Vad händer när media inte ställer makten till svars? En granskning av normer och verkligheter i en manipulerad värld

I vinter 2019 vittnade Michael Cohen inför den amerikanska kongressen och erkände att han på Donald Trumps order hade riktat minst femhundra hot under mer än ett decennium. Han beskrev Trump som en person nära en maffiaboss, utan att använda ordet "mafia" direkt. Trots detta och hans avslöjande om Trumps brottsliga affärer, valde många journalister att tiga. David Cay Johnston, en hyllad journalist och författare, påpekade att media inte bara vägrade rapportera om Trumps påstådda övergrepp mot hans ex-fru Ivana, utan också om hans bevisade kopplingar till organiserad brottslighet. "Om folk visste sanningen om Trump och vad han gör med vår regering, skulle vi se fler protester," sa han. Trump var inte bara en affärsman med en strulig ekonomi, utan en man som var involverad i en rad tveksamma affärer med internationella brottssyndikat.

Men det verkliga brottet bakom dessa skandaler är ofta mycket allvarligare än det som syns på ytan. Trump förstår att det är bättre att framställas som en överdriven tycoon med ett antal konkurser än som en person associerad med maffiabossar och grova brott. Hans strategi har varit att försköna de mest allvarliga av brott genom att iscensätta en skandal istället. Media har gått rakt in i denna fälla och framställt honom som en excentrisk figur i en ständig dramatik. Allt för att förhindra den verkliga granskningen av hans affärsmetoder och de brott han begått under åratal.

Detta fenomen har en djupare psykologisk förklaring: den så kallade "normalitetsbiasen". Detta är en form av psykologiskt försvar där människor, trots att de bevittnar uppenbara faror eller brott, inte kan föreställa sig att något allvarligt kommer att inträffa. De förväntar sig att samhället eller de ansvariga kommer att agera, trots att den här typen av strukturella problem ofta passeras utan större konsekvenser. För Trump har denna bias varit en grundpelare för hans överlevnad i offentligheten. Trots att de flesta av hans gärningar skulle ha varit tillräckliga för att få någon annan fälld, har han gång på gång gått fri.

Och ändå, mitt i dessa skandaler och bortförklaringar, har media förlorat sin roll som granskare av makten. Istället har nyhetslandskapet förvandlats till ett forum där nyheter ofta blir till underhållning, där själva allvaret i de avslöjade handlingarna förloras. För många amerikaner – och för stora delar av världen – har Trumps bild blivit något man accepterar som "bara Trump", en karikatyr av sig själv. En överdriven man som alltid befinner sig i en ny skandal, men som aldrig riktigt ställs till svars för sina handlingar.

I 1984 skrev George Orwell: "Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden: den som kontrollerar nuet kontrollerar det förflutna." Denna insikt gäller även för vårt förhållande till medierna idag. Historien om Trump, såväl som de större politiska narrativen, formar de kollektiva minnen som skapar vår förståelse av verkligheten. Vad vi ser idag är att det förflutna ofta omformas i enlighet med de intressen som styr. En viktig insikt är att dessa manipulationer av historien inte bara handlar om att dölja brott eller skandaler, utan också om att skapa en ny verklighet som vi är tvungna att acceptera.

Det är också värt att förstå att den nuvarande politiska situationen inte bara handlar om Donald Trump som en individ, utan om ett större system som tillåter dessa mekanismer att existera. Det handlar om att skapa en politisk och ekonomisk miljö där maktutövande inte ställs till svars, där de som är ansvariga för stora systemfel kan fortsätta agera utan rädsla för konsekvenser. Det handlar om att förstå de osynliga band som binder samman de som sitter vid makten och de som håller i mediernas trådar.

