Vad innebär det när USA:s globala primat utmanas?

Under flera decennier hade USA både den makt och de resurser som krävdes för att stödja och stärka det internationella systemet. Genom hjälpinsatser som Marshallplanen och militär beskydd för Europa, samt ekonomiska och säkerhetspolitiska förmåner till Japan under 1950- och 60-talen, byggde USA ett system där det inte bara gav utan också tog. USA hade kontroll över allianser, utnyttjade sitt inflytande för att forma världspolitiken, och samtidigt skyddade sina egna intressen, som till exempel jordbruk och textilindustrin. Men under de senaste åren har USA:s dominans allt mer ifrågasatts. Flera faktorer, inklusive inrikespolitisk instabilitet och president Donald Trumps handlingar, har accelererat denna förändring. Denna nya verklighet kräver omvärdering av de gamla doktrinerna om amerikanskt ledarskap och globala åtaganden.

Exempelvis i november 2018 föreslog både Frankrikes president Emmanuel Macron och Tysklands förbundskansler Angela Merkel ett mer integrerat europeiskt försvarssystem, vilket skulle kunna fungera utan USA:s direkta inblandning. Idén om ett verkligt europeiskt försvar, som inte är helt beroende av NATO, har blivit en allt viktigare fråga för flera europeiska länder, särskilt efter Trumps hot om att minsta USA:s säkerhetsåtaganden. Denna utveckling pekar på ett förändrat världsscenario där länder inte längre ser USA som den självklara garantin för global säkerhet.

Det finns ett växande missnöje med USA:s militärinterventioner, där många kritiserar landet för att initiera konflikter och sedan förvänta sig att andra ska ta på sig ansvaret för att lösa konsekvenserna. Samtidigt har länder som tidigare varit beroende av amerikansk hjälp, som Japan och vissa EU-länder, börjat söka alternativa säkerhetsarrangemang. Detta beror på en växande övertygelse om att många av dessa stater själva kan hantera sina säkerhetsbehov utan att vara förlorade i ett system som domineras av USA:s intressen.

Detta skifte har lett till en ökad diskussion om vad som skulle hända om USA minskade sitt engagemang på den globala scenen och istället lät andra länder ta mer ansvar för sin egen säkerhet. Ett sådant skifte kan ha både positiva och negativa effekter. Om USA skulle minska sin inblandning i världens konflikter skulle det kunna skapa större ansvarsfullhet hos allierade länder, som skulle tvingas hitta egna lösningar för att hantera regionala problem innan de utvecklas till globala kriser. Å andra sidan finns en risk att länder som tidigare varit beroende av USA:s militär och diplomati blir mer försiktiga och tveksamma i sina egna beslut.

Vissa anser att detta mindre ingripande förhållningssätt är fördelaktigt, inte bara för USA, utan för världens stabilitet i stort. Försvarare av ett mer återhållsamt förhållningssätt menar att fred och säkerhet inte enbart uppnås genom militär styrka, utan genom samarbete, diplomati och respekt för internationella normer. I många fall har de faktorer som främjat fred – som ökad ekonomisk interdependens och en minskad vilja att använda våld – haft en större inverkan på att hålla globala konflikter i schack än USA:s militära dominans.

USA:s globala primat, som länge har byggt på en överlägsen militär styrka och en önskan om att styra internationella institutioner, kan komma att minskas i takt med att fler aktörer på den internationella arenan tar ett större ansvar. Ett av de grundläggande argumenten för detta skifte är den uppfattningen att världens stater inte längre ser krig som en attraktiv lösning på internationella problem. USA:s politiska och militära makt har varit viktig, men det är också de kulturella, ekonomiska och diplomatiska banden som har skapat en global ordning som kanske kan upprätthållas även utan det amerikanska ledarskapet.

Det finns också en viktig distinktion mellan militär styrka och verklig global säkerhet. Militär intervention har visat sig vara en tveksam lösning på långsiktiga problem. Historien har gång på gång visat att användning av militär makt, ofta för att skydda amerikanska intressen eller för att främja liberalism och demokrati, har lett till katastrofala konsekvenser. I stället för att bygga vidare på primat och dominans, bör USA överväga ett mer återhållsamt förhållningssätt som erkänner att världen är mer komplex än den kan förefalla från en amerikansk synvinkel.

