Vad är viktiga aspekter att känna till om sår och pigmenterade lesioner i munhålan?

Det finns flera faktorer som påverkar sår och pigmenterade lesioner i munhålan, och dessa kan ha olika ursprung beroende på både lokala och systemiska orsaker. En noggrann undersökning av symptom och orsaker är avgörande för korrekt diagnos och behandling.

Lichen planus är den vanligaste inflammatoriska sjukdomen som kan visa sig i munnen, där den kan uppträda i flera former: retikulär (med striationer), papulär eller som plack. Denna sjukdom kan även påverka läderartade vävnader som leukoplaki, vilket innebär en vitaktig förändring på slemhinnan. Vid erosiv lichen planus är det möjligt att lesionerna utvecklas på redan förändrade områden, vilket innebär en ökad risk för karcinom i buccal slemhinna.

Svampinfektioner, som candidiasis, kan också ge upphov till vita områden i munhålan. Svampen Candida kan orsaka så kallad "tröska" (akut pseudomembranös candidiasis), där ett tunt membran kan tas bort för att avslöja en rödaktig slemhinna. Tröska uppstår vanligtvis när den normala mikrofloran i munnen rubbas, och vanliga riskfaktorer för detta tillstånd är muntorrhet, rökning, användning av kortikosteroider och bredspektrumantibiotika. Behandling innefattar ofta både antimykotiska medel och förändringar i livsstilen, såsom rökavvänjning och att hålla en god vätskebalans.

Pigmenterade lesioner, som melanotiska makula eller amlagamtatueringar, är vanliga i munnen och kan observeras som små bruna fläckar eller föroreningar, vanligtvis nära läpparna eller gommen. Melanotiska makula är oftast asymtomatiska och förändras sällan i storlek. Amalgamtatueringar, å andra sidan, uppstår som ett resultat av amlagamfyllningar och är stabila över tid. Malignt melanom, även om det är mycket ovanligt, kan också uppträda som en pigmenterad lesion, och om det misstänks bör en biopsi tas för att bekräfta diagnosen.

Trauma i munnen kan också orsaka ulceration, som till exempel från vassa tänder, dåligt passande tandproteser eller vid ständig tuggning av kinden. Dessa sår har oftast ingen malign potential men kan vara smärtsamma och obehagliga. Vid kemiska brännskador, som vid användning av aspirin, kan slemhinnan skadas och få ett vitt utseende. I sådana fall är det viktigt att identifiera den orsakande faktorn och åtgärda den för att undvika ytterligare skador.

Recurrent aphthae, eller återkommande aftösa sår, är en annan vanlig orsak till smärtsamma sår i munnen. Dessa kan vara små (minor) och läka inom två veckor, men vid större sår (major) eller herpetiforma sår kan läkning ta längre tid och ofta lämna ärr. Det är viktigt att notera att återkommande aftösa sår ofta är ett tecken på immunologiska störningar, vilket kan behöva vidare utredning. Särskilt om såren inte har någon uppenbar orsak eller kvarstår i mer än tre veckor, bör biopsi övervägas för att utesluta malignitet.

Vissa systemiska sjukdomar, som Crohns sjukdom, celiaki och Behçets sjukdom, kan också orsaka sår i munnen. Munhålan kan vara en spegelbild av vad som händer i resten av kroppen, och därför är det viktigt att överväga andra symtom, såsom bukbesvär, vid utvärdering av sår eller förändringar i munnen. Behçets sjukdom kan till exempel ge upphov till både oral och genital ulceration och är en systemisk vaskulit som ofta kräver långsiktig behandling.

Förutom dessa specifika tillstånd, är det viktigt att förstå att vissa läkemedel och vanor, som rökning, användning av antiinflammatoriska läkemedel och vissa antibiotika, kan orsaka förändringar i munhålan som är lätt att förväxla med andra sjukdomar. Användning av vissa läkemedel som cytotoxiska medel, icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID) och andra kemikalier kan bidra till att orsaka sår och lesioner i munnen.

Vid långvariga eller ovanliga förändringar i munhålan, såsom sår eller pigmentförändringar, bör en grundlig undersökning genomföras av en specialist. Det är avgörande att kunna särskilja mellan godartade och potentiellt allvarliga tillstånd för att kunna ge rätt behandling och uppföljning.

Vad är det mest effektiva sättet att behandla akut otitis media och hur hanteras långsiktig återkommande otit hos barn?

