Hur Str och informationsrelationer relaterar till fysiska processer

Str är inte bara ett resultat av arbiträra produkter eller avsiktligt skapade signaler, utan är något mycket mer fundamentalt. Det omfattar alla tillstånd av symmetribrytning eller förändring av tillstånd, oavsett om det gäller grundläggande partiklar i agitation, en gammastrålningsutbrott i ett avlägset stjärnsystem, rök eller mörka moln. Alla dessa exempel illustrerar Str i olika former. Detta kan förvåna den som ser Str som något som enbart produceras genom mänskligt skapade eller tekniska signaler. Men Str finns även där fysiska processer förändras och skapar variation eller skillnader.

En avgörande aspekt av Str är dess relation till de fysiska processer som underligger den. Vi kan konstatera att informationen, eller Str, är beroende av fysiska processer men inte helt identifierbar med dem. Ett exempel på detta är frasen "Jag älskar dig". Denna sträng av tecken och symboler, som kan presenteras genom A:s röst, bläck på ett papper eller elektriska signaler, representerar Str. Men dessa fysiska uttryck av Str är inte själva informationen. Istället är det en sekvens av symboler och mönster som genom sitt uttryck bär på en viss betydelse.

Således är Str inte nödvändigtvis kopplad till de specifika fysiska processerna som realiserar den, vilket innebär att Str kan manifesteras på många olika sätt genom olika medier. Det viktiga här är att Str inte identifieras med den fysiska processens natur, utan med dess mönster eller form. Det är alltså inte nödvändigt att en fysisk relation ska föreligga för att en informationsrelation ska kunna uppstå. Ett exempel på detta är hur vi kan få information från en signal även om den fysiska händelsen bakom den inte längre existerar eller inte är omedelbart närvarande.

Ett exempel som ytterligare förtydligar detta koncept är en boiler med en alarmfunktion. Om trycket i boileren överskrider en viss säkerhetströskel aktiveras larmet, vilket sänder både ljud- och ljussignaler. Om larmet inte utlöses betyder det att trycket är under denna tröskel. Här är informationen som överförs inte enbart beroende av den fysiska processen som aktiverar larmet, utan av den skillnad eller förändring som sker i förhållande till ett förutbestämt säkerhetsmål.

Denna separation mellan fysiska processer och informationsrelationer utmanar det traditionella synsättet att information enbart kan överföras genom fysiska händelser. Fysisk kausalitet kan vara en väg för informationsöverföring, men den avgör inte den information som överförs. För att förstå Str som informationsbärare behöver vi inse att Str inte är en synonym till den fysiska händelsen som skapar den. Detta är särskilt relevant när vi diskuterar pan-informationalism, eller den idé att information är allestädes närvarande och definieras av strukturer i universum.

Enligt denna teori skulle allting i universum kunna betraktas som Str, men detta ger upphov till ett problem: om Str skulle vara samma sak som information, hur skulle vi då kunna skilja mellan information och fysisk kausalitet? Om allt som sker i världen är Str, varför skulle vi då ens behöva prata om information? Information, till skillnad från Str, är något som bär på ett referensförhållande – det handlar om något specifikt och är inte bara en abstrakt struktur.

Fysiska processer kan, utan tvekan, producera Str, men för att de ska ha informativt värde måste vi också förstå deras betydelse och referens. Till exempel, när en dörrklocka ringer, är det inte bara ljudet i sig som är Str, utan det är signalen om att någon har anlänt. Här blir det uppenbart att den fysiska kedjan av händelser inte förklarar varför det specifika mönstret i dessa händelser överför just denna information.

Deacon försöker lösa detta problem genom att tala om "restriktion" eller "begränsning", en process som beskriver hur vissa möjliga tillstånd elimineras eller begränsas, vilket resulterar i en reduktion av möjliga skillnader. Detta kan förklara hur Str, som en reduktion av möjlig variation, kan existera i en fysisk värld utan att vara beroende av specifika fysiska egenskaper eller objekt. Denna synpunkt tillåter oss att förstå Str som en abstrakt allmänhet, men också som något verkligt i den mening att det representerar en reduktion av skillnader mellan möjliga tillstånd.

Det är därför viktigt att förstå att Str inte bara är en fysisk process eller en abstrakt idé. Den representerar en relation mellan system, en struktur som uppstår när vissa skillnader reduceras och andra accentueras. Str finns inte bara i fysiska objekt eller händelser, utan också i de sätt vi som observatörer tolkar och ger mening åt dessa händelser och objekt.

Hur uppstår liv och normativitet genom autogenes?

I detta sammanhang erbjuder Terrence Deacons modell av autogenes en bro mellan dessa perspektiv. Autogenen är en minimal teleologisk struktur som kombinerar två ömsesidigt beroende processer: reciproc katalys och självmontering. Reciproc katalys innebär att två eller flera katalytiska reaktioner underhåller varandra i ett nätverk, vilket möjliggör en självförstärkande cykel av molekylära transformationer. Självmontering är den spontana organiseringen av molekyler till slutna strukturer, såsom kapsider, som omger och avgränsar katalysnätverket.

