“Låt mitt folk gå,” är det ord som, från profeternas munnar, var ett glädjebudskap för de förtryckta. Jesus och tidig kristendom, liksom vi idag, är fortsättningar på en lång tradition som bär på DNA:t från en befriande Gud. Är Gud i vårt genetiska arv förutbestämd att rädda oss? Människan är på en pilgrimsfärd för att förstå och realisera sitt sanna väsen. En kristen humanism måste omfatta en vision om ett rättvist samhälle för alla, levt på en förtrollad jord, och för de som kan se världen genom en kristen kosmologi med universell mening. Vi är kallade i varje tid att förnya vårt sätt att förstå och praktisera inkarnationen, för att skapa ett nytt socialt evangelium som gör både jorden och oss själva kapabla att nå himlen. Den teologiska innebörden i det nytestamentliga evangeliet är att himlen har tömts och Gud har kommit till jorden, fullt förenad med både Guds och människans natur. För att hålla ögonen på Gud, som Martin Luther påminner oss, måste vi hålla ögonen på Marias barn.

Kristendomen (och judendomen innan den) implicerar en gudomlig politik av identitet—Gud identifierar sig som människa och människan identifierar sig med Gud. Men denna berättelse är också komplex och ofrånkomligt konfliktfylld. Om jorden ska bli kapabel att nå himlen, kommer det att finnas strider om den vägen—precis som när kyrkan träder in på den offentliga arenan. Världsliga ledare uppskattar inte människor som kallar någon för "Herre". Redan från början blir Jesus en flykting, fördömd av en kung och jagad av hans armé. De mäktiga, som inte erkänner någon universell förbund som går före deras egna samhälls- och ekonomiska arrangemang, ser med förakt på de papperslösa—alla de som har rättigheter, identiteter och framtider som ännu inte erkänts. Född in i en imperialistisk värld, förs Kristusbarnet in i virvelvinden av mäktiga politiska och ekonomiska krafter och utsätts så småningom för våldet som kommer från alla system vars herravälde hotas. De tidiga läsarna av Matteusevangeliets berättelse om barnamordet i Betlehem och den heliga familjen som flyr som flyktingar upplevde själva de fientligheter som riktades mot deras kristna rörelse mot slutet av det första århundradet.

Förmodligen blev de kristna i den första världen inte förvånade över evangeliets politiska budskap, men moderna berättelser om julsagan glider lätt in i sentimentala tolkningar. Förmedling av det bibliska budskapet genom olika samhällsgrupper är svårt, om inte omöjligt. Amerikanska kristna ser inte typiskt vad centralamerikanska människor ser när de hör Matteus julberättelse och funderar på vad det goda budskapet egentligen är och vem som är flykting. Men de förtryckta känner igen det goda budskapet när det kommer; de namnger det och gör anspråk på det. När Gud bestämmer sig för att ta på sig inkarnationens risk, väljer han för en mor en ogift ung kvinna i ett land ockuperat av ett koloniserande imperium. Jesus kommer att utsättas för varje slags förtryck som ropar på en exodus och kommer att höja en profetisk röst som hotar varje politisk jurisdiktion. Jesus rör vid de orörbara, sträcker ut handen till utstötta kvinnor, umgås med föraktade främlingar, associerar sig med offentliga syndare och helar, särskilt de socialt stigmatiserade.

Den störande innebörden av Nya testamentet är att denna Jesus faktiskt är Gud på jorden, en ny befriare som sätter oss fria och kallar oss att följa honom. "Kristus spelar på tiotusentals platser" säger Gerard Manley Hopkins i dikten "As Kingfishers Catch Fire". John’s evangelium erbjuder en "Kristologi från ovan" som spårar Kristi röst tillbaka till Guds mun vid skapelsen, medan Matteus, Markus och Lukas börjar med "Jesus från nedan", Jesus helt på jorden i det första århundradets Galiléen och Judéen. Denna nedåtriktade Kristologi finns också i dagens evangelieforskning. Det finns en tendens bland medelklassens kristna att andliggöra Jesus bortom vardagens ätande och drickande, att lokalisera Jesus i sitt hjärta men inte på gatorna, att göra det att följa Jesus till en moralisk vandring snarare än en demonstration i grannskapet. Men Nya testamentet binder Gud, genom den grova och jordnära livet och döden av Jesus, till en orolig social plats på en orolig jord.

