Hur påverkar negativ retorik på Twitter valkampanjer?

I den moderna politiska kommunikationen har sociala medier blivit en central plattform för att nå ut till väljarna, och i synnerhet Twitter har blivit ett kraftfullt verktyg för att påverka opinionen. I valkampanjer, särskilt under de senaste två decennierna, har användningen av negativ retorik på Twitter varit föremål för omfattande forskning. En viktig aspekt av detta fenomen är hur kandidater och politiska aktörer använder negativa budskap för att påverka både väljare och motståndare, och i vilken utsträckning detta påverkar politiska diskurser och väljarnas engagemang.

Studier av negativ kampanjretorik på Twitter visar att medan sådana meddelanden ofta skapar snabb uppmärksamhet, kan de också skapa en polarisering av väljarkåren. Enligt forskning från Graham et al. (2013) har Twitter, genom sina korta och direkta meddelanden, visat sig vara ett effektivt medium för att framföra negativa politiska budskap under valkampanjer. Samtidigt kan överdriven användning av negativitet leda till att väljare känner sig distanserade eller desillusionerade, vilket kan resultera i en minskning av valdeltagandet, särskilt om meddelandena uppfattas som onödigt fientliga eller missledande.

I Sverige, där politiska samtal på Twitter också har ökat markant, har den negativa retoriken under valkampanjer blivit mer synlig. Exempelvis i riksdagsvalet 2010 var Twitter en viktig plattform för politiker och väljare att uttrycka sina åsikter, inte minst när det gäller kritik av politiska motståndare. Larsson och Moe (2012) konstaterar att negativa retoriska strategier på Twitter kan leda till både ökat engagemang men också till en viss cynism bland väljare, som kanske inte ser en sådan kommunikation som genuin eller konstruktiv.

Negativitet på sociala medier är dock inte enbart skadlig. Det finns argument för att sådana meddelanden också kan ha mobiliserande effekter, vilket framgår av forskning om amerikanska valkampanjer. När kandidater använder negativa meddelanden för att skapa en känsla av konflikt eller osäkerhet, kan detta faktiskt leda till ökat politiskt engagemang och högre valdeltagande. Forskare som Ansolabehere och Iyengar (1995) påpekar att negativa kampanjmeddelanden kan bidra till att väljares politiska medvetenhet och deltagande ökar, i synnerhet om meddelandena fokuserar på viktiga politiska frågor eller hot mot samhället.

Det är också viktigt att notera att negativa meddelanden på Twitter inte bara handlar om attackannonsering eller direkt kritik. Ofta handlar det om mer subtila former av negativ kommunikation, som sarkasm, ironi eller indirekta angrepp. Dessa strategier kan vara lika effektiva för att påverka opinionen, men de kan också vara svårare att analysera och förstå i realtid. Det kan leda till missförstånd eller feltolkningar bland väljarna, vilket gör det ännu svårare att bedöma den långsiktiga effekten av sådan retorik.

Vidare kan negativa budskap på Twitter också reflektera bredare sociala och kulturella trender. Enligt en studie av Goldstein och Freedman (2002) kan negativa politiska annonser både mobilisera och demobilisera väljare beroende på hur de tolkas och i vilken kontext de presenteras. I en tid där politisk polarisering och konflikt är framträdande kan negativa meddelanden på Twitter också bidra till att förstärka denna splittring, vilket gör att väljare blir mer benägna att stödja sina egna politiska grupper samtidigt som de avvisar motståndarna.

Forskning har också visat att när det gäller användning av Twitter under valkampanjer, är det viktigt att ta hänsyn till vilken typ av politiska aktörer som använder plattformen. Vissa forskare, som Evans et al. (2016), menar att kvinnor och minoriteter i politiken ofta möter olika typer av negativitet på sociala medier, vilket kan påverka deras strategier för kampanjkommunikation. Kvinnliga politiker, till exempel, kan möta mer könsbaserad negativitet på Twitter, vilket kan begränsa deras möjligheter att kommunicera effektivt med väljare.

En annan viktig aspekt att beakta är hur Twitter som plattform förändrar det politiska samtalet. Med 280 tecken att uttrycka sina åsikter, kan det vara frestande för politiker att använda kortfattade och slagkraftiga meddelanden, vilket ofta innebär en förenkling av komplexa politiska frågor. Detta kan leda till en ytlig och polariserad diskussion, där nyanser och nyckelfrågor förloras i jakten på viralitet och snabb uppmärksamhet. Twitter tillåter inte djupare resonemang, vilket innebär att många politiska meddelanden riskerar att förlora sin kontext och därför kan missförstås eller förvrängas av mottagarna.

