Hur språk och ramverk påverkar vårt tänkande och beslutsfattande

Varje ord vi använder är definierat av ett ramverk. Du kan inte säga ett meningsfullt ord utan att det aktiverar ett ramverk. Ramar genomsyrar allt vi tänker och säger, och de som har kontroll över språket och sätter dess ramar har en enorm makt. George Lakoff, en kognitionsvetare, förklarade att om du inte gör ett bra jobb med att rama in din berättelse, kommer någon annan troligtvis göra det åt dig – och deras inramning kan vara skadlig. Lakoff påminner om ett råd från hans mentor inom PR, Mike Sullivan: "Om du inte berättar för dem, kommer någon annan att göra det – och det blir dåligt." Det Sullivan menade var att om du inte kommunicerar effektivt eller är ovillig att göra det, lämnar du dig själv öppen för allvarliga konsekvenser.

En ram är ett sätt att se på världen som är fylld med värderingar, och likt en metafor väcker den upp alla möjliga tankar och känslor. När Jackie Kennedy beskrev sitt liv som Camelot, använde hon ett ramverk. Andra exempel på ramverk är uttryck som "etisk olja" och "skatteavlastning". Sådana ord väcker undermedvetna bilder och betydelser, i motsats till faktabaserade uttalanden som "10 miljoner pilgrimsmusslor är döda", en rubrik som dök upp i en tidning på Vancouver Island i februari 2014.

För progressiva handlar det ofta om att förmedla sina budskap på ett sätt som inte bara är logiskt och faktaorienterat, utan också känslomässigt engagerande. Lakoff kritiserar att progressiva ofta har en föråldrad syn på förnuft som är baserad på franska filosofen Descartes teorier om rationell, känslolös logik. Istället, enligt Lakoff, borde progressiva också ta till sig kunskap från kognitionsvetenskap och neurovetenskap för att kunna kommunicera mer effektivt.

Tidigare antog experter på riskkommunikation att mer information skulle leda till bättre beslut. Men forskning visar att fakta inte förändrar åsikter på det sätt vi trott. Enligt Lakoff är förnuft inte rationellt utan känslomässigt engagemang och värderingar för att göra fakta begripliga. Ramar är alltså viktigare än fakta. "Vi har tusentals metaforer som strukturerar våra hjärnor", säger Lakoff. "Vi tänker i termer av dem hela tiden, och de är inte slumpmässiga; de hjälper oss att navigera i världen."

Språk är inte neutralt; det är det strukturella verktyget vi använder för att tänka och kommunicera. Vi måste förstå att för att kunna förändra någons åsikter måste vi också förändra hur deras hjärna fungerar, vilket inte alltid är en enkel uppgift. Att bara tala sanning är inte tillräckligt för att övertyga någon om nya idéer. Om fakta ska uppfattas som relevanta och angelägna måste de inramas genom djupa värderingar.

Lakoff ger ett enkelt råd till effektiva kommunikatörer: Fokusera på dina egna värderingar och börja använda värderingarnas språk. Dela inte längre ut politiska termer, utan prata istället om identitet och värderingar. "Folk röstar inte nödvändigtvis för sina egna intressen, de röstar för sin identitet. De röstar för sina värderingar", säger Lakoff. Det är en viktig insikt för dem som vill förstå den politiska och sociala dynamiken i dagens samhälle.

När det gäller miljöfrågor ger Lakoff exempel på de två motsatta sätt att se på människans relation till naturen: Progressiva ser oss som en del av naturen, beroende av den, och tror att naturen har ett inneboende värde. Konservativa, å andra sidan, ser oss som separerade från och dominanta över naturen, där naturens värde definieras av dess användbarhet för människan.

För att förstå hur vi tänker, måste vi förstå att varje ord vi använder är ett resultat av ett inramat tänkesätt. Denna förståelse är avgörande för att kunna påverka och förändra människors åsikter och handlingar, både i politiken och i vårt dagliga liv. Repetition är nyckeln till att förstärka ett ramverk, oavsett om det är korrekt eller ej. När ett ramverk upprepas tillräckligt många gånger, blir det starkare och lättare att aktiviera i människors sinnen.

Hur kan vi effektivt kommunicera klimatkonsensus och övervinna motstånd?

När man kommunicerar vetenskapliga fakta, särskilt om klimatförändringar, visar forskning att enkla, tydliga budskap som upprepas ofta av trovärdiga källor har störst genomslag. En strategi som visat sig särskilt effektiv är att först låta människor själva uppskatta hur stor andel av klimatforskarna som är överens om att mänskligt orsakad klimatförändring sker. När denna uppskattning sedan konfronteras med den faktiska, högre siffran, tvingas individer att omvärdera sin tidigare uppfattning. Detta leder till en ökning av korrekt förståelse med upp till 20 procent, vilket är betydande.

