Hur Trumps valkampanj förändrade det amerikanska politiska landskapet

Den politiska landskapet i USA har genomgått betydande förändringar under de senaste decennierna, och ingen figur har haft så stor inverkan som Donald Trump. Även innan hans oväntade vinst i 2016, hade det skett en märkbar förändring i den politiska inriktningen bland den vita väljarkåren utan högre utbildning, en grupp som blivit en av de mest avgörande i valen under de senaste decennierna.

Från 1980-talet fram till 2020 hade den vita väljarkåren utan högre utbildning minskat i både antal och relativ andel av befolkningen, medan ras- och utbildningsdiversiteten ökade bland väljarna i allmänhet. Trots denna minskning förblev de en betydande kraft i det amerikanska politiska systemet, ofta avgörande för valresultaten. 1996, till exempel, vann Bill Clinton väljare från denna grupp knappt, medan George W. Bush 2000 dominerade bland dessa väljare och därigenom lyckades vinna i elektorskollegiet, trots att han förlorade den totala folkopinionen.

Men det var först under Trump-epoken som förändringarna blev verkligt tydliga. Trump, som valdes 2016, lockade denna grupp som ingen kandidat gjort sedan Ronald Reagans stora seger 1984. Exit-polls visade att Trump vann med en överlägsen marginal bland de vita utan högre utbildning, och detta mönster höll i sig fram till valet 2020. Även om resultatet 2020 var något mindre dramatisk, förlorade den Demokratiska kandidaten Joe Biden mark bland denna grupp, trots att han försökte positionera sig som den mest lämpade kandidaten att återvinna förlorade väljare från arbetarklassen.

Den politiska polariseringen i USA blev allt mer uppenbar, där skiljelinjerna inte längre endast rörde ekonomiska frågor utan också omfattade mer känsliga sociala och kulturella frågor. I takt med att frågor om invandring, rasism och social rättvisa blev mer centrala, drog de utbildade väljarna sig i större utsträckning åt vänster, medan de med lägre utbildning och en mer konservativ världsbild lutade sig mer åt höger.

Trots att Trump förändrade den republikanska partiets politik på många sätt, fanns också ett betydande brott mellan hans politik och den mer etablerade, traditionella republikanska eliten. Under sin tid som president markerade han sig som en fiende till eliten och gjorde sig känd för sina starka, ofta polariserande, åsikter. Hans populism och retorik, som spelade på nostalgi och en längtan efter en "storhetstid" för Amerika, gav honom ett starkt grepp om många av de vita utan högre utbildning.

Därför bör man inte se Trump bara som en reaktion på ekonomiska förhållanden utan också som en kraftfull figur som lyckades utnyttja de sociala och kulturella klyftorna som växte i det amerikanska samhället. Hans framgångar visar på en djupgående förändring i hur väljarna förhåller sig till frågor om utbildning, identitet och tillhörighet, och det har haft långtgående konsekvenser för den politiska inriktningen i både det republikanska och det demokratiska partiet.

För att bättre förstå denna dynamik är det avgörande att beakta inte bara Trumps specifika politiska förslag, utan också de bredare sociala och kulturella tendenser som präglade hans framgång. Den växande polariseringen på grund av utbildningsnivå och de åsikter som är kopplade till detta kan förklara mycket av den politiska förskjutningen vi ser idag.

Hur Trump påverkade det republikanska partiet – och det demokratiska också

Under de senaste två decennierna har den amerikanska politiken genomgått dramatiska förändringar, med Donald Trump och hans presidentval som ett av de mest anmärkningsvärda kapitel. Trots den uppseendeväckande karriären har Trumps inflytande inte varit tillräckligt för att skapa en fullständig omstrukturering av de politiska koalitionerna. Vad som istället skett är subtila, men betydelsefulla, skiftningar i de geografiska och demografiska fördelningarna av partistödet.

Många av dessa förändringar har varit knutna till det republikanska partiets växande stöd bland vita väljare utan högre utbildning. En sådan förskjutning syns tydligt på kartan i de stater där det republikanska partiets andel av rösterna ökade med åtminstone tre procentenheter mellan 2012 och 2020. Flera av dessa stater hade historiskt sett varit viktiga swing-stater, men Trumps tillgång till väljare från denna demografiska grupp resulterade i en märkbar "rödning" av den politiska kartan.

