Vad betyder "kameleontbeteende" för social integration och samhällsfunktion?

Kameleontbeteende, i sin mest grundläggande form, handlar om en anpassningsbarhet som inte nödvändigtvis innebär att man accepterar eller identifierar sig med de bakomliggande värderingarna i ett samhälle eller system. Kameleonten är en figur som anpassar sig till den omgivande miljön, men utan att bli fullt ut integrerad eller förankrad i de sociala eller moraliska normerna som styr denna miljö. Denna typ av beteende är inte alltid enbart funktionell eller dysfunktionell; det beror på de specifika omständigheterna och situationerna.

Enligt Rosow kan kameleontbeteende ha både positiva och negativa effekter på social sammanhållning. För det första kan kameleontens ovilja att acceptera systemets underliggande värderingar minska graden av konsensus i ett system. Även om en kameleont deltar i de sociala och politiska aktiviteterna, gör han det med reservationer och tvivel om systemet i stort. Detta skapar en dynamik där systemet ständigt måste övervaka och reglera kameleontens beteende, vilket kan vara både tidskrävande och kostsamt.

För det andra påverkar kameleontbeteende resursallokeringen i ett samhälle. Eftersom kameleonten är benägen att söka bättre alternativ och mer attraktiva möjligheter, innebär det att systemet måste investera i sociala kontroller för att hålla avvikande beteenden i schack. I detta avseende kräver kameleonten ett dyrt och konstant övervakningssystem för att säkerställa att han inte avviker för mycket från det accepterade beteendet.

Slutligen spelar kameleonten en viktig roll i att testa ett systems förmåga att stå emot påfrestningar. Eftersom kameleonten inte är helt pålitlig och kan "defektera" eller dra sig tillbaka när systemet genomgår kriser eller stora förändringar, kan hans beteende ses som en indikator på systemets stabilitet. Detta innebär att kameleontens beteende, när det inte är strikt anpassat till de rådande normerna, kan fungera som en stressfaktor som avslöjar brister i systemet.

I tider av stabilitet är kameleontbeteende kanske inte lika skadligt, men i tider av social eller politisk förändring kan det bli ett tveeggat svärd. Enligt Rosow har kameleonten förmågan att se objektiva problem på ett mer pragmatiskt sätt än de socialiserade individerna som är bundna av sina värderingar. Deras flexibilitet ger dem fördelar i föränderliga omständigheter där mer rigidt värderingsstyrt beteende kan vara en nackdel.

Det är också viktigt att förstå att kameleontbeteende inte är unikt för en viss tid eller plats. I många samhällen, särskilt i komplexa eller repressiva samhällen, är det ett vanligt förekommande mönster. Kameleonten är inte en karaktär som motsätter sig normer i sin helhet, utan snarare en som hela tiden förhandlar om sin plats i samhället baserat på externa belöningar och möjligheter. Han tenderar att vara mer accepterad i pluralistiska värdesystem där det finns en större tolerans för olika synsätt och beteenden.

För att förstå denna dynamik bättre, kan vi titta på exempel från olika historiska och sociala sammanhang. Kameleontbeteende kan ses i sådana grupper som etniska eller rasliga minoriteter som tvingas anpassa sig till majoritetens normer för att överleva, men utan att verkligen anta majoritetens värderingar. Likaså kan det ses hos individer i arbetslivet, som kanske inte har en stark yrkesidentitet men som lyckas anpassa sig till en mängd olika arbetssituationer utan att förlora sin egen känsla av självbevarelse.

Kameleonten är därför en person som inte nödvändigtvis måste anses som en hycklare, för hans beteende är ett resultat av att han inte har några fastställda normer att falla tillbaka på. Han lever inte i enlighet med vissa ideal utan ser på världen genom ett mer utilitaristiskt perspektiv där hans handlingar bedöms efter de belöningar eller möjligheter de leder till.

Det är också viktigt att förstå att kameleontbeteende i vissa sammanhang kan vara en katalysator för förändring. Under normala omständigheter, när sociala normer är stabila och det inte finns något stort behov av förändring, kan kameleonten vara en av de mest funktionella individerna i samhället. När systemet däremot utsätts för tryck, förändringar eller kriser, kan kameleontens flexibilitet och pragmatism vara precis vad som krävs för att upprätthålla social sammanhållning.

En sådan förståelse för kameleontbeteende innebär också en utmaning för vårt sätt att se på "äkta" socialisering. Om samhället insisterar på att varje individ ska vara "trogen" till sina värderingar och alltid agera i enlighet med dessa, kan det riskera att underskatta den nödvändiga anpassningen som sker i alla samhällen, och som ofta är avgörande för deras fortlevnad. Kanske är det just den måttliga graden av "hyckleri" som gör att samhällen kan anpassa sig till förändring, där en strikt hållning till fasta normer skulle hindra nödvändiga justeringar.