I Eugene Petersons paraprasering av Johannes 1:14, som finns i The Message: The Bible in Contemporary Language, lyder det: “Ordet blev kött och blod och flyttade in i grannskapet.” Det skulle inte ens komma på tanken för de flesta moderna kristna att leta efter Guds ansikte på posters från Amnesty International eller Human Rights Watch eller på “saknad”-flygblad på posten eller i IRS:s broschyrer. Men tänk på denna berömda liknelse i slutet av Matteusevangeliet (25:31–46), där domedagen ställer en litmus-test för hur sann religion har manifesterats på jorden. All mänsklighet ställs upp, för att avgöra vem som ska möta Guds eviga frånvaro och vem som ska gå till evigt liv med Gud. Hur avgörs detta? Jesus säger till de pilgrimer som är på väg till evigt liv att när han var hungrig gav de honom mat; när han var törstig gav de honom att dricka; när han var en främling, välkomnade de honom; när han var naken, klädde de honom; när han var sjuk, gav de honom vård; när han var i fängelse, besökte de honom. Förvånade säger de att de aldrig såg honom i dessa tillstånd. Och han svarar: “Sannerligen säger jag er, när ni gjorde detta mot en av dessa mina minsta bröder och systrar, gjorde ni det mot mig.” Några samtida "socialrättvisa-kristna" har valt att kalla sig själva för "Matteus 25-kristna".

När Jesus talar i liknelser öppnar han upp rum för Guds rike. Han talar i fängslande och lättillgängliga berättelser, sådana vi alla känner till, för att locka sina åhörare in i hus byggda av deras egna antaganden, och sedan, när dörren är stängd, slår han ned taket med oväntade poänger. Som i musikalerna Godspell eller Jesus Christ Superstar blåser Jesus sina åhörares sinnen. Han öppnar offentliga rum för alternativa världar—världar av det goda budskapet till dem vars omständigheter förtrycker och begränsar. Han skapar nya former av gemenskap där Guds DNA kan reproducera och mångdubbla sig. Han ger liten giltighet åt de allmänt accepterade sanningarna, men hans nya berättelser verkar unikt övertygande. Gamla berättelser om välfärds-Cadillacar och de ogärningarna hos de "oskyldiga fattiga", älskade av de som är vid makten, vänds nu upp och ner. Guds rike, som Jesus förkunnar, börjar litet, med alla de som saknar en röst, men vars konsekvenser är enorma.

Hur Jesus utmanade världen genom sina handlingar och ord

Att lyssna på Jesus är att komma in i en värld där allting vänds upp och ner, en värld som inte är trygg för den som fruktar risker. Jesus försöker att provocera sin publik till radikala handlingar, att tillsammans med honom stiga upp på den scen som Gud håller på att skapa. Ett beslut om förändring uppstår. Ska vi ta vår plats med Jesus, eller inte?

Berättelserna, som i exempelvis liknelserna om den förlorade myntet och den förlorade fåren, visar på Guds glädje när de fattiga får höra glada nyheter — inte i en Wall Street anda eller på någon politisk plattform. I början verkar det som om Guds ankomst för att inleda revolutionen är lika obetydlig som ett senapsfrö, inte som de stora cederträden i Libanon. Kommer träd att bli buskar och buskar träd? Kommer senapsplantorna att dra till sig fåglar som stör de välskötta fälten? Är det Guds mål att vända världens gång?

I den berättelsen om den barmhärtige samariten föreslår Jesus att människor är skyldiga att hjälpa alla som är i nöd, men mer än så – det är en papperslös invandrare och inte en respektabel medborgare som faktiskt går till den skadade mannen, medan de religiösa, som är upptagna med sin renhet, går på andra sidan vägen – självklart skickar de "tankegångar och böner" till den sårade mannen i diket. Jesus säger här att världen inte är uppbyggd på det vi trott, att det finns en större ordning som vi måste förstå och ta till oss. Guds rike innebär att de som förlorat sin plats i samhället är de som istället bjuds in.

I liknelsen om den förlorade sonen representerar den äldre brodern den självgodhet som finns i de fromma och hos de självskapade männen som förväntar sig att få rättfärdiga sitt eget värde. Men Gud, gestaltad som den förlorade fadern, förvånar åhörarna med sin obevekliga kärlek till den borttappade sonen. Denna far, som är en bild av Gud, är stolt men ger upp sin egen värdighet för att springa genom gatorna för att möta sin förlorade son – aldrig något som skulle vara en strategi för en amerikansk presidentkampanj eller en Horatio Alger-historia. Jesus förmedlar en helt annan världsbild, där kärlek och förlåtelse inte följer världens logik.

