Hur Donald Trump omdefinierade begreppet "Amerikansk exceptionism"

Amerikansk exceptionism har länge varit en central del av USA:s politiska diskurs. Idén att USA har unika egenskaper, både som nation och global aktör, har varit en grundläggande del av många presidentkampanjer. Denna uppfattning om att USA inte bara är en annan nation bland många utan snarare ett föredöme för världen, har genomsyrat många politiska tal och retoriska framställningar. I grunden handlar det om att USA ses som en nation med en särskild roll i världshistorien och en högre moralisk standard. Genom att hänvisa till USA:s förträfflighet, inte bara som ett föredöme för andra nationer, utan också som en ledare på den globala arenan, förstärks denna känsla av nationell stolthet och en känsla av att vara oöverträffad.

Politiker, särskilt presidentkandidater, har ofta använt denna idé för att enhetliggöra folket och för att få stöd för deras vision av framtiden. Genom att beskriva USA som ett "lysande exempel" på ett land som överskrider alla andra, skapas en känsla av att nationens framgång och värderingar är något alla andra bör sträva efter. Det är en retorik som påminner om en moralisk överlägsenhet, och som traditionellt används för att bygga en gemensam identitet och motivation inför valet.

Men när man analyserar hur de senaste presidentkandidaterna, såsom John Kerry, Barack Obama, Mitt Romney och Donald Trump, har använt sig av denna idé om amerikansk exceptionism, framträder betydande skillnader i både användningen och tolkningen av begreppet. Samtidigt som alla dessa kandidater hänvisade till en viss form av exceptionism i sina tal, framstår Donald Trump som en särskilt intressant figur i detta sammanhang.

Trump använde begreppet amerikansk exceptionism betydligt mer sparsamt än sina föregångare. Till exempel använde han det i mindre än hälften så många tal som John Kerry och Barack Obama, och mycket mindre än Mitt Romney. Medan de tidigare kandidaterna flitigt använde alla aspekter av amerikansk exceptionism—från landets överlägsenhet till dess roll som förebild och ledare—verkade Trump fokusera på en enda aspekt av detta begrepp: USA:s överlägsenhet. Detta är en påtaglig skillnad i jämförelse med traditionell politisk retorik, där ett brett spektrum av argument om nationens särart och moraliska ledarskap brukar användas.

Det är tydligt att Trump försökte presentera en annan bild av USA, där fokuset låg på att betona landets styrka och överlägsenhet i en värld där det amerikanska sättet att leva och dess politiska system ansågs vara de bästa. Han sade exempelvis, "Vi kommer att främja våra amerikanska värderingar, vårt amerikanska sätt att leva, och vårt amerikanska regeringssystem, som alla är de bästa i världen." Denna fras visar på hans betoning av USA som ett land som inte bara är unikt utan också obestridligt överlägset i sin form och sin funktion.

De föregående kandidaterna som Kerry, Obama och Romney, å andra sidan, framställde USA som ett land med ett komplext och mångfacetterat arv. De var mer benägna att tala om USA:s historia, dess institutioner och dess värderingar, och att framställa dessa som universella ideal för hela världen. Detta reflekterade ett ideal av amerikansk exceptionism där USA inte bara var ett föredöme för andra länder, utan också en ledare i frågor om moral och politik på den globala arenan. För dem var idéerna om amerikanism inte bara en politisk strategi, utan ett grundläggande inslag i deras vision om USA:s roll i världen.

Trumps strategi var således inte bara ett uttryck för en individuell politisk stil, utan också en avvikelse från den traditionella förståelsen av amerikansk exceptionalism. Genom att tona ned de komplexa och mer sentimentala delarna av amerikansk identitet och istället fokusera på nationens överlägsenhet, presenterade Trump ett enklare och mer direkt budskap till sina väljare. För honom var det inte lika viktigt att förklara varför USA var exceptionellt genom en omfattande historisk och moralisk analys, utan snarare att upprepa och förstärka idén om USA som den självklara och oöverträffade ledaren i världen.

Denna omdefiniering av amerikansk exceptionism påverkade inte bara Trumps tal, utan också den politiska strategin för hela hans kampanj. Det handlade inte längre om att bygga vidare på en lång tradition av amerikanska ideal, utan snarare om att förstärka en känsla av överlägsenhet, för att på så sätt skapa ett gemensamt och enat folk, förberett att "återupprätta" USA:s ställning i världen.

