Donald J. Trump har ofta kritiserats för att hans utrikespolitik skiljer sig markant från både traditionell amerikansk utrikespolitik och de etablerade internationella normerna. Hans syn på världspolitik och hans "America First"-vision har lett många att spekulera om hans policypositioner. Vissa har felaktigt kopplat honom till restriktiv utrikespolitik, andra har försökt att beskriva honom som en isolationist. Men på djupet är hans politik snarare en blandning av neo-imperialism och en märklig variant av nationalism, snarare än något som påminner om den klassiska eller strukturella realismen som dominerat internationell politik i decennier.

Trump har varit kritisk till den långvariga amerikanska policy som innebär att säkerhetsgarantier ges till rika och mäktiga allierade, samtidigt som USA står för majoriteten av kostnaderna och risken. Hans kritik av denna politik är en av de få områdena där han ibland rör vid idéer om restriktiv utrikespolitik, som förespråkar minskat engagemang och fokusering på inhemska frågor. Även om hans kritik ibland liknar argument från förespråkare för restriktivism, finns det fundamentala skillnader i hans synsätt. Trump motsätter sig till exempel idén om en fri och öppen global marknad, vilket är ett kärnprincip för restriktivistiska förespråkare. Han har istället ofta förespråkat ekonomiskt protektionism, vilket speglar hans djupa misstro mot internationell handel och allianser.

En annan viktig aspekt av Trumps utrikespolitik är hans inställning till krig och militär intervention. Trots att han upprepade gånger kritiserat den amerikanska närvaron i konflikter som Afghanistan, har han också visat en vilja att utnyttja den amerikanska militärens styrka för att säkerställa nationella intressen och till och med ekonomiska vinster, som i fallet med Afghanistan och dess mineralresurser. Detta visar på en form av neo-imperialism snarare än isolationism, där Trump förespråkar en aktiv, men självcentrerad, användning av makt och resurser.

Många av Trumps kritiker har också försökt att placera honom inom ramen för den amerikanska isolationistiska traditionen. I detta sammanhang jämför man honom med tidigare politiker som Robert Taft eller Charles Lindbergh, som förkastade internationella engagemang under perioden mellan världskrigen. Även om Trump delar vissa av dessa kritikpunkter, är hans syn på utrikespolitik långt ifrån isolationistisk. Hans vilja att konfrontera svaga regimer som Iran, Nordkorea och Venezuela, samt hans aggression mot grupper som ISIS, tyder snarare på en vilja att kontrollera globala frågor med ett nationalistiskt fokus snarare än att hålla sig borta från dem.

För att verkligen förstå Trumps världssyn är det nödvändigt att inte bara titta på hans retorik, utan även på hans konkreta politiska beslut. Trumps utrikespolitik präglas av en impulsiv och ofta irrationell handlingskraft, som skiljer sig från den analytiska och långsiktiga strategi som kännetecknar både realistiska och liberala traditioner inom internationell politik. Realismen, som betonar rationell maktbalans och nationell intressebedömning, har exempelvis svårt att förklara Trumps ofta oberäkneliga beslut, som handlar mer om att maximera kortsiktiga politiska vinster än att genomföra strategiska analyser.

Trumps utrikespolitik påminner istället om den kritik som klassiska realister som E.H. Carr och Hans Morgenthau gav mot idealistiska tendenser i internationell politik. Realismen, enligt dessa tänkare, kräver att politiska beslut fattas utifrån realistiska bedömningar av objektiva fakta och långsiktig strategi. Trump, däremot, verkar agera mer på impuls och utifrån egna föreställningar om styrka och framgång, snarare än att följa en rationell och välgrundad bedömning av internationella relationer.

En viktig aspekt att förstå om Trumps politik är att den ofta ser på världen genom en prism som ser alla internationella relationer som potentiella konkurrenssituationer. Hans retorik, där styrka och dominans sätts på pedistal, speglar ett synsätt där konflikter ses som ofrånkomliga och där USA ska använda sin makt för att säkerställa sina egna intressen utan att ta hänsyn till externa värderingar eller samarbeten. Trump ser inte internationella relationer som en balans mellan olika aktörers intressen, utan snarare som en arena för att säkerställa USA:s dominans och välstånd på bekostnad av andra.

