Hur kan kooperativ, medborgare och städer bidra till övergången till förnybar energi?

Kooperativ och andra civila nätverk har blivit viktiga aktörer inom energisektorn, särskilt efter att elmarknaderna liberaliserades i många europeiska länder. Detta beror på en långsiktig förändring i hur arbete och marknader organiserades från 1980-talet och framåt, där politiska initiativ har drivit på användningen av förnybar energi, särskilt från 1990-talet och framåt. Stödjande subventioner har möjliggjort denna övergång genom att skapa skalfördelar som diversifierat energiförsörjningen och driftat elnät. Förnybara energiteknologier fick genom dessa subventioner stöd för att minska projektens risker, vilket i sin tur minskade både transaktionskostnader och osäkerhet kring inkomster (Burger et al., 2020; Schneiders et al., 2022).

Kooperativ fungerar även som viktiga mellanled, som förmedlare mellan energitjänstleverantörer, finansiärer och hushåll. De reducerar transaktionskostnader och säkerställer att kommunikation och utbildning kring övergången till ett koldioxidneutralt energisystem sker på ett trovärdigt och transparent sätt (Nolden et al., 2020). Non-profit mellanled, som kooperativ och andra civila nätverk, har därför en väsentlig roll i att stödja både medborgare och lokala myndigheter i att anpassa sig till och bidra till en energitransition mot en mer hållbar framtid.

När det gäller städer är de särskilt viktiga i detta sammanhang eftersom de är platser där både industriella och civila nätverk möts. Städer är de mest dynamiska områdena för experiment och innovation när det gäller hållbarhetslösningar. De står för en stor del av den globala energiefterfrågan och ansvarar för en betydande del av utsläppen av växthusgaser. Under de senaste åren har många lokala myndigheter deklarerat klimat- och ekologiska nödlägen och satt ambitiösa mål för att uppnå nollutsläpp före 2050. För att detta ska kunna uppnås krävs ett fundamentalt skifte i samhällsstrukturer och ett ständigt experimenterande med nya sätt att leva och arbeta.

En av de största utmaningarna för städer är att de ofta har begränsade ekonomiska resurser och budgetcykler som inte är anpassade för långsiktig, djupgående förändring. I tillväxtländer kan städer växa snabbt och ofta utan att offentliga tjänster kan hålla jämna steg. I rikare länder upplever städer åldrande och sociala klyftor, vilket kräver specifika och skräddarsydda lösningar. Städer har dock även fördelar – de har ofta möjlighet att kontrollera eller påverka offentliga byggnader, transport och belysning, och kan genomföra experiment och implementera innovativa lösningar för lokal energi och hållbarhet.

För att skapa verklig förändring är det därför nödvändigt att städer fungerar som kraftfulla mellanled i energitransitionen. Det handlar inte bara om att tillhandahålla infrastruktur eller energi utan om att koordinera samhällsengagemang och skapa innovativa affärsmodeller som involverar alla nivåer av samhället. Städer har också potentialen att leda i att främja medborgarstyrd innovation och samarbete, genom att skapa styrningsstrukturer som stödjer ett bredare samhällsengagemang i klimatarbetet.

Det är också värt att förstå att städer, särskilt i rika länder, står inför betydande utmaningar när det gäller att hantera åldrande infrastruktur, klyftor i samhällsutvecklingen och brist på tillräcklig utbildning och kompetens inom energiomställning. Dessa problem kan skapa svårigheter för lokala myndigheter att effektivt engagera sig i den långsiktiga planeringen som behövs för att bemöta de intergenerationella frågor som är kopplade till energiomställning. Städer måste således investera i utbildning och kapacitetsuppbyggnad för att säkerställa att både myndigheter och medborgare kan delta aktivt i och forma den gröna övergången.

Hur förändras EU:s geopolitiska landskap i takt med den globala energiövergången?

Europeiska unionen befinner sig i en strategisk omställning där klimatmål, energisäkerhet och geopolitik måste vägas samman på ett sätt som inte tidigare varit lika tydligt. Den pågående energiövergången innebär inte bara ett teknologiskt skifte mot förnybara källor, utan också en ny geopolitisk dynamik där maktbalansen inom energi och resurser är under ständig förändring. I denna kontext framträder både nya partnerskap och ökade spänningar, vilket gör EU:s energi- och klimatpolitik till ett kraftfullt verktyg för att navigera i denna omställning.