Akut otitis media (AOM) är en vanlig öroninfektion hos barn, och även om många av dessa infektioner läker av sig själva, är rätt diagnos och behandling avgörande för att förhindra komplikationer och minska risken för återkommande problem. Antibiotikabehandling, i synnerhet vid spontant perforerad trumhinna, har blivit mer kontroversiell med tanke på den ökande antibiotikaresistensen, men det finns också riktlinjer för när antibiotika är nödvändiga.

I många fall, särskilt när det gäller barn under två år med bilateral AOM, är det rekommenderat att börja behandlingen med ett bredspektrumantibiotikum, såsom amoxicillin eller ett makrolidantibiotikum som klaritromycin. Vid en perforation av trumhinnan bör barn uppmuntras att hålla öronen torra, då många av dessa perforationer läker spontant inom tre månader, men uppföljning är viktig för att säkerställa att läkning sker ordentligt.

Samtidigt har användningen av aminoglykosid-antibiotika som örondroppar visat sig ha ototoxicitet, vilket innebär att de kan skada hörseln. Riktlinjer rekommenderar att behandlingen med sådana droppar inte ska överstiga två veckor för att minska risken för skador på hörselnerven. Smärtlindring, såsom paracetamol eller ibuprofen, rekommenderas för att hantera symtom och feber, men det finns ingen evidens för att användning av antihistaminer eller näsdroppar för att lindra nästäppa har någon effekt på AOM.

Vid återkommande AOM bör barn utvärderas för eventuell immunbrist. Exempelvis har barn med järnbrist eller vissa immunologiska störningar, såsom låg nivå av immunglobuliner, en ökad risk att utveckla AOM. I sådana fall kan ett immunoglobulinprov vara indicerat för att bedöma immunförsvarets funktion och identifiera eventuella brister. En otillräcklig nivå av antikroppar kan motivera överväganden om upprepad immunisering.

För barn som lider av återkommande AOM trots traditionell behandling, kan användning av ventilationsrör vara ett alternativ. Dessa rör skapar en dräneringsväg för att förhindra tryckuppbyggnad bakom trumhinnan, vilket kan lindra smärta och förhindra allvarligare symptom som kan uppstå vid svår AOM. Ventilationsrör är särskilt effektiva för barn med ihållande vätska i mellanörat och kan minska frekvensen av infektioner och förbättra hörseln.

Det är också viktigt att vara medveten om att adenotonsillektomi, avlägsnande av adenoider och tonsiller, inte har visat sig ha en signifikant effekt på att minska förekomsten av AOM, även om det ibland kan övervägas i mer svåra fall där andra behandlingsmetoder inte har varit effektiva.

När man hanterar långsiktig behandling för återkommande AOM är det viktigt att beakta en kombination av farmakologisk och icke-farmakologisk behandling. Vissa barn kan dra nytta av en kortare behandling med lågdosantibiotika under vintern, vilket kan bidra till att minska frekvensen och svårighetsgraden av infektioner. Vid behov bör behandlingen justeras och uppföljning göras för att säkerställa att antibiotikabehandlingen är effektiv.

Genom att förstå de olika behandlingsalternativen och de riskfaktorer som spelar in, kan vårdgivare bättre hjälpa barn och familjer att hantera AOM på ett effektivt sätt och förhindra långsiktiga hörselproblem och återkommande infektioner.

Hur ska man hantera medfödda och förvärvade cystor och tumörer i halsområdet?

När det gäller kirurgiska ingrepp i halsområdet är det avgörande att förstå de olika typerna av cystor och tumörer som kan uppstå där, och de bästa metoderna för att hantera dem. En sådan anomali är det hyoidala benet, där excision av cystor och ben kan vara nödvändig. Om en infektion har inträffat i området bör operationen genomföras först när infektionen har lagt sig. För att utföra en sådan operation krävs erfarenhet, och användning av en ansiktsnervmonitor rekommenderas starkt för att undvika komplikationer. En känd metod för att behandla cystor som sträcker sig in i detta område är Sistrunks operation, som benämns efter den kirurg som först beskrev den.

