Det första telefonsamtalet mellan Donald Trump och Kinas president Xi Jinping i februari 2017 satte tonen för den relation som skulle utvecklas under Trumps presidentperiod. Ett samtal som var politiskt laddat och markerade en förändring i den amerikanska strategin gentemot Kina, där Taiwan, en av de mest känsliga frågorna, blev ett centralt tema. Ursprungligen var det planerat att Trump skulle åta sig att följa "ett Kina-politiken", vilket skulle bekräfta att USA erkänner Kinas krav på Taiwan som en del av sitt territorium. Men den version som slutligen publicerades i det officiella uttalandet från Vita huset ändrades på begäran av Trump-administrationen och löd istället: "President Trump gick, på begäran av president Xi, med på att hedra vår en-Kina-politik." Denna förändring gjorde det möjligt för USA att upprätthålla en ambigös hållning, vilket gav Trump administrativ frihet att hantera relationen med Taiwan utan att åta sig någon offentlig position som skulle kunna förvärra spänningarna med Beijing.

Detta beslut blev ett tydligt tecken på att Trump var beredd att backa upp för Xi när det gällde Taiwan. Trump visade därmed, för att undvika ytterligare diplomatiska problem, att samtalet med Taiwan skulle ses som ett misstag som inte skulle upprepas. För många i administrationen, däribland de som var pro-Taiwan, var detta en svår kompromiss. Steve Bannon, Trumps tidigare chefstrateg, var till exempel rasande och ansåg att Trump hade gett upp för lätt inför kineserna. Enligt Bannon borde USA ha utnyttjat sin förhandlingsposition bättre istället för att ge Xi det han ville ha genom ett telefonsamtal. I slutändan blev det Jared Kushner, Trump’s svärson, som styrde USA:s Kina-politik och etablerade en viss balans mellan att bibehålla goda relationer med Kina och samtidigt tillgodose andra inrikespolitiska behov.

Under Trumps första år som president var hans attityd gentemot Taiwan varierande och ofta präglad av likgiltighet. Trots att vissa högt uppsatta tjänstemän på Pentagon och andra delar av administrationen var positiva till att stödja Taiwan, var det inte förrän 2018 som USA till slut sålde F-16-flygplan till ön, en affär som genomfördes utan stort offentlig uppmärksamhet och ibland utan att Trump var fullt informerad. Besök av seniora amerikanska tjänstemän på Taiwan, även sådana som skulle ha varit relativt oskyldiga, uteblev nästan helt under de första tre åren av hans presidentskap. Och när det väl hände att en sådan person som Alex Wong, en viceassisterande utrikesminister, besökte Taiwan och offentligt hyllade landets demokrati, blev detta ett problem för Trump, som inte uppskattade den uppmärksamhet som besöket fick. Vid den tidpunkten var det tydligt för alla att Trump inte ville att Taiwan skulle stå högt på den amerikanska agendan.

Trump såg relationen med Kina genom ett mycket praktiskt och förhandlingsinriktat perspektiv. Hans prioriteringar låg i att förändra handelsrelationerna med Kina och att hantera det växande hotet från Nordkorea. I detta sammanhang var Taiwan en sekundär fråga, något som var mindre viktigt för Trump, vilket framgick tydligt från hans uttalanden om att USA inte skulle göra mycket om Kina skulle ta Taiwan, med tanke på de avståndsmässiga och politiska skillnaderna mellan de två länderna. Hans kommentar om att "Taiwan ligger två meter från Kina, vi är åtta tusen mil bort" sammanfattade hans cyniska syn på situationen.

Denna attityd präglade också det kinesiska perspektivet på relationen. Xi Jinping lärde sig snabbt att om han ville att Trump skulle agera på ett visst sätt, behövde han bara be om en personlig tjänst. Detta blev en regelbundna metod från Xi för att påverka Trumps beslut, och kinesiska tjänstemän använde ofta dessa samtal för att be om att USA skulle undvika att ta upp känsliga frågor som Taiwan, Hongkong eller de Uiguris muslimska minoriteterna i Xinjiang. Trump blev allt mer känslig för att kritisera Kina offentligt, vilket resulterade i en isande tystnad kring dessa frågor under större delen av hans tid vid makten.