Det är också nödvändigt att förstå att effekten av negativ retorik på Twitter inte alltid är omedelbar. Det kan ta tid för en sådan retorik att skapa den önskade effekten, som kan vara att sätta press på motståndare eller att mobilisera en politisk bas. Eftersom Twitter är en plattform som tillåter snabb spridning av meddelanden och diskussioner, kan negativa tweets få ett stort genomslag snabbt, men de långsiktiga effekterna kan vara svårare att förutspå.

Det är av yttersta vikt att både politiska aktörer och väljare är medvetna om de potentiella konsekvenserna av att använda negativ retorik på sociala medier. Medan negativa budskap kan bidra till att engagera vissa väljare, kan de också bidra till att skapa en cynisk och polariserad politisk atmosfär. Därför måste politiker noga överväga hur de använder sociala medier och negativ retorik, och om de är villiga att ta på sig det ansvar som kommer med att forma den offentliga diskursen i en digital era.

Hur Trump påverkade republikanernas chanser i representanthuset under mellanvalsvalen 2018

I de amerikanska mellanvalsvalen 2018 fick republikanerna i många fall kämpa med negativa effekter från president Donald Trumps låga popularitet. En betydande andel av republikanerna, särskilt de som ställde upp i distrikt där Hillary Clinton vunnit i presidentvalet 2016, förlorade sina val. Dessa kandidater kämpade med ett valresultat som var avsevärt sämre än deras partikamrater från 2016. Den genomsnittliga nedgången i deras andel av den totala rösten var cirka 9,5 procent, vilket var något högre än för de sittande kandidater som stod för omval i samma distrikt och som såg en nedgång på cirka 8,5 procent.

Utan fördelen av att vara sittande kandidat, tvingades dessa republikaner att navigera i starkt polariserade distrikt där Trumps popularitet var låg. Många av dem försökte avlägsna sig från presidenten, i hopp om att på så sätt minska hans negativa inverkan på deras kampanjer. I vissa fall var denna strategi framgångsrik, men generellt sett förlorade de flesta av dessa kandidater, och missnöjet med Trump var en betydande faktor bakom nederlagen.

Samtidigt var resultaten för demokraterna som kandiderade i så kallade "Trump-distrikt" mycket mer positiva. Dessa distrikt var de där både Trump och en demokratisk kandidat vunnit i 2016. Bland de elva demokrater som ställde upp i dessa distrikt under 2018, var det nio som vann sina val, vilket gav en framgångsfrekvens på 82 procent. Detta var en markant skillnad från den katastrofala framgången hos republikanerna i Clinton-distrikten. Demokraterna i dessa distrikt lyckades inte bara behålla sina platser, utan de kunde också öka sin andel av rösterna i förhållande till 2016, vilket tyder på att de hade en viss tillit bland väljarna trots att president Trump vunnit där.

Flera faktorer förklarar varför vissa demokrater lyckades behålla sina platser, trots att de representerade distrikt som Trump vunnit med relativt stort stöd. För det första hade många av dessa demokratiska kandidater en fördel av att vara sittande, vilket innebar att väljarna var vana vid deras namn och politik. För det andra röstade många av dessa framgångsrika demokrater i linje med Trumps politik oftare än genomsnittliga demokrater. De visade sig vara mer samarbetsvilliga med presidenten än sina partikamrater, vilket till viss del kan ha ökat deras chanser att återväljas i ett politiskt splittrat klimat.

Den politiska turbulens som orsakades av Trumps låga popularitet under 2018 års mellanval är ett klart tecken på att presidentens inflytande på mellanvalsvalen kan vara en dubbel-edged sword för hans parti. Republikaner som försökte distansera sig från presidenten kunde på så sätt mildra något av hans negativa inflytande, men förlorade i många fall ändå. I jämförelse såg de demokrater som höll sig närmare presidentens politik i "Trump-distrikt" en framgång, där deras relation till presidenten inte var ett hinder utan snarare en tillgång.

För att förstå varför dessa dynamiker inträffade är det viktigt att notera hur politiska landskap kan förändras dramatiskt på kort tid. Väljarnas lojaliteter kan vara flyktiga, och även om en kandidat är populär inom sitt eget parti, kan personliga och politiska faktorer som presidentens godkännande påverka resultatet. Dessutom är det avgörande att förstå att geografiska och demografiska faktorer spelar en stor roll i hur väljare reagerar på politiska kampanjer.

Således visar resultaten från 2018 års mellanval att både lokala och nationella politiska strömningar kan påverka resultaten av val. För republikanerna, som representerade distrikt vunnit av Hillary Clinton, blev det tydligt att Trumps låga popularitet blev en tung börda. För demokrater som kämpade i distrikt som vanns av Trump, visade det sig att en politik som både kunde balansera lokala behov och nationella politiska strömningar var avgörande för framgång.