Hur Generationer Ser På Internationell Handel och Globalisering

Enligt undersökningar om amerikansk utrikespolitik framkommer tydliga generationsskillnader i hur olika åldersgrupper ser på internationell handel och globalisering. Millenniegenerationen, de som är födda mellan 1981 och 1996, tenderar att vara mer positiva till internationell handel och de ekonomiska fördelarna den medför. De anser att globaliseringen och internationell handel har varit övervägande bra för USA:s ekonomi. Samtidigt är de mest benägna att stödja frihandelsavtal som NAFTA och Trans-Pacific Partnership (TPP), vilket tyder på en större acceptans för globala samarbeten.

Enligt de data som samlades in av Trevor Thrall och hans kollegor framgår att millenniegenerationen, trots att de är något mindre benägna att se internationell handel som en skapare av jobb i USA, fortfarande anser att handel har varit bra för landets ekonomi och för konsumenterna. Denna grupp är dessutom mest optimistisk när det gäller de fördelar som globalisering kan medföra för landet, och de tenderar att vara mer engagerade i internationella frågor än äldre generationer.

Detta skifte i attityder kan inte enbart förklaras av den individuella åldrandeprocessen, där det vanligtvis antas att människor blir mer intresserade av globala frågor med tiden. Traditionellt har äldre generationer, såsom de som tillhör Baby Boomers eller Silent Generation, visat ett större stöd för internationell engagemang, militär närvaro och USA:s globala ledarskap. Men millenniegenerationen och deras yngre motsvarigheter, Generation Z, har vuxit upp i en värld som är mycket annorlunda från tidigare generationers erfarenheter.

Under de senaste decennierna har USA:s globala makt relativt sett minskat, och de har genomgått flera oönskade militäraktioner och en avslutning på kalla kriget. Detta har format millenniegenerationens syn på världen och de globala relationerna. Deras syn på internationell politik och ekonomi är i stor utsträckning präglad av en ökad skepticism mot amerikansk militär intervention och en större vilja att samarbeta med andra nationer för att lösa globala problem, snarare än att domineras av USA:s egna intressen.

För att förklara denna förändring är det viktigt att förstå att dagens yngre generationer inte nödvändigtvis kommer att omfamna de mer interventionistiska synsätt som äldre generationer stödde när de var i samma ålder. Detta innebär att även om ungdomar kan bli mer engagerade i internationella frågor när de åldras, är det inte säkert att deras attityder kommer att förändras till att likna de äldre generationernas syn på globalt ledarskap och militär makt. Istället kan deras hållning präglas av en mer pragmatisk och samarbetsinriktad syn på internationella relationer.

Faktorer som immigration, förändrad utbildningsnivå och politiska strömningar har också påverkat attityderna i USA. Genom ökad mångfald i befolkningen och ett skifte i politiska ideal kan yngre generationer ha utvecklat ett mer globalt perspektiv på politiska och ekonomiska frågor. Detta, i kombination med en mer internationell utbildning och större tillgång till information via digitala plattformar, har lett till att millenniegenerationen är mer benägen att se fördelarna med internationellt samarbete.

Det är även intressant att jämföra dessa åsikter med synen på organisationer som NATO. Millenniegenerationen är generellt sett mer tveksam till att öka USA:s engagemang i NATO, något som skiljer sig från tidigare generationers starka stöd för alliansen. Detta reflekterar en förändrad syn på USA:s roll i världen och en preferens för mer multilateralism snarare än att åta sig ensidiga åtaganden som kan leda till militär intervention.

Avslutningsvis bör man beakta att den pågående demografiska och sociala förändringen i USA innebär att vi står inför ett skifte i hur framtida generationer kommer att se på globala frågor. De nuvarande attityderna bland millenniegenerationen kan mycket väl fortsätta att utvecklas på ett sätt som skiljer sig från äldre generationers syn på internationell politik och handel. Detta ger upphov till frågan om hur USA:s roll på den internationella arenan kommer att förändras i takt med att yngre generationer får mer inflytande.