För den som vill förstå Trumps utrikespolitik är det avgörande att inse att hans synsätt inte kan reduceras till en traditionell politisk ideologi som realism eller isolationism. Hans världssyn är en blandning av nationalistiska inslag, imperialistiska tendenser och protektionism, där de långsiktiga konsekvenserna ofta hamnar i skymundan för kortsiktiga politiska mål.

Hur Trump definierade sin "America First"-världssyn genom Jacksonian nationalism och militarism

President Trump har ofta framfört sina åsikter och beslut i termer av fördelar för USA, där han betraktade varje internationell relation som en "zero-sum game", där vinst för USA endast kunde uppnås genom att andra förlorade. Hans attityd till utrikespolitik var ofta präglad av en kall, kalkylerad uppfattning om vad som var ekonomiskt fördelaktigt, där moral och strategiska imperativ vägde lättare än ekonomisk vinst. När han rättfärdigade USA:s stöd till Saudiarabien, pekade han på de potentiella vinsterna för amerikanska försvarsföretag och jobb skapade genom vapensförsäljning, trots att dessa jobb endast utgjorde en bråkdel av arbetskraften i USA. För honom var det en fråga om att inte ge geopolitiska konkurrenter, som Ryssland eller Kina, en fördel i en marknad som Saudiarabien kunde vända sig till om USA valde att stoppa sina vapenleveranser.

Trump beskrev sina åtgärder inom utrikespolitiken genom en kalkyl som inte tog hänsyn till de långsiktiga konsekvenserna för mänskliga rättigheter, stabilitet eller de etiska frågorna kring vissa allianser. Hans hållning gentemot internationella avtal, såsom Parisavtalet om klimatförändringar och det iranska kärnenergiavtalet, samt hans motstånd mot multinationella handelsavtal som NAFTA och TPP, reflekterade en djupgående misstro mot globala samarbeten och en övertygelse om att nationell suveränitet och ekonomiska vinster skulle vara de främsta drivkrafterna för amerikansk politik.

I sin bok från 2001 beskrev den politiska forskaren Walter Russell Mead fyra skolor som definierade USA:s utrikespolitik genom historien: Hamiltonian, Wilsonian, Jeffersonian och Jacksonian. Trumps utrikespolitik verkar hämtad direkt från den Jacksonianska traditionen, som betonar populistiska värden, ekonomisk nationalism och militär styrka. Jacksonianismen, enligt Mead, är förankrad i en form av pragmatism där komplexa problem ses som möjliga att lösa genom enkla och kraftfulla åtgärder. I denna världsbild finns inget utrymme för invecklade förhandlingar eller diplomatiska subtiliteter – världen är hård, och lösningarna måste vara lika obevekliga.

Jacksonianismen förklarar också varför Trump inte tvekat att uttrycka stöd för extrema och kontroversiella åtgärder i kampen mot terrorism. Under sin valkampanj föreslog han till exempel att USA skulle återinföra tortyr och slå ut terroristens familjer. När han väl blev president fortsatte han att driva en hårdare linje mot terrorism, där han gav militären större frihet att använda våld utan att strikt följa de tidigare reglerna för engagemang, vilket ledde till ökade civila dödsoffer i länder som Irak, Syrien och Jemen.

Trump har ofta pratat om att slå tillbaka hårt när han känner sig förrådd, och hans "skruva tillbaka femton gånger hårdare" attityd, som han en gång uttryckte, sammanfattar hans syn på konflikt. För Jacksonianer är det den enda rätta vägen att hantera fiender – slå snabbt och kraftfullt. Trumps syn på internationella organisationer och frihandelsavtal, där han betraktade dessa som hot mot nationell suveränitet, passar också in i den Jacksonianska världsbilden. Hans motvilja mot internationell lagstiftning och globala samarbeten var en central del av hans "America First"-politik, där han ansåg att USA:s intressen alltid borde komma i första hand.

Det är också viktigt att förstå att denna syn på utrikespolitik inte bara handlar om att skydda nationens ekonomiska intressen, utan även om att hävda en stark och oberoende nationell identitet i en globaliserad värld. Jacksonianismen handlar inte om att utvidga USA:s inflytande genom mjuka medel eller diplomati utan snarare om att skydda och upprätthålla den amerikanska livsstilen och de värderingar som anses vara centrala för landets välstånd och styrka.