Hur Donald Trump och hans familj skapade en dynastisk kleptokrati: En närmare titt på Jared Kushners och Ivanka Trumps politiska och ekonomiska inflytande

Jared Kushner och Ivanka Trump, som hade dykt upp som de unga, stiliga ansiktena i Donald Trumps administration, blev snabbt symboler för en ny form av dynastisk maktutövning i USA. Deras inblandning i regeringspolitiken, trots bristande kvalifikationer, och deras nära relationer med mäktiga internationella aktörer, belyser ett större problem: hur familjeband och ekonomiska intressen ofta sammanflätas på ett sätt som utmanar den demokratiska och rättsliga strukturen i USA.

Kushners ekonomiska historia och hans offentliga affärsverksamhet är fylliga av problematiska inslag som borde ha hindrat honom från att inneha någon som helst form av säkerhetsklassificering. Hans stora skulder, tillsammans med hans skatteplanering och misstänkta affärstransaktioner, borde enligt de krav som ställs på säkerhetsklarerade individer, ha gjort honom olämplig för en sådan position. Säkerhetsklassificeringen som både han och Ivanka erhöll genomgick inte den rigorösa granskning som en gång var tänkt att skydda nationens säkerhet mot hot från utländska makter och individer med tveksamma lojaliteter. Istället såg vi hur familjens ekonomiska och politiska intressen vävdes samman på sätt som får oss att ifrågasätta om systemet verkligen är byggt för att hindra konflikter av intresse.

Det är här vi ser mönstret för vad som skulle kunna kallas en dynastisk kleptokrati, där familjeband, privata affärer och politiska beslut är i ständig symbios. Kushner och Ivanka spelade inte rollen som perifera åskådare till Trumps administration utan var fullfjädrade aktörer i den politiska och ekonomiska agendan som lades fram. Den stora faran här var inte bara de uppenbara korruptionsanklagelserna, utan också det långsamma undergrävandet av nationens institutioner. Eftersom Trump hade makten att skriva om reglerna för hans familj och hans närmaste, var möjligheten för verklig rättslig granskning minimal.

För att förstå den komplexa dynamiken som utvecklades under Trumps styre, måste man se bortom de individuella anklagelserna om korruption och istället titta på den större bilden: hur makt och inflytande koncentreras i händerna på ett fåtal individer som har förmågan att styra landets politiska och ekonomiska inriktning genom sina personliga nätverk. I fallet med Kushner och Ivanka handlade det inte om att de enbart var familjemedlemmar till presidenten, utan om att de utnyttjade sina affärsrelationer, sina förbindelser och sina ekonomiska intressen för att forma både inrikes- och utrikespolitik på ett sätt som tjänade deras egna syften.

Även om vissa har betraktat Kushner som en naiv aktör i Trumps administration, var hans engagemang långt ifrån oskyldigt. Genom sina internationella affärer och familjeband blev han en nyckelspelare i att forma USAs politik, särskilt i relation till Israel och Mellanöstern. Hans starka kopplingar till Netanyahu, som förväntades ge honom politiska fördelar, skapade en situation där personliga och nationella intressen kolliderade på ett sätt som ställde USA:s långsiktiga säkerhet på spel.

Vad som också är värt att notera är hur familjens engagemang i välgörenhet och religiösa nätverk, särskilt kopplat till Chabad-rörelsen, ökade deras politiska inflytande. Det är viktigt att inte förlora fokus på hur dessa organisationer och deras kopplingar till oligarker och makthavare kan påverka politiska beslut på högsta nivå. Det är en kraftfull påminnelse om hur religiösa och ideologiska grupper kan utnyttjas för att skapa ett politiskt nätverk som gagnar både de ekonomiska intressena och den personliga agendan för de som är i maktens centrum.

Kushners och Ivankas inblandning i den politiska sfären var aldrig ett resultat av merit eller kvalifikationer. Deras närvaro i Vita huset var ett tydligt exempel på hur nepotism och familjeband kan användas för att rättfärdiga inflytande och beslut som annars skulle varit otänkbara. Det är därför inte bara de enskilda skandalerna och korruptionen som är viktiga, utan också den djupare strukturen som möjliggör för denna typ av maktutövning att fortsätta utan någon större ansvarsskyldighet.