För att bättre förstå dessa förändringar i retoriken och den politiska agendan, är det viktigt att reflektera över hur dessa invokationer av amerikansk exceptionism har utvecklats över tid. I många fall är det inte bara ett sätt att stärka den nationella identiteten, utan också en metod för att engagera och motivera väljare genom att appellera till en känsla av att vara en del av något större än sig själva. Genom att peka på USA:s påstådda unika ställning och position i världen, blir denna retorik ett verktyg för politisk mobilisering och för att skapa en starkare nationell samhörighet.

Vad innebär amerikansk exceptionellism under Trump?

Under sin tid som president betonade Donald Trump en omvälvande syn på amerikansk exceptionellism, som skiljde sig markant från tidigare presidenters perspektiv, särskilt jämfört med Ronald Reagan och Barack Obama. Trump inledde sitt presidentskap med att uttrycka en djup oro över den nationella situationen och förhållandena i USA. I sitt installationstal talade han om en nation där för många medborgare lever i en annan verklighet: fattigdom, förfallna fabriker, ett utbildningssystem som misslyckats, och en våldsbrottslighet som skapat en känsla av hopplöshet. Detta var hans sätt att förmedla att USA, i hans ögon, inte längre var det exceptionella landet. Istället var det på väg att återuppbygga sig själv genom en ny vision av exceptionellism, en som fokuserade på att sätta "Amerika först."

Trump såg inte längre USA som en nation som var föremål för de ideal och principer som hade format dess historia. Han avvisade idén om att landet skulle leda världen genom diplomati eller globalt samarbete, och hans administrationspolicy var tydligt inriktad på att fokusera på inhemska problem snarare än internationell ledarskap. Hans vision av exceptionellism var förankrad i idén om att varje nation har rätt att sätta sina egna intressen först, utan att tvinga sina sätt att leva på andra. Under Trump var amerikansk exceptionellism inte längre en fråga om att vara den största eller mest inflytelserika nationen i världen, utan mer om att återuppliva landets styrka genom att sätta nationella intressen och värderingar över globalt engagemang.

Det var en radikal förändring jämfört med de tidigare administrationerna där amerikansk exceptionellism i allmänhet innebar att USA sågs som ett föredöme och en ledare på den internationella scenen. Trots detta avvisade Trump inte hela idén om exceptionellism, utan omdefinierade den för en ny tid. Han underströk att USA skulle bli exceptionellt genom att återuppta sin styrka på hemmaplan och sluta förlita sig på globalt samarbete för att upprätthålla sina intressen. Denna nya vision inkluderade att "vinna" på alla fronter, från handel till diplomati, och att återställa en känsla av amerikansk styrka och självförsörjning.

Det är viktigt att förstå att Trump inte omfamnade ett redan existerande amerikan-ideal som tidigare administrationer hade förmedlat. Hans budskap var att landet var på en nedgång, men att det fanns möjlighet att återställa sin position som ett framstående land genom att förändra den interna politiken och sättet att se på internationella relationer. Han lade stor vikt vid att USA skulle sluta vara en nation som försökte påtvinga sina värderingar och istället skulle vara ett exempel för andra, där landets egna intressen skulle stå i centrum.

Trumps syn på amerikansk exceptionellism var ett avsiktligt svar på de globala förändringarna och inrikespolitiska utmaningarna som landet stod inför. Det var en omdefiniering av tidigare ideal som hade präglat USA:s utrikespolitik och inrikesstrategier sedan andra världskriget. I hans värld var exceptionellism inte en förklaring av USAs överlägsenhet utan ett resultat av att stärka landet på hemmaplan, genom att först ta hand om de egna medborgarna och deras behov.

Vidare, under hans presidium, utvecklades synen på amerikansk exceptionellism gradvis. I början av hans mandatperiod nämnde han sällan det traditionella idealet om amerikansk överlägsenhet. Istället betonade han hur USA skulle börja "vinna igen", vilket blev ett centralt tema i hans tal och offentliga framträdanden. Med tiden började han integrera fler referenser till den amerikanska styrkan och exceptionella förmågan att återuppbygga landet. På det sättet speglades den förändring som han ville genomföra: en återgång till en mer självständig och inåtvänd nation, som inte såg behovet av att dominera världen för att vara framgångsrik.

Trumps syn på amerikansk exceptionellism kan ses som en motreaktion på tidigare globala strategier där USA betraktades som en ledare på den internationella scenen. Hans vision var att USA inte längre behövde vara ledande för att vara exceptionellt; snarare skulle det vara genom att bygga upp landets egen styrka och främja sina egna intressen. Detta innebär inte att han helt avvisade idéer om amerikanskt inflytande, men hans betoning på att sätta nationella intressen först var ett avsteg från traditionella internationella åtaganden.