I flera stater där Republikanerna tidigare inte haft majoritet, som Iowa, Ohio, Wisconsin och Michigan, förändrades balansen dramatiskt. Här hade Barack Obama vunnit både 2008 och 2012, men under Trump, som tilltalade en stor del av väljarna utan högre utbildning, vände dessa stater till Republikanerna. Det var just denna förmåga att mobilisera väljare från landsbygden som blev avgörande för Trumps framgång. I Iowa och Ohio, som tidigare hade varit relativt jämna stater, gick Republikanerna i mål med en tydlig vinst.

Samtidigt har de större, mer urbane delarna av USA utvecklats i motsatt riktning, där demokratiska väljare dominerar. Stater som Colorado, Virginia, Arizona och Georgia har gradvis flyttat bort från Republikanerna och blivit allt mer demokratiska, något som inte minst speglas i de förändringar som skett i senatsvalen och i det presidentval som hölls 2020. Trumps starka stöd bland landsbygdsbefolkningen och vita väljare utan högre utbildning kontrasterar alltmer mot en stadsmiljö som har blivit allt mer diversifierad både i termer av etnicitet och utbildning.

En annan märkbar förändring har varit i Texas, där Republikanerna fortfarande håller på att vinna men med minskande marginaler. Trots att Trump höll sin plats i denna traditionellt konservativa stat, blev hans vinstmargin mycket smalare än tidigare, vilket delvis kan förklaras av den ökande demografiska mångfalden. Detta är ett exempel på hur polariserade valkartor blir alltmer åtskilda, inte bara mellan stater utan också mellan stad och landsbygd.

Samtidigt har den politiska mobiliseringen i dessa två grupper skapat en känsla av att landet blivit mer polariserat, inte bara mellan demokrater och republikaner utan också mellan de som bor i storstäderna och de som lever i mer isolerade, rurala områden. Den politiska kartan har inte omstrukturerats på ett dramatiskt sätt, men små förskjutningar i väljarsammansättningen har lett till stora förändringar i både statlig och nationell politik.

Det är av största vikt att förstå att dessa förändringar inte är tillfälliga utan en långsiktig utveckling. Även om den senaste tiden har präglats av Trump och hans påverkan på det republikanska partiet, är det tydligt att dessa demografiska och geografiska skiftningar kommer att fortsätta att forma politiken under lång tid framöver. För de demokratiska partiet innebär detta en utmaning att bevara stödet från större städer och samtidigt nå de grupper på landsbygden som tidigare varit deras väljare. För republikanerna handlar det om att behålla och bygga vidare på den landsbygdsallians som Trump har byggt upp, vilket kan vara svårt i takt med att stater som Texas och Arizona utvecklas till mer mångfacetterade politiska landskap.

Hur har Trumps nationaliserade utrikespolitik påverkat USA:s globala roll?

Trumps nationalism var präglad av ett "fortress America"-tänkande, där han undvek nya militära engagemang och var mer försiktig med internationella åtaganden. Detta skiljde sig markant från den internationellt aggressiva politik som George W. Bush och Dick Cheney förde, där militär intervention ofta var lösningen på globala problem. Trots sin vilja att avstå från nya konflikter, var Trump aldrig rädd för att skapa medial uppståndelse kring sina beslut, vilket resulterade i ständiga offentliga kontroverser och konflikter. Hans offentliga och ofta vulgära konfliktfyllda retorik ersatte de tysta förhandlingarna som länge varit en grundpelare för effektiv diplomati och styre.

De amerikanska säkerhets- och utrikesdepartementen har traditionellt arbetat med att hitta gemensamma lösningar genom diplomatiska förhandlingar bakom kulisserna. Men Trumps ständiga mediatiserade konflikter och hans tendens att skapa spänningar gjorde det svårare för den amerikanska administrationen att upprätthålla dessa diplomatiska rutiner. Även om den officiella utrikespolitiken på papperet var nationalistisk, var dess genomförande ofta kaotiskt, och det saknades en långsiktig strategi som kunde upprätthålla förtroendet från både allierade och motståndare.

Biden var medveten om att den politiska polariseringen i USA hade försvagat landets globala position. Som utrikespolitisk expert Rachel Myrick påpekat, innebär det intensiva inrikespolitiska bråket i USA att större utrikespolitiska frågor inte längre behandlas på ett bipartisan sätt. Varje gång en ny president tillträder, finns risken att tidigare åtaganden och lösningar upphävs eller förkastas, vilket hotar USA:s trovärdighet som en pålitlig partner på världsscenen. Detta problem är inte bara en konsekvens av Trumps presidentskap, utan är ett mönster som har förstärkts under flera år, och det kommer sannolikt att fortsätta påverka USA:s globala roll långt in i framtiden.