Det är också av betydelse att läsaren förstå att denna typ av nationalism och militarism inte är isolerad till enbart Trump, utan är en idéströmning som har format amerikansk politik genom historien, även om Trump gav den ett nytt uttryck och en ny styrka under sin tid som president. Hans politik och hans världssyn kan ses som en förlängning av en längre tradition av amerikansk nationalism, där styrka och självförsörjning alltid varit centrala teman. Den Jacksonianska influensen, som Trump så tydligt omfamnade, var ett uttryck för en djupt rotad misstro mot externa institutioner och en vilja att agera obehindrat för att skydda det egna landets intressen, oavsett internationella normer eller regler.

Hur kan USA:s utrikespolitik under Trump påverka globala allianser och säkerhet?

Under Donald Trumps presidentperiod blev USA:s utrikespolitik ett ämne för intensiv diskussion, där hans strategi för att säkra nationella intressen ofta krockade med traditionella allianser och långsiktiga mål. En central fråga som uppstod var hur USA skulle hantera sina globala åtaganden i en värld som förändrades snabbt och där traditionella allianser började ifrågasättas. I synnerhet hans politik i Mellanöstern och Europa visade på en ambivalent hållning mellan att stärka och samtidigt underminera de internationella banden.

I Mellanöstern, trots att USA:s militär närvarade i Afghanistan i nästan två decennier, beslutade Trump-administrationen 2017 att skicka ytterligare 4 000 amerikanska soldater dit – en direkt motsägelse till hans tidigare löften om att dra tillbaka trupperna. Situationen i Afghanistan förblev akut; landets regering var fortfarande svag och korrupt, och talibanerna höll mer territorium än på länge. Detta risktagande i ett utdraget krig, kombinerat med bombningar som ökade civila offer, väckte frågan om USA:s långsiktiga strategi i regionen. Trots detta förde administrationen också förhandlingar med talibanerna, ett försök att uppnå en politisk lösning som skulle möjliggöra ett USA-utträde. Detta kom dock med tvekan, då USA försökte insistera på att det korrupta Kabul-regimen skulle överleva. Samtidigt suspenderades ett stort belopp i bistånd till Pakistan, som under flera år hade varit en strategisk aktör i regionen trots att det i många fall understött de grupper som bekämpade USA:s styrkor.

I Europa förstärkte Trump den amerikanska säkerhetsnärvaron genom fler militärövningar och ökade truppinsatser, exempelvis genom att undersöka möjligheten att etablera en ny amerikansk militärbas i Polen. Hans ståndpunkt var att säkerställa att NATO och transatlantiska allianser skulle bevaras och till och med breddas för att hantera nya utmaningar, som exempelvis Kina. Trots detta förde hans policy en konflikt med flera europeiska ledare, som kände sig kritiserade för sin försvarsbudget och hans protektionistiska handelspolitik. Trumps beslut att införa tullar på stål och aluminium från Europa och att sanktionera europeiska företag som handlade med Iran skapade ytterligare spänningar. Denna ambivalens visade sig vara ett hinder för det annars stabila partnerskapet mellan USA och Europa. Trump kallade till och med för att NATO:s mandat skulle utvidgas för att inkludera nya hot, något som ytterligare förvärrade relationerna med vissa europeiska länder.

Vidare, även om Trump uttryckte stöd för NATO:s expansion och antagandet av nya medlemmar, som Montenegro, och den potentiella inklusionen av länder som Georgien, var hans diplomatiska strategi för att hantera dessa utvidgningar problematisk. De ytterligare militäråtagandena riskerade att urholka trovärdigheten i USA:s löften om att försvara alla medlemmar av alliansen, särskilt när många av dessa länder har liten strategisk betydelse för USA:s intressen. För många amerikaner var risken att dö i avlägsna och okända länder på grund av förpliktelser som inte kunde rättfärdigas politiskt eller ekonomiskt en oro som inte lätt kunde ignoreras.

Trumps hantering av Ryssland visade på ytterligare motsägelser. Å ena sidan gjorde han uttalanden om att Ryssland skulle hanteras som en geopolitisk motståndare, men å andra sidan uttryckte han ofta en personlig sympati för den ryske presidenten Vladimir Putin. I sin utrikespolitik för USA:s räkning antog administrationen en mer aggressiv hållning mot Ryssland, vilket riskerade att förvärra relationerna mellan de två länderna och skapa en farlig kapprustning. I februari 2019 meddelade USA att de skulle dra sig ur INF-avtalet (Intermediate-Range Nuclear Forces Treaty), ett beslut som omedelbart åtföljdes av ryska planer på att utveckla landbaserade missilsystem som tidigare hade varit förbjudna. Denna eskalering kan potentiellt leda till en ny kapprustning mellan de två länderna.