När det gäller andra typer av halscystor, som dermoidcystor, är dessa relativt sällsynta och diagnosticeras ofta sent. Dermoidcystor i halsen misstas ibland för thyroglossala ductcystor, men de har en annan uppkomst. Dessa cystor bildas genom sammanfogning av epiteliala element från mittlinjen under fosterutvecklingen. De innehåller sebum och förekommer ofta i mitten av halsen. Den största skillnaden mellan dermoidcystor och andra cystor är att de inte har en sinusöppning, vilket gör dem mindre benägna att infekteras. Behandlingen innebär oftast enkel excision, vilket är den vanligaste metoden för att ta bort cystor i denna kategori.

I en annan kategori finns de brankiala apparaternas missbildningar, specifikt de som är relaterade till den andra brankiala klaffen. Dessa sinushål sträcker sig från en yttre hudöppning i halsen och följer en viss väg längs halsen, förbi den hypoglossala nerven och under digastricmusmuskeln. Här kan cystor upprepas längs hela sin väglängd, men i de flesta fall orsakar de inte infektioner. I symptomatiska fall är excision av dessa sinushål den rekommenderade behandlingen, och den görs oftast med en elliptisk hudsnitt där sinustrakten följs för att helt ta bort den.

Salivkörtelutveckling är också en viktig aspekt när det gäller svullnader i halsen, där infektioner som påssjuka ofta är den vanligaste orsaken till svullnad i parotiskörteln. Förutom infektioner, som kan behandlas med antibiotika eller ibland med incision och dränering, finns det även benigna tumörer, såsom pleomorf adenom, som kan uppstå i spottkörtlarna och som kräver kirurgisk behandling.

Det är också viktigt att förstå de kirurgiska komplikationerna som kan uppstå vid behandling av dessa svullnader och tumörer. Eftersom dessa tumörer ofta ligger nära vitala strukturer som nerver och blodkärl, kan fullständig excision ibland vara olämplig, särskilt för godartade tumörer. I sådana fall är det viktigare att sträva efter att bevara så mycket funktion och estetik som möjligt, vilket innebär att en subtotal excision kan vara den bästa lösningen. Dessutom är det av yttersta vikt att ge psykologiskt stöd för barn och familjer som kan drabbas av permanenta fysiska förändringar till följd av kirurgiska ingrepp.

Vid allvarligare och mer komplicerade fall, såsom tumörer som kan vara maligna, sker behandlingen i regel på specialiserade enheter som är anpassade för barn och ungdomar. Behandlingsprotokollen för dessa fall utvecklas och implementeras genom samarbete mellan flera olika medicinska discipliner. Här är det ofta viktigt att överväga både fysisk och psykosocial behandling för att minimera de långsiktiga effekterna på barnens livskvalitet.

Hur är struphuvudet uppbyggt och vilka funktioner har dess olika strukturer?

Struphuvudet utvecklas från mesenkymet kring fjärde och sjätte gälbågarna, vilket ger upphov till dess strukturer: larynx, trakea och bronker. Den nervförsörjning som följer denna utveckling omfattar nervus laryngeus recurrens och nervus laryngeus superior. Thyroideakartan­geln, som utgör en viktig del av struphuvudets ramverk, är sköldformad med två tunna plattor, laminae, vilka möts i mitten och bildar en vinkel – ungefär 90 grader hos män och 120 grader hos kvinnor. Den framträdande framkanten, särskilt hos män, kan kännas som Adams äpple och utgör en markant projektion.

Bakåt från laminae sträcker sig två utskott: superior och inferior cornu. Det superiora cornu är smalt och böjt uppåt, bakåt och medialt, där det fäster i den laterala thyrohyoidligamentet. Det inferiora cornu är kortare och tjockare och artikulerar med cricoidcartilagen, den enda fullständiga broskring som omger luftvägen och är formad som en signetring med en högre bakre del. Cricoidcartilagen är viktig både anatomiskt och kliniskt då den är den plats där man utför krikotyreotomi vid akut luftvägshantering.

Epiglottis utgör struphuvudets främre vägg och spelar en central roll i att skydda luftvägarna vid sväljning. Den är elastisk och förhindrar att föda och vätska hamnar i luftstrupen. Epiglottis är fäst via thyroepiglottiska ligamentet till angeln av thyroideabrosket.

De ligament som är kopplade till thyroideabrosket är viktiga för dess rörelse och funktion. Vestibularligamentet, eller de falska stämbanden, ligger precis under fästet för epiglottis och har en skyddande funktion. Vokalligamentet, eller de äkta stämbanden, är tjockare och ansvarar för röstproduktionen. Det är en förtjockad del av crikotyreoidealligamentet och dess spänning styrs av muskulatur fäst vid thyroideabrosket och cricoidcartilagen.

