Donald Trumps presidentskap präglades av en serie beslut som systematiskt gynnade arbetsgivare och minskade arbetstagarnas rättigheter. Hans administration genomförde omfattande avregleringar som gav företagen större frihet att utnyttja sina anställda, medan arbetstagarna fick allt svårare att organisera sig och driva igenom förbättrade arbetsvillkor. För Trump var dessa åtgärder inte bara en fråga om ekonomisk politik, utan en del av ett större ideologiskt mål att minska statens roll i arbetslivet och öka det privata företagandets inflytande.

När Trump genomförde sin handelspolitik och startade ett handelskrig med Kina, drev det upp priserna på konsumentvaror och tvingade tusentals bönder i USA att lägga ner sina verksamheter. Det ledde i sin tur till att handelsunderskottet nådde den högsta nivån på 14 år. Samtidigt genomförde Trump förändringar på det arbetsrättsliga området som undergrävde arbetstagarnas skydd. Vid National Labor Relations Board (NLRB) utsåg han pro-företagsrepresentanter som raserade decennier av arbetsrättsliga precedenser. De nya reglerna gjorde det svårare för arbetstagare att organisera sig på arbetsplatsen, gav arbetsgivare större makt att ändra kollektivavtal ensidigt och tillät dem att vidta åtgärder mot arbetstagare som försökte organisera sig.

Trumps två arbetsmarknadssekreterare, Alex Acosta och Eugene Scalia, fortsatte denna politik genom att omvända en rad skydd för arbetstagare. År 2019 rullade de tillbaka Obamas regel om övertidsbetalning, vilket exkluderade 8,2 miljoner arbetare från att få övertidsersättning. En annan åtgärd var att ändra definitionen av "gemensam arbetsgivare" enligt Fair Labor Standards Act, vilket gjorde det svårare att hålla arbetsgivare ansvariga för brott mot arbetstidslagar och löner.

Trots att Trump under sin valkampanj lovade att skapa bra jobb och förbättra arbetarnas villkor, visade det sig att hans avregleringsagenda snarare gav arbetsgivare ännu större makt att utnyttja och misshandla sina anställda. I vissa fall upphävde hans administration skydd mot diskriminering och tillät regeringskontraktörer att diskriminera mot LGBTQ+-anställda. Under COVID-19-pandemin förvärrades situationen ytterligare. Trump-administrationen använde Försvarsproduktionslagen för att skydda köttbearbetningsanläggningar från ansvar för osäkra arbetsförhållanden. Samtidigt samarbetade hans regering med företagsledningar för att dölja smittotal och eliminera arbetsgivares ansvar för försummelser som ledde till dödsfall.

Samtidigt såg USA en nedgång i tillverkningsjobben, med 740 000 jobb som förlorades under Trumps mandatperiod. Företagen flyttade helt enkelt sina produktioner till andra länder, framför allt i Sydostasien, istället för att återföra produktionen till USA. Detta fenomen förstärktes genom Trumps handelsavtal, som ledde till att produktionen istället outsourcades till Mexiko. För många arbetare som röstat på Trump blev resultatet en känsla av svek, då deras ekonomiska situation inte förbättrades som utlovat.

Trots Trumps förlorade val 2020 försökte han vända debatten till en fråga om lag och ordning, och framställde Joe Biden som svag mot brottslighet. Detta för att avleda uppmärksamheten från hans misslyckande att förbättra arbetstagarnas villkor. Biden vann fackligt anslutna hushåll med stor marginal och fick en ökad uppslutning bland arbetare, särskilt i nyckelstater som Michigan och Wisconsin.

En central aspekt av Trumps politik var hans vilja att koncentrera makt i exekutivens händer. Han drev fram en arbetsmarknadspolitik som närmade sig en auktoritär modell, där hans administration gav arbetsgivare mer makt och struntade i arbetstagarnas rättigheter. På samma sätt såg Trump presidentämbetet som ett instrument för att genomföra sin egen vision, och han omfamnade idén om en stark president som styr över hela den exekutiva grenen av regeringen. Denna syn på makt, där presidenten i princip var den enda som kontrollerade hela den exekutiva grenen, var inte bara en förlängning av Trumps syn på företagande utan också en manifestation av hans vilja att bygga en stark stat som inte skulle begränsas av andra institutioner.

Vad som är viktigt för att förstå hela denna utveckling är att Trumps politik, och hans syn på arbetsmarknaden, inte bara var en fråga om arbetsrätt, utan också en ideologisk strävan att omvandla hela samhällets maktförhållanden. Genom att undergräva arbetstagarnas rättigheter och stärka arbetsgivarnas positioner skapade han ett klimat där de svagare krafterna på arbetsmarknaden, inklusive arbetare och fackföreningar, fick mindre inflytande. Denna tendens är en del av en bredare global rörelse mot avreglering och en minskad roll för staten i arbetslivet, vilket vi också ser i andra länder. Det är avgörande att inte bara förstå Trumps specifika åtgärder, utan också att sätta dem i ett större ekonomiskt och politiskt sammanhang där arbetsrättsliga förmåner ständigt hotas av privata och ideologiska krafter.

