Hur de religiösa systemet i Amerika och dess inverkan på de indianska stammarna förändrades genom historien

Under förhistorisk tid var det religiösa systemet hos indianerna i Nordamerika på väg att förfalla. Detta reflekterades särskilt i den växande individualismen inom religionen, som manifesterade sig i kulten av personliga skyddande andar. Varje individ erhöll sin egen skyddande ande på en individuell och frivillig basis, även om denna tro fortfarande var kopplad till stammens rituella ramverk. Här kan man spåra de tidiga formerna av mysticism och den blinda tron på drömmar. Shamanism och de hemliga sällskapen, som också existerade inom de flesta stammar, var nära relaterade till denna kult av personliga skyddande andar.

Trots att den personifieringen av övernaturliga krafter var relativt outvecklad i indianernas trosystem, dominerade uppfattningen om opersonliga krafter. Indianerna personifierade sällan andar eller gudar, och föreställningen om dessa krafter var inte gestaltade i plastiska eller grafiska former. De saknade därför konstverk som föreställde sina gudar eller andar. Det fanns inte heller några heliga platser eller tempel, förutom tillfälliga kultplatser som användes under vissa ceremonier. Det fanns inget etablerat prästskap. I stället spelade schamaner och helare denna roll, och dessa personer valde fritt att ägna sig åt dessa yrken.

I kontrast till religionerna som praktiserades av folken i Oceanien och Afrika, existerade det inte något huvudsakligt religiöst ledarskap bland indianerna. Den demokratiska strukturen i deras samhällen reflekterades i deras religiösa system, där hövdingarna enbart hade rituella privilegier i vissa stammar, exempelvis i de norrvästliga kustregionerna. Militär magi var välutvecklad, men svart magi, som hade haft en viktigare roll i tidigare historiska faser, var inte lika central längre.

Trots att de flesta stammar inte hade en kult kring förfäder, utvecklade vissa, mer avancerade stammar som Pueblo-indianerna, ett mer organiserat trossystem. Pueblo-indianerna, som bor i dagens Arizona och New Mexico, var kända för sina stora och välorganiserade samhällen, där bebyggelsen bestod av adobehus. Jordbruket var baserat på ett sofistikerat bevattningssystem och hantverk, som vävning och keramik, var välutvecklade. Det var också här som en övergång från matrilineala till patrilineala släktskapssystem började ses, med utvecklingen av patriarkala strukturer, ofta underlättade genom de hemliga manliga sällskapen.

En annan viktig aspekt av Pueblo-indianernas religion var deras förfäderkult. I deras trosystem betraktades andarna av de döda som beskyddare av stammen och dess folk. Ceremonierna och riterna, som inkluderade danser och masker, hade som mål att säkerställa goda skördar, regn och behandling av sjukdomar. Bland de hemliga sällskapen var kulturer som "antilop-sällskapet" och "orm-sällskapet" av särskild betydelse. Ormen, särskilt, spelade en viktig roll i både mytologi och ritualer.

Det var också under denna tid som religiösa-reformistiska rörelser började sprida sig bland de amerikanska indianerna som ett svar på den brutalitet som många stammar utsattes för av de amerikanska kolonisatörerna. Dessa rörelser var inte samordnade, men de hade alla gemensamt att de försökte återskapa gamla indianritualer samtidigt som de integrerade idéer från kristendomen eller andra religioner. En central figur i dessa rörelser var Wovoka, en predikant bland de kaliforniska indianerna, som kallade sig själv Messias och förutspådde en framtid där indianerna skulle bli fria från de utländska förtryckarna.

Denna rörelse, som också inkluderade läran om uppståndelse, var känd som "Ghost Dance", och den spred sig snabbt bland indianreservaten i USA under 1880-talet. Här samlades indianer för att dansa i ekstatiska riter som påminde om schamanernas ceremonier, och målet var att uppnå andlig upplysning och befrielse från den koloniala förtryckaren. Trots rörelsens kortlivade existens och den brutala undertryckningen, är det en viktig symbol för den religiösa och politiska motståndskraften hos de ursprungliga folken i Amerika.

Vad innebär Lao-zi och Konfucius filosofi för dagens samhälle?

