Vad innebär "perspektivberoende sanningar" för vetenskap och kunskap?

Inom den filosofiska diskussionen om sanning har begreppet "perspektivberoende sanning" väckt stor uppmärksamhet. Michela Massimi, som är en ledande tänkare inom detta område, erbjuder en djupgående analys av hur vi bör förstå sanning inom olika vetenskapliga perspektiv, bortom den traditionella idén om en universell och objektiv sanning. I hennes synsätt erkänns att vetenskapliga sanningar alltid är beroende av det historiska och intellektuella sammanhanget från vilket de uttalas. Detta innebär att sanning inte kan reduceras till enkla objektiva fakta, utan måste förstås som något som är beroende av det perspektiv från vilket vi betraktar världen.

Massimi betonar att det inte är nödvändigt att använda reduktionism eller hänvisa till en grundläggande ontologisk verklighet för att kunna göra vetenskapliga påståenden om naturen. För att förstå och fånga verkligheten i all dess komplexitet måste vi erkänna att vetenskapliga teorier och sanningar är beroende av kontexten inom vilken de är formulerade. Här hänvisar Massimi till Friedrich Nietzsche, som var en av de första att ifrågasätta den traditionella idén om en "sanning i sig" och istället föreslog att vi endast kan ha kunskap om världen genom våra egna perspektiv och tolkningar.

Enligt Massimi handlar det inte om att avvisa objektivitet eller att ge efter för relativism, utan snarare om att erkänna att vetenskapliga påståenden alltid är bundna till de specifika förutsättningar och modeller som råder vid en given tidpunkt. Det innebär att sanningen, även om den är beroende av perspektivet, fortfarande kan ha en objektiv grund i de naturliga tillstånd som den försöker beskriva. Det är en balanserad syn där perspektivens mångfald inte förnekar existensen av en objektiv verklighet, utan snarare nyanserar vår förståelse av den.

Det tredje steget i Massimis argument är idén om "perspektivkänslighet", där vetenskapliga påståenden och teorier bedöms utifrån de specifika vetenskapliga sammanhang och modeller som är tillgängliga vid en viss tidpunkt. Det innebär att vetenskapens sanningsanspråk alltid är begränsade av de villkor som gäller för de teorier och modeller som används. Men även om sanningen alltid är perspektivberoende, säger Massimi, kan vetenskapen fortfarande göra anspråk på att vara "korrekt" inom de ramar som den själv har satt upp.

Massimi föreslår en modell för vetenskaplig undersökning som hon jämför med kartografi – en kartläggning av en värld som vi aldrig har skapat själva. Vetenskapen, enligt denna synsätt, är alltid ofullständig och partiell, och de kartor vi skapar är bara approximationer av en verklighet som är större än vi kan förstå i sin helhet. Det innebär inte att vi inte kan ha tillgång till sanningen, men att vi aldrig kan förvänta oss att få en fullständig och absolut bild av världen.

Samtidigt betonar Massimi att vetenskapens sanning inte är relativistisk, utan att det finns standarder och kriterier för att avgöra om ett vetenskapligt påstående är tillräckligt bra inom sitt eget sammanhang. Genom att jämföra påståenden från olika perspektiv och vetenskapliga traditioner kan vi nå en mer nyanserad och balanserad förståelse av sanningen. Det handlar inte om att välja mellan olika teorier utan om att förstå hur olika perspektiv kan bidra till en mer komplett bild av världen.

Det är viktigt att förstå att den vetenskapliga kunskapen är dynamisk och ständigt utvecklas. Vad som anses vara sant i en given tidpunkt kan förändras när nya data och nya perspektiv kommer till. Samtidigt måste vetenskapen vara öppen för kritik och självrannsakan för att kunna rätta sina misstag och förbättra sina teorier. Detta är en central aspekt av vetenskapens natur – att den inte bara handlar om att upptäcka objektiva sanningar, utan också om att ständigt ifrågasätta och omvärdera de teorier vi håller för sanna.