Hur definieras och utmanas auktoritärt ledarskap i arbetslivet under och efter Trump-eran?

Donald Trumps presidentskap präglades av en unilateral maktkontroll, där han omgav sig med underlydande som legitimera­de varje hans handlingar. Hans uppenbara övertramp, såsom avskedandet av FBI-chefen James Comey och den ökända telefonsamtalet med Ukrainas president Volodymyr Zelensky, framställdes som lagliga så länge kongressen inte avsatte honom. Detta väckte en grundläggande fråga: var det övergrepp överhuvudtaget om hans handlingar låg inom de institutionella ramar och maktbefogenheter som konstitutionen och federal lag gav presidenten? Problematiken reducerades ofta till att handla om Trumps auktoritära personlighet, medan själva idén om en president med omfattande maktbefogenheter och dess potentiella missbruk fick förbli intakt. Till skillnad från Richard Nixon, vars riksrätt ledde till en skamfläck för ämbetet och viktiga reformer som begränsade presidentmakten, har Trump ännu inte lett till något bredare tvåpartikonsensus om reformer av den verkställande makten.

Mot slutet av sin mandatperiod upplöstes bilden av Trump som en "välvillig chef" och efterlämnade endast ett arv av brutna löften och inkompetens. Hans förmåga att bryta den korporativa nyliberalismens hegemoni under 2016 års kampanj kontrasterade skarpt mot hans oförmåga att styra bort från denna logik. Många arbetare i Rust Belt-stater och över hela USA var väl medvetna om att deras ekonomiska situation inte förbättrats under hans tid vid makten. Med Joe Biden vid rodret och demokraterna i kontroll över kongressen öppnas möjligheter för arbetsmarknads- och ekonomiska reformer, där fokus ligger på arbetare, gröna infrastruktursatsningar och en återhämtning efter COVID-19-pandemin som inkluderar en fördubbling av den federala minimilönen. Biden har lovat att bli ”den mest fackföreningsvänliga presidenten”, men frågor kvarstår om han kan infria dessa löften, särskilt med hänsyn till hans politiska historia som både en arbetarklassson och en senator som tidigare prioriterat Wall Street över Main Street.

Viktigt är att om amerikansk demokrati ska räddas från vidare oligarkisk korruption och den illiberala koncentrationen av verkställande makt måste politiken som upprätthåller arbetsplatsens auktoritära kultur avslutas. Om detta misslyckas kommer Bidens administration att uppfattas som lik Trumps i arbetarnas ögon, samtidigt som de socioekonomiska och kulturella förhållanden som möjliggjorde Trumps maktövertagande kvarstår. Trumps oförmåga att leva upp till sitt populistiska löftesskap och bryta den korruption han ursprungligen påtalade får inte förbises, men den verkliga utmaningen är att driva förändringen demokratiskt, vilket är en monumental men nödvändig uppgift.

Det är centralt att förstå att projektet för liberal demokrati sträcker sig bortom relationen mellan individ och stat och inkluderar även andra maktdomäner, däribland arbetsplatsen. Maktutövning i privata sfärer som familj och religiösa institutioner kan även infiltrera det offentliga livet och demokratiska processer. Begreppet samtycke kan inte användas för att rättfärdiga dominans i dessa privata sfärer; samtycke är snarare en normativ utgångspunkt för att etablera jämlika och demokratiska relationer. Arbetsplatsens auktoritära strukturer måste därför utmanas inte bara som en fråga om rättvisa på arbetsmarknaden, utan som en del av en bredare demokratisk kamp.

Dessutom är det viktigt att se på hur institutionella strukturer och domstolarnas tolkningar ofta har lutat åt en pro-arbetsgivarsida, vilket cementerar ojämlikheter och arbetsplatsauktoritarism. Trumpadministrationens återkallande av Obama-erans regler som gynnade arbetare, samt utnämningen av arbetsgivarnära personer till viktiga poster, exemplifierar denna utveckling. Förändring kräver därmed inte enbart politiska löften utan även strukturella reformer som skapar reell maktförskjutning till arbetarnas fördel.

Denna problematik visar också vikten av att inte låta den personliga karaktären hos en ledare helt definiera kampen mot auktoritärt ledarskap. Systemets inbyggda mekanismer för maktkoncentration och arbetsplatsdominans måste granskas och omformas för att demokrati ska kunna frodas, annars är risken stor att nästa ledare kan upprepa samma mönster. För att kunna bryta den cirkeln krävs ett aktivt engagemang för att stärka fackföreningar, reformera rättssystemet och skapa nya normer för ledarskap som bygger på delaktighet och jämlikhet snarare än lydnad och dominans.