Lao-zi, en av de mest inflytelserika filosoferna i Kina, introducerade begreppet Dao, ett centralt tema inom daoismen. Dao representerar den objektiva världen och naturens grundprincip, men tolkades även materialistiskt av vissa av Lao-zis anhängare, såsom Han Fei och Yang Zhu. Enligt denna syn är Dao inte bara en abstrakt idé utan en fysisk och materiell verklighet. Lao-zi såg också världen genom en dialektisk lins, där motsatser som lång och kort, stort och litet, eller rakt och krokigt inte bara är varandras motsatser utan nödvändiga för varandras existens och balans. Denna dialektik gick inte ut på att föra en kamp mellan motsatser, utan att försona dem, vilket gav upphov till hans berömda filosofi om inaktivitet och tystnad.

För Lao-zi var varje handling, även den mest välmenande, en form av inblandning i den naturliga ordningen, vilket förde till förstörelse snarare än skapande. I stället förespråkade han ett liv i stillhet och icke-handling, där människan skulle leva i harmoni med Dao genom att inte försöka förändra världen utan istället anpassa sig till den. Enligt Lao-zi skulle den som styra ett samhälle vara en icke-handlande ledare, likt en kung som inte styr genom påtvingad makt utan genom sin egen tystnad och inaktivitet.

Lao-zi var kritisk mot statens inblandning i folkets liv, och enligt honom var det överflödiga skatter och statlig styrning som orsakade fattigdom och lidande. Hans syn på kungamakten var snarare som en gudomlig och osynlig kraft, som genom sin avskildhet skulle kunna upprätthålla ett naturligt och ordnat samhälle. De ideologiska värderingarna som Lao-zi framförde reflekterade en vilja att bevara det gamla patriarkala samhället och motstå förändring.

I kontrast till Lao-zi's tankar utvecklades konfucianismen, en annan filosofi som kom att få stort inflytande på Kina. Konfucius, som var en historisk person, förespråkade ett system för statens och individens moraliska liv, som satte värde på etik, moral och samhälleligt ansvar. Konfucius intresserade sig inte särskilt för metafysik eller kosmogoni, utan hans filosofi kretsade kring konkreta, praktiska normer för hur man skulle leva ett rättfärdigt liv. Han betonade vikten av social ordning, politiskt ansvar och att man skulle följa traditionella familje- och samhällsvärderingar.

Trots att Konfucius filosofi ofta ses som en moralisk kod och politisk etik, innehåller många av hans skrifter också religiösa element, såsom föreställningar om andar, ett liv efter döden och dyrkan av förfäder. Konfucius och hans lärjungar utförde religiösa ritualer och efter hans död genomfördes offerceremonier i hans namn. Detta ledde till att han, precis som Lao-zi, i en viss bemärkelse blev en religiös figur i kinesisk kultur.

Även om konfucianismen aldrig utvecklade ett prästerskap i traditionell mening, upprätthölls dess riter av statliga tjänstemän och familjeöverhuvuden. Kulten av förfäder var en central del i konfuciansk religion, och varje familj eller klan hade sina egna tempel och ritualer för att hedra sina förfäder. Denna tradition kan ses som en institutionaliserad form av de religiösa riter som redan fanns i Kina sedan urminnes tider. Konfucius förespråkade att människor skulle följa gamla sedvänjor och normer, snarare än att införa nya läror.

Det är också viktigt att förstå att konfucianismen, trots sina religiösa inslag, aldrig varit en religion i traditionell bemärkelse. Det var snarare ett sätt att strukturera samhället och organisera människors relationer, både till varandra och till de större kosmiska och sociala ordningarna. Detta gjorde konfucianismen till en filosofi med starkt politiska inslag, snarare än en religion som syftar till att erbjuda förklaringar om den metaphysiska världen.

Vad var det för liv efter döden enligt de gamla egyptierna?

I den egyptiska trosuppfattningen om livet efter döden spelade det osynliga dubbel "ka" en avgörande roll. Ka var en individs andliga dubbelgängare, en form av själ, som förblev kopplad till kroppen även efter döden. Ka var inte odödlig, utan kunde dö av svält eller törst om den döde inte blev försett med de nödvändiga offren och ritualerna. En fara för ka var också de monströsa väsen som hotade att förtära det i livet efter döden, om inte magiska besvärjelser skyddade det. Under gynnsamma omständigheter, om mumien eller åtminstone en staty av den döde bevarades, kunde ka överleva kroppen under lång tid.

