Hur Kritiken Formar Vår Förståelse av Sanning i Demokratier och Vetenskap

Kritikens natur och dess förhållande till sanning är centrala frågor som har utforskats i århundraden, från den antika filosofin till modern vetenskapsteori. Kritiken, som är grundläggande för en fungerande demokrati och vetenskaplig utveckling, är ofta förknippad med att utmana etablerade sanningar och normer. Det handlar om att ställa frågor som inte alltid är bekväma, vilket ofta leder till motsättningar och till och med förföljelse av de som framför dem. Ett klassiskt exempel är Sokrates, som, genom sin kritik av Athen, inte bara ifrågasatte sociala normer utan också hotade den rådande ordningen. Hans kritik, som ledde till hans död, var inte bara intellektuell utan hade även praktiska konsekvenser för samhället.

Sokrates’ kritik skulle kunna betraktas som "irresponsabel" i Adornos termer, eftersom den inte var bunden till några institutionella ramar och därför inte kunde hållas ansvarig för sina effekter. Men om kritik inte kan hållas ansvarig för sina konsekvenser, ställs frågan: kan kritik någonsin vara "ansvarig"? Kan den verkligen åstadkomma förändring utan att riskera att destabiliseras eller till och med undertryckas av dem som har makten att definiera vad som är sanning? I Adornos analys innebär detta att kritikens sanna innehåll är det enda som bör ge den auktoritet att bedömas som ansvarig. Men när ideologer "ensidigt" invokerar detta innehåll, förlorar kritiken sin kraft och blir utsatt för de som motsätter sig dess kritik av den demokratiska ordningen.

Detta synsätt reflekteras också i Wendy Browns tolkning av kritik som en form av motstånd mot de självgenererande sanningarna i politiska diskurser. Kritikens funktion är att ifrågasätta och utmana dessa sanningar, oavsett om de kommer från vetenskapen, politiken eller andra auktoriteter. Genom att återläsa och bekräfta tidigare idéer kan kritiken också öppna dörrar för nya förståelser. För Brown innebär detta en rörelse bortom de abstrakta, teoretiska modellerna som ibland leder till utopiska förslag, och mot en mer jordnära och praktisk förståelse av kritikens roll i samhället.

I vetenskapen är kritiken också en grundläggande del av utvecklingen, men den måste hållas inom de institutionella ramverk som säkerställer objektivitet och reproducerbarhet. Här kan vi tänka på den vetenskapliga metoden och de etiska principerna som styr forskningen, som Robert Merton definierade i sina fyra grundläggande principer: universalism, kommunism (gemenskap), osjälviskhet och organiserad skepticism. Den sista principen, organiserad skepticism, är särskilt viktig för att säkerställa att ingen hypotes accepteras utan att först genomgå rigorösa tester och prövningar.

Kritik, både i vetenskap och samhälle, har en dubbel funktion: att upprätthålla en skepticism som säkerställer att sanningar inte tas för givna, samtidigt som den är ett verktyg för att utmana föråldrade eller dogmatiska system. Ett exempel på detta är klimatförändringsdebatten. Trots tydliga vetenskapliga bevis för att människan påverkar klimatet, finns det fortfarande skeptiker som ifrågasätter bevisen. Denna skepticism, även om den kan ses som en del av den vetenskapliga metoden, har också lett till fördröjningar i att vidta nödvändiga åtgärder för att hantera klimatkrisen.

Hur ska vi förstå hyckleri bortom moraliserande och maktspel?

Hyckleriets anklagelse verkar i en moralisk tonart som överstiger såväl juridiska system som sociala konventioner. Den tilltalar inte enbart det som är lagligt eller funktionellt, utan riktar sig mot en djupare normativ grund: den moraliska strukturen som bär upp själva den samhälleliga ordningen. På samma sätt som vi skiljer mellan lagens bokstav och dess anda, måste vi skilja mellan samhällskontraktets formella dimension och de moraliska åtaganden som gör det meningsfullt. Utan dessa riskerar kontraktet att reduceras till en kall procedur, enbart ett instrument för socialt samspel utan egentlig etisk substans.

Att anklaga någon för hyckleri innebär därför att återinföra moraliska normer i ett samtal som annars kunde reduceras till ren strategi, maktkamp eller teknokratisk effektivitet. Hycklerianklagelsen utmanar det politiska och sociala systemet att erkänna sitt beroende av värden som rättvisa, ärlighet och ansvar. Den moraliska dimensionen kan varken avfärdas som irrelevant eller enbart som ett uttryck för subjektiva preferenser – den belyser ett fundamentalt villkor för politisk legitimitet.

Men anklagelsen är dubbelriktad. Den blottar inte bara den anklagades motsägelser; den tvingar även den som anklagar till självreflektion. Det är en vägran att låta sig nöja med cynism, relativism eller den nihilism som kännetecknat exempelvis Trumps retoriska strategi – där varje etisk invändning avfärdas som politiskt motiverad eller illvilligt iscensatt. Den här typen av förkastande av moraliska normer riskerar att normalisera ett tillstånd där ord och handlingar blir likgiltiga inför deras konsekvenser, och där makt blir det enda kvarvarande värdet.

