Den amerikanska kongressens oförmåga att anta meningsfull och inkluderande invandringslagstiftning är ett tydligt uttryck för de strukturella svagheter som kännetecknar det politiska systemet i USA. Trots att en överväldigande majoritet av befolkningen stödjer reformer som skulle ge papperslösa ungdomar en väg till medborgarskap, har lagförslag som DREAM Act upprepade gånger fallit offer för politisk polarisering, institutionell tröghet och särintressens inflytande. DREAM Act, som första gången introducerades 2001, syftar till att ge barn som förts in i USA utan tillstånd möjlighet att bli lagliga permanent bosatta, förutsatt att de uppfyller vissa krav som skolgång, militärtjänst eller universitetsstudier samt en prövning av karaktär och bakgrund.

Dessa unga människor, ofta kallade "Dreamers", lever i ett juridiskt vakuum – de har vuxit upp i USA, ofta känner inget annat hemland, men har inget formellt rättsligt skydd. Under Obama-administrationen infördes därför DACA – Deferred Action for Childhood Arrivals – som ett tillfälligt verktyg för att skydda dessa individer från utvisning och ge dem rätt till arbete. DACA var inte lagstiftning, utan ett uttryck för exekutiv diskretion inom ramen för den federala myndighetsutövningen. Åtgärden kritiserades hårt av motståndare som betraktade det som en grundlagsstridig maktutövning, men mottogs med entusiasm av arbetsgivare, universitet och människorättsorganisationer.

När Trump-administrationen beslutade att dra tillbaka DACA 2017, utbröt omfattande protester från breda samhällsgrupper, inklusive näringslivets toppar, religiösa ledare och politiker från båda partier. Samtidigt uppmanade president Trump kongressen att hitta en långsiktig lösning inom sex månader – en uppmaning som i praktiken blev ett sätt att skjuta ansvaret från sig utan att erbjuda någon konkret väg framåt. Under de sjutton år som följt efter det första DREAM Act-förslaget har kongressen visat sig oförmögen att agera, trots ett brett folkligt stöd. Flera lagförslag har lagts fram, men inget har lyckats passera båda kamrarna.

Det centrala problemet ligger i ett kongressystem där lagstiftningsprocessen blivit allt mer reaktiv och där varje beslut filtreras genom ett nätverk av särintressen, partipolitiska låsningar och strategiska kalkyler. DREAM Act – i sin senaste version från 2017 – innehåller tydliga krav för att en individ ska få ett tidsbegränsat uppehållstillstånd, som sedan kan konverteras till permanent uppehållstillstånd och så småningom medborgarskap. Den som har kommit till USA innan 18 års ålder, har vistats där minst fyra år, saknar viss typ av brottslig bakgrund, har genomgått medicinsk och säkerhetsprövning, samt uppfyller utbildningskrav kan beviljas denna status. Ändå förblir detta ramverk en vision snarare än en realitet.

Det är också värt att förstå hur maktdelningen mellan kongress och president påverkar denna fråga. Exekutiva order – som den Obama använde för att införa DACA – har en juridisk kraft, men kan snabbt återkallas av nästa administration. Detta skapar en instabilitet som undergräver rättssäkerheten för de berörda individerna. Trots Trumps kritik mot Obamas användning av exekutiv makt, använde han själv detta verktyg i ännu högre utsträckning, ofta för att just riva upp tidigare beslut.

I bakgrunden till denna återkommande lagstiftningsparalys ligger frågan om vilken riktning USA:s migrationspolitik ska ta. Är det en politik som bygger på straff och exkludering, eller på erkännande av livssituationer och långsiktig integration? DREAM Act och DACA utgör försök att ta itu med just denna fråga, men de politiska institutionernas oförmåga att spegla folkviljan leder till en situation där hundratusentals unga människor fortsätter leva i osäkerhet, trots att de enligt alla rimliga kriterier är amerikaner i allt utom på pappret.

Vad som inte alltid lyfts fram är hur starkt ekonomiska, akademiska och militära institutioner stöder dessa unga människors rätt att stanna. Deras närvaro är inte bara en humanitär fråga – den är djupt sammanflätad med USA:s framtida konkurrenskraft och samhällsutveckling. Dessutom visar omfattande opinionsundersökningar att stödet för reformer inte är begränsat till ett politiskt läger – det är ett övergripande folkligt krav. Därför bör frågan inte reduceras till en teknisk diskussion om juridiska mekanismer, utan förstås som en symbolfråga för hela det amerikanska demokratins tillstånd.

Hur sociala rörelser förändrar samhällsstrukturer och politik

Den nuvarande generationen unga vuxna i USA är den mest mångkulturella och etniskt diversifierade i landets historia, och den består till stor del av andra generationens invandrare. Många av dem har vuxit upp i samhällen och skolor med stor kulturell mångfald, och de är kända för sin inkluderande inställning. Varje generation bryter med sin föregångare och korrigerar de misstag som gjorts av deras föräldrar och ledare. De tar också de sociala roller som de äldre generationerna lämnar efter sig. Millenniegenerationen kommer snart att ta sin plats, och Donald Trump kan mycket väl vara den sista presidenten från Baby Boomer-generationen. När han lämnar, kommer yngre ledare att ta över och förändra landets invandringspolitik. Demografiska förändringar är en annan kraftfull faktor som kommer att förändra samhället och dess politik. Om det finns en enda statistik som du bör komma ihåg om invandring är det att mer än fyrtiotre miljoner invandrare lever i USA idag. När du lägger till de barn som har minst en förälder som är född utomlands, ser du att 25 procent av befolkningen är först- eller andra generationens invandrare. Demografiska förändringar är oåterkalleliga. Vi kan försöka stänga våra gränser, men om en generation kommer det inte att finnas en majoritet av någon etnisk eller rasgrupp i USA — vi kommer att vara ett minoritets-majoritetssamhälle. Och även om Trump valdes delvis på grund av låg valdeltagande bland latino- och afroamerikanska väljare, kommer hans anti-invandringsretorik och hans administrationspolitik sannolikt att förändra framtida valresultat. De senaste framgångarna för Demokraterna i Virginia, Alabama och Pennsylvania kan vara ett förebud om valresultaten i november 2018 och framöver.

