I början av 2017, när den amerikanska politiska scenen präglades av den då nyvalde presidenten Donald Trumps ambitioner, inleddes den politiska striden om att avskaffa och ersätta Affordable Care Act (ACA), känd som Obamacare. Detta var en fråga som engagerade både politiska ledare och stora delar av befolkningen, med enorma konsekvenser för landets sjukvårdssystem. Denna kamp skulle komma att präglas av politisk oenighet, taktiska manövrer och misslyckanden – ett misslyckande som också skulle kunna fungera som en lärdom om gränserna för politisk vilja och den djupa inverkan politiska beslut kan ha på människors liv.

Under den första våren av Trumps presidentskap genomförde Representanthuset en röstrunda där de genom en knapp majoritet av 217–213 röstade för en omvälvande reform av sjukvårdssystemet. Denna reform, som skulle eliminera det obligatoriska försäkringskravet och förändra sjukvården radikalt, var inte bara kontroversiell utan fick också massiv kritik från hela spektrumet av intressenter: läkare, sjukhus, försäkringsbolag och konsumentgrupper. "Detta är inte en reform," sade Michael Dowling, verkställande direktör för Northwell Health i New York, och beskrev det istället som en katastrof. Trots det gick förslaget vidare till Senaten, där den politiska processen skulle komma att ställas på prov på ett helt nytt sätt.

Senaten, som traditionellt varit den plats där två partier ofta kunde enas om större reformer, kom att visa sig vara en plats för djup politisk splittring under ledning av Mitch McConnell, republikanernas majoritetsledare. McConnell, som länge hade kritiserat ACA som den "sämsta lagstiftningen han någonsin sett", avfärdade möjligheten till bipartisanskap och satte istället sin tillit till en strikt partipolitiskt driven reform. Detta beslut att exkludera de demokratiska kollegorna och helt och hållet fokusera på en republikansk agenda skulle visa sig vara en stor strategisk miss.

För att effektivt driva igenom lagstiftningen valde McConnell att omvandla processen till en hemlig och snabb förhandling, utan öppna förhör eller förslag som kunde ge allmänheten möjlighet att granska förslaget. Hans vision var att komma förbi alla hinder så snabbt som möjligt innan någon av de påverkade grupperna kunde reagera eller organisera sig. Men den politiska verkligheten visade sig vara en annan.

Trots att McConnell hade samlat ett antal republikanska senatorer för att utveckla lagförslaget, saknade många av dem insikt i vad det egentligen innebar. Senatorer som Lisa Murkowski och Susan Collins uttryckte sin oro över att processen inte var transparent nog, medan andra, som Mike Lee från Utah, ifrågasatte hela idén om att skriva en lag bakom stängda dörrar. När det så kallade diskussionsutkastet publicerades i juni, möttes det av massiv kritik från både politiska motståndare och egna republikaner. Det uppskattades snabbt att 22 miljoner amerikaner skulle förlora sin sjukförsäkring under förslaget, vilket försvårade situationen ytterligare.

För republikanerna, som i princip sett sig själva som de som skulle kunna förbättra sjukvården, började sprickorna bli synliga. Flera senatorer, inklusive de som varit en del av McConnells innersta krets, började offentligt uttrycka sitt motstånd mot förslaget. Detta ledde till att McConnell tvingades ta ett steg tillbaka och erkänna att hans strategi för att avskaffa ACA hade gått i stå. Försöket att riva upp en av de mest betydelsefulla politiska reformerna i modern amerikansk historia misslyckades, inte på grund av bristande vilja att förändra, utan på grund av en misslyckad politisk strategi.

Vad kan vi dra för lärdomar av denna process? För det första är det tydligt att komplexa politiska förändringar som påverkar alla medborgare inte kan genomföras utan omfattande diskussion och samarbete mellan olika politiska grupper. De politiska realiteterna kring sjukvård är också så djupt rotade att även de mest välinriktade förändringarna kan slå fel om de inte är väl genomtänkta och inkluderande.

En annan viktig aspekt är att de politiska ledarna måste vara medvetna om att varje åtgärd de vidtar inte bara påverkar statistik eller ideologiska mål, utan har direkta konsekvenser för människors liv. Att inte ta hänsyn till hur en förändring påverkar medborgarna – särskilt de mest utsatta – kan leda till politisk förlorad mark, som det blev fallet för McConnell och hans lagförslag.