Ett av de mest framträdande förändringarna som drivs av EU:s energiomställning är den ökade efterfrågan på kritiska råmaterial, som litium, kobolt och sällsynta jordartsmetaller, som är avgörande för teknologier för förnybar energi och elektrifiering. Denna efterfrågan har lett till nya geopolitiska spänningar, särskilt med länder som Chile och Kina, som kontrollerar stora delar av dessa resurser. Konflikterna kring dessa material skapar inte bara ekonomiska och miljömässiga utmaningar, utan också potentiella politiska och säkerhetsrisker för EU.

EU:s strategi för att minska sina utsläpp av växthusgaser och uppnå klimatneutralitet år 2050 har också en direkt påverkan på de internationella relationerna. Strategier som "Fit for 55" och EU:s initiativ för att minska metanemissioner, samt dess engagemang i globala klimatavtal, markerar ett steg mot en mer integrerad och aktiv klimatpolitik. Dessa åtgärder har potential att förändra energihandelns globalt, där EU söker stärka sin externa energiutveckling samtidigt som det främjar hållbarhet och teknologisk innovation.

Samtidigt som EU investerar i förnybar energi och försöker minska sitt beroende av fossila bränslen, spelar externa relationer en central roll. Den geopolitiska konkurrensen om resurser för förnybar energi innebär att EU behöver ompröva sina relationer med stora energiexportörer som Ryssland och de asiatiska ekonomierna. EU:s energidiplomati är därmed en nödvändig komponent för att säkra långsiktig energitillgång samtidigt som man bevarar sin energioberoende och miljömässiga integritet.

EU:s externa energipolitik i denna nya era präglas av ett behov av samarbete och flexibilitet. För att effektivt kunna hantera geopolitiska och teknologiska förändringar måste EU hitta sätt att balansera inhemsk energiomställning med externa relationer. Tyskland, som har haft en central roll i EU:s energipolitik, försöker nu driva på en grönare och mer säker energiframtid, medan länder som Polen, som har starkare beroende av kol, kämpar med omställningen.

Det är också viktigt att förstå att den geopolitiska omställningen som sker på grund av EU:s energiomställning inte bara handlar om energi. Den sträcker sig även till andra områden som teknologi, handel och internationella relationer. I detta sammanhang har EU:s externa energipolitik potentialen att stärka unionens globala inflytande, men också att skapa nya spänningar och konkurrens om resurser. Rätt hantering av dessa utmaningar kan innebära att EU skapar en mer hållbar och rättvis global energiordning, men felaktiga beslut kan leda till ökade risker och instabilitet.

Vid sidan av detta bör det noteras att EU:s omställning är förknippad med stora ekonomiska och teknologiska investeringar. Länder inom unionen måste inte bara säkerställa att nya energikällor blir konkurrenskraftiga utan även skapa innovationsklimat som främjar utvecklingen av hållbara och kostnadseffektiva energilösningar. Därmed är EU:s framtida energipolitik ett resultat av en noggrant balanserad strategi som omfattar både interna och externa faktorer.

Hur påverkar Kinas energitransition geopolitikens landskap?

Kina är den största aktören på både fossila bränslen och förnybar energi. Landets roll i den globala energiomställningen, särskilt när det gäller att hantera klimatförändringens potentiellt existentiella hot, gör det till en central aktör i energigeopolitikens framtid. Kina, som både världens största producent och konsument av energi, har också blivit ledande inom förnybar energi, med den största installerade kapaciteten och en av de största globala investeringarna i sektorn. Detta gör att hur Kinas energitransition påverkar geopolitiken, och vice versa, blir en avgörande faktor för hur internationella relationer utvecklas.

Den geopolitiska betydelsen av Kinas energiomställning ligger inte bara i landets enorma energiåtgång, utan också i hur denna omställning kan förändra de maktrelationer som bygger på konkurrensen om fossila bränslen. Under många år har fossila energikällor, framför allt kol och olja, varit avgörande för Kinas ekonomiska uppgång. Sedan början av 1980-talet, när Deng Xiaoping initierade de ekonomiska reformerna, har Kina genomgått en snabb ekonomisk tillväxt som har ökat landets andel av global BNP. Denna utveckling skulle inte ha varit möjlig utan de stora mängder energi som Kina snabbt har kunnat tillgodogöra sig, både från inhemska källor och internationella leverantörer.

Det är också viktigt att förstå att denna omställning inte eliminerar geopolitiken kring energi utan snarare omformar den. Förnybara energikällor kan minska behovet av konkurrens om fossila resurser, men de skapar nya konkurrensområden, särskilt inom forskning och utveckling (FoU), immateriella rättigheter, samt tillverkning av ny teknik som vindturbiner, solpaneler och batterier. Denna nya geopolitiska dynamik innebär en konkurrens inte bara om energi, utan också om kontroll över teknologiska framsteg och marknader.

