Hur fungerar Harvard – och vad kan vi lära oss av de osynliga arbetarna?

Greg Halperns arbete med att dokumentera Harvarduniversitetets lågstatusanställda, såsom vaktmästare, säkerhetsvakter och personal inom matservice, lyfter fram en ofta förbisedd verklighet bakom en av världens mest prestigefyllda institutioner. Genom fotografier och öppna intervjuer, där Halpern spenderat både dagar och nätter med sina subjekt, ges en röst åt de “osynliga” individer som upprätthåller universitetets dagliga funktioner.

Bland dessa berättelser finner vi Bill Brooks, som arbetar som vaktmästare åt Harvardpresidenten. Hans tystlåtna och ödmjuka personlighet döljer en livshistoria fylld av kamp och uthållighet – från en ung flykt från hemlandet Alabama till mer än två decennier av service på Harvard. Brookens historia exemplifierar inte bara det personliga offret och den tysta styrkan hos de anställda, utan också en påminnelse om att dessa människor, ofta osynliga i det stora universitetets skugga, bär på livserfarenheter som är värda att höras och respekteras.

Fotografierna, enkla i sin form, är genomarbetade i sin känslighet och berör djupare än vad som först möter ögat. Det är i dessa porträtt och samtal som en dynamik uppstår mellan det formella och det personliga, det anonyma och det unika, vilket skapar en rik dokumentation som både utmanar och berikar vår förståelse av institutionens mänskliga dimension. Inspirationen från klassiska dokumentärfotografer som James Agee och Walker Evans gör Halperns verk till en betydande milstolpe inom reportage och visuell berättelse.

Utöver det som direkt syns i berättelserna och bilderna, är det viktigt att reflektera över hur arbetsvillkor, social status och erkännande hänger samman. Likaså bör man beakta den mentala och fysiska belastningen som dessa arbetare bär, ofta i skymundan av den akademiska glansen. Deras erfarenheter visar också på behovet av ett mer inkluderande och rättvist samhälle, där alla som bidrar till en institution får erkännande och respekt.

Hur hanteras osynliga gränser i arbetslivets mellanrum?

Människor har ett starkt behov av att placera andra i tydliga kategorier — man eller kvinna, intelligent eller ej, arbetarklass eller medelklass. Denna sortering är en form av trygghet som underlättar sociala interaktioner och minskar osäkerhet. Men de som befinner sig i det osynliga mellanrummet — där gränserna är suddiga eller flytande — upplever ofta en obehaglig distans och en ständigt närvarande kamp för att definiera sig själv i förhållande till andras föreställningar. Det är en plats där identiteter krockar och där man riskerar att bli varken här eller där.

Ett exempel på detta kan ses i en berättelse från en man med ursprung i Haiti som berättar om sitt dubbla arbetsliv. Han arbetar långa dagar på en plats och fortsätter sedan nattskift som taxichaufför. Denna dubbla sysselsättning är inte bara ett krav för att försörja sin familj, utan också ett försök att skapa en ekonomisk trygghet i en situation där arbetet är osäkert och oförutsägbart. Hans erfarenhet visar hur arbetslivets struktur tvingar människor in i en konstant kamp mot trötthet, sömnbrist och familjesituationens utmaningar. Dygnet får aldrig räcka till, och mental närvaro måste balanseras med fysisk utmattning.

I detta mellanrum av anpassning och överlevnad framträder också en annan form av osynlighet. När han bär sin arbetsuniform, uppfattas han annorlunda av omgivningen — som en erkänd del av institutionen. Utan uniformen blir han mer osynlig eller misstänkt, både för studenter och ibland även för kollegor. Uniformen fungerar som en social markör som ger legitimitet och en viss grad av respekt, men samtidigt begränsar den individens fulla identitet till endast rollen som anställd.

Samtidigt vittnar en anonym biblioteksvakt om hur den dagliga interaktionen med människor ofta är präglad av misstänksamhet och irritation, särskilt när det gäller säkerhetskontroller. Att inspektera folks väskor är ett moment som skapar obehag och ibland känslor av kränkning. Det är en balansgång mellan att upprätthålla ordning och att respektera individens integritet. Att agera snabbt och professionellt minskar visserligen den upplevda intrånget, men det förändrar inte den grundläggande spänningen i mötet mellan bevakare och besökare. Människor som arbetar i dessa gränslandskap mellan service och kontroll måste ständigt navigera i känslor av osynlighet och respektlöshet, samtidigt som de själva upprätthåller sin värdighet.

Arbetet i dessa mellanrum blir en ständig förhandling av identitet och makt. Det handlar om att visa respekt för andra för att själv få respekt tillbaka, men också om att dölja sårbarheter, att stå emot förnedring och att finna mening i roller som andra kan uppfatta som obetydliga. Dessa berättelser ger en bild av en arbetsvärld där kategoriseringar inte bara handlar om social ordning utan om livets villkor och människors överlevnad.

Det är också viktigt att förstå att dessa erfarenheter av osynlighet och kategorisering är en del av en större samhällsstruktur där arbete, klass och ras sammanflätas. De ekonomiska förutsättningarna och den sociala osäkerheten skapar tryck som påverkar både den fysiska hälsan och familjelivet, liksom självkänslan och framtidstron. För många finns inget val än att ständigt anpassa sig, att balansera mellan olika roller och att hantera konsekvenserna av att vara "mellan" utan en stabil tillhörighet.