Vidare, i en tid där offentlig och politisk polarisation är så markant, är det avgörande att förstå att verkliga förändringar ofta kräver mer än att vinna röster eller förfina politiska strategier. De största reformerna uppnås ofta inte genom snabb, partisk handling, utan genom ett genuint engagemang i att förstå och tillgodose de behov som finns inom samhället. Det är en insikt som, förhoppningsvis, kommer att vägleda framtida politiska beslut.

Vad hände med det amerikanska senatet?

Senaten i USA, som var tänkt att vara en institution för att mäkla fred och upprätthålla en balans mellan de olika politiska krafterna i landet, har under de senaste decennierna blivit en skugga av sitt forna jag. Ursprungligen utformades senaten för att vara det forum där långsiktiga beslut fattades, där politiska motsättningar kunde lösas genom principfasta kompromisser. Senatens uppdrag var att vara landets "styrelse", en åsiktspluralismens fristad där man kunde skapa lösningar för nationens bästa, bortom kortsiktiga populistiska impulser.

Från sina blyertspennors dagar 1790, när den bestod av endast 65 ledamöter, växte senaten i takt med befolkningen. Antalet ledamöter i representanthuset ökade från 65 till dagens 435, men senaten förblev relativt liten – endast två senatorer per delstat – och blev en institution som förväntades agera som landets "mätare" eller förhandlare. Det var en plats för långtidsöverväganden, där sexåriga mandatperioder gav möjlighet till kontinuitet.

Men denna syn på senaten som en modererande kraft inom den amerikanska politiska scenen började försvinna redan under 1900-talet. Senatens förmåga att vara en stabiliserande kraft försvann när det bipartisanska samarbetet som en gång definierade institutionen försvann. Det var en tid då senatorer och deras respektive partier gick i dialog för att förstå varandra och hitta lösningar på de stora frågorna. Nu är senaten en del av samma polarisering som präglar hela det amerikanska samhället, där den inte bara speglar landets uppdelning utan också förstärker den.

Den senaste tidens nedgång i senatens status och inflytande är särskilt smärtsam för de som växte upp med en annan bild av senaten. För många amerikaner förblev senaten en plats för högsta dramatik och fascinerande politiska kamper. 1939, i filmen "Mr. Smith Goes to Washington", såg amerikaner en ung senator, spelad av Jimmy Stewart, kämpa mot korruption, vilket skapade en romantiserad bild av senatens arbete. Men senaten började verkligen få folkets uppmärksamhet i och med undersökningarna kring organiserad brottslighet i början av 1950-talet. Genom de så kallade "Kefauver hearings" fick senaten en ny roll som inte bara en politisk institution utan även som en plats där den nationella moralen och samhällsfrågorna kunde ställas på sin spets.

Under samma period fick den amerikanska allmänheten också följa senatorer som McCarthy, vars antikommunistiska häxjakt överträffade många andra skandaler i sin intensitet. De sena 1950-talet såg också John F. Kennedys politiska framgångar som senator, vilket ytterligare stärkte senatens status som en plats för nationella ledare och idédebatter. Det var också under denna tid som filmer och böcker som "Advise and Consent" och Kennedys "Profiles in Courage" satte ytterligare ljus på senatens betydelse.

Ändå var inte allt glans och glamour. Bakom den ståtliga fasaden av förhandlingar och politiska dramatiseringar var senaten under den här tiden ofta ett hinder för nationens utveckling, särskilt när det gällde sociala och civila rättigheter. I synnerhet från de södra delarna av USA, där senatorer använde sina positioner för att stoppa viktiga lagförslag om medborgerliga rättigheter, stod senaten som en bastion för konservativa värderingar och fördröjde förändringar som var nödvändiga för landets moraliska och sociala utveckling.

Vid denna tid såg senaten kanske ut som en plats för idealistiska förhandlingar och högstående politisk moral. Men i själva verket förblev det en institution djupt rotad i en gammal, konservativ världsbild, som ofta motarbetade de förändringar som den amerikanska befolkningen efterfrågade. Detta är en påminnelse om att senatens historia inte bara är en historia om politisk vision och moral, utan också om motstånd mot förändring, där kampen om framtiden ofta stötte på det institutionaliserade motståndet från de som ville hålla fast vid gamla strukturer.