I Egyptens olika historiska perioder förändrades uppfattningarna om ka. Under det Gamla riket trodde man att den döde och dennes ka befann sig i en plats i väst, en plats som man ansåg vara förbundna med solens nedgång. Där skulle den döde fortsätta att leva ett liv som påminner om det jordiska livet. För de rika och aristokratiska skulle det vara ett liv i överflöd, med tillgång till jakt, trädgårdar och tjänare. Scener från detta liv skildrades på gravmurarna i de aristokratiska gravarna från den femte och sjätte dynastin. Dessa bilder illustrerade en tro på att livet efter döden var en förlängning av jordelivet, även om detta koncept var påverkad av sociala och klassmässiga skillnader. De som hade rikedomar i detta liv, skulle åtnjuta samma privilegier i nästa.

För att säkerställa detta lyckliga liv efter döden, litade de egyptiska människorna på magiska metoder – genom att rita bilder av detta liv på gravmurarna, utföra riter och recitera magiska formler. Magin spelade en avgörande roll i att bevara ka och skydda det från de faror som lurade i efterlivet. I detta sammanhang blev två gudar särskilt viktiga i dödskulten: Solguden Ra och Osiris, guden för död och återuppståndelse.

Ra var den dominerande guden i Heliopolis, där de soliga aspekterna av dödsriket började få sin form. Det var här man trodde att de dödas själar skulle stiga ombord på Ra:s solbåt och färdas över himlen dag efter dag. I och med solens nedgång i väst var det också denna del av världen som förknippades med dödsriket, och det var här de döda skulle nå sitt slutmål. Trots dessa solbaserade föreställningar var Osiris, den döende och återuppståndne guden för växters liv, betydligt viktigare i den egyptiska dödskulten.

I början var Osiris inte direkt knuten till dödsceremonier, men redan i de tidigaste pyramidtexterna från den femte dynastin nämns hans namn i dödsformler. Genom historien kom Osiris att bli den främsta gudomligheten i efterlivet, och den som gav hopp om att de döda kunde återuppstå. Genom att identifiera sig med Osiris, trodde de egyptiska folket, kunde man få skydd mot förlorad själ. I pyramidtexterna förvandlades den döde faraon till Osiris, och denna idé spred sig över tid till andra människor, både av hög och låg social status. Detta gör att vi ofta ser den döde refererad till som "Osiris så-och-så" i gravtexterna.

Under Mellersta riket utvecklades också idén om den sista domen, där den dödes hjärta vägdes för att avgöra hans eller hennes öde. Denna idé skilde sig från tidigare föreställningar om efterlivet, där man främst såg det som en fortsättning på det jordiska livet. I denna nya tro var Osiris och hans assisterande gudar – inklusive Anubis, Thoth och en fruktansvärd monster – ansvariga för att döma själen. Om hjärtat, som var den moraliska koden för ens liv, var lätt, blev den döde belönad. Om det var tungt av synd, skulle den döde bli förtärd av monsteret.

Denna utveckling i de egyptiska trossystemen reflekterade ett större behov av att förstå och förklara människors handlingar under livet i relation till deras öde efter döden. Idén om moral och ansvar efter döden knöts närmare till föreställningen om straff eller belöning för ens handlingar i livet. Det är intressant att se hur dessa föreställningar om moral och rättvisa under efterlivet påverkade de senare utvecklingarna av liknande idéer i andra religioner, såsom kristendomen.

Det som också var en central del av den egyptiska begravningsriten var användningen av magi för att hjälpa den döde att navigera genom de svårigheter som väntade efter döden. Den berömda Dödeboken, en samling av magiska formler, innehöll specifika texter som skulle skydda själen från faror och hjälpa till att säkerställa ett välmående efterliv. Den mest kända av dessa kapitel är det 125:e kapitlet, där den döde förnekar sina synder inför Osiris, vilket gör att han hoppas på att bli befriad från fördömande.

I denna tro på magiska och moraliska handlingar som en väg till frälsning efter döden, låg en tydlig skillnad mellan de som hade möjlighet att delta i dessa riter och de som inte hade det. Samhället var djupt skiktat, och det var tydligt att för de rika och mäktiga egyptierna var dessa magiska medel till för att bevara deras status även i döden, medan de vanliga medborgarna hade en mer osäker framtid i efterlivet.