Det är också viktigt att förstå att denna dynamik inte bara handlade om en vilja att stödja Kina utan även om Trumps personlighetsdrag. Hans administration kännetecknades av en osäkerhet i hanteringen av utrikespolitiska frågor, där varje enskild fråga ofta hanterades på ett sätt som gynnade hans politiska ego snarare än på långsiktig strategisk konsekvens. I detta avseende var Taiwan inte en geopolitisk prioritet utan snarare en fråga som snabbt förlorade betydelse för Trump, trots USA:s långvariga åtaganden att försvara öns säkerhet enligt Taiwan Relations Act.

Trump's förhållningssätt till Kina och Taiwan visar på den svårhanterliga balansen mellan geopolitiska intressen, inrikespolitiska behov och personlig diplomati. Det understryker vikten av att förstå hur personliga relationer och beslut på högsta nivå kan omvandla eller till och med omdefiniera internationella relationer och strategier, särskilt när de är så beroende av ledarens egna värderingar och prioriteringar.

Hur förändrades USA:s strategi gentemot Kina under Trump-eran?

När James Mattis i juni 2018 reste till Peking som Trumps försvarsminister, var det inte en sedvanlig diplomatisk artighetsvisit. Det var snarare en signal—en strategisk markering—om att USA:s syn på Kina genomgick en grundläggande förändring. Redan innan resan offentliggjorde Mattis ett symboliskt men substantiellt skifte: Pacific Command bytte namn till Indo-Pacific Command. Detta var inte bara semantik. Det innebar ett tydligt erkännande av att maktbalansen i regionen höll på att ritas om, med Kina i centrum som rival snarare än samarbetspartner.

Mattis deltog i Shangri-La-dialogen och presenterade en ny Indo-Pacific-strategi, en konkretisering av de ramverk som Matt Pottinger tidigare varit med och formulerat. Det var den första gången det amerikanska försvaret öppet kopplade sin strategi till den bredare, strukturella idén om rivalitet med Kina. Det var en geopolitisk återorientering, inte bara en taktisk justering.

Mattis, som hade tillbringat större delen av sin karriär i Mellanöstern, saknade en djupare förståelse för det kinesiska systemet. När han mötte Kinas försvarsminister Wei Fenghe blev han imponerad, ovetandes om att denne inte var hans faktiska motsvarighet i makthierarkin. Det krävdes att hans stab övertalade honom att istället träffa Xu Qiliang, en ledande general inom Kommunistpartiets centrala militärkommission. Mötet med Xu var kyligare och saknade diplomatiskt småprat. Istället fick Mattis en föreläsning om "hundra år av förödmjukelse" — ett centralt narrativ i Kinas geopolitiska självförståelse. Det var kanske inte ett angenämt möte, men det erbjöd en mer ärlig inblick i den maktstruktur som verkligen styr Kina.

När Mattis senare mötte Xi Jinping betonade han vikten av klarhet och objektiv sanning i relationen mellan de två länderna. "Vi kan upprepa Europas dumhet under 1900-talet och förgöra varandra," sade han, "eller så kan vi tala om förtroendeskapande åtgärder." Mattis var rak och självsäker: "Om ni vill slåss—fint. Jag vet hur man gör. Men vi borde inte vara så dumma." Hans personliga auktoritet som militär ledare gav orden tyngd i ett sammanhang där många andra i Trumpadministrationen saknade trovärdighet.

Men Mattis var inte ensam i sin ansträngning att definiera relationen till Kina som en strukturell konkurrens. Matt Pottinger gjorde flera resor till Peking för att informera kinesiska tjänstemän om den nya strategiska hållningen. Pottinger, tidigare journalist och marinkårsofficer, var inte högprofilerad nog för att bryta igenom politiskt, men han var språkligt skicklig och använde klassisk kinesisk filosofi för att förklara USA:s nya synsätt. Vid ett evenemang på Kinas ambassad citerade han Konfucius på mandarin: "Om namn inte är korrekta, så kan inte språk överensstämma med verklighetens sanning." Han drog paralleller till den nya Kina-politiken och kallade den en form av "Rectification of names" — att kalla saker vid deras rätta namn. Rivalitet var inte längre ett tabu. Den var en nödvändig och ärlig utgångspunkt.

