Hur digital kapitalism omformar vårt samhälle och våra politiska landskap

Under de senaste decennierna har den relativt stabila politiska situationen blivit utmanad, inte bara av politikernas oförmåga att enas om ekonomiska svar, utan också av den växande känslan av orättvisa bland befolkningarna. Detta klimat leder ofrånkomligen till polarisering, då det inte finns några övertygande lösningar som kan förena alla delar av samhället. Istället blir det lättare att artikulera lösningar i ytterligheterna: antingen en socialistisk omfördelning av rikedom och drastiska skattehöjningar på de rika, eller en protektionistisk avvisning av multikulturalism och migration, där de återstående budgeterna för välfärdstjänster reserveras enbart för "legitima" medborgare. Båda dessa positioner utmanar den tidigare accepterade tautologin om globalt kapitalism genom att återvända till en nationell statsideologi. Ändå är det uppenbart att den digitala kapitalismens framväxt och dess globala nätverk gör dessa argument mindre hållbara, om inte rentav motsägelsefulla.

Yanis Varoufakis uttrycker detta på ett slående sätt när han säger: "Våra marknadssamhällen kommer inte att utvecklas naturligt till det goda, Star Trek-liknande samhälle som de gigantiska teknologiföretagen påstår sig föra oss mot. Jag fruktar att något mer som The Matrix väntar oss, inte kontrollerat av maskiner, utan av de fantastiskt rika och mäktiga cheferna för dessa företag." (Varoufakis, 2017: 124). Detta är ett dystopiskt scenario, där digitala plattformar och deras växande inflytande i kombination med den ekonomiska makten hos några få globala aktörer skapar en ny form av maktkoncentration, vilket i sig gör den politiska och ekonomiska friheten för de flesta osäker.

Paul Mason förutspår en postkapitalistisk ekonomi, som enligt honom är en logisk utveckling inom den långsiktiga ekonomiska cykeln, där digital teknologi spelar en central roll. De tre mest framträdande faktorerna i denna teori är: sammanblandningen av arbete och fritid, det oändliga flödet av information online och den ökande förekomsten av samarbetsproduktion och peer-to-peer-produktion i digitala utrymmen. Detta synsätt är optimistiskt, och det pekar på de möjligheter som digitala plattformar kan erbjuda för att utmana kapitalismen och skapa alternativa ekonomiska sfärer. Men det finns även inneboende spänningar. Christian Fuchs påpekar att den digitala värdelagen har skapat nya former av exploatering samtidigt som den öppnar för skapandet av nya alternativ och samarbetsbaserade ekonomier som underminerar kapitalismens värdelag. Men detta kräver medvetna politiska strider för att verkligen förändra systemet.

För att förstå hur kapitalismen fungerar i dagens värld, är det avgörande att koppla den med de medie- och representativa praktiker som media främjar. Som Thomas Piketty (2013) observerade, är "trickle down"-teorin bara en illusion; social rörlighet är alltid begränsad av behovet för de mäktiga att hålla sig på avstånd från de fattiga. Ekonomisk rörlighet kan också vara i konflikt med svårigheter att skaffa sig kulturellt kapital. Vi måste förstå att mer än "merit" ligger till grund för människors framgångar. Faktorer som klassbakgrund, förmågan att använda sina familjeresurser, och kulturell likhet spelar en större roll än vi ofta erkänner.

Även om vi idag är på en nivå av lite mer än 50 % global internetåtkomst, innebär den digitala kapitalismen en process av kolonisering och monetarisering av varje aspekt av våra onlineupplevelser. Som Field (2018) påpekar, en av de historiska källorna till världens ojämlikhet under kapitalismen har varit den ojämna adoptionen av teknologi. De fem stora Silicon Valley-företagen – Google, Apple, Tesla, Amazon och Microsoft – får ett allt större inflytande över våra liv, och om denna utveckling inte begränsas kommer deras makt att växa snabbt i takt med att den digitala ekonomin får större betydelse.

