Politik, händelser och attityder förändras snabbt, vilket gör det nödvändigt att förstå den kontext i vilken undersökningar genomförs. Donald Trump valdes till president i november 2016 och tillträdde i januari 2017. Många studier har analyserat Trumps väljarkoalitioner under valåren 2016 och 2020. Den här analysen skiljer sig genom att fokusera på de starkaste Trumpanhängarna utan koppling till en specifik valkampanj. Intresset ligger mindre i att jämföra Trumpanhängare med sympatisörer för demokratiska kandidater, utan snarare i att förstå dem som beundrar Trump djupt – en grupp som redan efter två år av hans presidentskap kunde bedöma honom bortom kampanjlöften.

Att studera dessa intensivt trogna Trumpanhängare ger en möjlighet att förstå ett politiskt fenomen som är både allmänt spritt och grundläggande, och som kommer att påverka politiken långt efter Trump själv lämnat scenen. För att göra detta delas respondenterna in i fyra ideologiska grupper: liberaler, moderater, konservativa som inte starkt hyllar Trump, och slutligen de som anser att Trump är en av de bästa presidenterna någonsin, kallade "Trumpveneratörer".

Den demografiska bilden av Trumpveneratörerna visar att stereotypen med äldre, vita, ekonomiskt svagare, mindre utbildade, män från landsbygden med stark religiositet är något förenklad. Jämfört med andra grupper finns det visserligen en något högre andel vita bland Trumpveneratörerna (78 %) än bland icke-Trump-venererande konservativa (73 %), men skillnaden är inte överväldigande. Andelen med högre utbildning är däremot lägre inom Trumpveneratörerna (55 %) jämfört med de andra grupperna, och de är något äldre i genomsnitt (nästan 57 år). Trenden med högre religiositet är tydlig, med en stor andel som regelbundet deltar i kyrkobesök och identifierar sig som "födda på nytt".

Statistiska analyser visar att skillnaderna mellan Trumpveneratörer och andra konservativa är reella snarare än slumpmässiga. Även om konservativa som helhet delar många gemensamma drag, särskiljer sig Trumpveneratörerna framför allt genom ålder, religiositet och något lägre utbildningsnivå. De är också överrepresenterade i landsbygds- eller småstadsmiljöer, vilket bekräftar kopplingen mellan geografisk hemvist och starkt stöd för Trump.

Det är viktigt att förstå att denna grupp inte bara definieras av sin politiska preferens utan även av ett specifikt personlighetsdrag – en securitär personlighet som föredrar ordning, stabilitet och auktoritet snarare än strikt auktoritarism. Detta perspektiv öppnar för en mer nyanserad förståelse av varför Trump attraherar just denna skara.

Utöver den demografiska och ideologiska profilen är det avgörande att inse att Trumpveneratörernas lojalitet inte är enbart kopplad till traditionella sociopolitiska variabler. Deras hängivenhet grundar sig också i en djupare känsla av kulturell identitet och trygghetsbehov i en snabbt föränderlig värld. Detta gör att deras inflytande kan vara mer långvarigt och komplex än vad enbart röststatistik från val kan visa.

Endast genom att erkänna dessa dimensioner kan man förstå den fortsatta dynamiken i politiska landskap där populistiska ledare får fotfäste. Denna grupp utgör en kraftfull politisk aktör vars attityder och prioriteringar formar nationella diskurser och beslut långt efter Trumps tid i Vita huset.

Är Trump-väljare verkligen arga, bittra och emotionellt instabila?

Föreställningen att Trumps mest hängivna anhängare drivs av ilska, bitterhet och ett allmänt missnöje med samhället är djupt rotad i det offentliga samtalet. Det är en narrativ som ofta bygger på emotionellt färgade generaliseringar, men som sällan prövas mot empiriska data. I verkligheten visar sig denna bild vara överraskande skev.