Vad säger den amerikanska opinionen om internationell politik under Trump?

Under de senaste åren har den amerikanska hållningen till internationell politik genomgått märkbara förändringar. Förändringarna har blivit särskilt tydliga under Donald Trumps presidentskap, där hans "America First"-doktrin fick både starkt stöd och motstånd i det amerikanska samhället. Det har skapat en polariserad bild av hur USA ser på sin roll i världen, men även avslöjat en djupare förändring i den offentliga opinionen. Trumps aggressiva inställning till handel, hans kritik av allierade och hans fientliga hållning gentemot invandrare har, åtminstone till en viss del, förstärkt förändringar som redan var på gång. Men de dystra förutsägelserna om att USA skulle ge upp sin internationella ledarroll har inte blivit verklighet.

Denna förändring i synen på USA:s roll i världen handlar inte bara om en nedgång i patriotism eller självhävdelse, utan även om en allt större misstro mot militär intervention och aggressiv utrikespolitik. Den yngre generationen har blivit allt mindre benägen att stödja användning av amerikanska trupper i internationella konflikter eller att engagera sig i internationella handelsavtal utan att noga överväga kostnader och fördelar. De ser mer på diplomati och internationellt samarbete än på konfrontation. Det innebär inte att amerikanerna har blivit isolationister, utan snarare att de föredrar ett mer balanserat och fredligt sätt att hantera globala frågor.

I fråga om immigration har Trump också mött motstånd från en majoritet av amerikanerna. Hans ständiga retorik mot invandrare, särskilt de från Mexiko, och hans krav på att bygga en mur vid den sydliga gränsen, har inte fått det stöd han hoppats på. Enligt en undersökning från Chicago Council ansåg bara 39 procent av amerikanerna att invandrare och flyktingar utgjorde ett allvarligt hot mot USA:s vitala intressen. Stödet för att tillåta illegala invandrare att stanna och ansöka om medborgarskap har varit överväldigande – 68 procent av amerikanerna tycker att de ska få den möjligheten. Även i frågan om "Dreamers", barn till illegala invandrare som har växt upp i USA, är 79 procent av amerikanerna för att dessa ska få stanna och bli medborgare.

Detta faktum, att en majoritet av amerikanerna inte delar Trumps syn på immigration och gränskontroll, har också lett till att hans mest omdiskuterade projekt, muren vid gränsen, inte har haft bredt stöd. Trots Trumps upprepade försök att framställa den som en central säkerhetsfråga, har de flesta amerikaner varit emot byggandet av en mur. Enligt en undersökning från Quinnipiac i januari 2019 motsatte sig 55 procent av amerikanerna bygget av en gränsmur, medan 41 procent var för.

Men även i de områden där Trump har fått stöd för sin politik har opinionen varit nyanserad. Exempelvis, i frågan om flyktingar från Syrien, som Trump hävdade skulle kunna vara dolda terrorister, har en majoritet av amerikanerna ändå stött hans restriktioner. Två tredjedelar av amerikanerna stödde förbudet mot syriska flyktingar 2017. På samma sätt har Trumps "travel ban" för sex muslimska länder också fått stöd från 60 procent av amerikanerna.

Denna trend i amerikansk utrikespolitik visar på en förändring som kan ses som en övergång till ett mer pragmatiskt och samarbetsvilligt synsätt på internationella relationer. Där äldre generationer var mer fokuserade på att USA skulle dominera världen genom militär och ekonomisk makt, föredrar de yngre en mer diplomatiskt inriktad strategi, där samarbete och multilateralism spelar en större roll än unilateralism och konfrontation.

Det är också viktigt att förstå att denna förändring inte innebär ett totalt avståndstagande från USA:s globala engagemang, utan snarare en omformulering av vad det innebär att vara en ledare i världen. Det handlar om att hitta nya sätt att navigera i en allt mer komplex och sammankopplad värld, där de gamla sätten att lösa konflikter genom maktutövning och dominans inte alltid är hållbara eller effektiva. Den förändrade hållningen till internationell politik är ett tecken på att USA, precis som många andra länder, är mitt uppe i en större process av anpassning till en ny global verklighet.