Det är också viktigt att inte förlora sig i tanken att vetenskapen kan ge oss alla svar eller att den kan frigöra oss från alla tvivel. Vetenskapens roll är inte att ge oss absoluta sanningar, utan att erbjuda verktyg för att förstå världen på ett bättre sätt. Detta innebär att vi måste vara medvetna om de gränser som vetenskapen har, och att vi inte alltid kan förlita oss på vetenskapen som en slutgiltig källa till sanning.

Vad är politisk och religiös hyckleri, och varför förblir det ofta ostraffat?

Det finns ett särskilt slags tystnad som omger vissa politiska och religiösa institutioners agerande—en tystnad som inte beror på brist på bevis, utan på brist på vilja att agera. I fallet med Israels kärnvapenpolitik har världssamfundet under årtionden valt att titta bort. Trots att det internationellt är välkänt, om än inte officiellt erkänt, att Israel förfogar över kärnvapen, har landet varken åtalats av någon internationell domstol eller belagts med sanktioner. FN:s generalförsamling har vid upprepade tillfällen, mer än fyrtiofem gånger, fördömt Israels ovilja att underkasta sig en kärnvapenfri zon i Mellanöstern. Men varken diplomatiskt tryck eller moralisk indignation har lett till konkret handling.

Det religiösa hyckleriet tar sig en annan, men inte mindre allvarlig, form i den katolska kyrkans hantering av celibat och sexualitet. Celibatet, som instiftades som krav på prästerskap av Gregorius VII redan på 1000-talet, har länge betraktats som en symbol för andlig renhet. Men bakom denna idealisering har en parallell verklighet vuxit fram: systematiska övergrepp på barn och vuxna inom kyrkans väggar. Det är inte ett enstaka moraliskt haveri utan ett globalt, återkommande fenomen som sträcker sig över kontinenter.

Ändå är det inte enbart gärningsmännen som bör ställas till svars. De kyrkliga ledare som försvarar celibatet med hänvisning till andlig transcendens, men själva agerar i det fördolda, är exempel på ett förfinat religiöst hyckleri. Det handlar inte bara om brott mot kyskhetslöften, utan om svek mot församlingar och en tyst överenskommelse att blunda för det otillåtna. Självbedrägeriet är dubbelbottnat: ett svek mot den egna läran och ett förräderi mot dem man säger sig skydda.

Men även församlingarna själva förtjänar viss granskning. Tron på prästerskapets godhet har ibland skymt sikten för den reella risken med att överlämna barn i deras vård. Detta är inte ett försök att skuldbelägga offrens anhöriga, utan ett konstaterande av hur djupt rotad tilliten till religiösa institutioner är—så till den grad att faran blir osynlig, tills den är för sent. Skillnaden mellan förövarnas och de godtrogna föräldrarnas ansvar är dock avgörande, och bör inte förväxlas. Det är inte offrens naivitet, utan institutionens tystnad, som är källan till sveket.

Här uppstår en intressant parallell till den israeliska kärnvapenfrågan. Båda fallen handlar om hyckleri, men motståndaren ser olika ut: i det ena fallet främmande militärmakter, i det andra andliga auktoriteter. Likväl förenas de i sin oförmåga – eller ovilja – att konfrontera sin egen moraliska dubbelhet. I båda fallen skyddas de av institutioner och idéer som gör dem nästintill oantastliga: nationell överlevnad i det ena, andlig auktoritet i det andra.

Det finns ytterligare en dimension som fördjupar förståelsen av dessa exempel. I båda fallen legitimeras maktutövning genom en selektiv tolkning av lidande – vare sig det är folkets historiska trauman eller själens längtan efter renhet. Det är denna legitimering som gör hyckleriet så svårt att angripa. Det klär sig i språkets finaste draperier, citerar historien eller det gudomliga för att dölja sina brott. Men just därför är det farligare än en öppen lögn: det förvanskar både minnet och moralen.