Samtidigt, på det bredare geopolitiska planet, riskerade Trumps utrikespolitik att stärka banden mellan Ryssland och Kina – något som på lång sikt skulle kunna skada USA:s globala position. De två stormakterna, tidigare rivaler, skulle kunna se fördelar i att samarbeta, vilket skulle minska effektiviteten i USA:s diplomatiska och militära strategier, särskilt i frågor om nedrustning, Syrien och Nordkorea. Denna dynamik, där två av USA:s största utmanare närmade sig varandra, satte USA:s långsiktiga utrikespolitiska mål på prov.

Trots Trumps ibland isolerade hållning mot vissa allierade och hans retorik om att minska USA:s globala åtaganden, fortsatte han att främja en säkerhetspolitik som i praktiken ökade de amerikanska militärresurserna i strategiskt viktiga regioner. Samtidigt fanns det en konstant konflikt mellan hans önskan om reträtt och de faktiska åtgärder som vidtogs för att stärka militär närvaro på flera fronter. Detta paradoxala förhållningssätt till globala säkerhetsfrågor gjorde att USA:s utrikespolitik under Trump ofta verkade både oförutsägbar och kontroversiell.

Att förstå den komplexa balansen mellan Trumps isolationsistiska tendenser och hans åtgärder för att stärka USA:s globala position är centralt för att förstå hur den amerikanska utrikespolitiken påverkades under hans ledarskap. I ljuset av hans mandat bör det vara tydligt att även om han försökte omforma vissa delar av USA:s internationella engagemang, var han ofta fångad i de långsiktiga åtagandena och realiteterna i global säkerhet.

Är det möjligt att fördjupa de ekonomiska relationerna mellan USA och Kina utan att riskera en förvärrad konflikt?

Trump-administrationens aggressiva handelspolitik gentemot Kina, särskilt hans beslut att införa tullar på varor värda 250 miljarder dollar, har varit en central del av den amerikanska utrikespolitiken under hans mandatperiod. Kritik har riktats mot Kinas handelspraxis, som exempelvis valutaspekulation, intellektuell egendomstöld och tvingad teknologiöverföring. Målet har varit att pressa Beijing till att göra stora handelskoncessioner, men det har också lett till ett allvarligt ekonomiskt lidande för både Kina och USA. De berörda sektorerna, som bilindustri, teknik och jordbruk, har drabbats hårt av konsekvenserna.

Trots att Kinas handelspraxis är problematisk, är det viktigt att förstå att det ekonomiska förhållandet mellan de två nationerna är av enorm betydelse för båda länder. Handeln mellan USA och Kina uppgick till över 635 miljarder dollar under 2017, vilket inte bara gynnar ekonomierna utan också bidrar till att skapa miljontals jobb i båda länderna. Kina har också gjort betydande investeringar i USA:s privata sektor. År 2016 investerade kinesiska företag mer än 50 miljarder dollar i den amerikanska ekonomin, vilket hjälpte till att skapa över 200 000 amerikanska jobb.

En annan viktig aspekt av denna handelsrelation är att det inte enbart är Kina som har ifrågasatta handelsmetoder. I själva verket är USA den enda nationen som får fler formella klagomål än Kina när det gäller handelspolicyer. Historiskt sett har Kina också haft en bättre efterlevnad av internationella handelsregler när klagomål framförts. Detta tyder på att förhandlingar och diplomatiska samtal, istället för en konfrontation, kan vara ett mer fruktbart sätt att förbättra Kinas handelspolicyer.

Trots att Trumps handelskrig har orsakat stora ekonomiska förluster för båda parter, skulle ett mer diplomatiskt tillvägagångssätt kunna minska risken för en ekonomisk nedgång och därmed mildra potentiella effekter på den globala ekonomin. Att arbeta för ett mer balanserat och långsiktigt handelsavtal skulle sannolikt ge bättre resultat än att fortsätta eskalera konflikten genom handelshinder.