Den obekväma sanningen i denna kontext handlar om hur vi undervisar unga människor om media och nyheter. Det handlar om att ge dem verktyg för att motstå desinformation genom kritisk medieläskunnighet. Media Studies, särskilt i dagens globala kapitalistiska kontext, måste dock beakta mer än bara medieformat och informationssystem. Media är inte isolerade från ekonomiska strukturer. Det är därför viktigt att förstå att media och ekonomi är sammanlänkade på ett sätt som ofta fördunklas av ytliga analyser av digitaliseringen.

Ett centralt begrepp i Media Studies är den offentliga sfären, som ursprungligen definierades av Jürgen Habermas som den arena där allmänheten kan uttrycka sina åsikter och påverka politiken. Med framväxten av massmedia blev pressen en länk mellan medborgare och politiker. Men Habermas själv menade att denna idealbild inte realiserades fullt ut, eftersom media ofta tjänar de etablerade makterna. Som Livingstone och Lunt påpekar, är den gamla massmedias roll att ge uttryck åt demokratisk mångfald och skapa en kreativ oordning för det offentliga livet långt från att bli verklighet. Media Studies behöver nu undersöka hur digitala medier kan möjliggöra autentisk och mångsidig dialog mellan regeringar och medborgare, och därigenom främja en demokrati där olika etiska positioner får plats.

För att uppnå detta behöver mediestudenter inte bara förlita sig på den etablerade teorin om att "all nyhet är fake news", utan också förstå att även autentiska nyheter alltid är konstruerade inom narrativa ramar som ger mening åt fakta och implicerar bredare antaganden om samhället.

Hur den post-sanna eran förändrar media och journalistik

Det finns ett antal faktorer som har bidragit till den framväxande fenomenet "post-sanning" och den pågående omvandlingen av journalistiken, och det är viktigt att förstå dessa för att kunna navigera i dagens medielandskap. Historiskt har medier ofta beskrivits som kraftfulla institutioner som formar och återskapar samhällsagendor. I verk som Manufacturing Consent (Chomsky och Herman, 1988) lyfts det fram att nyhetsmedier ofta fungerar som förmedlare av eliternas intressen och åsikter, vilket i sin tur skapar en illusion av neutralitet och objektivitet. Denna verklighet blir särskilt tydlig när man betraktar hur medier hanterar krig, terror, fattigdom och makt – ämnen som på ett eller annat sätt påverkar de mest mäktiga gruppernas agendor.

Även om Chomskys och Hermans teorier från 1988 fortfarande är relevanta, har de nu mött en mer komplex verklighet. Medier idag är inte bara förmedlare av information utan också aktörer i en politisk och kulturell strid. Enligt Paul Bradshaw (2018) handlar den moderna kampen om tre huvudområden: kommersiell, politisk och kulturell. De kommersiella krafterna, som uppstod för flera årtionden sedan när mobiltelefoner började dominera nyhetskonsumtionen, tvingade professionell journalistik att anpassa sig snabbt för att överleva. Den gamla modellen av skrivbordsjournalistik ersattes av snabba och visuellt tilltalande format, där nya journalisttyper lärde sig att producera nyheter i linje med publikens förväntningar.

Den politiska kampen, som vi nu ser på internationell nivå, är också viktig att beakta. I den kontexten har teknologijättar, som Google, Facebook och Twitter, blivit redskap för manipulation. Ett av de mest anmärkningsvärda exemplen på detta är den ryska inblandningen i amerikanska val, där sociala medier användes för att skapa falska identiteter och sprida desinformation. Denna form av informationskrigföring, där målet var att påverka valresultaten, belyser en ny typ av konflikt där stora teknologiföretag ofta är långsamma eller rentav komplicerade i sitt bemötande av hotet. Det som var tänkt att vara en demokratisk plattform för kommunikation och deltagande, har förvandlats till ett verktyg för politisk kontroll och manipulation, vilket har stor inverkan på journalistiken.