I berättelsen om byggandet av huset på klippa snarare än på lös sand, föreslår Jesus att det som allmänt betraktas som fast och orubbligt är i själva verket substanslöst och opålitligt. Liknelser gör plats för det oväntade. De skapar rum för Gud att agera, bryter ner strukturer som definierar det etablerade och punkterar de berättelser som många människor lever efter. Istället för att vara försvarsinriktade, skapar de en sårbarhet för Guds initiativ.

Tidiga kristna gemenskaper började förstå att Jesus själv var en levande liknelse – ett exempel på hur Guds DNA skulle tas emot på jorden. Jesus är en demonstration av mänskligheten som öppnar sig eller stänger sig för Gud. Genom sitt liv och sina handlingar ifrågasätter han de etablerade gränserna och utmanar de antaganden som förlorat sin mening för majoriteten av människor. Hans liv är en öppning för en ny gemenskap mellan Gud och mänskligheten, en gemenskap som leder till det utlovade landet.

Jesus botar sjuka och helar de förlorade, inklusive de som utesluts från samhället. Han ger de utstötta en plats vid sitt bord och bryter ned de sociala och religiösa barriärerna som finns mellan människor. Hans handlingar, som att omvandla vatten till vin vid bröllopet, pekar på en framtida tid där Gud bjuder in alla till sitt rike utan att någon utesluts. Jesus visar en förkroppsligad vision av en generös och förlåtande Gud, som inte håller sig till världens logik.

När det är dags att äta, söker Jesus medvetet upp de uteslutna och gör det till en poäng att sitta vid bordet med dem. Han utvidgar Guds familj och bryter ned gränser. Hans handlingar avbordning och bön, där alla välkomnas, symboliserar ett nytt förhållande mellan människa och Gud. Den festmåltid han bjuder till är ett försmak på en tid när ingen kommer att vara utestängd från Guds fest.

När Jesus dör på korset och genomgår sitt lidande och död, är det en följd av hans val att riskera sitt liv för kärlek och rättvisa. Hans död är den tragiska kulminationen av ett liv som utmanade det etablerade och ställde sig emot de orättvisor som styrde samhället. Det är i hans död, och i hans uppståndelse, som kristen teologi ser hur Gud identifierar sig med mänsklighetens lidande, genom att helt gå in i den mörka makt som orsakade Jesu död. Detta innebär en förvandling, där även Gud förändras genom att förena sig med det förlorade och det förkastade.

Denna förvandling av världens ordning, där alla utestängda och förlorade får en plats vid Guds bord, skapar en modell för ett samhälle där människor inte bara ska hålla fast vid sina egna privilegier och gränser, utan istället öppna upp för de som varit bortstötta. Jesu liv och död är därmed ett exempel på hur vi ska omdefiniera våra värderingar och vårt samhälle, för att skapa en gemenskap där alla, utan undantag, är välkomna.

Vad innebär det att gå med i Guds parade? En inbjudan till transformation

I den bibliska berättelsen om Jesus Kristus presenteras Guds närvaro på jorden inte som en passiv åskådare utan som en aktiv och riskfylld manifestation av det gudomliga. Gud ger sig själv i en kroppslig inkarnation som en människa, den utvalda fenotypen, genom Jesus, som blir Guds levande ansikte på jorden. Denna inkarnation är inte en enkel handling; det är ett beslut att riskera allt i Guds namn. Gud, genom Jesus, sätter sitt allt på spel, en satsning som förändrar inte bara den andliga världen utan även det mänskliga samhällets fundament.

I Nya Testamentet, specifikt i Markusevangeliet, inleds den offentliga missionen med ett starkt budskap: "Det goda budskapet om Jesus Kristus, Guds Son". Det är en proklamation om en revolutionerande förändring, och den uppmanar människor att bli en del av Guds nya rike. Denna inbjudan är som en parade, en offentlig procession som ingen bör missa. Jesus ger inte bara ett budskap, utan en väg till transformation, en väg som genom inbjudan till omvändelse erbjuder människor att få vara med i Guds nya skapelse.

När Jesus går till Jordanfloden och möter Johannes Döparen för sitt dop, initieras inte bara hans offentliga liv som Guds son, utan också den rituella handlingen som skulle bli en symbol för omvändelse och erkännande av Guds rike. Dopet blir inte bara en personlig rensning, utan också en offentlig markering av att gå med i denna gudomliga parade. Jesus, konfronterad med Satan som försöker få honom att ta en annan väg, väljer att avvisa alla världsliga frestelser och istället följa den väg som leder till ett nytt skapelseprojekt, ett rike av Guds vilja på jorden.