Det är viktigt att förstå att hyckleri inte alltid handlar om illvilja eller bedrägeri. Ibland är det uttryck för systemens inbyggda motsägelser – krav som ingen människa realistiskt kan uppfylla, men som ändå upprätthålls för ordningens skull. Det gäller celibatet lika mycket som tystnadskulturen kring kärnvapeninnehav. I båda fallen blir individen bärare av en omöjlig börda, samtidigt som strukturen undandrar sig ansvar.

Vad betyder hyckleri i dagens värld? En analys av moraliska och sociala motsättningar

Hyckleri har länge varit ett centralt tema i både filosofisk och moralisk diskussion, där det ofta betraktas som en allvarlig brist på karaktär och är synonymt med lögn och bedrägeri. Under senare tid har dock fler nyanserade synsätt på hyckleri framkommit, där det inte längre ses enbart som en fråga om falskhet, utan även som ett sätt att hantera komplexa moraliska och sociala motsättningar. Begreppet hyckleri, när det behandlas ur ett postmodernt eller post-sanning perspektiv, måste därför förstås i ett bredare sammanhang där individens handlingar inte bara speglar personlig karaktär utan också är influerade av de institutionella och sociala sammanhang där dessa handlingar äger rum.

Vidare skiljer de på olika typer av hyckleri, från den "shameless" (skamlösa) typen som handlar om att helt enkelt agera utan några försök att rättfärdiga sitt beteende, till mer måttfulla former som kan vara både betingade och instrumentella. Till exempel kan hyckleri ibland vara ett sätt att anpassa sig till omständigheter som skulle vara för svåra att navigera genom om man följde strikt moraliska principer. Denna mer komplexa förståelse av hyckleri ger oss möjlighet att omvärdera våra tidigare slutsatser om vad som är moraliskt acceptabelt och vad som är farligt eller skadligt för samhället.

En annan viktig aspekt av hyckleri som Szabados och Soifer belyser är hur våra handlingar är djupt förankrade i de samhälleliga och institutionella kontexterna vi verkar inom. Att förstå hyckleri enbart genom individens handlingar och karaktär innebär att man förbiser hur dessa handlingar är resultatet av en lång rad externa faktorer, som politiska system, ekonomiska strukturer och kulturella normer. Detta gör att hyckleri, snarare än att vara en isolerad moralfråga, bör ses som ett resultat av de system vi lever i och de sätt vi som individer tvingas anpassa oss till dessa system.

I den samtida filosofin, där hyckleri fortfarande ofta ses som ett moraliskt brott, är det vanligt att fokusera på den "inkonsekvens" som hyckleriet innebär. R. Jay Wallace och andra filosofer menar att hyckleri är förkastligt eftersom det innebär en förnekelse av den moraliska principen om likabehandling – där individen ställer sig över andra och anser sina egna handlingar vara berättigade på ett sätt som inte gäller för andra. Detta synsätt implicerar att hyckleriet är en form av undvikande av självreflektion och en förnekelse av den egna ansvarigheten. Att hycklare inte står i samma "lika" position som de de kritiserar, innebär att de bryter mot det grundläggande moraliska kravet på rättvisa och jämlikhet.

Trots dessa allvarliga anklagelser om hyckleri, är det viktigt att förstå att inte alla former av hyckleri nödvändigtvis måste vara negativa eller skadliga. En del hyckleri kan vara ett försvar mot sociala eller politiska orättvisor, ett sätt att på ett taktiskt sätt överleva i en värld där ideal och verklighet ofta inte stämmer överens. I sådana fall handlar hyckleriet inte om att förneka sanningen utan om att hitta ett sätt att hantera de omständigheter som inte går att förändra.

När vi tänker på hyckleri, särskilt i offentliga eller politiska sammanhang, måste vi beakta att våra värderingar och moraliska regler inte alltid är lika tydliga och oföränderliga som vi ofta vill tro. Vad vi ser som hyckleri kan vara ett resultat av att vi inte förstår eller inte vill förstå de komplexa omständigheter som påverkar individens val och handlingar. Detta öppnar upp för en mer nyanserad diskussion om hur vi bedömer andras beteenden och vad det innebär att vara moraliskt ansvarig i en värld präglad av osäkerhet och motsättningar.