Kinas statligt styrda ekonomiska modell, som kraftigt har påverkat landets utveckling, utmanar västerländska marknadsdrivna ekonomiska modeller. Detta skapar en ytterligare geostrategisk dimension i konkurrensen om förnybara energiresurser och teknologier, där Kinas modell spelar en allt mer dominerande roll på den globala arenan. Kinas satsningar på förnybar energi kan därmed ses som en form av ekonomisk och politisk strategi, där staten både främjar landets inhemska utveckling och stärker dess inflytande på global nivå.

Vid sidan av dessa teknologiska och ekonomiska faktorer bör man också överväga de sociala och miljömässiga konsekvenserna av Kinas energipolitik. Landets mål att uppnå netto-noll utsläpp till 2060 kommer sannolikt att innebära en rad omställningar inom arbetsmarknader, infrastruktur och internationella relationer. Den geopolitiska betydelsen av Kinas energiomställning kan inte förstås utan att ta hänsyn till de interna sociala och ekonomiska förändringar som denna omställning medför.

En annan central aspekt är hur denna omställning kan påverka Kinas globala relationer, särskilt med stora energiexporterande nationer och utvecklade ekonomier som EU och USA. Trots den positiva påverkan på förnybara energiområden kvarstår de geopolitiska utmaningarna i form av handel, maktrelationer och resursfördelning. Kinas beslut att omfamna förnybara energikällor kommer därför inte att skapa en automatisk lösning på de globala geopolitiska spänningarna utan kommer snarare att förändra maktbalanserna och skapa nya allianser och konkurrenssituationer.

Det är också viktigt att notera att den geopolitiska omvandlingen inte enbart handlar om Kinas nationella strategi, utan också om de internationella relationerna och hur andra länder svarar på Kinas energipolitiska initiativ. Kinas framsteg på det globala scenariot kan komma att definiera en ny energivärld där både makt och inflytande fördelas på nya sätt, baserat på kontrollen över förnybara energiresurser och den teknik som krävs för att utnyttja dessa.

Kan Ryssland Bevara Sin Geopolitiska Styrka i Ljuset av Energiövergången?

Rysslands energiexport, som historiskt har varit en central drivkraft för dess geopolitik och ekonomiska modell, står inför stora utmaningar i en värld som i allt högre grad strävar efter en grön energiövergång. Landets beroende av fossila bränslen för att finansiera både inhemska och internationella ambitioner gör att denna övergång hotar inte bara ekonomin, utan även den strukturella makten och stabiliteten i landet. Samtidigt finns det flera alternativa vägar genom vilka Ryssland kan försöka anpassa sig och kanske till och med återuppfinna sin globala energimakt.

Den globala energiövergången innebär ett betydande hot mot Rysslands traditionella energimodell, särskilt när det gäller olje- och gasutvinning. Med EU:s planer på att implementera gränsjusteringar för koldioxid och det ökande trycket från internationella aktörer att minska fossila bränslen, kommer Rysslands konkurrenskraft på energimarknaderna att minska. För att förstå detta är det avgörande att inse hur starkt Ryssland har förlitat sig på sitt olje- och gasresurser för att säkerställa politisk och ekonomisk makt. Den globala strävan efter förnybar energi, batteriteknologier och tillhörande ren energiapplikationer innebär ett allvarligt teknologiskt gap som Ryssland inte har förmåga att fylla på egen hand.

Förutom de ekonomiska konsekvenserna, där Rysslands oljeindustris förmåga att generera intäkter minskar, kommer landets finansiella och ideologiska makt också att stå på spel. Om olje- och gasföretagen i Ryssland tappar sitt värde, minskar deras förmåga att ta lån och därmed får den ryska staten svårigheter att finansiera sina ambitioner. Det är troligt att Ryssland kommer att bli mer beroende av kinesiska investeringar för att säkerställa sin ekonomiska likviditet. Detta kan komma att skapa en ännu större geopolitisk bindning till Kina, vilket Ryssland ser som ett potentiellt hot mot sin suveränitet och internationella status.

För att förstå den fulla bredden av dessa förändringar måste vi också beakta det växande teknikgapet, där Ryssland riskerar att hamna på efterkälken. Den ryska industrin saknar de nödvändiga investeringarna för att utveckla och implementera förnybar energi, och utan en gynnsam reglering för sådana investeringar kommer Ryssland att ha svårt att spela en roll i den nya globala energiekonomin. Detta innebär att Ryssland kan komma att bli en teknologisk outsider i en värld där ren energi och innovation kommer att definiera framtiden.