Samtidigt är det viktigt att förstå att de ekonomiska och säkerhetspolitiska relationerna mellan USA och Kina är djupt sammanflätade. Kinas militära utveckling, särskilt inom marinen och deras territoriella krav i Sydkinesiska havet, ses ofta som ett svar på upplevda hot. Denna militärisering är en reaktion på den oro som Kina känner inför amerikansk dominans och inblandning i Asien. Intellektuell egendom och andra oegentligheter är inte unika för Kina, utan har varit vanliga bland framväxande stormakter genom historien.

De globala spänningarna kring dessa frågor måste hanteras med försiktighet. Hegemoniska övergångar, där makten skiftar från en etablerad stormakt till en framväxande, kan ofta leda till konflikt om rivaler ser sina egna intressen hotade. Trumps mer konfrontativa linje gentemot Kina riskerar att förvärra den redan spända relationen mellan de två länderna. Detta kan, i värsta fall, leda till en onödig och långvarig konflikt som inte gynnar någon av parterna.

Det är också viktigt att komma ihåg att USA:s allianser i Asien har fördjupats under Trumps administration, trots kritiken från hans motståndare om bristande respekt för traditionella allianser. Genom att stärka banden med Filippinerna och försäkra om det amerikanska försvaret av filippinska intressen i Sydkinesiska havet, har Trump inte bara markerat sin position mot Kina, utan även involverat USA mer direkt i regionala tvister som inte nödvändigtvis har ett tydligt nationellt säkerhetsvärde för USA.

De senaste åren har också visat på en förändring i USA:s förhållande till Nordkorea. Från en hård linje och hot om militärt ingripande, till ett oväntat och ovanligt möte med Kim Jong Un. Trump valde att träffa Nordkoreas ledare trots att hans föregångare inte gjort det, vilket har varit både kritiserat och hyllat. Detta väcker en viktig fråga om när det är dags att förändra diplomatiska metoder för att uppnå verkliga framsteg och om man riskerar att uppfattas som eftergiven eller naiv i processen.

Det är väsentligt för den som studerar internationella relationer att förstå att detta inte är en enkel fråga om rätt eller fel, utan en komplex väv av ekonomiska, politiska och säkerhetsrelaterade faktorer. Trumps politik har i vissa avseenden varit en konsekvens av det förändrade maktförhållandet mellan USA och Kina, men också en produkt av en mer generellt konfrontativ hållning gentemot globalisering och internationella institutioner. Hur USA hanterar sin relation med Kina kommer inte bara påverka dessa två nationer, utan hela världens ekonomiska och politiska landskap.

Hur USA:s militära ingripanden i Persiska viken och Somalia formade efterkrigstidens utrikespolitik

USA:s engagemang i den västra hemisfären, som exemplifieras av general Manuel Noriega, är en del av en lång och väl etablerad tradition av amerikansk inblandning i internationella frågor. Under Bush-administrationen, med 27 000 amerikanska soldater involverade, var det möjligt att militära insatser skulle ha genomförts även om Berlinmuren inte hade fallit samma månad. Men beslutet att helt och hållet använda USA:s militära makt för att stoppa den irakiske ledaren Saddam Husseins försök att annektera Kuwait i augusti 1990 signalerade en viktig förändring från tidigare amerikanska politik. Bush och hans säkerhetsteam beskrev interventionen som nödvändig – och faktiskt oundviklig.

Ett decennium tidigare hade USA vägrat att agera för att stoppa Iraks invasion av Iran, och till och med bistått Saddam Hussein med vapen, inklusive teknologier för kemiska vapen, för att genomföra ett brutalt krig som kan ha krävt upp till två miljoner liv. När det gällde invasionen av Kuwait, framhöll Bush-administrationen istället ett modifierat dominoeffekt-tänkande – om Hussein lyckas, kan andra göra detsamma. Samtidigt användes hotöverdrifter, där Irak 1990 jämfördes med Nazityskland på 1930-talet. Men det var det geopolitiska sammanhanget efter det kalla kriget som låg i fokus – en ny världsordning skulle etableras.

Vid januari 1991 var mer än 500 000 amerikanska soldater stationerade i regionen, vid Iraks gräns, i Saudiarabien och på fartyg i havet. Kongressen godkände en resolution om användning av våld med en bekväm majoritet på 250-183 i representanthuset och en knappare 52-47 i senaten. Bombflyg slog ut Iraks försvar i mer än fem veckor innan markoperationerna inleddes den 24 februari. Några dagar senare var Operation Desert Storm över. George H. W. Bush kunde knappt dölja sin förtjusning och förklarade den 1 mars: "Det är en stolt dag för Amerika. Och, för Guds skull, vi har besegrat Vietnam-syndromet en gång för alla."

