter.

Detta synsätt är kopplat till konsekvensetik, där man menar att målet rättfärdigar medlen. Om resultatet av hyckleriet leder till ett större politiskt eller socialt mål, som att säkra fred eller undvika krig, kan det anses vara acceptabelt att ibland agera hycklande. I den här synvinkeln skulle hyckleri vara en tillfällig och accepterad metod för att nå ett större gott.

Vidare poängterar Anna Elisabetta Galeotti att politiskt hyckleri ofta inte är ett resultat av medveten manipulation, utan snarare av självbedrägeri. Genom att förlita sig på självbedrägeri kan politiska aktörer fatta beslut baserade på falska eller missvisande övertygelser som de själva tror på. Detta gör hyckleriet inte bara acceptabelt, utan i vissa fall till och med ofrånkomligt för att kunna navigera de komplexa politiska landskapen där olika intressen och behov måste beaktas samtidigt.

I sammanhanget är det viktigt att förstå att hyckleri inte alltid är en uttryck för ondska eller förakt mot andra. Snarare handlar det om att balansera olika behov och mål som kan verka motstridiga. Detta gäller särskilt när det handlar om politiska beslut som påverkar ett stort antal människor eller nationer. I sådana situationer kan den ideala lösningen vara förlorad, och hyckleriet ses som en nödvändig anpassning för att säkerställa att något mål uppnås överhuvudtaget.