Vad skulle ha kunnat rädda Amerika från autokratins konsolidering?

Muellers undersökning, som inleddes som ett hopp om rättvisa och ansvarstagande, kom att avslöja de djupare problemen i de amerikanska institutionerna snarare än att stärka dem. Det var en utredning som genomfördes i ett system där maktens mekanismer inte handlade om protokoll eller formella regler, utan om kampen om att behålla och utöka makten. Ett beslut som handlar om att följa boken är meningslöst när boken är i brand.

Mueller, som var en institutionalist, agerade inom de ramar som fanns, men de institutionella strukturerna han förlitade sig på var redan på väg att kollapsa. Om undersökningen hade genomförts med mer beslutsamhet och transparens, hade den kanske kunnat begränsa brottsligheten och förhindra ytterligare skador. Men istället för en kraftfull och transparent utredning, blev resultatet en långsam och tveksam process som inte bara förlorade tid, utan också fördunklade förståelsen av Amerikas förflutna och bäddade för en osäker framtid.

Under 2017 och 2018, när förhoppningarna om att Mueller skulle vara den som räddade Amerika var på topp, började en ny kultur av "savior syndrome" att växa fram. Människor som ville tro på en räddare i sista stund började fantisera om hemliga åtal och lösningar som skulle komma att avslöjas vid ett senare tillfälle. Samtidigt växte QAnon-rörelsen fram, där människor trodde på konspirationsteorier om en hemlig revolution under ledning av ett "Q", vilket var ett exempel på hur människor i en tid av politisk osäkerhet söker efter enkla förklaringar på komplexa och kaotiska situationer.

För dem som förespråkade förtroende för systemet blev det svårt att ifrågasätta den utredning som Muellers team genomförde. Även när det var uppenbart att det fanns stora brister, valde många att istället hålla fast vid tron att det fanns en större, okänd plan. Och för de som såg igenom Muellers och hans teams tveksamheter, blev det svårt att få sitt budskap genom. Att ifrågasätta Mueller var att utsättas för hård kritik från dem som var fast i den institutionella tron.

Trots alla de misslyckanden som omgärdade undersökningen, är det viktigt att förstå att rapporten som Mueller lämnade efter sig ändå dokumenterade många allvarliga brott, inklusive flera fall av hinder för rättvisa. Problemet låg inte enbart i rapportens innehåll, utan i bristen på konsekvenser för de personer som han utrettade. Det största felet som Mueller gjorde var att utelämna viktiga aktörer, som till exempel Jared Kushner, och inte genomföra några åtal mot de mest farliga individerna. Trots detta gav rapporten ändå en tydlig signal till kongressen om att inleda en riksrättsundersökning, en möjlighet som dock avfärdades av Demokraterna.

Trots den förlorade chansen att inleda en riksrätt efter rapportens publicering, fanns det alltid andra vägar att söka ansvar för de brott som begåtts. Riksrätt var inte beroende av Muellers undersökning; Trump hade begått tillräckligt många brott redan innan utredningen ens började. Från olagliga betalningar till förtryck av migranter och missbruk av presidentens pardonrätt – dessa brott inträffade varje vecka under två års tid utan att någon grep in. Den politiska strategin som valdes var att skylla på den bristande vilja som fanns i kongressen att vidta åtgärder.

För att verkligen förstå det politiska klimatet under Trump-eran och misslyckandet med att ställa någon till svars, måste vi se bortom institutionernas yta. Medan Mueller försökte följa protokollet, visade det sig vara för sent och för svagt. I en tid av autokratisk konsolidering skulle det ha krävt något mer än att följa reglerna. Det krävdes vision, handlingskraft och vilja att erkänna systemets brister – något som Mueller, av olika skäl, inte förmådde göra. Denna brist på vilja att ta itu med systemets rotproblem skapade en farlig möjlighet för den politiska stabiliteten i USA att ytterligare urholkas.