Intressant nog minskar istället förklarande metaforer och diagram som visar expertkonsensusens storlek effekten något. Det beror sannolikt på att budskapet i sig är tydligt nog och inte behöver förenklas ytterligare. Metaforer fungerar bäst när informationen är komplex och svår att förstå, men här är konsensusen ett relativt enkelt faktum. Att illustrera med en medicinsk liknelse, som att 97 procent av läkare är överens om en diagnos, kan till och med minska effektiviteten eftersom folk redan förstår kärnbudskapet och inte efterfrågar en sådan övertydlighet.

Det är också viktigt att förstå att de vetenskapliga röster som bör föra fram sanningen ofta är de som samtidigt är utsatta för motstånd och kritik, särskilt från intressen som vill bevara fossila bränslen. Dessa aktörer behärskar konsten att repetera och skapa övertygande berättelser som suddar ut eller förvränger vetenskapliga fakta. Därför är det avgörande att klimatforskare och deras talespersoner inte bara sprider kunskap, utan också gör det uthålligt och konsekvent – om och om igen.

Parallellt med detta kommunikationsarbete finns en djupare psykologisk dimension, som är central för att förstå varför människor ibland inte agerar i linje med vad de vet eller känner. Det är missvisande att tolka bristande engagemang som apati. Tvärtom finns ofta en stark, om än outtryckt, oro och omsorg om miljön, men denna är ofta motstridig och komplex. Exempelvis i områden där miljöskador är kopplade till lokala arbetstillfällen, som pappersbruk som förorenar samtidigt som de försörjer familjer, skapas en känslomässig konflikt.

Denna "myt om apati" är en förenklad berättelse som kan hindra effektiva strategier för engagemang. Människor kan bry sig djupt, men denna omsorg är inte alltid uttryckt eller erkänd, ofta på grund av rädsla, skuld eller känslomässiga spänningar kopplade till de förändringar som miljöhot kräver. Därför bör kommunikationen inte bara fokusera på att informera utan också på att skapa utrymme för att uttrycka och bearbeta dessa känslor.

Det är även avgörande att förstå att hållbarhetsfrågor utmanar grundläggande delar av människors identitet och meningsskapande, vilket kan skapa oro och motstånd. Att "vara grön" är attraktivt och önskvärt, men samtidigt kan det upplevas som hotfullt eftersom det kräver förändring av vanor, värderingar och tryggheter. Denna ambivalens måste kommunikationsstrategier rymma för att vara framgångsrika.

Endast genom att kombinera dessa insikter kan vi hoppas på en bredare och mer hållbar mobilisering för att möta de miljöutmaningar som vår tid ställer oss inför.

Hur berättelser kan forma vårt ansvar: En väg mot förändring i en osäker värld

En skicklig offentlig berättarteknik är en grundläggande komponent i ledarskap, särskilt när det offentliga rummet är fyllt med PR-strategier, misstro och likgiltighet. Som vi har sett genom hela den här boken, räcker det inte att presentera människor för en överflöd av fakta och bevis som väcker känslor av skuld och rädsla. Nästan alla jag intervjuade uttryckte oro över den dåliga kvaliteten på miljöberättelser och hur bristen på förmåga att skapa en berättelse leder till ökad offentlig ångest och passivitet.

Marshall Ganz ger en briljant beskrivning av hur man kan skapa en offentlig berättelse som förmedlar riktigt dåliga nyheter om ett problem, samtidigt som den erbjuder en nivå av hoppfullhet som överträffar den ångest som ett djupare förstående av problemet kan skapa. En sådan berättelse blir en emotionell dialog som talar om djupt hållna värderingar, om en inspirerad framtid som är hoppfull och grundad i dessa värderingar.

En av de största hindren för att åstadkomma verklig förändring är egocentrism och själviskhet, och medkänsla är det säkraste sättet att överskrida jaget. Att medkänsla inte enbart är en passiv känsla, utan en aktiv ansvarskänsla för andras lidande, är centralt för att förstå hur vi kan förändra världen runt oss. En sådan grundtanke ligger också till grund för de stora världsreligionernas budskap.