Hur påverkar "Post-Blackness" och kodväxling det svarta identitetsarbetet i dagens samhälle?

Touré, i sitt arbete om den svarta identiteten och post-Blackness, påpekar den komplexa balansen mellan att assimilera sig i de dominerande vita institutionerna och att bevara en känsla av självrespekt och autenticitet. När Barack Obama valdes till president i USA, var detta ett historiskt ögonblick som många såg som ett tecken på framgång och en symbol för det "post-svarta" samhället. Obama, som en delvis svart man med en vit bakgrund, blev en förebild för många som såg hans framgång som en möjlighet att uppnå makt genom att infiltrera de vita maktstrukturerna istället för att kämpa mot dem. I slutet av sin bok reflekterar Touré över att "vi behöver fler insiders som får makt och skapar varaktig förändring genom att infiltrera de vita amerikanska institutionerna på samma sätt som vår regering en gång infiltrerade svarta maktgrupper." Det här perspektivet om att bli "mäktig" snarare än att "bekämpa makten" ger en bild av en person som navigerar genom ett system som inte nödvändigtvis tillåter förändring från utsidan, utan snarare genom att bli en del av det.

Men i en tid när den vit-makt-ideologi som Trumpism representerar har fått ett större offentligt uttryck, och där det saknas en federalt styrd vilja att bekämpa systematisk rasism, är frågan om den "post-svarta" vägen är möjlig. Kan kändisar som LeBron James, Oprah eller Beyoncé verkligen förändra något, eller är det fortfarande så att de som har makt måste välja mellan att "passa in" eller att vara trogna sin egen identitet? Touré utmanar oss att tänka på de val som svarta individer gör när det gäller att navigera i dessa dubbla världar: att anpassa sitt beteende för att överleva i en vit dominerad kultur eller att stå fast vid sin egna kulturella och historiska identitet, vilket ibland kan vara en känsla av konflikt.

Som historien om W.E.B. Du Bois och Frantz Fanon visar, har svarta individer alltid varit tvungna att navigera i denna komplexa dynamik av att förhålla sig till sin egen etnicitet, både offentligt och privat. Men det är också viktigt att förstå att denna "svarta identitet" inte är en fast entitet utan en social konstruktion som konstant formas av de omständigheter som den svarta individen befinner sig i. Detta är vad Touré refererar till som "att koda-växla" – att skifta mellan olika sätt att presentera sin identitet beroende på sociala och kulturella sammanhang. Denna anpassning kan vara subtil eller uppenbar, men den är nästan alltid ett medvetet val för att passa in eller överleva.

En annan dimension av denna problematik tas upp av James Baldwin, som i sina texter beskriver den personliga och djupt existentiella kampen med att vara en del av ett system som bygger på hyckleri och förlorad respekt. Baldwin reflekterar över hur han som predikant på en kyrkans scen kände en inre förakt för de människor han arbetade med och det "hykleri" som han kände genomsyrade de religiösa ritualerna. Den här reflektionen är inte bara en kritik av de religiösa strukturerna, utan också en kommentar på de maskeringar och förlorade identiteter som alla måste navigera när de är i en position där de förlorar sin egen integritet för att passa in i ett förväntat system. På samma sätt brottas Touré med frågan om svarta individer måste välja mellan att "göra rätt för sig" i den vita världen för att få pengar och makt, eller att stå fast vid sin självidentitet, vilket kan göra det svårare att lyckas i den vita dominerade världen.

När det gäller kodväxling, som Fanon så väl beskrev, handlar det inte bara om att byta mellan olika språkliga register utan också om att byta mellan olika former av sig själv. För President Obama, som växte upp i en blandad miljö, har denna förmåga att kodväxla mellan vitt och svart varit avgörande för hans framgång. Obama har lärt sig att tala med både svarta och vita på ett sätt som passar situationen, utan att helt och hållet förlora sig själv i processen. Men för många svarta individer är denna förmåga till kodväxling inte en möjlighet, utan en nödvändighet för att överleva i en vit, ofta exkluderande, värld.

Det är därför viktigt att förstå att kodväxling och post-svarta strategier inte handlar om att helt förlora sin identitet, utan snarare om att hitta sätt att anpassa sig till olika miljöer utan att tappa sin självkänsla. Men när dessa strategier missbrukas kan de också leda till en förlorad känsla av autenticitet och självrespekt. Det är denna konflikt mellan att vara den man förväntas vara och den man verkligen är som skapar en ständig inre spänning för många svarta individer, särskilt de som navigerar inom maktens korridorer.

I dagens globaliserade och kulturellt blandade värld är denna kamp kanske ännu mer relevant än någonsin. Den svarta identiteten är inte längre en fråga om att tillhöra ett specifikt kulturellt eller rasligt område, utan om att kunna navigera mellan dessa världar och samtidigt behålla en känsla av självrespekt och integritet. Det är en balansgång som inte alltid är möjlig att uppnå och som kräver ständig reflektion och anpassning.