Det fanns en diskrepans mellan de påstådda farorna – att Irak hotade en vital region – och vad som faktiskt stod på spel: styrningen av en liten petrostat. Biografen Jeffrey Engel föreslog att Bushs entusiasm för det massiva militära ingripandet kanske inte berodde på någon djup princip om nationell suveränitet eller ens USA:s säkerhetsintressen i relation till oljeåtkomst, utan snarare på en vilja att bevisa den amerikanska maktens oersättlighet. Persiska viken-kriget sågs som en möjlighet att demonstrera amerikanskt ledarskap, på amerikanska villkor.

Efter krigets slut började Bush-administrationen aktivt forma den amerikanska utrikespolitiken för efterkrigstiden. En tidig utkast till "Defense Planning Guidance", som läcktes i mars 1992, visade att huvudmålet för USA:s utrikespolitik var att "förhindra framväxten av en ny rival som kan utmana USA:s makt". USA:s strategi skulle skapa en säkerhetsordning som hindrade andra stormakter i Europa, Mellanöstern och Östasien från att hota amerikanska intressen eller ge sig in i konkurrens om globala maktpositioner.

Utan USA:s primat, menade forskare som Samuel Huntington, skulle världen bli mer våldsam och oordnad. USA, enligt denna syn, behövde upprätthålla sin dominans för att säkerställa internationell ordning och ekonomisk tillväxt. Det fanns också farhågor om att andra industrialiserade makter, som Tyskland och Japan, skulle överväga att skaffa egna kärnvapen för att avskräcka regionala hot. I sådana fall skulle dessa stater kunna bli globala konkurrenter till USA, vilket man ville undvika.

Detta försök att skydda USA:s globala position genom att hindra rivaler från att växa sig starka blev en viktig del av den amerikanska politiken under och efter Bush-administrationen. I praktiken innebar det att de amerikanska allierade, som Tyskland och Japan, inte utvecklade egna förmågor att möta sådana utmaningar utan förlitade sig på USA för säkerhet. Ändå var det under de följande decennierna, från Somalia till Kosovo, som USA:s militära ingripanden i andra delar av världen fortsatte, ofta utan större stöd från sina allierade.

När USA började ingripa i dessa perifera konflikter, från Somalia till Balkan, ställdes ofta frågan om vad dessa operationer egentligen hade för betydelse för amerikanska säkerhetsintressen. De flesta av dessa missioner handlade inte om att skydda USA:s direkta intressen. Krig som inte hotade nationens säkerhet eller välfärd accepterades av allmänheten, så länge kostnaderna var låga och målen ansågs ädla. Men dessa engagemang var alltid sköra, och om förluster blev alltför stora – som under insatsen i Somalia 1993, där 18 amerikanska soldater dödades – förlorade stödet snabbt.

Till slut, när de kalla kriget var över, började USA:s politiker utforska andra militära äventyr, trots att de ofta låg långt ifrån USA:s vitala intressen. Detta skapade en känsla av riskfrihet, där förluster i människor inte fick vara för stora för att motivera återtagande. Som i fallet med Somalia, där ett militärt uppdrag som började som en humanitär insats snabbt förvandlades till ett dödligt sökande efter militär ledning och slutade med ett katastrofalt nederlag för USA.

Förutom de uppenbara militära och politiska konsekvenserna, fanns en långsiktig effekt: förändringen av hur USA och världen betraktade begreppen globalt ansvar och intervention. USA:s vilja att agera, och dess sätt att framställa sina operationer som nödvändiga för den globala ordningen, skulle sätta en standard för de militära och diplomatiska handlingarna i decennier framöver. Samtidigt blev det tydligt att militär intervention måste ha ett tydligt syfte och politiskt stöd för att lyckas – och att kostnaderna för amerikanska soldater inte fick underskattas i de politiska kalkylerna.

Hur Str och informationsrelationer relaterar till fysiska processer
Hur Metakognition Integreras i Kognitiva Arkitekturer och AI-system
Vad gör Kaliforniens Central Coast så speciell?