Men för att det nya synsättet verkligen skulle få genomslag krävdes en röst från administrationens toppskikt. Därför tog vicepresident Mike Pence rollen som ideologisk budbärare. Den 4 oktober 2018 höll han ett tal på Hudson Institute som på ett ögonblick omdefinierade hela den amerikanska hållningen gentemot Kina. Pence, en traditionell neokonservativ, anklagade Kina för systematisk påverkan i amerikansk politik och samhälle. Han pekade

Hur USA Förbereder Sig För Att Hantera Kinas Världsdominans: Den Nya Diplomatiska Strategin

Det finns en växande erkännelse av Kinas växande globala makt, och i detta sammanhang tar USA på sig en allt mer konfrontativ roll i sina strategiska relationer med Kina. Den amerikanska administrationen under Donald Trump, särskilt genom vice presidenten Mike Pence, skickade ett klart och tydligt budskap om att det var dags för USA att agera och sätta stopp för Kinas långvariga politik, som de ansåg vara oacceptabel. Målet var inte att starta ett nytt konflikt, utan att förbereda världen och Kina för de konsekvenser som skulle följa om Kina fortsatte på den väg de hade valt.

Pence, som var särskilt engagerad i att formulera och förmedla USA:s nya Kina-strategi, förberedde sig på att besöka ett flertal asiatiska länder för att träffa allierade och förklara den förändrade amerikanska hållningen. Detta innefattade ett besök i Sydkorea, Japan, Singapore, Australien och Papua Nya Guinea. Under dessa möten och samtal var det tydligt att den amerikanska administrationen inte längre skulle acceptera den kinesiska strategin som i årtionden hade syftat till att förhala förändring genom att göra tomma löften.

Pence framförde att USA:s hållning gentemot Kina var ett resultat av en långsiktig och strukturell förändring i hur Kina uppfattades. "De har spelat det här spelet i 25 till 30 år, och nu är det slut på det", förklarade Pence. Det var en tydlig signal om att den tidigare strategin – att förhandla om åtgärder som aldrig genomfördes – var över. Det var dags för konkret handling.

Under den asiatiska rundresan var det inte bara en fråga om att adressera de ekonomiska frågorna som intellektuell egendom, statliga subventioner och andra handelsrelaterade problem. Pence och administrationen såg också Kinas aggression på andra områden som ett hot mot globala allianser och stabiliteten i regionen. Den amerikanska inställningen till Kina var numera en fråga om att säkerställa att USA och dess allierade inte skulle bli utmanövrerade av Kina på lång sikt.

I Japan, exempelvis, diskuterade Pence och premiärminister Shinzo Abe hur viktigt det var för USA att stå enat och tydligt ange sin hållning gentemot Kina. Japan var en av de nationer som aktivt stödde en hårdare linje mot Kina, men de behövde att USA ledde vägen. Det var inte bara tal om handelsfrågor, utan även om att säkerställa att de strukturella problemen i relationen med Kina inte längre ignorerades.

En annan central aspekt av den amerikanska strategin var förhållandet till Kina på den internationella arenan. Medan Trump fokuserade på att sätta press på Kina genom tullar och ekonomiska åtgärder, var Pence och andra som hanade om den långsiktiga politiken mer intresserade av att konfrontera de strategiska aspekterna av Kinas agerande. Det handlade om att säkerställa att Kina inte skulle kunna expandera sin påverkan i regionen utan att USA och dess allierade aktivt motverkade detta. Denna geopolitiska strategi innebar att Kina inte skulle tillåtas att etablera en hegemoni i Asien, vilket skulle kunna underminera den globala ordningen som USA har varit med och byggt upp sedan andra världskriget.