När Jesus fortsätter sin vandring och kallar på sina första lärjungar – fiskarna Petrus och Andreas – sker det inte bara som en enkel uppmaning, utan som en del av en större vision. En vision av människor som omvandlas och kallas till en högre uppgift: att vara del av Guds parade, som sprider budskapet om försoning, om en värld där Gud är närvarande bland de förlorade och de utsatta. Här ligger också kärnan i den kristna kallelsen: att gå med i denna procession är att inte bara följa Jesus, utan att delta i något större än oss själva – en transformation av världen.

Men valet att gå med i denna parade är inte enkelt, och det är heller inte alltid populärt. Idag, som tidigare, kan många välja att låta paraden passera utan att delta. Det är en fråga om vilja och tro. I en värld där många kämpar med fattigdom, utsatthet och orättvisor, frågar sig många om det finns något nytt rike på väg. Och om det finns, kommer det att vara ett rike för de förlorade och de förtryckta, eller kommer det att vara ett rike som bekräftar de mäktigas positioner?

Jesus budskap om försoning och Guds rike har ofta förlorat sin radikalitet i en värld som är mer intresserad av personlig framgång och ekonomisk tillväxt än av social rättvisa och omsorg om de svaga. Den moderna världen har, i stor utsträckning, glömt bort den Guds som utmanar de etablerade strukturerna och kallar på de förlorade att delta i en parade som leder till försoning och frihet.

För att verkligen förstå den djupa meningen med att följa Jesus och gå med i Guds parade måste vi också förstå att detta inte bara handlar om en andlig eller teologisk kallelse, utan om en verklig transformation av samhället. Guds parade handlar om mer än religiösa ritualer och andliga upplevelser. Det handlar om att omforma världen efter Guds vilja, att se på världen genom en annan lins och vara en aktiv deltagare i att skapa ett nytt rike här på jorden.

För den som söker mening och syfte i världen kan denna parade verka som en otillgänglig eller kanske naiv vision. Men genom historien har människor, särskilt de som levt i marginalerna och under förtryck, alltid funnit hopp i berättelsen om en Gud som inte bara sitter på en tron i himlen, utan som är villig att gå ut på gatorna med de utsatta. Denna parade, även om den verkar osynlig för många, är en ständig påminnelse om att Guds rike inte är en teoretisk idé utan en praktisk verklighet som kan förändra liv och samhällen.

Och även om många idag kanske känner att de lever utan Gud eller att samhället har förlorat sin förmåga att känna igen det gudomliga, finns det en påminnelse i denna berättelse: Gud är inte förlorad, inte heller har Gud dragit sig tillbaka. Gud är fortfarande med oss, kallande på oss att vara en del av den parade som går mot ett nytt rike av försoning och rättvisa. Den som väljer att gå med i denna parade, att omvända sitt hjärta och liv, erbjuds inte bara frälsning utan också en del i en större världsomvälvande transformation.

Hur kan tro och vetenskap samarbeta i vår tid av social och ekologisk kris?

Tro och vetenskap är två helt olika domäner, två olika språk, två olika verkligheter – "åldern av stenar och stenen av tider" som Stephen Gould uttrycker det. Problem uppstår när dessa världar kolliderar, när religion gör vetenskapliga påståenden och vetenskapen föreslår sig själv som en metafysisk världsbild snarare än en metodologi för undersökning. En verklig dialog skulle kunna överbrygga denna klyfta och börja en öppen och icke-dömande konversation, kanske genom att utforska metodologiska likheter mellan de två. Den mest djärva ansatsen är integration, där både vetenskap och religion delar de grundläggande frågorna. Om Gudfrågan ställdes inom ramen för vetenskaplig resonemang, kanske vi skulle kunna upptäcka vissa överensstämmelser. Vad händer om den miljökris vi står inför också är en andlig fråga? New Age-andlighet strävar efter att övervinna dualismen i en ny tidsålder av holism.

Kanske är Gud den som rör sig över skapelsen genom att actualisera olika potentiella möjligheter, improvisera alla fugalderivater och kombinationer som är möjliga – likt Bachs musikaliska offert som utforskar fugans kapacitet? Vetenskapsmän kan också vara fantasifulla. Brian Swimme beskriver universum som en grön drake: "Grön, för hela universum är levande, ett embryogenes som börjar med den kosmiska äggbollen från den primitiva eldbollen och kulminerar i den nuvarande framväxande verkligheten." Drakar är mystiska, kraftfulla, uppstår ur mysterier, försvinner i mysterier, vilda, vänliga och lär människan de djupaste visdomarna. Vi är drakeld. Vi är den skapande, gnistrande, brännande och läkande flamman från det fantastiska och fascinerande universum.

