Hur kan miljögeopolitik forma vår framtid?

I de senaste åren har termen "miljögeopolitik" fått större genomslag inom den akademiska världen (Dalby, 1998; O’Lear, 2018). Detta speglar till viss del att termen "ekopolitik" aldrig riktigt lyckades slå rot i litteraturen. Dalby framhåller att den nya dimensionen ligger i att "den globala miljön" sedan mitten av 1990-talet allt mer explicit har betraktats både som ett forskningsobjekt och som ett mål för politiska rekommendationer. En annan aspekt är att i den mer populära litteraturen om internationella relationer från 1990-talet, identifierades "ekologisk nedbrytning" som en av orsakerna till staters sammanbrott och globalt kaos. Ett exempel på detta är den välkända artikeln "The Coming Anarchy" av Robert D. Kaplan (1994), där han argumenterade för att misslyckade stater i Afrika speglar vad som väntar oss internationellt som en följd av globala demografiska, ekonomiska och ekologiska processer.

Realistiska och neorealistiska paradigmer hävdar att stater är de huvudsakliga aktörerna i global energi- och klimatpolitik, och utan deras samarbete kan inte en gemensam förvaltning av dessa frågor tänkas. Men det finns även mer liberala perspektiv som ger en bredare och mer exakt bild, där individer, privata företag och multinationella aktörer spelar en avgörande roll (Faye, 2022, s. 63-65). Det är viktigt att inte bara se dessa aktörer som separata enheter utan att förstå hur deras samspel påverkar energitransitionen och de geopolitisk-ekologiska utmaningarna.

I sin bok "Anthropocene Geopolitics: Globalisation, Security, Sustainability" tar Simon Dalby upp flera viktiga frågeställningar som belyser de långsiktiga konsekvenserna av vår nuvarande jordbrukspolitik och användningen av kemikalier. Dalby frågar också om det verkligen finns några gränser för vad som är möjligt på denna planet, vilket indirekt knyter an till tidigare debatter om "tillväxtens slut". Geopolitik kan också reflektera över hur och i vilken utsträckning mänskligheten organiserar sina produktionskedjor. Hållbarhet framträder som ett centralt begrepp för mänsklighetens överlevnad, där den underliggande tanken är att detta endast är möjligt genom att återgå till en balans med de "miljövariabler" som existerar.

I den senaste litteraturen om geopolitik och förnybar energi ses också behovet av mer styrning som en avgörande faktor för att hantera de utmaningar som energitransitionen för med sig. Författarna till "The Geopolitics of Global Energy Transition" argumenterar för att styrning är nödvändigt inte bara för att accelerera energiövergången utan också för att hantera de geopolitiska aspekterna av denna process. De framhåller att en ökad regionalisering och bättre regional sammankoppling är avgörande för att hantera de utmaningar som uppstår när de globala energistrukturerna omformas (Hafner & Tagliapietra, 2020, s. 358-359).

För att förstå de geopolitiska och ekonomiska konsekvenserna av den pågående energiövergången, måste vi beakta både teknologiska innovationer och social acceptans av nya energiteknologier. Den globala geopolitiken är inte längre en arena där endast stater spelar huvudrollen. Multinationella företag, regionala aktörer och gräsrotsrörelser spelar alla en viktig roll i att forma framtidens energilandskap. En sådan helhetssyn ger oss också bättre verktyg för att förstå de komplexa frågorna kring energiövergången och de geopolitiska omvälvningarna den medför.

En ny geopolitisk förståelse bör därför inte bara fokusera på staters makt utan även på det bredare spektrumet av aktörer och faktorer som påverkar global hållbarhet och säkerhet.

Hur koordineras energiförsörjningens värdekedjor i en föränderlig värld?

För att säkerställa att energitjänster finns tillgängliga även i framtiden krävs en noggrann förståelse av hur förändringar i produktion och konsumtion påverkar hela värdekedjan. Energiförsörjning är en komplex sammansättning av sammankopplade tekniska funktioner och processer som hanterar naturresurser och energiomvandling från ursprungskälla till slutlig användning. Denna kedja sträcker sig från utvinning av fossila bränslen och kärnbränsle till produktion, transport, lagring och slutdistribution av energi i olika former såsom el, gas eller biobränslen.

Historiskt har koordinationen mellan aktörer i energikedjan varit avgörande för att undvika brister eller överskott. Exempelvis krävdes en samordning av timmerhuggarna, transportörer och försäljare för att säkerställa vedförsörjning inför vintern. Liknande principer gäller idag, där aktörer inom olje-, gas-, kol- och elproduktion måste samverka för att möta förändrade krav och förväntningar. Detta är särskilt tydligt i den pågående energiomställningen, där nya tekniker som sol- och vindkraft successivt ersätter fossila bränslen, ibland i kombination med koldioxidlagring.

Denna samverkan sker ofta mellan företag och andra organisationer som har incitament att delta i produktion och distribution. De behöver både motivation och förmåga att utveckla och använda nödvändiga teknologier för att koordinera de beroende delarna av kedjan. För att fungera effektivt måste de också kunna genomföra ekonomiska transaktioner med varandra, där betalningar från slutanvändare strömmar tillbaka genom systemet och skapar en värdebaserad relation.

Värdet i energitransaktioner handlar inte enbart om mängden energi eller priset, utan inkluderar även aspekter som kvalitet, tillförlitlighet, ursprung och miljöpåverkan. Detta värde är dynamiskt och speglar både producenters och konsumenters prioriteringar och preferenser.

Marknaden för energi präglas av ett samspel mellan tillgång och efterfrågan, där priset fungerar som en signal för knapphet eller överflöd. Höga priser stimulerar till ökad produktion eller minskad konsumtion, och tvärtom. Dock är energimarknaden inte en ideal marknad i strikt ekonomisk mening. Den kännetecknas av stora fasta kostnader, långa ledtider för investeringar, bristande information, tekniska och politiska risker samt ett begränsat antal producenter. Dessa faktorer bidrar till marknadsmisslyckanden, där marknadens mekanismer inte alltid leder till optimal resursallokering.

Energiefterfrågan är dessutom härledd, vilket innebär att efterfrågan på el eller bränsle egentligen drivs av behovet av specifika tjänster såsom transport, uppvärmning eller belysning. Det finns inte en objektiv efterfrågan på en viss energiform, utan valet beror på vad som är mest ändamålsenligt i varje sammanhang. På kort sikt är alternativen ofta begränsade eftersom användare investerat i specifika teknologier och apparater. Detta skapar låsningar som påverkar möjligheten att snabbt anpassa konsumtionen till förändrade energipriser eller ny teknik.

I denna komplexa och dynamiska miljö krävs det att olika aktörer inom energisystemet agerar utifrån både tekniska förutsättningar och ekonomiska incitament, samtidigt som samhällets krav på hållbarhet och miljöhänsyn blir allt viktigare. Förståelsen av hur värdekedjorna fungerar och hur marknadsmisslyckanden uppstår är central för att kunna designa styrmedel och investeringar som främjar en stabil och hållbar energiförsörjning.

Det är viktigt att inse att energisystemets utveckling inte bara är en teknisk fråga, utan också en fråga om organisation, samordning och incitamentsstruktur. Förändringar i efterfrågan och produktion måste förutses och hanteras med investeringar i rätt kapacitet och på rätt platser. Dessutom krävs en integrerad syn på hela systemet – från råvaruutvinning till slutkonsument – för att balansera behovet av ekonomisk effektivitet, tillförlitlighet och miljömässig hållbarhet.