Hur kan USA:s utrikespolitik utvecklas efter Trump?

Ledarskapet i USA håller på att förändras. Äldre generationers tro på landets globala primat och viljan att använda militär makt i nationella intressen har börjat ersättas av en yngre generation amerikaner som är mindre övertygade om rättfärdigheten av denna primat och mer återhållsamma i sitt tillvägagångssätt när det gäller att utöva amerikansk militär makt. Den amerikanska utrikespolitiken, tidigare byggd på en övertygelse om att USA:s dominans säkerställer global stabilitet och välstånd, står nu inför en ny verklighet.

Trots den mäktiga plattform Trump hade till sitt förfogande under sin tid som president har hans "America First"-vision inte lyckats vinna över den amerikanska befolkningen i den utsträckning han hoppades. Undersökningar visar att amerikaner nu är mer benägna att stödja internationellt samarbete, frihandel och globalt engagemang än de var vid Trumps tillträde. Detta kan till stor del förklaras med den så kallade "Trump-effekten", men det är klart att han inte skapade en ny våg av entusiastiska anhängare för hans utrikespolitiska vision.

Däremot visar denna utveckling på en betydande förändring i hur amerikaner ser på internationella relationer och USA:s roll i världen. Stöd för traditionella rättfärdiganden av amerikansk utrikespolitik, särskilt den gamla strategin av global primat, är inte längre lika starka som de en gång var. Detta borde vara en varningssignal för politiska ledare i USA och världen över. Det finns en växande medvetenhet om att det krävs en ny vision för landets utrikespolitik, en som bättre förklarar varför och hur USA måste engagera sig i världen samtidigt som den tar hänsyn till allmänhetens oro.

Det är här som frågan om vilken typ av amerikansk utrikespolitik som behövs för framtiden blir central. Globalisering, automation och populism är alla krafter som omformar både den internationella och inhemska politiken. Trump och hans politik är en reaktion på dessa krafter, och därför kommer debatten om USA:s utrikespolitik att fortsätta. Amerikaner som oroar sig för ekonomisk konkurrens från andra länder eller som känner att deras sätt att leva hotas av terrorism, immigration och andra kulturers inflytande kan fortsätta söka svar från ledare som Trump.

För att inte låta Trumps blandning av nativism och isolering bli framtidens doktrin, krävs en annan typ av ledarskap. Det behövs en politisk kraft som kan förklara varför det är nödvändigt för USA att upprätthålla och främja sitt globala engagemang genom diplomati, handel och internationellt samarbete, snarare än genom militär styrka och maktutövning. En sådan väg är långt ifrån enkel, men det är den väg som skulle kunna främja USA:s långsiktiga säkerhet och välstånd, och även bidra till en mer stabil och rättvis global ordning.

Det är också värt att beakta att den värld vi lever i idag är en väldigt annan än den världen som präglade den amerikanska utrikespolitiken under kalla kriget eller under de första åren efter 9/11. Mycket av den globala stabiliteten och förbättringen av levnadsstandarder världen över har skett trots och inte på grund av amerikansk militär överhöghet. Konflikter och lidanden finns kvar, men den övergripande trenden har varit positiv, särskilt om man ser på livslängd, hälsa och utbildning på global nivå.

Trots detta kan inte alla framsteg tillskrivas amerikansk militär makt. Den relativa fred som råder mellan de stora makterna sedan andra världskriget kan också förklaras med den nukleära avskräckningens inverkan. Ett land med en tillräckligt kraftfull kärnvapenarsenal behöver inte oroa sig för direkt angrepp eller invasion. Det faktum att kärnvapen spelar en så central roll i dagens globala säkerhetspolitik innebär att användandet av militär makt har blivit betydligt mer komplicerat och riskfyllt än tidigare.