Hur kampanjer för politiska val påverkas av partipolitik och lokala frågor: En analys av Tennessee senatsval 2018

I september 2017 meddelade senator Corker (R) att han skulle avgå från senaten. När guvernör Haslam (R) förklarade att han inte skulle kandidera för Corkers plats, blev Marsha Blackburn snabbt den första republikanska kandidaten att annonsera sitt intresse. Även den tidigare representanten från USA, Stephen Fincher (R-8), meddelade sitt kandidatur. Blackburns kampanj var nära att försvinna i en tyst kampanj ledd av republikanska insiders i Washington och Tennessee för att övertyga senator Corker att stanna kvar i senaten. Detta hände då tidiga opinionsmätningar visade att Blackburn låg jämsides med hennes motståndare Bredesen, samtidigt som en växande anti-GOP-sentiment började synas.

Republikaner hade också ideologiska oro. Senator Corker, som arbetade mycket över partigränserna i sin roll i den inflytelserika utrikesutskottet, var en kritiker av president Trump och arbetade ofta med demokrater för att skapa kompromisser. Blackburn, å andra sidan, var känd för sin lojalitet mot Trump och sin ovilja att kompromissa. Denna hyperpartiskhet utgjorde en skarp avvikelse från de politiska normerna i Tennessee. Frågan var om hon var för konservativ och för trogen president Trump för att vinna ett val under en tid då det fanns ett starkt motstånd mot det republikanska partiet.

Det var Fincher som först fick ge upp. Rykten om Corkers möjliga återinträde i politikens mitt och Finchers svaga insamlade medel ledde till hans beslut att avbryta sin kampanj. Blackburn, som hade byggt sin politiska karriär på den tennesseeanska statssenaten, fick stöd av 19 republikanska statssenatorer och släppte en opinionsundersökning som visade att hon hade ett två till ett övertag bland republikanska väljare i primärvalet. Hon vände sig öppet till Trump och hans administration för stöd, något som Corker tidigare kritiserat president Trump för.

Tennessee senatsval utvecklades till en nationell fråga då valet närmade sig. Bredesen, den tidigare guvernören, försökte hålla kampanjen lokal genom att fokusera på tariffer, hälsovård och opioidepidemin. Dessa frågor hade länge varit viktiga för honom, och han kunde därmed appellera till både urbana och rurala väljare i Tennessee. Blackburn, som hade svagare namnigenkänning och ett mer lättviktigt politiskt program, försökte nationalisera valet så mycket som möjligt. Hon försökte koppla Bredesen till det impopulära demokratiska partiet och övertyga väljarna om att valet var en folkomröstning om president Trump.

Bredesen försökte att navigera denna politiska storm genom att betona att inte alla av Trumps politik var dålig, och att han kunde arbeta med presidenten när det var nödvändigt. Men när Trump i maj 2018 meddelade att han införde en tull på stål och aluminium från Kanada, Mexiko och EU, orsakade detta allvarliga problem för Tennessee. Delstatens bilindustri, som är beroende av globala handelsrelationer, fruktade negativa effekter, och den lokala jordbruksindustrin kände sig också hotad av de tullar som infördes. Detta gav Bredesen möjlighet att ta avstånd från Trumps politik och framhäva hans pragmatiska inställning.

Opioidkrisen blev också en viktig fråga i kampanjen. En undersökning från 2017 visade att en lag som Blackburn hade stött hade minskat DEA:s förmåga att ställa drogdistributörer till svars, vilket ledde till fler dödsfall till följd av opioider. Bredesen använde denna information för att attackera Blackburn och koppla henne till industrins intressen. Blackburn förnekade kritiken och kontrade med att framhålla sina egna framsteg för att stoppa olaglig narkotikahantering vid gränsen.

Kampanjstrategierna blev alltmer polariserade. Bredesen ville hålla saker lokal och fokusera på att hantera problem som påverkade Tennessee specifikt, medan Blackburn använde den nationella politiska agendan för att koppla sin kampanj till president Trump och hans politik. Detta skapade en tydlig klyfta mellan de två kandidaterna, vilket gjorde valet mer än bara en fråga om lokala frågor och politik i Tennessee.

Tennessee senatsval 2018 illustrerar hur lokala och nationella frågor kan samverka och skapa komplexa politiska landskap. Väljare i Tennessee, som förväntade sig att rösta på lokala frågor, fann sig själva mitt i ett större politiskt spel där Trump och hans politik satte tonen. Det visade också på hur viktig lojaliteten mot presidenten var för många väljare, och hur den definierade kampanjstrategierna för kandidater på båda sidor.