En del av denna strategi var också att USA genom en rad diplomatiska möten och allianser skulle skapa en koalition av nationer som tillsammans kunde stå emot Kinas ekonomiska och militära inflytande. Det handlade om att vara på offensiven snarare än att passivt reagera på Kinas aktiviteter. I detta sammanhang var Mike Pence en central aktör för att kommunicera och sätta denna vision i verket.

Men medan USA i början var fast besluten att konfrontera Kina på flera fronter, innebar president Trump också en paradoxal inställning till Kina. Trots att han hotade med stora tullar och åtgärder för att tvinga fram förändringar, var han samtidigt beredd att backa ner när Xi Jinping, Kinas president, bad om "en tjänst". Detta underminerade den hårda linje som Pence och andra hade försökt sätta upp, och reflekterade den komplexa dynamiken inom den amerikanska administrationen.

Det är viktigt att förstå att denna konflikt inte bara handlar om handel, utan om en större maktkamp mellan två av världens största ekonomier. USA:s strategi mot Kina är både en politisk och ekonomisk kamp för att säkra sina långsiktiga intressen, men även för att bevara det globala systemet som har präglat världspolitiken sedan kalla krigets slut.

Kinas växande inflytande kräver en förändrad amerikansk strategi, och hur USA reagerar på dessa utmaningar kommer att ha långvariga konsekvenser för den globala politiken. Det är också av yttersta vikt att förstå att denna strategiska växling inte är en engångshändelse utan en långsiktig omställning som troligen kommer att prägla internationella relationer under många år framöver.

Vad innebär kampen för de uiguriska aktivisterna i USA?

Den 7 oktober tillkännagav det amerikanska handelsdepartementet att de lade till 28 kinesiska organisationer på sin lista över förbjudna enheter, med hänvisning till deras kopplingar till missbruket av etniska minoriteter i Kina. Detta åtgärd förbjöd amerikanska export till de offentliga säkerhetsbyråerna i Xinjiang samt till företag relaterade till dessa. Dock föll detta beslut långt under vad många tjänstemän hade hoppats på, vilket var fullständiga sanktioner från både utrikes- och finansdepartementen riktade mot höga CCP-tjänstemän samt ett bredare spektrum av företag. De sanktionerna hade legat i väntan i flera månader. Timingen för dessa sanktioner, som släpptes mitt i den pågående NBA-skandalen, var en slump, men de visade att USA inte var helt maktlösa när det gällde att stå upp för mänskliga rättigheter i Kina. En officiell kommentar som jag hörde var: "Jag ser detta som vårt svar på NBA-skandalen."

När femton unga uiguriska aktivister den 30 oktober 2019 ställde sig utanför Capital One Arena i Washington D.C., under Washington Wizards hemmapremiär mot Houston Rockets, började de högljutt att skrika sina krav: "Google Uyghurs! Frigör uigurerna! Frigör Hong Kong! Utbilda LeBron!" Deras protester var riktade mot NBA-stjärnan LeBron James, som hade försvarat den kinesiska regeringens hårda åtgärder mot ligan efter att Daryl Morey, general manager för Houston Rockets, uttryckt stöd för Hong Kong-protesterna. James hade kommenterat att Morey var "antingen felinformerad eller inte riktigt insatt i situationen." Aktivisterna var huvudsakligen amerikanska medborgare och alla hade en familjemedlem som befann sig i interneringsläger i Xinjiang. De hade tillräckligt många personer för att kunna bilda ordet "Google Uyghur" på sina T-shirts, ett enkelt men kraftfullt budskap till andra amerikaner att lära sig om lidandet som de 11 miljoner etniska minoriteterna i Kina genomgår, där mer än en miljon av dem är fängslade enbart på grund av att det kinesiska kommunistpartiet (CCP) söker att krossa deras själ och utplåna deras kultur.