Den kulturella kampen handlar om uppmärksamhet och om hur journalistikens roll har förändrats i en värld där sanningen inte längre ses som en självklarhet. Vi lever i en "Post-Truth"-värld, där känslor och individuella uppfattningar får större utrymme än objektiv fakta. Media har blivit arenor för att konkurrera om uppmärksamhet, vilket ställer frågor om journalistikens värderingar och det journalistiska hantverkets framtid. Karen Fowler-Watt (2019) talar om en omdefiniering av journalistikens pedagogik och menar att utbildning kan vara en väg att skapa en journalistik som mer prioriterar den mänskliga aspekten av yrket. Detta skulle kunna omfatta journalistik som är mer inkluderande, delaktig och som ger utrymme för berättelser som annars inte skulle bli hörda.

Vid sidan av dessa kulturella och politiska utmaningar finns också en global kamp mot "fake news". Falska nyheter är inte en isolerad företeelse utan en symptom på ett mycket större systemproblem, där kapitalism och monopolistiska företag spelar en central roll. Efter finanskrisen 2008 har sociala medier och digitala plattformar blivit centrala aktörer i spridningen av information, och denna utveckling har drivit på den polarisering som vi ser idag. Marknader som en gång var till för att främja fri kommunikation, har istället blivit en del av den digitala kapitalismens stormakt, vilket gör att vi ser en gradvis förlust av både verklig och objektiv information.

Det är också viktigt att förstå hur den ekonomiska nedgången från 2008 har påverkat mediernas ekonomi och deras beroende av stora teknologiföretag för att kunna nå sin publik. Denna ekonomiska verklighet har lett till en situation där journalister, för att kunna konkurrera med nya digitala format, ofta är tvungna att skapa sensationella och förenklade berättelser, vilket ytterligare förstärker desinformationens spridning.

Falska nyheter är således inte bara ett produkt av en digital tid, utan också ett resultat av den ekonomiska och politiska strukturen som vi idag lever i. För att förstå detta är det nödvändigt att inte bara fokusera på desinformation i sig utan också på de krafter som driver denna utveckling. Det handlar om en kamp om makt – om att kontrollera de berättelser som når oss och forma vår förståelse av verkligheten.

För att kunna möta dessa utmaningar krävs det en ny form av mediekompetens. Som McDougall (2018) påpekar, riskerar journalister i detta informationskrig att förlora sin traditionella roll och istället bli krigare i en större politisk strid. Det är avgörande att utveckla nya sätt att skydda och värdera information i en tid där osäkerhet och desinformation är norm.

Det är också centralt att förstå hur information kan manipuleras i syfte att påverka våra åsikter och handlingar. Den politiska kraften i medier och deras förmåga att påverka våra beslut är enorm, och det krävs en konstant medvetenhet om dessa krafter för att kunna navigera i dagens komplexa och ofta förvrängda medielandskap.

Hur påverkar digitala medier utbildning och samhället?

I en värld där digitala medier dominerar all kommunikation, väcker frågan om utbildningens roll ett antal komplexa och djupt viktiga tankar. Det handlar om vad som står på spel när vi uppfostrar en generation som växer upp utan en kritisk förståelse för digitala medier. Är det i samhällets intresse att ha ett system där medborgarna, särskilt unga, växer upp utan grundläggande utbildning i mediernas värld? Och är det verkligen till vår fördel att inte ge alla tillgång till en obligatorisk utbildning som främjar en sund mediekunskap?

Det är lätt att förstå varför detta ämne kan framstå som både komplext och svårt att angripa. Många skulle kanske se på en sådan diskussion som ett renodlat polemiskt inlägg eller en cynisk betraktelse av en redan förlorad situation, där medier och information tycks manipuleras på alla nivåer. Men om vi tar oss tid att undersöka ämnet djupare, står det klart att detta inte är en fråga om att ge upp, utan om att se på saker ur ett nytt perspektiv, att hitta vägar för förändring.

När vi talar om digitala medier och deras inflytande på utbildning, är det avgörande att förstå att mediernas roll inte bara handlar om att konsumera innehåll. Det handlar om att förstå hur innehållet produceras, sprids och påverkar vårt sätt att tänka. Här kommer Media Studies in som en potentiell lösning på de problem som uppstår i denna digitala värld. Media Studies handlar inte bara om att lära sig om medier, utan också om att utveckla en kritisk förmåga att analysera och förstå mediernas roll i samhället.