Det är intressant att överväga påståendet att Gud är en vän som befriar oss, att detta vittnas om både i den hebreiska bibeln och i det kristna Nya Testamentet, att vi är arvtagare till detta arv, att vi har blivit rörda av denna upptäckta skatt och att vi har satsat på att leva ett religiöst liv som trivs i gemenskapen med kyrkan. Men varför verkar vår tid vara fastlåst? Var den situation som gav oss Trump och de trumfkort han ständigt spelade vårt oundvikliga öde som samhälle? Var Pogo rätt i att säga: "Vi har mött fienden och han är vi själva"? Varför ser inte amerikansk kristendom mer frälst ut? Varför verkar en ny social evangelium vara en dröm? Är vi de förstasekelsinvalidisterna som Jesus sa till: "Stå upp och gå"?

Många amerikaner lider av posttraumatisk stresssyndrom. Och här ligger vår diagnos i väntan på att vi ska bli utskrivna från fältsjukhuset. Den snäva omfamningen av en nationell säkerhetsstat, de självsäkra certitesserna av amerikansk undantagsstatus, de extraordinära utgifterna som krävs för ständig militarisering och de avlägsna utposterna av ett imperium, den frälsande våldet från ett oändligt krig mot terror, en helt oreglerad fri marknad i en värld fylld med bankirer – detta är det som plågar oss, inte våra mediciner. Den nuvarande triumfismen för den fria marknaden kräver en ekonomisk privilegiering av de fittaste och tar avdrag för plundringen av jorden, medan de fattiga och arbetarklasserna sjunker under marknadens smittor, vars krav, som en guds, inte kan ifrågasättas. Alla är på något sätt främlingsskapade från jorden vars omsorg vi har övergett, men vi är inte i stånd att namnge och sörja den förlorade modern. Överallt ser vi en desperat upptrappning av individualism som söker personlig frälsning, erbjuden av urbane återförsäljare, en obscen ackumulering av rikedom på Wall Street och en samtidigt förödande krossning av det gemensamma.

De som lider mest av den aktuella diagnosen har många gånger vänt sig till evangelisk kristendom för gudomligt tröst, för att skydda sig mot en ångestfylld sorg som kanske skulle kunna ha omvandlats till en radikal profetisk kritik – precis som Marx förutspådde. Falska läkare, falska botemedel. Många kristna verkar immuna mot det goda budskapet som finns tillgängligt från den självutgivande Guden i Bibeln, ovilliga att kopplas till det bibliska IV-droppet. De är beroende av en rad opioider: allt är i Guds händer; det amerikanska ekonomiska systemet är rättvist och kräver ingen statlig intervention; allt är möjligt genom hårt arbete; friska människor förtjänar inte arbetslöshetsförmåner eller matkuponger. Stillat inställda på Fox News ovanför sina sängar ser de inte att det är dags att stå upp och gå ut ur Egypten. När Moses gör rundorna, föredrar de de köttgrytor de känner till framför ett kontraintuitivt nytt evangelium i öknen. De är arga, men de kan inte namnge källan till sitt tillstånd. Och de röstar på Republikanerna. Nästan lika mycket som de tror på Gud, tror de att regeringen, i form av social demokrati, inte kan vara svaret. Social rättvisa är fejknyheter och falsk medicin.

Så är hela landet ett fältsjukhus som ägs och drivs av de 1 procenten? Wall Street kräver sina donationer medan Main Street rasar. Klyftan mellan de belönade och de bortplundrade vidgas ständigt. Fältsjukhuset verkar vara bemannat av volontärer från den kristna högern, som verkar entusiastiska och självsäkra. De är egentligen självsäkra kaplaner. Och av katolska och protestantiska volontärer som verkar tveksamma. Kommer de senare att få landet att sluta sitt beroende av opioider och skapa ett nytt socialt evangelium som räddar landet?

Det är ett allvarligt symptom när vi har förlorat förmågan att se att goda institutioner skapar goda samhällen. Vi har glömt att det gemensamma goda är ett gemensamt åtagande för det goda. I stället har vi gjort självständig individuell frihet till ett ledande värde i en snedvriden hierarki där tonårig uppträdande skymmer vuxna dygder som ömsesidig omsorg och generativitet – Erik Eriksons ord för en djup omsorg om framtida generationer som kommer med ålderdomen. Något helt nytt är nödvändigt. Vi är människor som saknar vår sanna mänsklighet, och ett annat namn för den diagnosen är Gudens frånvaro.

Hur påverkar IDDES och nätgenerering simulering av iskristaller på flygplansvingar?
Hur den nya ekonomin omformar arbetskraften och samhället: En reflektion
Hur påverkar Poisson White Noise processer dynamiska system?