Ryssland har också en annan potentiell styrka i form av kärnkraft. Om forskningen på nya kärnkraftstekniker, som den stängda kärnbränslecykeln, lyckas, kan Ryssland tillföra en betydande mängd låg-koldioxid energi till den globala marknaden. Detta skulle kunna återuppliva landets energiproduktion och ge Ryssland en fortsatt plats i den internationella energipolitiken.

En annan väg framåt för Ryssland är produktionen av blå väte, ett mer hållbart alternativ till traditionell väteproduktion. Genom att kombinera sina fossila resurser med reningsteknik kan Ryssland återuppfinna sin olje- och gasindustri. Denna process skulle kräva stora investeringar i koldioxidavskiljning och lagring, men skulle ge Ryssland möjlighet att förbli en stor energiproducent i en mer hållbar form, vilket skulle hjälpa landet att upprätthålla sin globala maktställning.

Det är också viktigt att förstå hur Rysslands externa politik påverkas av den globala energiövergången. De internationella allianser och maktförhållanden som landet har byggt upp genom sin energiexport riskerar att erodera om den ryska energimodellen inte anpassas. Länder som förlitar sig på Ryssland för energi kan snabbt skifta sina preferenser mot förnybara energikällor från andra delar av världen. Detta innebär att Rysslands internationella inflytande kan försvagas, vilket gör det svårare för landet att hävda sina geopolitiska intressen och uppnå sina utrikespolitiska mål.

För Ryssland står det klart att framtiden för dess ekonomiska och politiska makt beror på hur effektivt landet kan anpassa sig till den globala energiövergången. Det är möjligt att Ryssland kan hitta en väg framåt genom innovation och teknologisk utveckling, men samtidigt måste det vara medvetet om att världen rör sig mot en grönare, mer hållbar energi och att detta kommer att förändra de geopolitiska och ekonomiska landskapen. Ryssland kan fortfarande spela en betydande roll på den globala energimarknaden, men endast om landet är villigt att anpassa sina strategier till de nya energiförhållandena.

Hur kan förnybar energi omdefiniera global industriell konkurrens?

Många länder har nu gått in i industrin för att dra nytta av de ekonomiska vinster som förnybar energi medför. Ett av de främsta skälen till att främja förnybar energi är att stärka den nationella konkurrenskraften. Förnybar energi har därför blivit en del av de geopolitiska maktspelen där energi och industriella intressen ofta kolliderar. För att säkerställa att alla länder drar nytta av de möjligheter som förnybar energi erbjuder, verkar det därför nödvändigt att utveckla en multilateralt förankrad grön industripolitik. En sådan politik skulle kunna bidra till att identifiera och motverka negativa trender som kan hindra hållbar utveckling. Dessutom skulle en mer globalt orienterad politik kunna hjälpa stater att fokusera på ansvarsfull globalisering snarare än att prioritera ekonomisk tillväxt på bekostnad av andra. Reglerade diskussioner om grön industriell tillväxt skulle kunna balansera den logik som ofta ser ökade ekonomiska och politiska skalfördelar som de viktigaste målen med industripolitik.

Därför kan vi sammanfatta fyra viktiga förslag:

För det första, det övergripande målet för grön industripolitik bör vara hållbar utveckling och välfärd för hela världen, inte att vinna eller förlora i ett nollsummespel.
För det andra, de sociala och ekonomiska fördelarna med energiomvandlingen bör vara tillgängliga för alla, och skillnaderna i politiska blandningar och resultat från olika länders industripolitik bör vara transparanta och lätta att jämföra. Resurserna som krävs för att främja industriell utveckling ska vara lika tillgängliga för alla länder.
För det tredje bör vi omvärdera skillnaderna mellan utvecklingsländer och avancerade ekonomier, särskilt när det gäller teknologi och deras geopolitiska konsekvenser.
Slutligen, energiomvandlingen bör inte betraktas som ett nollsummespel i geopolitiska termer; istället bör ämnet vara högt på dagordningen i internationella diskussionsforum.

Förutom de ovan nämnda punkterna är det avgörande att förstå att teknologiska framsteg och industriell utveckling inte sker isolerat. Långsiktiga investeringar i forskning och utbildning är fundamentala för att säkerställa att de länder som leder utvecklingen inom förnybar energi också kan sprida dessa innovationer globalt. Även om tekniska framsteg är viktiga, är det nödvändigt att främja ett inkluderande globalt samarbete för att skapa en rättvis och hållbar energiövergång. En sådan samverkan kan minska de negativa effekterna av geopolitisk konkurrens och istället främja en mer harmoniserad global utveckling.