Hur jag hanterar livet som ensamstående och kämpar för mina barns framtid

Jag har varit där. I en miljö där man måste göra det bästa av situationen. Jag har varit i de mörkaste hörnen, där det inte finns mycket mer än slitna kläder och skräp. Där varje måltid är en överlevnadsstrategi, och varje dag kräver mer än den förra. Det är en värld där man hittar mat i soporna, och där man inte tvekar att ta hem kinesisk mat som någon annan slängt bort, för att den inte blivit förstörd av kemikalierna. Ibland handlar det inte om att göra det bästa valet, utan att göra det som går att göra. Jag förstår att många inte förstår hur man kan leva så här, men för oss är det en nödvändighet. Vi gör det för att kunna ge våra barn det vi själva aldrig hade.

Men det är inte alltid lätt. Ibland känns det som om världen bara snurrar snabbare och snabbare medan jag försöker hålla mig kvar. Men jag har mina barn, och de ger mig kraften att fortsätta. Jag jobbar för att kunna ge dem en bättre framtid än jag haft. Jag vill inte att de ska växa upp i samma tuffa förhållanden. Jag vet att utbildning är vägen ut. Jag skickar dem inte till offentliga skolor, inte för att jag har något emot dem, men för att jag vet att deras framtid kräver mer. Jag vill ge dem en bättre start i livet. Så jag ser till att de går i katolska skolor, där de får en mer stabil utbildning än i de offentliga skolorna.

Jag arbetar för att kunna betala för deras aktiviteter. Italienska lektioner på lördagar, scouting i kyrkan, resor till andra länder för att de ska kunna se världen och lära sig nya språk. Det handlar inte om pengar, det handlar om att ge dem möjligheter, något att sträva efter, något att hålla fast vid. Jag sparar för en dator till hemmet för att de ska kunna få tillgång till den teknologi som krävs för att konkurrera på dagens arbetsmarknad. Jag gör det för deras framtid, inte för min.

Att vara städerska är en märklig upplevelse. Man ser mycket, hör mycket. Jag känner människor som är viktiga, som politiker, domare och andra framstående personer. Det är en värld som jag aldrig riktigt har varit en del av, men jag har haft möjlighet att komma nära den. Jag kanske inte har något stort namn själv, men jag har erfarenheter som få andra har. Och det påminner mig om att det finns mer än vad vi ser varje dag. Vi är alla en del av något större.

Det här livet är hårt, men jag har inte blivit bitter. Jag har lärt mig att uppskatta små saker – som de stunder jag får prata med någon från ett annat land, som de ögonblick då jag ser mina barn växa och utvecklas, trots allt motstånd de möter. För även om vi har lite, har vi varandra, och det är det som räknas. Vi är inte rika på pengar, men vi är rika på kärlek och vilja att skapa något bättre för oss själva.

Och trots alla svårigheter, har jag inte gett upp hoppet. Jag kämpar vidare, för att mina barn ska få en framtid som är ljusare än min egen.

Hur kan man finna värdighet och styrka i tunga arbetsuppgifter?

En kvinna som arbetar med att hålla rent på sin arbetsplats säger att hon har tre och en halv timme varje dag för att göra sitt jobb så bra hon kan. Under vintern, när snö och salt dras in, blir det ännu tuffare, för arbetet ökar. Tunga soppåsar och trasiga flaskor som lämnas efter fester blir ytterligare hinder. Trots detta försöker hon alltid göra sitt bästa. Det finns dagar då det känns som om hon bara är en maskin, en som förväntas prestera utan att klaga. Ändå håller hon fast vid sin värdighet och förklarar att även om jobbet är krävande, så är det ett ärligt arbete. Det är ett arbete som inte får en att känna sig mindre som människa.

Arbetet, trots att det är hårt och slitsamt, är också ett sätt att kämpa för framtiden. Hon tänker på ålderdomen, på att kanske ha en bror som kan bo med dem och på att leva ett liv där hälsa och gemenskap är de viktigaste värdena. Hon påminner sig själv att för att komma dit måste hon fortsätta kämpa. Men denna kamp, för att uppnå sina drömmar och skapa en bättre framtid för sina barn, ska alltid ske med respekt och vänlighet.

Det är en kamp som inte är lätt, men det är en kamp som är fylld av hopp, av drömmar om framtiden. En framtid där barnen kan gå långt, där de inte bara ska vara bra på att laga mat och städa utan också på att vara yrkesverksamma, på att vara stolta över sina prestationer. Hon hoppas att hennes barn ska få ett bättre liv än vad hon hade, och att de ska förstå vikten av att kämpa och sträva efter sina mål.

Trots svårigheterna, trots de tunga uppgifterna, har hon också en inre styrka som har format henne till den person hon är idag. Hon har en stark känsla av att vara levande och att hon trots sina fysiska begränsningar fortfarande kan bidra på sin egen unika sätt. Hennes arbete kanske inte är glamoröst, men det är viktigt, och hon har lärt sig att finna mening och värde i det hon gör. Det handlar om att inte ge upp, att hitta det lilla hoppet och fortsätta kämpa för ett bättre liv.

Viktigt för både dessa kvinnor och alla som kämpar i tysta, ofta osynliga jobb, är att komma ihåg att varje arbete, hur litet eller osynligt det än kan verka, är en byggsten för den större bilden av ett liv. Det är genom dessa dagliga insatser som samhällen byggs och människors liv förändras. Att se sitt eget värde, att förstå att ens arbete har betydelse, oavsett hur liten eller osynlig uppgiften kan verka, är en grundläggande insikt för att bygga ett bättre liv.