Att förstå denna förändring kräver en omprövning av både historiska perspektiv och nuvarande utrikespolitiska mål. I takt med att globalisering och regionalisering fortsätter att omforma världen, kommer den amerikanska utrikespolitiken att behöva finna nya sätt att interagera med omvärlden, utan att förlita sig på militarism eller överlägsenhet. Denna förändring är inte bara nödvändig för USA:s långsiktiga intressen, utan också för att främja en mer rättvis och hållbar värld.

Vad är USA:s roll i Mellanöstern och dess komplexa relationer under det kalla kriget och efter?

Under den senare delen av det kalla kriget och i efterdyningarna av 9/11, genomgick USA:s utrikespolitik en rad betydande förändringar, särskilt i relation till Mellanöstern. Perioden präglades av konflikter och strategiska allianser som ofta kantades av motsättningar och moraliska frågetecken. USA:s beslut att stödja auktoritära regimer, till exempel Saddam Husseins Irak under kriget mellan Iran och Irak, väcker än i dag debatt om landets långsiktiga mål och konsekvenser.

Under Iran–Irak-kriget, när Saddam Hussein användes som en buffert mot den islamiska revolutionen i Iran, ställde USA sig bakom en regim som inte bara hade en brutal inrikespolitik utan också använt kemiska vapen mot sina egna medborgare. Samtidigt som USA, genom CIA och andra kanaler, gav sitt stöd till den irakiska diktaturen, hävdade man i det offentliga att det var en geopolitisk nödvändighet för att hindra Iran från att få regionalt inflytande. Det var en strategi som bland annat skulle visa sig skapa långvariga konsekvenser för säkerhet och stabilitet i regionen. Men denna allians innebar också att USA aktivt stöttade en regim som begick allvarliga brott mot mänskliga rättigheter och som senare skulle komma att vara en del av USA:s fiende under Gulfkriget.

Vidare är det värt att notera att USA:s roll i Mellanöstern inte enbart handlade om att skydda sina egna strategiska intressen, utan också om att förhindra att andra stormakter som Sovjetunionen och senare Ryssland skulle få fotfäste i regionen. Genom att stödja regeringar som kanske inte var ideologiskt förenliga med amerikanska värderingar, men som var användbara för att balansera maktförhållandena, sände USA en signal om att säkerhet ibland vägde tyngre än demokratiska ideal.

Det finns också ett intressant förhållande mellan USA och Saudiarabien som på många sätt skildes från andra allianser i regionen. Saudiarabien, ett land med en absolut monarki och en strikt islamisk ideologi, blev en av de största allierade till USA i regionen, trots att deras interna politik ofta var motsägelsefull gentemot amerikanska demokratiska värderingar. Denna relation var delvis en konsekvens av oljeberoendet och det faktum att USA såg Saudiarabien som en strategisk partner i kampen mot iranska ambitioner och för att bibehålla stabilitet på den globala energimarknaden.

Mellanöstern var också en arena där USA försökte forma den globala ordningen efter kalla krigets slut. Men även här finns det exempel på motsägelsefulla handlingar och strategiska misstag. Ett exempel på detta är utvidgningen av NATO efter Sovjetunionens fall och USA:s ambition att utöka sitt inflytande över den post-sovjetiska världen, något som skulle komma att fördjupa spänningarna i Europa och påverka relationerna med Ryssland. Genom att förbinda sig till att inte tillåta uppkomsten av en ny global rival, som uttrycktes i Pentagonplanerna från början av 1990-talet, underströk USA en vilja att upprätthålla en unipolär värld.

Särskilt i och efter 9/11 ändrades det geopolitiska landskapet. USA:s invasion av Irak 2003, mot bakgrund av påstådda massförstörelsevapen och banden mellan Saddam Hussein och terrorgrupper som al-Qaida, blev en av de mest kontroversiella och kostsamma militära interventionerna i modern tid. En stor del av den amerikanska strategin vilade på förhoppningen att omformulera och omstrukturera Mellanöstern, men i praktiken ledde det till ökad instabilitet, våld och uppkomsten av grupper som IS.

Endtext