Senatens framväxt som en symbol för förhandling, kompromiss och politisk visshet har alltså förlorat mycket av sin glans. Om inte detta förändras, kommer senaten inte längre kunna fylla den roll som grundarna en gång avsåg för den. Den bipartisanskap och vilja att hitta gemensamma lösningar, som en gång var grunden för senatens arbete, är idag bara ett avlägset minne.

Endtext

Vad hände under riksrättsförhandlingarna mot Donald Trump och varför är det relevant för oss?

Under riksrättsförhandlingarna mot den tidigare presidenten Donald Trump ställdes frågor om hans agerande den 6 januari 2021 när hans anhängare stormade Capitolium i ett försök att förhindra certifieringen av valresultatet. Förhandlingarna kretsade kring en central fråga: Hade Trump, genom sitt agerande och sina uppmaningar till stödtrupperna, allvarligt åsidosatt sin ed att skydda och försvara Konstitutionen? Enligt riksrättsåklagarna, ja, och i en av de mest dramatiska politiska processerna i modern amerikansk historia, togs det upp videomaterial och vittnesmål som visade på de våldsamma konsekvenserna av hans handlingar.

Trump hade under en längre tid drivit den falska idén om att valet 2020 var riggat mot honom. När hans juridiska ansträngningar för att få ogiltigförklara valresultatet misslyckades, vände han sig till sina anhängare och uppmanade dem att kämpa för hans sak, vilket ledde till upploppet i Washington D.C. När mobben väl stormade Capitolium, var Trump inte bara passiv; det fanns vittnesmål och bevis som antydde att han var nöjd med utvecklingen. De som befann sig i Capitolium, inklusive politiker och tjänstemän, var i direkt fara, och det fanns rapporter om att Trump vägrade ingripa när hans medarbetare och till och med republikanska senatorer vädjade om hjälp.

Trots att hans försvarsadvokater hävdade att hans tal den 6 januari var ett uttryck för skyddad yttrandefrihet, avfärdade många konstitutionella experter detta som rättsligt ogrundat. Enligt över 140 konstitutionella lärda, inklusive framstående republikaner och demokrater, hade Trump inte rätt att uppmana till våld och olagliga handlingar mot det amerikanska folket och det politiska systemet.

Den största frågan i riksrättsförhandlingarna var om ett sådant agerande, oavsett om det var konstitutionellt skyddat som yttrandefrihet eller inte, kunde klassificeras som ett "hög brott" enligt konstitutionen. Att försöka störta en demokratiskt vald regering och sätta det politiska systemet i fara ansågs vara ett allvarligt brott mot den ed han avlagt som president.

När man blickar på hela processen är det viktigt att förstå de långsiktiga konsekvenserna av Trumps agerande, inte bara för hans eget politiska arv utan för landets demokratiska strukturer. Förhandlingarna visade på en djup klyfta i det politiska landskapet i USA, där både de som stödde Trump och hans motståndare inte bara kämpade för sina politiska övertygelser utan även för tolkningen av vad som verkligen utgör ett brott mot Konstitutionen.

Vad som också framkom under riksrättsförhandlingarna var hur nära det amerikanska politiska systemet var att kollapsa. Den politiska makten, i form av presidenten, hans anhängare och de som vägrade att ingripa, fick en synlig inverkan på de grundläggande principerna om rättvisa och ordning. De vittnesmål och den dokumentation som användes visade att det inte bara handlade om ett enskilt event, utan en del av en större kampanj för att destabilisera och undergräva det demokratiska valet.

Viktigt att förstå är att riksrättsförhandlingarna inte enbart handlade om Trump själv, utan om de institutioner och människor som han försökte manipulera för att få ett resultat som skulle gynna honom. Även om han blev frikänd i den första riksrättsförhandlingen, är det den andra – där han ställdes inför rätta för att ha uppmanat till våld och uppror – som har potential att få långsiktiga konsekvenser för amerikansk politik.