I detta sammanhang måste vi fråga oss: Varför skulle vi inte göra Media Studies till en obligatorisk del av skolutbildningen? Med en värld som blir mer och mer beroende av digitala medier för kommunikation och information, blir det allt viktigare att kunna läsa mellan raderna och förstå de krafter som ligger bakom de berättelser vi möter. Att göra Media Studies till en central del av utbildningen ger eleverna möjlighet att utveckla den kritiska förmågan att navigera genom informationsfloden på ett medvetet sätt.

Det finns också en större, mer komplex fråga om medieetik och ansvar. I dagens digitala landskap där algoritmer styr innehållet vi ser, där nyheter är paketerade och ofta manipulerade, är det nödvändigt att utbilda medborgarna att inte bara konsumerar utan också reflekterar över den information de tar del av. Att skapa ett utbildningssystem där mediekunskap och digital kompetens går hand i hand är en investering i ett informerat och ansvarsfullt samhälle.

Att förstå digitala medier är inte bara att förstå hur man använder dem, utan också att förstå deras konsekvenser. Genom att integrera mediekunskap i skolsystemet ger vi inte bara ungdomarna verktyg för att bättre förstå och navigera i sin egen medievärld, utan vi förbereder dem också för att kunna delta aktivt i en demokrati där information och sanningshalt spelar en avgörande roll.

Det är också avgörande att förstå att det inte finns en enkel lösning på dessa frågor. Problemet med desinformation och falska nyheter är komplext och förändras ständigt. Att erbjuda en lösning kräver att vi ser bortom enkla svar och istället fokuserar på att skapa en mediekompetens som är flexibel och anpassningsbar. Det handlar om att lära sig att tänka kritiskt, att vara medveten om de mekanismer som styr nyhetsflödet och att förstå hur vi själva kan vara del av lösningen genom att agera medvetet i den digitala världen.

Det är viktigt att förstå att en sådan utbildning inte bara handlar om att förhindra spridning av falsk information, utan också om att stärka demokratin. En medborgare som är medveten om mediernas roll, som kan navigera genom floden av information på ett kritiskt sätt, är bättre rustad att fatta informerade beslut och att bidra till samhället på ett ansvarsfullt sätt. I en tid när det digitala landskapet ständigt förändras, är det avgörande att vi inte bara anpassar oss, utan också proaktivt formar den framtid vi vill se.

Hur har kulturella studier och medieteori utvecklats?

Kulturella studier, särskilt de som växte fram i Birmingham och Glasgow under 1980- och 1990-talen, har gett oss verktyg för att förstå hur media inte bara representerar verkligheten utan också hur dessa representationer förmedlas och tolkas av olika grupper inom samhället. Denna analys har alltid varit centralt för att belysa hur klass, ras och kön påverkar den kulturella produktionen och publikens läsningar av medietexter. Ett centralt tema inom dessa studier är begreppet "encoding/decoding" (Hall et al. 1980), som hävdar att medieinnehåll kan tolkas på flera sätt, beroende på vilken social position och kulturell bakgrund publiken har.

Birmingham-skolan fokuserade på att förstå de system som medierna använder för att förmedla sina budskap, samt hur individer och grupper förstår och använder dessa budskap. Denna analys av maktrelationer och ideologi i medierna var banbrytande, särskilt genom att undersöka hur media kan både förstärka och utmana dominerande sociala strukturer. Buckingham och Sefton-Green (1994) utmanade de traditionella undervisningsmetoderna genom att visa hur unga människor i skolan kunde förhandla om sina egna identiteter genom mediaproduktion och interaktion med stereotypa bilder, vilket gav eleverna ett sätt att både förstå och kritisera den dominerande mediekulturen.

Men denna diskussion leder till en mer komplicerad fråga: Om en student, som Zerrin i Buckingham och Sefton-Greens studie, inte kan uttrycka de nivåer av parodi och makt i sitt eget arbete på ett akademiskt sätt, vad kan vi då säga om det utbildningsvärde som en sådan aktivitet har? Problemet här är inte bara om elever kan förhandla om betydelser, utan också om vem som egentligen drar nytta av denna förhandling och hur den akademiska ramen påverkar förståelsen av medieproduktion.