Ska vi kalla Donald Trump för "korrupt"?

Det är en intressant fråga, men också en som kräver att vi inte bara undersöker om Donald Trump är korrupt, utan vad vi egentligen menar med begreppet "korruption". I dagens politiska klimat – där Trump förlorade presidentvalet 2020 till Joe Biden men vägrade erkänna nederlaget – har begreppet fått ett särskilt efterspel. Trots förlorad makt har Trump behållit ett starkt grepp om en stor del av den amerikanska högern. Denna fråga handlar därför inte bara om hans eventuella brottsliga handlingar, utan om hans roll i den amerikanska politiska kulturen och i skapandet av en viss typ av politisk och moralisk dynamik.

Korruption, som begrepp, innebär inte enbart ekonomisk kriminalitet eller direkt brottslighet. Den omfattar också subtilare former av maktmissbruk och systematisk manipulation för att uppnå privata eller partipolitiska mål på bekostnad av allmänintresset. I fallet med Trump handlar det om ett politiskt landskap där normer och förväntningar kring moral och makt har eroderats. När Trump agerade i strid med etablerade normer för politiskt beteende, samtidigt som han genom sitt uppträdande och sina handlingar förde en populistisk agenda framåt, uppstod en bredare fråga om gränserna för politisk legitimitet och korruption i den amerikanska politiken.

Frågan om Trump som "korrupt" sträcker sig bortom de individuella skandaler och rättsliga prövningar som har omgivit honom under hans tid som president. Det är snarare en fråga om hur hans beteende och politiska stil har påverkat och format den amerikanska politiska diskursen, och därmed också den globala förståelsen av vad korruption innebär i en demokratisk kontext. Hans försök att undergräva valresultatet och hans ovilja att erkänna en demokratisk process är exempel på en sorts politisk korruption, där makten inte utövas för folkets bästa, utan för att bevara en personlig politisk agenda.

Däremot, för att kalla honom korrupt krävs mer än att peka på hans auktoritära tendenser eller hans manipulerande politiska retorik. Det handlar om att förstå de sociala och kulturella mekanismer som gör att hans beteende inte bara tolereras utan till och med hyllas av vissa delar av befolkningen. Detta fenomen är en form av politisk populism där rättsliga och moraliska gränser upplöses, och där individer som Trump kan använda sin plattform för att bygga ett system av ömsesidig lojalitet och fördelar, även på bekostnad av rättsstaten.

När vi talar om korruption i samband med Trump, måste vi också förstå hur hans ledarskap bidrog till att skapa en politisk kultur där korruption ses som ett medel för att upprätthålla makten. Hans politiska handlingar och offentliga uttalanden har ofta haft som mål att normalisera oetiska handlingar och manipulera folket genom att spela på känslor av rädsla, ilska och oro. Genom att iscensätta en bild av sig själv som en outsider, som kämpar mot en korrupt "etablering", skapade han ett narrativ som lockade de som kände sig marginaliserade av det politiska systemet. Detta sätt att forma och omdefiniera korruption för att passa hans egen agenda blev en viktig del av hans politiska strategi.

Det är också avgörande att förstå hur Trumps beteende reflekterade och förstärkte redan existerande sociala och politiska klyftor i USA. Hans tillgång till en medievärld som inte bara tolererade, utan ofta aktivt gav plats åt hans mest kontroversiella uttalanden och handlingar, skapade en situation där traditionella begrepp om rätt och fel, om etik och moral, blev obsoleta. I en sådan miljö var det inte nödvändigtvis den objektiva sanningen som avgjorde, utan snarare förmågan att dominera den offentliga diskursen och manipulera människors uppfattningar om verkligheten.

Det är inte heller utan betydelse att analysera hur Trump själv och hans allierade konsekvent anklagade sina motståndare för att vara "korrupta", samtidigt som de ofta anklagades för att utnyttja offentliga resurser för privata ändamål. Denna spegling av anklagelser, där både de som kritiserade honom och han själv pekade på den andres brister, skapar en komplex dynamik där det blir svårt att skilja mellan objektiv sanning och subjektiv politisk retorik. Det är en del av den större bilden av en politisk kultur där manipulation och lögner blir en del av vardagen.

För att verkligen förstå vad som händer i denna politiska sfär måste vi också överväga effekten av att normalisera vissa typer av beteende. Trumps populistiska stil har inte bara påverkat USA, utan också inspirerat en global rörelse av politiker och ledare som använder samma tekniker för att undergräva demokratiska normer och institutioner. Från Ungern till Brasilien och vidare, ser vi hur ledare tar efter Trumps sätt att framställa sig själva som outsidermän som kämpar mot en allmänt upplevd elit. Det är här, på den globala scenen, som vi ser effekterna av hans politiska praktik och den kultur av korruption som han hjälpt till att skapa.

