Är tiden en illusion eller ett tillstånd?

De skimrande akvamarinblå transportbubblorna gled ljudlöst fram på sina banor, flankerade av smala parker fyllda av växtlighet. Staden var överväldigande vacker, skapad av ljus och siden, men också svår att fatta som verklig. Det var som att befinna sig i ett rum där verkligheten var påhittad, inkarnerad som en känsla snarare än som materia. Känslan av illamående var svår att motstå, en desorientering som inte bara gällde platsen utan också själva tiden.

Samtalet med Y’ang-Yeovil, som en gång varit överste i en armé från en framtida republik, öppnade för honom ett tidsperspektiv som var både glittrande och skrämmande. Här var människor som tycktes leva utan ålder, i en värld där tid inte räknades. Ändå fanns det också de som inte var "immortals", som kallades korttidslevande, människor som långsamt förändrades och åldrades. Detta var Gioias öde, kvinnan han jagat genom Mohenjo, Timbuktu och nu hit. Hon, som en gång dragits till honom just därför att de delade samma begränsning, samma förgänglighet.

När han nu stod framför henne var hon förändrad, dragen stramare, ögonen djupare, som om tiden huggit i henne ensam. Hon drog sig undan, vägrade hans hand, och i hennes blick fanns både kärlek och förtvivlan. Hon var kortlivad, hon skulle åldras och dö, och hennes flykt var ett försök att bevara något som höll på att gå förlorat. Hans försäkran om att han själv var dödlig, att de kunde åldras tillsammans, var för henne en missuppfattning. För hur mycket tid hade egentligen gått för honom? Hade han inte själv undgått tidens tänder här? Hade han åldrats?

Y’ang-Yeovil avslöjade sanningen för honom genom en enkel gest: en spegel av ljus visade honom ett ansikte som var lika ungt som när han först kom hit. Åren hade passerat obemärkt, kanske årtionden, kanske mer, men hans kropp var orörd. Det var här tidens illusion uppenbarades: när räkningen upphör, när minnet glider, blir ålder en föreställning snarare än en process. I detta möte mellan den kortlivade och den oföränderliga avslöjas en djupare tragik än döden – en kärlek som inte kan dela samma rytm, samma långsamma förfall, samma slut.

För läsaren är detta mer än en berättelse om två människor i en märklig värld. Det är en meditation över vad som gör tiden verklig: inte dess mätbarhet, utan dess verkan på oss. Förgänglighet skapar värde. Utan åldrande blir kärlek inte bara odödlig utan också kanske meningslös. Det som förloras är inte bara kroppen utan också upplevelsen av gemensamt åldrande, av att dela början, mitt och slut. När tidens gränser suddas ut blir varje relation en prövning av identitet och mening, för utan slut finns heller ingen riktning.

Vad händer när Gud plötsligt visar sig?

Det var den största mirakeln i vår tid. Gud själv visade sig – inte som en tanke eller en metafor, utan bokstavligen: solen stod stilla, världen stannade upp. Men det var också början på en förvirring som vi inte var förberedda på.

Jag gick till kyrkan varje vecka, tillsammans med min familj. Vi var alla troende, men mer av tradition än övertygelse. Vi hörde till Kyrkan, vi följde vad prästerna sa, men vårt förhållande till Gud var avlägset. Vi bad inte för att vi trodde att Gud hörde oss, utan för att vi trodde att det var rätt att be. Vi bad för att vi blev lärda att be. Jag trodde inte att Gud hade tid för mig – för vad var jag i det stora universumet? Istället var det prästerna, särskilt Fader McDermott, som stod mellan oss och Gud. De var våra förmedlare, våra vägar till den gudomliga världen. Och för oss var det nog, det var så livet fungerade.

Men när världen plötsligt förändrades, när Gud visade sig genom miraklet den 6 juni, var vi inte beredda. Kyrkan var inte beredd. Prästerna, som skulle vara våra vägledare, var borta. Kyrkan var låst, prästerna var på konferens, och vi stod utanför och visste inte vad vi skulle tro på längre. Varför var kyrkan rädd? Varför låste de sina dörrar när Gud själv hade gett oss ett tecken på sin existens? Vad hade det för betydelse om inte kyrkan, den institution som påstod sig vara Gud i världen, erkände miraklet?

Så plötsligt stod vi där, med ett mirakel framför oss men utan någon att vägledas av. Och där kommer frågan: vad gör vi nu? Om Gud verkligen visade sig, varför känner vi oss då så osäkra? Vad ska vi göra när kyrkan, den institution vi trott på, inte har några svar? Det var klart att inte ens de mäktigaste inom kyrkan förstod vad som hade hänt. De satt och diskuterade i sin konsistorium, försökte finna ett svar på vad Gud faktiskt hade gjort. Och för oss som stod utanför var det tydligt – de var rädda. Rädslan för det okända, för vad miraklet kunde betyda, var så stor att de inte visste vad de skulle säga.

Thomas, som själv kallade sig för den "Proklamerande", försökte trösta oss med ord som att ha tro och be för vår frälsning. Men han visste lika lite som vi vad som skulle hända härnäst. Hans ord var tomma, hans övertygelse var inte genuin, och vi såg på honom som den rädda människa han var. Han hade inget svar. Han var också fast, lika osäker som vi, och trots sin position som en påstådd profet, var han inte mer förberedd än någon annan på att hantera den enorma förändringen som Gud hade initierat.

Det här var vad som hände: Gud visade sig, men människorna som hade byggt sina liv på religiösa strukturer var inte beredda på det. De var inte förberedda på att Gud kunde förändra allt. När de trott sig ha kontroll över sitt förhållande till Gud, att de förstod hans vilja genom prästerna och kyrkan, blev den ordnade världen plötsligt kaotisk. Vi trodde att om Gud visade sig, skulle allt bli bättre, att hans närvaro skulle fylla oss med frid. Men vi kände oss mer förlorade än någonsin.

Och ändå är detta det vi måste förstå: Miraklet är inte bara ett tecken på Guds närvaro – det är också ett tecken på vår egen brist på förståelse. Vi kan inte alltid kontrollera hur Gud manifesterar sig, och vi kan inte förlita oss på de institutioner som en gång gav oss trygghet. När Gud träder in i världen på sätt vi inte kan förutspå, lämnas vi med oss själva, och vi måste hitta en väg att gå framåt utan de strukturer vi en gång litade på.

Det vi gör härnäst är inte bara en fråga om att tro eller att be. Det handlar om att hitta nya sätt att förstå vår relation till Gud och världen omkring oss, bortom de vanliga religiösa institutionerna. Vi måste kanske börja om från början. Det handlar om att lära oss att navigera i en ny verklighet, där Gud inte längre är en fjärran och obegriplig kraft, utan något som är närvarande här och nu, mitt ibland oss – men kanske på sätt som vi aldrig hade förväntat oss.