Struphuvudets membran delas in i extrinsiska och intrinsiska. De extrinsiska membranen, som thyrohyoidmembranet och crikotyreoideamembranet, förankrar struphuvudet mot hyoidbenet och trakea samt är viktiga anatomiska landmärken, exempelvis vid kirurgiska ingrepp som krikotyreotomi. De intrinsiska membranen, såsom konus elasticus och quadrangularmembranet, förbinder brosk inom struphuvudet och hjälper till att styra dess rörelser.

Struphuvudet kan delas in i tre anatomiska regioner med klinisk relevans, särskilt vid tumörklassificering: supraglottis (området ovanför stämbanden med falska stämband, epiglottis och arytnoider), glottis (de äkta stämbanden och närliggande strukturer) och subglottis (området under stämbanden till övre gränsen av cricoidcartilagen).

De inre rummen i struphuvudet – såsom vestibulen ovanför de falska stämbanden, ventrikeln mellan falska och äkta stämband samt subglottis under de äkta stämbanden – har också betydelse för sjukdomsspridning och kirurgiska ingrepp. Pre-epiglottiska rummet framför epiglottis och para-glottiska utrymmet vid sidan om glottis är potentiella spridningsvägar för tumörer.

För att förstå struphuvudets funktion och patologi är det avgörande att inse hur anatomins detaljer, från broskens form och ligamentens placering till musklernas funktion och inre rum, samverkar för att möjliggöra både skydd av luftväg, andning och talproduktion. Den komplexa och dynamiska naturen hos larynx kräver en helhetssyn för klinisk bedömning och behandling.

Vad är de viktigaste faktorerna för behandling av nasofaryngeal cancer?

Nasofaryngeal cancer (NPC) är en malign tumör som påverkar nasofarynx, den övre delen av svalget bakom näsan. Denna cancerform är känd för sin radiosensitivitet, vilket gör strålbehandling till den primära behandlingen för de flesta patienter. Diagnosen bekräftas vanligtvis genom en transnasal biopsi och bilddiagnostik, såsom MR. Trots framsteg inom diagnostik och behandling är NPC fortsatt en svår och potentiellt dödlig sjukdom, särskilt vid återfall eller metastasering.

När NPC återkommer eller metastaserar, särskilt vid retropharyngeal nodal sjukdom, blir behandlingen mer komplex. Om sjukdomen har blivit inoperabel, kan den hanteras med seriell avbildning eller strålbehandling. I vissa fall, om en inre carotisartär utsätts för fara genom naturliga sjukdomsförlopp eller kirurgiskt ingrepp, kan en fri muskeltransplantation användas för att skydda blodkärlen och återställa funktionen.

För patienter med operabel lokal eller regional sjukdom i nacken, genomförs en nackdissektion, vilket ger den bästa chansen för överlevnad, förutsatt att inga fjärrmetastaser finns. I dessa fall kan en MacFee eller dubbel horisontell halsincision vara att föredra för att undvika att den kirurgiska såret påverkar den kritiska trepunktsjunctionen mellan hud, muskel och tumör. När tumören är helt avlägsnad och vävnader rekonstrueras med ett pedikulerat eller fritt vävnadsflap, erbjuds patienten de bästa förutsättningarna för återhämtning och överlevnad.

Vid allvarliga eller svårbehandlade former av NPC, där återstrålning inte är ett alternativ, kan palliativ behandling, såsom kemoterapi eller reirradiation, användas för att lindra symtom och förlänga livet.

Under behandlingen av NPC kan även målinriktad terapi och immunterapi spela en växande roll. Läkemedel som cetuximab, som riktar sig mot epidermal tillväxtfaktor (EGFR) på ytan av NPC-celler, samt pembrolizumab, som blockerar den negativa immunregleringen av PD-1, har visat lovande resultat. Deras långsiktiga effektivitet och roll vid återkommande eller metastaserande NPC måste dock fortfarande utvärderas i större kliniska studier.

Medan kirurgisk behandling för NPC fortfarande är relevant vid vissa återfall, är det viktigt att förstå att de kliniska resultaten i stor utsträckning beror på tumörens stadium, dess svar på strålbehandling, samt patientens allmänna hälsotillstånd och förmåga att tolerera aggressiv behandling.