Det är inte tillräckligt att bara ställa frågan om Trump är korrupt; vi måste också fråga oss vad denna korruption säger om de samhällen som tillåter och till och med främjar sådana figurer. Vad betyder det för framtiden för demokrati, rättsstaten och politikens moral?

Hur populism omformar verkligheten genom digitala medier och språkliga inversioner

När en individ tar den så kallade "röda pillret" vaknar han bokstavligen till insikten att det liv han trodde var verkligt, i själva verket är en datorgenererad värld som matas direkt in i hans hjärna av världshärskande parasitiska maskiner. I Brasilien och andra länder sprider högerextrema och närliggande konspirationsteorier liknande inversioner som vrider och vänder på verkligheten: sanning blir lögn, okunnighet blir visdom, "vanliga" människor blir elit, hopplöshet blir empowerment, konservatism blir revolutionär, demokrati blir auktoritarianism och tabun blir heliga. Denna omkastning av språkbruk blev särskilt central i Brasilien efter det första valomgången 2018, då de två ledande kandidaterna, Jair Bolsonaro och Fernando Haddad från Arbetarpartiet, gick vidare till andra omgången. Ett viralt videoinslag med evangelisten Silas Malafaia, där han med hänvisning till Paulus brev i Första Korintierbrevet förutspår att Gud valt Bolsonaro för att de "dumma ska skämma de visa" och de "låga och föraktade" ska vända upp och ner på tillvaron, cementerade denna retorik. På vänsterkanten delades videon för att förlöjliga Bolsonaro, medan högern såg den som bevis på hans unika makt att omforma Brasilien från grunden.

Bolsonaros kampanj utnyttjade kraftfullt digitala medier och språket kring korruptionsbekämpning, i en slags konvergens mellan politiska, moraliska, lekfulla, affektiva, andliga och juridiska domäner. Den amerikanska medieforskaren danah boyd myntade begreppet "context collapse" för att beskriva hur sociala medier suddar ut gränserna mellan offentligt och privat, vilket förstärker hur politik i dag integreras med underhållning, religion, ekonomi och vardagsmoral. Många brasilianska internetanvändare valde under valet 2018 att bortse från traditionella experter och medier, och förlitade sig istället på vad de själva såg och hörde, ofta via WhatsApp-videor och genom andra likasinnade högerföreträdare som uppfattades som autentiska. Detta speglar en bredare epistemologisk rörelse där människor ersätter institutionell kunskap med sin egen erfarenhet och sina åsikter, en process som kallats "i-pistemologi" (van Zoonen).

Bolsonaro utnyttjade digitala plattformars algoritmiska struktur för att omvandla individuella erfarenheter till en homogen gruppidentitet, vilket stärker korruptionsretorikens kraft att sammanföra heterogena individer under en gemensam fiende. Antikorruptionsspråket är tillräckligt generellt för att skapa sammanhållning över olikheter – vem kan väl vara emot korruption? – men samtidigt tillräckligt specifikt för att användas för att identifiera och fördöma olika samhällsproblem. Denna performativa omvandling av mångfaldiga erfarenheter till en gemensam känsla är själva kärnan i populistisk mobilisering.

Det är viktigt att förstå att denna förändring av politikens natur inte enbart beror på populistiska ledare som Bolsonaro eller Trump, utan på en genomgripande omstrukturering av politiken i en digital tidsålder. Politik har blivit allt mer genomträngd av underhållningsindustrins kulturella uttryck, internetkulturers språk och affektiva stämningar, vilket gör att traditionella institutioner och medier tappar sin roll som auktoriteter. Digitala plattformars arkitektur bidrar till att politik blir en direkt interaktiv och känslomässig praktik, där individers personliga uttryck och upplevelser får en slags autonom kraft i skapandet av politisk mening.

Det är också väsentligt att inse hur denna kontext där politik, moral, underhållning och digitala interaktioner smälter samman leder till en destabilisering av sanning och kunskap. Det underminerar institutionell auktoritet och främjar en kultur där "sanning" konstrueras kollektivt genom känslor, erfarenheter och delade narrativ snarare än genom objektiva fakta och verifierbara bevis. Detta skapar en sårbarhet för spridning av falsk information och konspirationsteorier, samtidigt som det möjliggör nya former av politisk mobilisering och identitetsskapande.

Vad betyder en Hermitisk form och hur påverkar den normerade vektorrum?
Hur kan multi-view graf-baserad klustring förbättra hyperspektral bildbehandling?
Vad är tid, om inte en fångenskap?
Hur kan man exakt mäta tid för ankomst av akustiska signaler för positionering och lokaliseringssystem?