Hur kompromiss och hyckleri formar internationell politik

Kritiker hävdar att rättfärdigandet av organiserat hyckleri i internationella relationer är ett svepskäl för att ursäkta övergrepp och oacceptabelt beteende. Frågan om varför vissa regimer undgår den moraliska kritiken medan andra blir utsatta för den är central i denna diskussion. En möjlig förklaring är att det internationella systemet prioriterar upprätthållandet av en viss ordning framför skyddet av mänskliga rättigheter, och därmed kan vissa typer av hyckleri accepteras. Krasner påpekar att brott mot normer är en standard inom internationell politik, där logiken för konsekvenser ofta trumfar logiken för lämplighet.

Det finns fyra möjliga perspektiv på hur hyckleri påverkar internationella relationer. För det första kan ett visst mått av hyckleri vara oundvikligt och därför inte värt att förneka. För det andra, när instrumentell rationalitet övergår värderationell rationalitet, kan ett omoraliskt hyckleri bli tydligt. För det tredje, när hyckleri används med avsikt att uppnå resultat, kan det medföra rimliga och till och med civiliserande effekter. För det fjärde, när hyckleri informerar konsekvenslogikens handlingsmönster, misslyckas det ofta att uppfylla de förväntningar som ligger i logiken för lämplighet.

Alla dessa alternativ visar att hyckleri är ett inneboende element i politiskt beslutsfattande, och moraliska frågor är alltid närvarande i bakgrunden, även när praktiska konsekvenser står i fokus. När exempelvis en regering rättfärdigar sitt handlande genom att förlita sig på en logik om national säkerhet, kan detta åstadkomma resultat som strider mot liberala värderingar och mänskliga rättigheter. Detta hyckleri kan betraktas som nödvändigt för att upprätthålla en viss ordning i världen, men samtidigt bidrar det till en förlorad känsla av politisk legitimitet och moralisk integritet.

I politiska sammanhang, såväl nationellt som internationellt, tenderar kompromisser att bli nödvändiga för att navigera komplexa situationer. Till exempel måste ideologiska åtaganden om en liten stat och individuella friheter ofta åsidosättas för att skapa större polisstyrkor och militärbudgetar, som rättfärdigas i namnet för nationell säkerhet. På den internationella arenan tillämpas sanktioner och påtryckningar från FN på ett selektivt sätt, beroende på nationella intressen och politiska allianser.

Det är också viktigt att förstå att kompromisser och hyckleri inte bara är en taktisk fråga, utan kan ha långsiktiga effekter på hur nationer interagerar med varandra. När ett land, exempelvis, undviker att ingripa mot en annan regims människorättsbrott av pragmatiska skäl, skickar detta en signal om att vissa värderingar är mer flexibla än andra. Detta skapar en värld där vissa handlingar anses mer acceptabla beroende på de ekonomiska, militära eller strategiska intressen som står på spel.

En annan dimension av denna politiska dynamik är den roll som ekonomiska faktorer spelar. Ekonomiska intressen och resurser har en påtaglig inverkan på hur politiska beslut fattas och genomförs. De ekonomiska banden mellan länder kan göra det svårt att hålla fast vid en strikt moralisk ståndpunkt när dessa beslut kan leda till ekonomiska förluster eller skada strategiska allianser. Därmed kan hyckleri framstå som en nödvändighet för att bevara nationell säkerhet eller upprätthålla ekonomiska fördelar.

Det är också värt att notera att den moderna politiken inte enbart är formad av institutioner och statliga agendor, utan även av kulturella och ideologiska strömningar som präglar folkets åsikter. Populismens framväxt, som vi såg under Trump-administrationen, är ett exempel på hur populistiska ledare kan utnyttja hyckleri och moraliskt tvetydiga argument för att driva sin agenda. Genom att spela på folklig frustration och missnöje kan sådana ledare stärka sin maktposition, samtidigt som de undviker de moraliska påföljder som kan följa på deras handlingar.