Sociala rörelser har en lång historia i USA och har genomgått en betydande utveckling, särskilt i takt med att sociala medier blivit en central plattform för kollektiv handling. Dessa rörelser är organiserade grupper som arbetar för att främja eller motverka förändringar genom kollektivt agerande. I en demokrati som den amerikanska, där idéspridning skyddas av det första tillägget och en fri press spelar en avgörande roll för att bevara demokratin, är sociala rörelser vanliga och har haft en betydande roll i landets historia. Under min livstid har medborgarrättsrörelsen, feministrörelsen, HBTQ+-rörelsen, anti-krigsrörelsen och miljörörelsen förändrat oss på grundläggande sätt. Dessa rörelser har gjort det möjligt för marginaliserade grupper att delta mer aktivt i samhället, avslutat Vietnamkriget och skyddat vår miljö. Sociala rörelser fortsätter att forma samhället, men med den snabba utvecklingen av sociala medier har de fått en mycket större genomslagskraft.

Ett exempel på en sådan rörelse är #MeToo-rörelsen. I oktober 2017 avslöjades det att Hollywood-producenten Harvey Weinstein hade betalat förlikningar med flera kvinnor som anklagade honom för sexuella trakasserier. Sedan dess har Weinstein blivit utesluten från sitt eget företag, arresterad och åtalad för våldtäkt och sexuella övergrepp. #MeToo-rörelsen tog fart och snabbt identifierade oacceptabelt beteende bland andra män, vilket ledde till att politiker och affärsledare som Al Franken och Matt Lauer blev tvungna att avgå. Rörelsen har haft en genomgripande effekt på hur vi ser på arbetsplatsbeteende och interpersonella relationer, och den har förändrat vårt samhälle för alltid. Detta visar hur sociala rörelser, även om de ofta startar långsamt, kan få enorma konsekvenser när de når kritisk massa.

En teori som ofta används för att förstå sociala rörelser är den så kallade "Value-Added Theory". Den beskriver hur missnöje omvandlas till allmänna åsikter som i sin tur kan leda till att en social rörelse formas. Teorin hävdar att sociala rörelser följer en förutsägbar livscykel: strukturell lämplighet, strukturell påfrestning, generaliserade åsikter, utlösande faktorer, mobilisering för handling och social kontroll. Låt oss tillämpa denna teori på #MeToo-rörelsen. Strukturell lämplighet handlar om de historiska förutsättningarna i vårt demokratiska system som uppmuntrar till kollektivt agerande. Strukturell påfrestning kan ses i den växande andelen kvinnor som arbetar och de oacceptabla arbetsförhållandena för många av dem. De generaliserade åsikterna växte fram när kvinnor började tala öppet om sexuella trakasserier och oacceptabelt beteende på sina arbetsplatser. En utlösande faktor var avslöjandet om Weinstein, vilket fick många kvinnor att känna att det var tid att agera. Mobilisering för handling skedde snabbt genom sociala medier och andra plattformar där kvinnor och deras allierade började organisera sig för att kräva förändring. Slutligen innebär social kontroll det motstånd som rörelsen mötte, både från politiska ledare som Trump och från institutioner som tidigare varit ovilliga att erkänna de strukturella problem som rörelsen belyser.

På samma sätt kan vi applicera denna teori på den rörelse som drevs av unga människor för att skydda invandrare genom DREAM Act. Denna rörelse växte fram ur en växande känsla av orättvisa bland unga papperslösa, som var beredda att riskera sin egen säkerhet för att protestera offentligt och kräva förändring. De organiserade protester och demonstrationer, med stöd från medborgarrättsaktivister och politiska allierade. Denna rörelse ledde till att Obama-administrationen införde Deferred Action for Childhood Arrivals (DACA), vilket gav skydd för vissa papperslösa ungdomar från deportation. Men rörelsen är långt ifrån över. Trots det stora stödet för en DREAM Act bland väljarna, förblir frågan politiskt laddad, och frågan om invandring kommer fortsätta vara en central fråga i de amerikanska valen.

Vad man som läsare bör förstå är att sociala rörelser ofta inte följer en linjär väg. De kan starta med en liten grupp människor eller en individuell handling, men snabbt växa till en bredare rörelse som har potential att förändra hela samhällets strukturer. Dessa rörelser är också starkt kopplade till teknologiska och sociala förändringar, där sociala medier och andra plattformar har blivit nödvändiga verktyg för mobilisering. Dessutom är sociala rörelser sällan enhetliga; de kan möta motstånd både från etablerade institutioner och från de människor som inte ser några problem med det status quo. Och även om de kan leda till politiska förändringar, är det ofta kampen för att omvandla allmänhetens åsikter och normer som utgör den verkliga kraften i dessa rörelser.

Vad innebär en korrekt passform för proteser och hur påverkar det rehabilitering?
Hur påverkar underconfidence-with-practice-effekten vårt lärande och metakognition?
Hur påverkar kroppsrörelser isbildningen på roterande vingar under flygning?
Hur fungerar trådlösa blockkedjeprotokoll i trådlösa nätverk?
Hur kan man hantera osäkerheter vid felsökning av slutna styrsystem?