I ljuset av detta förfarande är det avgörande att reflektera över vikten av ett rättssystem och de konstitutionella gränser som finns för att upprätthålla en rättvis och fungerande demokrati. Vad vi ser är inte bara ett exempel på missbruk av makt, utan också en påminnelse om att varje försök att undergräva de demokratiska principerna har långtgående effekter för landets framtid.

Vad har Mitch McConnell kostat USA?

Mitch McConnell, den republikanske ledaren i USA:s senat, har blivit en av de mest omtalade och kontroversiella politikerna i modern amerikansk historia. Hans strategiska agerande har haft långtgående konsekvenser för den politiska dynamiken i USA, och hans inflytande har varit avgörande i formandet av en ny era av politisk polarisering. Genom att analysera McConnells politiska vägval och hans påverkan på både senaten och landets politiska landskap, får vi en inblick i hur maktspel och långsiktig taktik kan forma nationella institutioner.

McConnell började sin karriär med att vara en skicklig parlamentariker, känd för att vara strategisk och beräknande i sina beslut. Hans metod att alltid sätta partiets intressen framför andra, och hans förmåga att blockera presidentens initiativ när det behövdes, blev ett av hans signum. Hans största bedrift, enligt många bedömare, var hans hantering av president Barack Obamas kandidater till Högsta domstolen. När justitiekansler Antonin Scalia avled 2016, vägrade McConnell att ge Barack Obama möjlighet att tillsätta en ersättare. Han anförde att ett valår inte var rätt tidpunkt för en sådan nominering och förlorade inte heller en politisk strid om detta.

McConnells inflytande sträckte sig också till den rättsliga sfären, där han under åren arbetade för att förändra domstolarnas sammansättning genom att säkerställa att republikanerna kunde blockera nominerade domare från det demokratiska partiet och successivt ersätta dem med konservativa. Denna förändring av domstolarna har haft en stor inverkan på den politiska och sociala utvecklingen i USA, särskilt i frågor om rättigheter, hälsovård och miljöpolitik.

Men McConnells strategi har också haft ett högt pris. Genom att ständigt blockera Obamas lagförslag, och senare genom att arbeta nära Donald Trump under hans presidentperiod, blev McConnell en symbol för ett system där samarbete och kompromiss inte längre ansågs nödvändigt. I stället förstärktes den ideologiska polariseringen, där oppositionen inte bara var motståndare, utan en fiende att förgöra. Detta skifte i politisk kultur har haft en långvarig effekt på hur politiken bedrivs i Washington och på hur medborgarna ser på sina valda representanter.

Det är också viktigt att förstå McConnells roll i formandet av det republikanska partiet. Hans enighet med Trump, trots deras olikheter, bidrog till att förändra partiets profil och bana vägen för den nya vågen av populistisk politik. Detta samarbete var för McConnell ett strategiskt val för att säkra partiets dominans, men det innebar också att han fick offra sina tidigare principer för att behålla kontrollen.

En annan aspekt som inte kan förbises är McConnells förmåga att hantera medierna och opinionen. Under hela sin karriär har han varit en mästare på att navigera i det politiska landskapet genom att anpassa sig efter de rådande omständigheterna. Hans taktiska förmåga att spela på både interna och externa faktorer för att behålla makten och dominansen inom senaten har gjort honom till en central figur i den politiska maktbalansen.

Men även om McConnell har åstadkommit mycket på den politiska scenen, finns det de som ser på hans arv med en mer kritisk blick. Hans metoder och hans roll i den politiska polariseringen kan ses som en av de största anledningarna till den nuvarande situationen i amerikansk politik, där blockering, extremism och partiskhet dominerar.

För att förstå McConnell och hans påverkan är det nödvändigt att inte bara fokusera på de politiska handlingarna han genomfört, utan också på de långsiktiga konsekvenserna av hans strategi. Hans förmåga att spela det långsiktiga spelet har haft djupgående effekter på den politiska infrastrukturen, och hans arv kommer sannolikt att fortsätta att påverka USA under många år framöver.

Hur kan vi använda Bernoullital och -polynom för att uppskatta summor med hjälp av integraler?
Hur fungerar flödes- och tryckvariationer i hydrauliska slagmekanismer och vilka grundläggande rörelseekvationer styr deras dynamik?
Hur implementeringen av modeller i ONERA:s 2D-isverktyg fungerar