Det är också viktigt att förstå att medan Cultural Studies-begrepp som kodning och avkodning erbjuder viktiga insikter i hur vi tolkar medier, så riskerar vi att förlora bortom dessa begrepp och de förlorade nyanserna i de verkliga maktstrukturer som ligger till grund för hur media fungerar. Den här risken togs upp av Philo (2001a), som kritiserade Birmingham-skolan för att ha överskattat publikens förmåga att motstå mediernas budskap. Genom att citera deras arbete om läsningarna av täckningen av gruvstrejken i Storbritannien, argumenterade Philo för att tittarna ofta förhöll sig till det "föredragna läsandet", trots att de var medvetna om alternativa tolkningar. Philo hävdade att publiken reagerar enligt ideologiska ramar, snarare än att aktivt förhandla om betydelsen varje gång.

David Hesmondhalgh (2019) tillför en ytterligare dimension till denna diskussion i sin bok The Cultural Industries, där han utforskar mediearbetarnas roll och de komplexa maktrelationerna inom kulturindustrin. Han jämför Adornos arbete om kulturindustrin, som betonar massmedias standardisering av kultur, med en mer pluralistisk förståelse av media som ett fält för förhandling mellan olika aktörer och strukturer. Hesmondhalghs arbete erbjuder en dynamisk bild av hur mediaarbetare navigerar sin professionella autonomi och makt i en värld där kommersiella och ideologiska krafter ständigt krockar.

En viktig aspekt av Hesmondhalghs analys är hans diskussion om journalistik och mediers roll i ett samhälle där begreppet "fake news" blivit ett centralt tema. Han noterar att sociala medieplattformar som Facebook har ett stort ansvar för att säkerställa innehållets tillförlitlighet och att falska nyheter är bara en del av det större problemet med nyhetsindustrin. Marknadsstyrda incitament, nedmonteringen av offentliga tjänstemedier och bristen på effektiv reglering är alla faktorer som försvårar den journalistiska professionens förmåga att utmana makten och leverera objektiv och kritisk information.

Den pågående debatten om mediers roll i demokratiska samhällen har också lyfts fram av forskare som Owen Jones, som har uppmärksammat journalisternas demografiska snedvridning och de problem som uppstår när mediarapportering inte reflekterar befolkningens mångfald. Denna obalans innebär att vi riskerar att förlora perspektiv på de strukturer som skapar och förstärker maktrelationer, vilket gör det ännu viktigare att förstå media och journalistik som en plats för både kreativ förhandling och politisk kamp.

Det är därför av yttersta vikt att närma sig analysen av media och kultur med en förståelse för de komplexa maktstrukturer som präglar både produktion och konsumtion av medieinnehåll. Vi måste förstå att medan medier ofta representerar förtryckande idéer och stereotypa bilder, så erbjuder de också rum för motstånd och omförhandling av normer. Men denna process är aldrig enkel eller enhetlig, och de mediala landskapen är ständigt i förändring, vilket kräver att vi håller oss vaksamma och kritiska till de krafter som påverkar hur vi ser på världen.

Hur media och representationer speglar social rättvisa och förtroendekrisen i dagens samhälle

Under de senaste decennierna har en ny typ av diskussion kring mediernas roll i samhället vuxit fram, särskilt i relation till hur de framställer olika samhällsgrupper och de sociala problem som genomsyrar vår tid. En central fråga som diskuteras är hur medier, genom sina representationer, kan förstärka eller utmana rådande ideologier och värderingar, och därmed påverka den offentliga uppfattningen om rättvisa, jämlikhet och samhällsengagemang. Ett tydligt exempel på detta är hur media ofta skildrar marginaliserade grupper, såsom de som lever i socio-ekonomisk utsatthet, i filmer som Ken Loachs I, Daniel Blake.