Denna kombination skapar ett system där varje del är beroende av den andra: katalysnätverket producerar molekyler som krävs för att underhålla kapsidens struktur, och kapsiden skyddar katalysnätverket från diffusion och yttre störningar. Resultatet är en självorganiserande enhet som uppvisar självproduktion, självreparation och förmåga till självförökning. När de katalytiska substraten tar slut upphör produktionen och kapsiden bryts ned, vilket möjliggör en ny start om substrat återigen finns tillgängliga. Detta cykliska fenomen möjliggör också evolution genom naturligt urval, eftersom variationer i kapsidens sammansättning kan leda till effektivare replikeringsprocesser som konkurrerar ut mindre effektiva.

Modellen av autogenes skiljer sig från traditionella teorier om liv genom att kapsiden inte är semipermeabel och att metabolismen inte är kontinuerlig. Istället finns en fas där den katalytiska aktiviteten upphör och systemet är passivt tills nya substrat möjliggör återaktivering. Trots detta uppfyller autogenen grundläggande kriterier för liv: metabolism i form av reciproc katalys, gener i form av reproducerbara molekylära komponenter, och containment genom kapsidens avgränsning.

För att fullt ut förstå livets uppkomst och dess normativitet är det viktigt att inse att liv inte bara handlar om informationsöverföring utan också om en fysisk, dynamisk process där självorganisation och interaktion med omgivningen är grundläggande. Autogenes belyser hur normativitet — förstått som systemets inbyggda tendens att upprätthålla och reproducera sig självt — kan uppstå spontant ur fysikaliska och kemiska processer utan att förutsätta avancerade biologiska mekanismer.

Det är också centralt att förstå att livets informationsaspekt och dess materiella bas är två sidor av samma fenomen, vilka inte kan skiljas åt vid livets ursprung. Information kan inte existera oberoende av en fysisk tolkande struktur, och denna tolkning kräver system som autogenen, där struktur och funktion samverkar för att skapa mening och syfte. Därmed blir livets framväxt en fråga om hur molekylära processer kan bli meningsbärande genom att de internaliserar gränser och normer, vilket är själva grundvalen för biologisk normativitet.

Slutligen bör läsaren ha i åtanke att modeller som autogenen utgör idealiserade förenklingar, men de pekar på viktiga principer: livets uppkomst är en process där fysikaliska strukturer och informationsprocesser integreras i ett dynamiskt helhetssystem. Att förstå detta kräver både en djup insikt i molekylära mekanismer och en förmåga att se hur dessa ger upphov till nya kvaliteter, såsom tolkning och normativitet, vilka definierar livet som fenomen.

Hur olika typer av tecken fungerar i kommunikationen: En djupdykning i referentiella och representativa karaktärer

Tecken, i deras mest grundläggande form, har en triadisk natur. De består av ett teckenobjekt, tecknet självt och tolkningen som görs av tecknet. För att förstå hur tecken fungerar och kommunicerar, måste vi undersöka deras olika karaktärer, särskilt när det gäller deras referentiella och representativa aspekter. Enligt Charles Sanders Peirce, som är en central figur i semiotiken, delas tecken upp i olika typer beroende på hur de relaterar till det objekt de representerar.

Enligt Peirce är det viktigt att förstå att tecken inte har en inneboende karaktär som ikon, index eller symbol. Istället är det den tolkande aktören som avgör hur ett tecken ska tolkas utifrån de egenskaper och konventioner som tecknet innehar. För att analysera de representativa karaktärerna hos tecken är det avgörande att skilja dem från deras presentativa karaktärer. Enligt Liszka är den presentativa karaktären hos ett tecken en egenskap som det har som objekt, vilken formar basen för dess kapacitet att representera sitt objekt.

En sinnsign, å andra sidan, representerar objekt baserat på deras existentiella egenskaper eller deras instansiering vid en specifik tid och plats. Ett exempel på en sinnsign är röken från en brand, som existerar vid en viss plats och tidpunkt, vilket gör det möjligt att tolka den som ett tecken på branden. Slutligen har vi legisigns, där de representativa karaktärerna inte har något att göra med objektets inneboende egenskaper utan snarare med konventioner. Ett ord som "hund" är ett exempel på en legisign, eftersom dess kapacitet att representera en hund inte är baserad på några fysiska eller strukturella egenskaper, utan på en gemensam överenskommelse om dess betydelse.

Peirce vidareutvecklar sin teori genom att skapa en topologi av tecken beroende på deras representativa karaktärer. Han definierar tre huvudtyper av relationer mellan tecken och objekt: ikoner, index och symboler. Ett ikoniskt tecken har en likhet med objektet det representerar. Till exempel, en porträttbild av en person är en ikon, eftersom den delar visuella egenskaper med den avbildade personen. En karta är en ikon för en turistattraktion eftersom dess strukturella förhållanden påminner om de faktiska geografiska förhållandena.