Under min resa till Dharamshala, där jag träffade den tibetanska exilgemenskapen, lärde jag mig att nationell identitet är en mycket svår sak att utplåna, oavsett hur mycket teknologisk övervakning och kontroll, påtvingad indoktrinering och grym fysisk bestraffning som tillämpas. Trots allt detta, även efter att ha förlorat sitt hemland, har tibetanerna lyckats bevara sitt språk, sin religion och sin kultur, och de har bevarat sin rörelse, vilket de har vidarebefordrat till nästa generation som fortsätter deras kamp för värdighet. Denna samma anda kunde jag se på ansiktena hos de unga uiguriska aktivisterna som inbjöd mig till Wizards-matchen för att lära mig om deras kamp och höra deras rop på uppmärksamhet och hjälp. En av aktivisterna, Bahram Sintash från Chantilly, Virginia, hade förlorat kontakten med hela sin familj. Hans far, Qurban Mamut, var en framstående uigurisk akademiker och journalist som hade blivit arresterad och försvunnit utan någon information eller förklaring. Mamut hade tidigare varit chefredaktör för den CCP-kontrollerade uiguriska tidningen "Xinjiang Civilization." Nästan alla uiguriska intellektuella, akademiker och civila ledare greps i de tidiga stadierna av denna grymma förföljelse. Sintashs mamma och syster lever i det öppna fängelset Xinjiang. De kan lämna sitt hus men inte utan ständig övervakning. På grund av Sinthashs aktivism har han inte kunnat tala med sin mamma eller syster på över två år.

Ferkat Jawdat, från Fairfax, Virginia, var också en del av gruppen. Tre dagar efter att han träffat utrikesminister Mike Pompeo för att protestera mot hans mammas internering, skickades hans moster och farbror i Xinjiang också till lägren. De dömdes senare till sju och åtta års fängelsestraff utan någon rättegång. Myndigheterna släppte hans mamma från lägret under press från utrikesdepartementet, men CCP-tjänstemän kontaktade honom via WeChat och varnade honom att hon skulle arresteras igen om han inte slutade att prata. Men Jawdat tystnade inte. Han förklarade att rörelsen inte kunde tillåta CCP att använda deras familjemedlemmar som politisk hävstång. Att tyst vänta på att världen skulle göra något fungerade inte. Miljoner människor led allvarligt, inklusive många amerikaner med familjemedlemmar i lägren. Att tala ut så mycket som möjligt var deras enda hopp. Jawdat sa: "Det handlar inte längre om min mamma. Det handlar om hela nationen."

Inne i arenan stod säkerhetsvakterna nära när aktivisterna tyst stod i rad med sina T-shirts och vädjade till andra fans att "Google Uyghur." Arenasäkerheten krävde att de lade ner sina skyltar eftersom NBA hade en policy att inte tillåta politiska budskap. Men hur kunde det att be folk att googla något vara politiskt? De argumenterade att det bara var en uppmaning till utbildning. Efter matchen återupptog gruppen sin protest utanför arenan när fansen började strömma ut. En kinesisk man i en billig Nike-träningsdräkt började skrika på dem på mandarin. Han kallade dem förrädare och terrorister och uppmanade dem att sluta smutskasta Kina med falska anklagelser. Det här var inte helt ovanligt vid Kina-relaterade protester. Vissa kineser och kinesiska amerikaner stöder förstås regeringen. Men så lutade mannen sig in mot Jawdat, tittade honom i ögonen och sa på kinesiska: "Din mamma är död."

För de uiguriska aktivisterna var NBA:s straff en god sak. Det förde fram den verkliga naturen hos CCP och deras förtryck av uigurer, hongkongbor och alla andra grupper som kämpade mot Kinas mänskliga rättigheter. Dessa unga aktivister var inte demoraliserade. De var uppmuntrade. De var beslutsamma. De försökte använda den korta perioden av medvetenhet för att lyfta fram deras sak och kanske till och med rädda sina familjemedlemmars liv.

Hur Coronavirusets Hot Blev Missat: En Berättelse om Reaktionen på Pandemin

Krisen som markerade det globala debutandet av coronavirussjukdomar—och den första kända pandemirisken från just dessa virus—fyllde världen med chock, men inte med förvåning. Coronvirus, en patogen som tidigare varit dåligt förstådd och knappt studerad, hade plötsligt blivit en potentiell global katastrof. Särskilt för dem som hade erfarenhet av tidigare virusutbrott, såsom SARS-CoV från 2003, fanns en föraning om att historien kanske kunde upprepa sig. Det var då, för över två decennier sedan, som den allvarliga respiratoriska syndromet (SARS) spred sig från fladdermöss till civetkatter och sedan till människor i Kina, vilket resulterade i tusentals infekterade och hundratals döda. Fastän SARS slutligen hade kontrollerats, så hade det orsakat död och förödelse i flera länder.