Karen Armstrong, en prisbelönt brittisk forskare, har ägnat största delen av sitt liv åt att studera världens stora religioner. Hon påpekar att alla stora religioner och filosofiska system har en gemensam princip: att behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Den gyllene regeln, som först formulerades av Konfucius, handlar om att inte orsaka den smärta för andra som vi inte vill uppleva själva. Armstrongs forskning visar att detta budskap inte är en idealistisk utopi, utan något som kan tillämpas praktiskt i vårt dagliga liv och i politiska sammanhang, för att förändra både oss själva och vår omvärld.

Ett centralt ämne som Armstrong tar upp är den rädsla som ofta ligger bakom förnekelse och motstånd mot förändring. Förändringar innebär att vi måste ge upp materiella bekvämligheter som vi blivit beroende av, särskilt i den västerländska världen där vi blivit bortskämda och själviska. Att förstå detta lidande och aktivt ta ansvar för det, även om det innebär att vi själva måste ge upp något av vår komfort, är en avgörande insikt för att åstadkomma verklig förändring.

Berättelser är ett kraftfullt verktyg i att skapa denna förändring. Genom att forma berättelser som talar om de värderingar vi håller kära och som inspirerar till hopp, kan vi skapa en gemensam vision för en bättre framtid. Detta är en konst som handlar om att koppla samman människor på en djupare nivå, där känslor av gemenskap och ansvar får växa och bli den drivande kraften för förändring.

För att förstå och tillämpa denna typ av berättande på ett effektivt sätt, krävs en ökad medvetenhet om våra egna känslor och motiv. Vi måste vara villiga att rannsaka oss själva och fråga oss om vi verkligen handlar för att skapa en bättre värld, eller om vi är fångade i vårt eget ego och våra egna rädslor. Det är först när vi ser bortom våra egna begränsningar och vår egen smärta, som vi kan skapa berättelser som inte bara informerar, utan som faktiskt rör och förändrar.

Hur kan andlighet och gemenskap stärka miljöskyddet i en krisande värld?

När vi står inför hotet om en snabbt föränderlig värld och en miljö som förlorar sin balans, blir det svårare att acceptera framtiden för våra barn och barnbarn. Thich Nhat Hanh betonar vikten av att bygga gemenskaper som kan fungera som levande exempel för andra. Genom att leva med omsorg och medkänsla skapar vi inte bara en bättre plats för oss själva, utan också en miljö där hopp, syskonskap och framtidstro kan frodas. Miljön är oupplösligt bunden till samhällets hälsa, och utan en sund natur kan ingen verklig helande process äga rum.

I detta sammanhang blir också vikten av hur vi uttrycker oss tydlig. Att tala sanning utan att döma eller straffa är en balansakt som Thich Nhat Hanh kallar en Zen-koan — en djup gåta för eftertanke. Det handlar om att våga konfrontera orättvisor med mod och passion, men utan att bli överdrivet konfrontativ eller se andra som fiender. Detta kräver ett medvetet förhållningssätt där vi kan stå i andras skor och föra en debatt med jämnmod och öppenhet. Vreden kan vara en kraft som driver oss att tala ut, men den kan också bli förblindande och skapa splittring om den inte hanteras med omtanke och mindfulness.

I mötet mellan det asiatiska hjärtats värme och det västerländska intellektets skärpa finns nyckeln till verklig framgång, enligt Dalai Lama. Den tibetanska högplatån, som ofta kallas ”världens tak”, är ett dramatiskt exempel på hur klimatförändringar påverkar både miljö och människor. Här smälter glaciärer i en oroande takt, något som hotar vattenresurser för nästan 40 procent av jordens befolkning. Denna region är födelseplats för flera av Asiens stora floder och dess smältande isar kan på sikt äventyra hela områdens livsviktiga vattenförsörjning.

Miljöarbete i Tibet visar på vikten av lokalt förankrade insatser som stärker både ekosystem och samhällen. Genom att träna bybor i hälsovård och ekosystembaserad planering skapas hållbara lösningar som inte dikteras uppifrån, utan föds ur samhällets egna behov och kunskaper. Den tibetanska andlighetens styrka och ödmjukhet, liksom människors närhet till naturens skörhet, ger insikt om hur djupt sammankopplade vi är med den värld vi lever i.

Det är avgörande att förstå att miljökrisen inte kan lösas endast med yttre åtgärder, utan kräver en inre transformation hos individer och samhällen. Balansen mellan mod och medkänsla, mellan handling och eftertanke, är nödvändig för att möta de komplexa utmaningar vi står inför. Den personliga resan av helande och medvetenhet speglar sig i vår förmåga att skapa en framtid där livet kan blomstra igen.