I detta sammanhang är det viktigt att förstå att hyckleri inte nödvändigtvis alltid är skadligt. I vissa fall kan det, som i fallet med internationella förhandlingar och diplomati, fungera som ett verktyg för att uppnå mål som annars skulle vara svåra att nå. Det handlar inte om att förneka moraliska principer, utan om att förstå när och hur man kan balansera principer mot pragmatism.

För att förstå den fulla komplexiteten i dessa frågor, är det också nödvändigt att beakta den spänning som existerar mellan individuell frihet och kollektiv jämlikhet. Filosofiska diskussioner om liberalism kontra demokrati, som Chantal Mouffe och andra tänkare fört fram, belyser denna kamp. Både frihet och jämlikhet är centrala för en rättvis och hållbar politik, men de är inte alltid kompatibla med varandra. I detta avseende kan kompromisser vara nödvändiga, men det är också viktigt att medvetet ifrågasätta de ideologiska grunderna för dessa kompromisser och deras långsiktiga konsekvenser för samhälle och individ.

Är hyckleri bara ett individuellt moraliskt fel, eller också ett strukturellt tillstånd?

Hyckleri bör inte enbart förstås som en moralisk brist hos en enskild individ, utan snarare som ett tecken på den komplexitet som präglar både samhälleliga institutioner och mänskligt handlande. Det är inte alltid ett medvetet bedrägeri eller en avsikt att lura; ibland uppstår hyckleriet i ett försök att navigera i motsägelsefulla normsystem och ofullständiga ideal. Att reducera människan till en neurovetenskapligt programmerad maskin förnekas inte bara känslans rikedom utan också det irrationella, slumpmässiga och det fantastiska som utgör vår existens.

I detta landskap fungerar hyckleri, likt trofasthet och värdighet, som en provokation mot förenklade moraliska omdömen. När det är intressant tvingar det oss att omvärdera våra djupt rotade föreställningar om sanning, tillit och vänskap. Men alltför ofta används det bara för att snabbt avfärda det förkastliga eller självrättfärdiga. Vi hör teatrala utrop – “kan du tro det här?” – i stället för att rikta blicken mot det som är mer tvetydigt, mer tankeväckande, mer värt att förstå på djupet.

Ett tydligt exempel uppstod under COVID-19-pandemin: maskbärande blev en fråga om hälsa men också en fråga om ras, historia och makt. Medan svarta personer ifrågasattes för att bära masker på offentliga platser, berömdes vita för sitt ansvarstagande. Det avslöjar en djupt rotad struktur av rasistiska praktiker som går tillbaka till före republikens födelse, genom Jim Crow-eran, till dagens polisbrutalitet och Black Lives Matter-rörelsens protester.

Samtidigt uppmanade delstater invånarna att bära mask, trots att femton stater fortfarande hade så kallade "anti-mask-lagar", ofta med ursprung i kampen mot Ku Klux Klan. Dessa lagar, enligt Robert Khan, motiveras med att masker uppmuntrar till brott och skrämmer offren. Men de möter också motstånd: de anses kunna kränka yttrandefriheten, eftersom masker kan vara en form av symboliskt uttryck, eller strida mot principen om likhet inför lagen, särskilt då undantag görs för masker vid Halloween, maskeradbaler eller medicinska skäl, men inte för politiska syften.

Metodologisk individualism hävdar att endast individers handlingar räknas i analysen av samhällen och institutioner. Men denna syn döljer ofta den systemiska kontexten i vilken dessa individer verkar. Att begränsa hyckleri till personligt moraliskt misslyckande ignorerar hur individens handlingsutrymme ofta formas av större krafter – lagar, traditioner, ojämlik fördelning av resurser och makt.

Men hyckleri kan också vara ett slags symptom, snarare än ett brott. Det visar på sprickor i den sociala ordningen, på obekväma motsättningar mellan våra ideal och vår praxis. Det kan rikta blicken mot de förvä