Denna film, som blivit en viktig text inom medierelaterade studier, ger en kraftfull bild av hur människor på samhällsnivå kan drabbas av systemet. Genom att följa huvudpersonen, Daniel Blake, som nekas sjukpenning på grund av en ny, strängare välfärdsbedömning, tvingas tittaren konfrontera den brutalitet som kan uppstå när statliga system inte längre ses som rättvisa eller mänskliga. Loach själv har hävdat att filmen, trots dess dystra porträtt av Storbritannien, fortfarande förmedlar ett hopp om att folkets vilja kan åstadkomma förändring. Detta hopp är centralt för hur filmen fungerar som en social kommentar och bidrar till en diskussion om vad som är rätt och fel i vårt samhälle.

I I, Daniel Blake används mediernas verktyg för att skapa ett narrativ som inte bara berör karaktärerna på en personlig nivå utan också belyser bredare samhälleliga problem. Genom filmens användning av kameraarbete, musik och sociala medier som extra-diegetiska element, konstrueras en representation av ett samhälle där de som faller utanför systemet blir de osynliga eller "andra". Frågan som studenter i mediestudier ställs inför är: Hur bidrar dessa representationer till vår förståelse av aktuella samhällsfrågor såsom välfärd, medborgarrättigheter och de etiska dilemman som dessa innebär?

Denna typ av media ger ett fönster in i en värld som många kanske inte direkt har erfarenhet av, men där skildringarna får oss att ställa oss frågan om vi är beredda att acceptera eller ifrågasätta den aktuella ordningen. För i slutändan handlar mediarepresentation inte bara om att spegla världen, utan också om att aktivt forma hur vi förstår och reagerar på de utmaningar som samhället står inför. När filmen blev föremål för politiska och mediala diskussioner, särskilt efter att den kritiserades av politiker som inte ens hade sett den, visade det på en större kris: en förlorad tillit till både politiska och mediala institutioner. Detta är ett symptom på en djupare samhällsklyfta där medier inte bara är en spegel för samhället, utan också en aktör i att forma dess narrativ och agendor.

En annan central aspekt av hur medier kan påverka våra samhällsuppfattningar handlar om hur olika sociala grupper framställs i relation till makt och ideologi. Det kan handla om frågor som: Vilka diskurser och ideologier presenteras i medierna? Vilka grupper blir markerade som "de andra" och varför? Här blir media inte bara ett redskap för att informera, utan ett verktyg för att forma och omdefiniera maktrelationer i samhället.

Detta gäller även i hur medier har hanterat rapporteringen om stora tragedier, som branden i Grenfell Tower i London eller de tragiska terrorattackerna i Nya Zeeland. I båda fallen ställdes journalister inför etiska dilemman om hur de skulle skildra händelserna och vilka berättelser de skulle ge plats åt. I Grenfell-rapporteringen kritiserades medier för att ha haft en yttre distans till de människor som drabbades, nästan som om de var objekt för en safari. På samma sätt, i Nya Zeeland, uppstod ett etiskt dilemma kring hur terrorhandlingarna och deras spridning via sociala medier skulle hanteras. I båda fallen synliggjordes ett behov av att omvärdera hur medier representerar både offer och förövare.

I ljuset av dessa exempel blir det tydligt att medier inte bara förmedlar information, utan också har en makt att forma våra föreställningar om vad som är rätt eller fel, vem som är "den andra" och vad som bör göras åt det som skildras. Därför krävs en större medvetenhet och förståelse för hur medier påverkar oss och hur vi, som samhälle, kan börja ställa frågor om deras roll i att forma och påverka den politiska och sociala agendan. I en tid där "fake news" och manipulering av information är vanliga termer, blir det allt viktigare att förstå den komplexa väv av medier, politik och ideologi som vi alla är en del av.

För att verkligen kunna förstå den komplexitet som ligger i mediernas roll och deras representationskraft, är det också avgörande att inte bara analysera vad som skildras, utan också varför och hur dessa skildringar tas emot av publiken. Mediernas påverkan sträcker sig långt bortom att bara informera; de hjälper till att skapa de sociala och kulturella ramarna genom vilka vi tolkar världen.