Slutligen finns det symboliska tecken, vars relation till sitt objekt är helt konventionell. Ett ord som "hund" eller ett religiöst symbol som ett kors är exempel på symboler, eftersom deras betydelse beror på sociala och kulturella överenskommelser snarare än på objektens inneboende egenskaper.

Det är viktigt att förstå att olika typer av referentiella relationer inte ska förväxlas med varandra, vilket ofta sker inom traditionell språkfilosofi, där olika teckenfelaktigt sammanblandas. Ett exempel på detta är djursignaler, som till exempel binas viftande dans. Denna dans är ett indexuellt sinnsign, där rörelsens duration och riktning är kontingenta med nektarens plats och avstånd.

Det är också avgörande att inse att språkliga tecken inte är direkt överförbara från djursignaler. De delar inte samma abstrakta mönster. Funktionerna som är fundamentala för djurens signaler är inte lika centrala för språket. Samtidigt bör vi förstå att dessa olika referentiella relationer inte är oberoende av varandra. Symbolisk tolkning är beroende av indexikal tolkning, och indexikal tolkning bygger på ikonisk tolkning.

För att verkligen förstå kommunikationen mellan människor och mellan arter är det viktigt att ta hänsyn till dessa skillnader i hur tecken fungerar och tolkas. Dessa olika nivåer av tecken är inte bara teoretiska distinktioner, utan de speglar på djupet hur vi uppfattar och interagerar med världen omkring oss.

Vad innebär konventionell betydelse och hur kan den utvecklas spontant i ett signalspel?

Signaleringens betydelse kan vidare förstås genom att betrakta signaleringssystemen som dynamiska jämvikter, där sändaren och mottagaren uppnår maximal vinning genom korrekta handlingar. Sådana signaleringsjämvikter kan betraktas som framgångsbetingelser för handlingarna både för sändaren och mottagaren. Enligt Skyrms (2010) innebär signaleringsjämvikten att information överförs på ett effektivt sätt mellan sändare och mottagare. Om vi kan förklara signaleringsjämvikter i signalspel, förklarar vi också konventionaliteten av betydelser.

Teorier om betydelse har genom denna syn på signalspel blivit omorienterade. Tidigare ansågs språkets betydelse vara en förmåga som enbart människor besitter, särskilt för att uttrycka epistemiska övertygelser, medan djur endast använder signaler utan epistemisk innebörd. Men i det här sammanhanget ifrågasätter Skyrms och andra forskare huruvida detta egentligen är en så markant skillnad. Signaler som uppstår spontant, som i ett djurspel, kan tillämpas på människans språk om vi ser på det som en gradvis utveckling. Därmed ifrågasätts tanken att det skulle finnas en fundamental skillnad mellan språkliga symboler och djursignaler; de skiljer sig mer i grad än i art.

Enligt Skyrms (2010a) finns det inga avgörande skillnader mellan signaler och språkliga uttryck, utan båda kan förstås genom samma grundläggande mekanismer. Det handlar inte om att förklara hur språk uppstod från signaler, utan om att förstå hur signaler kan utvecklas till mer komplexa system. Teorin om signalering, enligt Lewis och Skyrms, öppnar upp för förståelsen av språket som en vidareutveckling av grundläggande signaler, som i sin tur kan användas för att uttrycka mer komplexa tankar och idéer, även om det inte nödvändigtvis kräver rationalitet i form av epistemiska övertygelser.

För att förklara detta vidare är det användbart att tänka på ett exempel där missförstånd kan uppstå trots att en signaleringsjämvikt upprätthålls. Ett intressant exempel som illustrerar detta är en historia från Mingdynastins Kina, där en Taoist och en slaktare genomförde en magisk kamp, där de skulle gissa varandras handrörelser som en form av gåtor. Här visade Taoisten en finger (R1), vilket slaktaren tolkade som en signal om att han ville köpa en gris, medan Taoisten tolkade det som en symbol för Buddha. Trots att en signaleringsjämvikt upprätthölls, tolkade de båda aktörerna varandras handlingar på helt olika sätt, vilket ledde till ett missförstånd.

Detta exempel belyser hur konventioner i språk och signaler kan utvecklas och bibehållas även när agenter inte har samma tolkning eller epistemiska grund. Således är det centralt att förstå att signaleringsspel inte enbart handlar om att hitta gemensamma signaler utan också om att förstå de potentiella missförstånden som kan uppstå i kommunikationen. Det är därför avgörande att erkänna att signaler, oavsett om de handlar om djurspråk eller mänskligt språk, alltid är beroende av de tolkningar som aktörerna gör i varje specifikt sammanhang.