Vad detta betyder för framtiden är fortfarande oklart, men Trumps syn på amerikanism understryker den komplexitet som präglade hans politik. Under hans ledning utvecklades en diskurs om exceptionellism som handlade mer om återupprättelsen av nationell styrka än om att spela en dominerande roll på den internationella arenan.

Hur skiljer sig Trumps tolkning av amerikansk exceptionalism från tidigare presidenters?

Under senare decennier har amerikansk exceptionalism utgjort en grundläggande del av presidenternas retorik, men hur denna idé uttrycks har varierat avsevärt beroende på tid och ledarskap. Genom att analysera tal från amerikanska presidenter under deras första mandatperiod framträder tydliga skillnader i hur de betonat olika aspekter av exceptionalism — singularitet, överlägsenhet, förebild och ledarskap. Bill Clinton betonade ofta USA:s ledande roll i världen, och myntade uttrycket "the world’s indispensable nation". Hans retorik handlade mycket om ansvar och globalt engagemang. George W. Bush framhöll USA som ett föredöme, där han beskrev amerikanska ideal som hoppets fyr för mänskligheten. Samtidigt betonade han ledarskapet i kampen för frihet under det nya seklet.

Dwight Eisenhower och Ronald Reagan är särskilt anmärkningsvärda för sin mångsidiga användning av olika dimensioner av exceptionalism. Reagan exemplifierar detta väl genom sin förmåga att sammanväva tanken om en gudomligt utvald kontinent med idéer om frihet och fred, och hans kända uttalande: "We are first. We are the best. And we are so because we’re free." Denna komplexa och filosofiska syn speglar en bredare och mer reflekterande syn på amerikansk exceptionalism.

Donald Trumps retoriska strategi skiljer sig dock markant från dessa föregångares. Hans tolkning av amerikansk exceptionalism var starkt inriktad på överlägsenhet och en vinnande position i den globala gemenskapen, med särskild fokus på ekonomisk och militär styrka. I majoriteten av hans offentliga tal – så mycket som 76 procent – betonade han främst USA:s överlägsenhet snarare än dess unika karaktär eller ledarskapsroll i världen. Ekonomin framställdes som världens "största" och "mest kraftfulla", medan militären beskrevs som "den största i världen". Denna fokusering var särskilt framträdande i hans oscriptade framträdanden och sociala medier, där han konsistent återkom till samma tema.

Trumps användning av exceptionalismen tjänade ett tydligt syfte: att knyta återkomsten av amerikansk storhet till sin egen person och sitt presidentskap. Under sin valkampanj 2016 framhöll han ofta att Amerika inte längre var exceptionellt, men när han tillträdde började han konsekvent hävda att det var just hans politik som återupprättade USA:s särställning i världen. Denna strategiska appropriering av exceptionalismen skiljer sig från tidigare presidenters mer försiktiga och kollektiva anspråk. Trump tog personligt ansvar för en komplex och ofta kollektivt förankrad nationell identitet, vilket i många andra sammanhang hade uppfattats som övermodigt eller rentav arrogantiskt.

Att förstå Trumps smala och resultatinriktade tolkning av amerikansk exceptionalism är avgörande för att greppa hans politiska budskap och stil. Den skiljer sig från tidigare presidenters bredare och mer mångfacetterade synsätt, som inkluderade etiska, historiska och ideologiska komponenter. Där hans föregångare betonade nationens unika roll som förebild och ledare i världen, fokuserade Trump på konkreta indikatorer på överlägsenhet — ekonomi och militär — vilka han kunde koppla direkt till sin egen administration och dess politiska handlingar.

Det är också viktigt att förstå att exceptionalism, som begrepp och nationell identitet, är mångfacetterad och kan innefatta såväl idéer om unikhet och moralisk särställning som strategisk dominans och maktutövning. Trumps inskränkta fokus på överlägsenhet inom två områden begränsar begreppets bredare innebörd men förstärker samtidigt dess användbarhet som ett politiskt verktyg. Detta gör exceptionalismen till något formbart, ett redskap för att mäta och kommunicera framgång utifrån presidentens direkta åtgärder.

Vidare bör läsaren beakta att begreppet amerikansk exceptionalism aldrig är statiskt. Det är ett levande narrativ som omformas efter tidens politiska och kulturella förutsättningar. I denna process speglar det inte bara nationens självbild utan också den politiska ledarens ambitioner och prioriteringar. Trumps tolkning visar hur exceptionell retorik kan användas för att förstärka personligt ledarskap snarare än kollektiva värden, vilket påverkar hur nationell identitet konstrueras och uppfattas internt och externt.