Det var inte bara den första upplevelsen av SARS som fick vissa att reagera. En viktig aktör som var särskilt medveten om faran var Matt Pottinger, som redan 2020 hade två nära kontakter som arbetade med smittsamma sjukdomar och som var i nära kontakt med situationen i Kina. Pottinger, som hade varit på plats under SARS-utbrottet, såg de tidiga tecknen på en annan pandemi innan någon annan inom den amerikanska regeringen. Det var genom hans nätverk av kontakter och hans familj, där både hans fru och bror var experter på smittsamma sjukdomar, som han samlade information om den nya virusspridningen.

Trots hans insikter, var det svårt att få andra att förstå alvaret i situationen. I januari 2020 sammanträdde en grupp höga tjänstemän från flera relevanta myndigheter för att diskutera de potentiella hoten från det nya viruset. Pottinger, som kände igen mönstren från SARS, föreslog att USA borde stoppa alla resor från Kina omedelbart, men hans rekommendation möttes med motstånd från de flesta andra deltagare på mötet. Tillsammans med Robert O’Brien, som också såg allvaret i situationen, informerades president Trump om faran. Ändå var det först när det bekräftades att viruset spreds från människa till människa i Kina, som reserestriktioner infördes.

Detta beslut, som i efterhand kan tyckas självklart, uppfattades då som drastiskt och riskfyllt, särskilt i ett valår där den amerikanska ekonomin och presidentens politiska framtid stod på spel. För många verkade åtgärden överdriven och politiskt laddad. Kritiker som Joe Biden uttryckte sin oro över att presidentens beslut skulle skapa onödig panik och sprida främlingsfientlighet. Tillsammans med förvaltningen som var skeptisk till omfattningen av hotet, fördröjdes fler åtgärder, medan det globala viruset spred sig allt snabbare.

Politisk osäkerhet och motsättningar gjorde att åtgärder för att kontrollera pandemin kom långsamt. När presidenten beslutade att stänga av resor från Kina den 31 januari 2020, var det inte en enhällig åsikt bland hans närmaste rådgivare, och implementeringen av åtgärderna var kaotisk. Det var först långt senare, när virusets spridning verkligen visade sin styrka, som fler åtgärder började genomföras. I slutet av februari stod det klart att detta inte bara var en regional utmaning, utan en global kris av ett omänskligt omfång.

Det är också viktigt att förstå den bakgrund av tvekan som präglade de inledande veckorna. Många beslut fattades inte på grund av direkt vetenskaplig rådgivning eller på enhetlig politisk vilja. Istället handlade det ofta om att man, från regeringssidan, ville hantera både ekonomiska konsekvenser och den politiska kostnaden för att vidta åtgärder som ansågs alltför drastiska i ett valår. Det politiska klimatet spelade en avgörande roll i hur snabbt och effektivt USA kunde reagera på pandemins första tecken. Och även när åtgärder började tas, fanns det en konstant fördröjning i de initiala beslutens implementering.

Vad som också är centralt att förstå är hur viktig tidens förlopp var under denna period. Från att ha identifierat risken och sett de första mönstren av global spridning till att faktiskt implementera resestopp och hälsorekommendationer, var den förlorade tiden avgörande för att viruset skulle sprida sig till en omfattning som vi nu ser som historisk. Denna fördröjning skapade inte bara en kris för USA, utan världen som helhet, där länder och institutioner kämpade för att få ordning på situationen efter att den verkliga omfattningen av pandemin blev uppenbar.

Hur enriflade muskötter förändrade krigföringen: En studie av Enfield Mönster 1853
Hur kan vi lösa initialgränsvärdesproblem för Caputo-fraktionella derivator?
Hur långt är människor villiga att gå för att uppnå sina politiska mål?
Vad gör fåglarnas migration så fantastisk?