Hyckleri är särskilt fascinerande eftersom det rymmer flera betydelser: lögn, förljugenhet, bristande överensstämmelse mellan ideal och handling, samt den teatraliska uppvisningen av dygd. I Oxford English Dictionary definieras det som ett uppvisande av moraliska normer som ens handlingar inte lever upp till – en form av förställning. Men i dess etymologiska rötter finns ytterligare nyanser. Det grekiska ursprunget syftar på teaterns maskspel – att framträda i en roll – medan den moderna hebreiskan associerar begreppet med kameleontens förmåga att anpassa sin färg till omgivningen. Det handlar inte bara om att dölja något, utan om att bli något i kraft av en social förväntan eller en politisk roll.

Just denna etymologiska spänning öppnar för ett mer nyanserat sätt att förstå hyckleri – inte som en enkel brist på autenticitet, utan som en nödvändig del av det sociala och politiska livet. Att bära en mask kan vara ett sätt att skydda sig, att överbrygga motsättningar eller att möjliggöra förändring. Viss grad av hyckleri kan till och med vara funktionell: en form av social överlevnadsstrategi eller politiskt handlingsutrymme i en komplex värld.

Det är lätt att i en tid av globala kriser – som pandemin eller politiska skandaler – avfärda hycklerianklagelser som irrelevanta eller illojala. Men just i tider av kris, där varje ord, varje beslut kan få livsavgörande konsekvenser, blir det särskilt viktigt att synliggöra de etiska dimensionerna av det offentliga språket. Hyckleriet blir då inte enbart ett tecken på personlig svaghet, utan en spegel av den moralpolitiska struktur inom vilken makt utövas. Kritiken av hyckleri i dessa sammanhang syftar därför inte till att upprätthålla en rigid moralisk standard, utan att möjliggöra en nödvändig självrannsakan i ett samhälle där skillnaden mellan skyddande rollspel och förödande förljugenhet ständigt måste prövas.

Det som är avgörande att förstå är att hyckleri inte alltid är ett uttryck för illvilja eller moralisk bankrutt. Det kan också vara en konsekvens av konflikten mellan olika värden, mellan

Hur mimikri och metamorfos leder till förlust av personligheten

Caillois beskriver fenomenet mimikri som en process där en organism, genom att likna något annat, förlorar sin egna identitet och försvinner in i sin omgivning. Här används en tre-dimensionell bild av världen där fasta objekt och tomrum samverkar, och där minnet av den fysiska verkligheten förloras. Mimikry, i detta sammanhang, handlar inte om att endast efterlikna något för att undkomma fara, utan om en djupare transformation som bryter ned individens känsla av sig själv.

Enligt Caillois går denna utveckling bortom biologisk nödvändighet och övergår till en plats där människans och djurets beteende samverkar med paranormala eller ockulta fenomen. Därmed binder han samman det fysiska med det psykiska på ett sätt som känns lika mystiskt som det är farligt. De faror som Caillois lyfter fram, där insekter och människor förlorar sitt känslomässiga fäste i världen, kan förvandla deras existens till en förlorad, oidentifierad form av liv. Här åberopas begreppet “kollektiv masochism”, vilket leder till förlusten av självmedvetenhet och förmåga att identifiera sig med sin omvärld, där vi ser exempel på kannibalism och ömsesidigt fördärv som ett resultat av denna förlorade identitet.

Caillois går vidare och utforskar hur denna förlust av självet påverkar individens psykologi. Han tar upp “psykasthenia”, ett tillstånd som kännetecknas av ångest, tvångstankar och oförmåga att känna igen sig själv i omvärlden. Detta tillstånd uppstår när individens fysiska och psykiska gränser blir oskarpa. När ens känsla för rummet förloras, när man inte längre kan svara på frågan "Var är jag?", kan hela ens existens kännas som en plats som inte längre existerar i någon egentlig mening.

Caillois fortsätter med att beskriva en slags "självdestruktiv förvandling" som sker genom mimikri och metamorfos. I djurvärlden är detta en anpassning till miljön för att överleva, men när det gäller människor kan denna anpassning bli en förlust av självet. När kropp och tanke skapar ett avstånd från varandra, förlorar individen sin personliga integritet. Detta kan ses som en psykologisk process där individen upplöses i sin omgivning, förlorar sin känsla av att vara en separat entitet, och därmed begår en sorts “psykologisk självmord”.

Fenomenet som Caillois beskriver kan verka bisarrt för den moderna läsaren, och hans resonemang om mimikry och metamorfos är långt ifrån den konventionella evolutionära tanken på anpassning. Istället ser han detta som ett exempel på människans grundläggande behov av att ibland förlora sig själv för att navigera en föränderlig värld. Men denna förlust av självet är inte bara en biologisk strategi – det är en filosofisk fråga om vad det innebär att vara en självständig individ i en värld där vi ständigt måste anpassa oss.

Caillois konstaterar också att denna förvandling, trots att den är farlig och riskfylld, är förankrad i ett djupare, omedvetet instinktivt behov av att avstå från den egna egot. Hans begrepp om en “rening” av den psykologiska kompositionen ger resonans med Freuds idé om undertryckta begär och drifter, men här handlar det inte om en civilisatorisk repression av libidinala impulser, utan om en instinkt som vill förlora sig själv för att anpassa sig till ett nytt, ibland oigenkännbart, existentiellt tillstånd.

Det är just denna förändring från en biologisk, evolutionär tolkning till en mer psykologisk och magisk förståelse som gör Caillois’ arbete så utmanande. Hans tanke om “teleplastiska” transformationer – där både kropp och själ transformeras för att uppnå en osynlighet i relation till omvärlden – öppnar dörren till en diskussion om människans förhållande till sin omgivning, och om hur denna omgivning kan förändra vår perception av självet.