Endast genom att förstå denna dynamik i exceptionalismens användning kan man fullt ut greppa dess roll i amerikansk politik och hur den har utvecklats till ett redskap för att legitimera makt och skapa nationell samhörighet på nya sätt.

Hur Donald Trump påstod sig ha återställt amerikansk exceptionell status

Under sina fyra år som president, var Donald Trump känd för att gång på gång hävda att han hade återställt den amerikanska exceptionaliseringen. Detta var en central del av hans politiska retorik, särskilt i hans offentliga framträdanden och tal. Enligt Trump hade USA blivit starkare, mer framgångsrikt och mer inflytelserikt på världsscenen under hans ledarskap. Men till skillnad från sina föregångare, som indirekt tog åt sig äran för landets framgångar, var Trump mycket mer direkt och oförfärad i att ta personlig kredit för alla förbättringar han påstod sig ha orsakat.

Trump var inte blyg när han påstod att den amerikanska ekonomin blomstrade tack vare hans politik. Han hävdade ofta att aktiemarknaden hade stigit "massivt" efter att han vunnit valet, och att detta var ett bevis på hans framgång. Vid ett tillfälle sa han att aktiemarknadens uppgång inte bara var ett resultat av hans seger, utan att om Hillary Clinton hade vunnit valet, skulle marknaden ha kraschat. För Trump var ekonomin en av de största indikatorerna på hans administrationens framgång. När han talade om invandringsfrågor, till exempel, framställde han det som att det ökande antalet immigranter var ett resultat av den blomstrande amerikanska ekonomin som hans politik hade skapat.

En annan central aspekt av Trumps retorik var hans upprepade referenser till USA:s militära styrka. I flera tal hävdade han att han hade återställt landets militära styrka, som han påstod hade varit "utarmad" när han tog över som president. När han talade om att sätta upp militär vid den amerikanska gränsen för att hantera invandringskrisen, beskrev han den som den "största och mest kraftfulla" militären i världen. För Trump var detta en tydlig indikator på hur USA återigen var en global supermakt under hans ledarskap.

Trump fortsatte att använda termen "Make America Great Again" för att cementera sin bild av att han återupprättade USA:s världsledande position. Han framställde sitt eget val som en vändpunkt i historien, en tid då nationen "återigen började vinna." I detta sammanhang använde han sitt tal till Nationen för att framhäva de framsteg han ansåg vara resultat av hans ledarskap, trots de pågående skandalerna och politiska striderna i hans administration. Vid ett tillfälle under hans andra år som president, efter en del skandaler, skrev han på Twitter att året skulle bli fantastiskt för alla som inte led av "Trump Derangement Syndrome", och att stora saker var på gång för landet.

Det är viktigt att förstå att denna typ av självberöm inte var unik för Trump. Tidigare presidenter som Harry Truman och Lyndon Johnson hade också tagit åt sig äran för sina administrations framgångar, om än på ett mer måttfullt sätt. Truman, till exempel, talade om hur hans administration hade lett till den största tullnedskärningen i världshistorien, vilket han ansåg hade återupplivat världshandeln. Johnson å sin sida hävdade att hans administration hade återställt USA:s ekonomiska överlägsenhet. Men till skillnad från dessa föregångare var Trump obeveklig i att framhålla att han var den enda som kunde återupprätta USA:s storslagenhet, och hans retorik var ofta direkt och provocerande.

Vad man kan tillägga för att förstå Trumps stil bättre är hur han skilde sig från sina föregångare när det gäller retoriken om amerikansk exceptionellism. Medan tidigare presidenter ibland gjorde subtila eller indirekta hänvisningar till sina framgångar, var Trump alltid beredd att öppet ta åt sig all credit och varnade ofta för konsekvenserna om han inte hade varit president. Hans politiska tal och tweets reflekterade en osviklig tro på att han hade återställt USA:s ledande position i världen.

Det är också centralt att förstå hur Trumps självberöm samspelade med den politiska verkligheten under hans administration. Hans självförhärligande kontrasterade ofta med de politiska och sociala kriser som präglade hans tid vid makten. Skandaler, nedskärningar, och interna stridigheter inom hans egen administration må ha varit påtagliga, men hans politiska budskap om USA:s återuppståndelse var ständigt närvarande. Trump lyckades därmed måla upp en bild av ett Amerika på väg mot storhet, samtidigt som han ignorerade de mer problematiska aspekterna av sitt ledarskap.