En genomgång av självskattningar inom personlighetspsykologiska ramar — främst de så kallade "Big Five"-dimensionerna — visar att Trump-väljare, i jämförelse med andra konservativa, tenderar att vara mer extroverta och mer öppna för nya upplevelser. Skillnaderna gentemot liberaler är därmed inte alltid så markanta som man kunde tro. Intressant nog rapporterar de också en något högre emotionell stabilitet än liberaler, vilket går på tvärs med uppfattningen om Trump-väljare som reaktiva och labila.

När det gäller kompletterande personlighetsdimensioner såsom dogmatism, behov av slutenhet och behov av konsensus, syns tydliga ökningar ju längre åt höger man rör sig på den politiska skalan. Dock är skillnaderna mellan Trump-väljare och andra konservativa här obetydliga. Det tyder på att dessa egenskaper snarare är kopplade till ideologisk position än till personkulten kring Trump i sig.

Men hur förhåller sig Trump-väljare till negativa emotioner som bitterhet, ilska eller social frustration? Här visar sig resultaten vara än mer kontrasterande gentemot den offentliga bilden. I flera frågor som direkt mäter sådana känslor framträder Trump-väljare konsekvent som den grupp som i minst utsträckning instämmer i påståenden som "jag känner mig bitter över hur människor som jag behandlas", "jag är arg och frustrerad över min status i världen" eller "jag ser mig själv som en arg och frustrerad person". I samtliga fall ligger deras svarsnivåer lägre än både liberaler och andra konservativa.

Även när det gäller s.k. ruralt klassförakt — en föreställd fiendskap gentemot högutbildade, urbana eliter — är datan tydlig. Trump-väljare uttrycker i mycket låg grad någon form av agg gentemot exempelvis rika människor som slipper kroppsarbete eller utbildade personer i kuststäder. I själva verket är deras nivåer av "klassmässig" eller kulturell avund ännu lägre än bland andra konservativa.

På frågan om social tillfredsställelse är det liberala respondenter som i störst utsträckning anger att de känner sig socialt otillfredsställda och i behov av bättre stödstrukturer. Trump-väljare rapporterar motsatsen — de upplever sig i regel som välförankrade i sociala nätverk och har en stark känsla av gemenskap.

När det gäller känslighet för äckel, en dimension som tidigare forskning har kopplat till konservativ ideologi, är resultaten mer nyanserade. Även om konservativa generellt tenderar att vara något mer känsliga för äckelframkallande stimuli (såsom att dricka soppa rörd med en tvättad flugsmälla eller se någon ta ut ett glasöga), är skillnaderna inte dramatiska mellan Trump-väljare och andra grupper. Trump-väljare är, om något, något mindre känsliga än andra konservativa.

Det är därför centralt att förstå att Trump-väljare inte enkelt kan förstås utifrån klassiska antaganden om affektiv patologi eller social isolering. De är varken mer bittra, mer arga eller mer missnöjda med sin plats i samhället än andra grupper — ofta är de snarare motsatsen. Detta utmanar inte bara förenklade politiska stereotyper utan blottlägger också en brist på nyanser i den bredare samhällsdebatten.

För att verkligen förstå vad som kännetecknar denna väljargrupp behöver man röra sig bortom retoriken om ressentiment och se till de underliggande psykologiska och sociala strukturerna. Viktigt är att inte förväxla ideologisk övertygelse med emotionell dysfunktion. Det faktum att många Trump-väljare visar hög grad av emotionell stabilitet och social tillfredsställelse tyder på att deras politiska engagemang inte främst drivs av affektivt missnöje, utan snarare av värderingsmässig samstämmighet och känslan av kulturell igenkänning.

Hur tekniska genombrott formade antikens värld: Från Caesar till Pantheon
Hur man söker effektivt på sociala medier: en guide till avancerad sökning
Hur påverkar cellulär senescens och neurodegenerativa sjukdomar varandra? En djupdykning i Huntington’s sjukdom och åldrande
Hur Ohio blev en avgörande station på Underground Railroad
Hur MOS-enheter förändrar tekniklandskapet: Från grundläggande till avancerade tillämpningar