Vad innebär en korrekt passform för proteser och hur påverkar det rehabilitering?

Protesens fäste, där amputatens stump placeras, spelar en avgörande roll i rehabiliteringsprocessen efter en nedre extremitetsamputation. Ett välpassande fäste säkerställer att kroppsvikten fördelas jämnt över trycktåliga områden, samtidigt som det undviker att trycka på känsliga områden som kan orsaka smärta eller skador, exempelvis den distala tibian hos en amputerad vid underbensamputation. En dålig passform, däremot, kan leda till en mängd problem såsom smärta, blåsbildning, hudnedbrytning, sår och ökad risk för fall.

Protesens hållbarhet och funktion beror också på regelbundet underhåll. En årlig eller åtminstone halvårsvis kontroll av protesen rekommenderas för att säkerställa att alla komponenter fungerar korrekt och att de inte har slitits ut. Detta är viktigt för att säkerställa en säker användning och för att förhindra skador. En erfaren ortopedtekniker bör vara delaktig i dessa kontroller för att bedöma passform och funktion.

Rehabiliteringen för personer med nedre extremitetsamputation omfattar inte enbart den fysiska aspekten av att vänja sig vid protesen, utan även de sociala och psykologiska aspekterna. Att återintegreras i samhället och arbetslivet är ofta en utmaning. Ju längre tid en individ är borta från arbetslivet, desto svårare kan det bli att återvända. Därför bör samtal om att återgå till arbetet inledas tidigt i rehabiliteringsfasen, gärna redan under den preprotesiska fasen. Det finns också stödgrupper för amputerade som kan hjälpa i denna process, samt samhälls- och sjukvårdsbaserade tjänster som kan underlätta rehabiliteringen.

För den som vill återvända till körning efter amputation, krävs en bedömning av deras körförmåga och en eventuell anpassning av fordonet för att säkerställa att de kan köra säkert.

En viktig del av rehabiliteringen är fysisk aktivitet. Deltagande i sport och motion bidrar till förbättrad fysisk och mental hälsa. American College of Sports Medicine rekommenderar att individer, inklusive amputerade, deltar i måttlig aerob aktivitet i minst 150 minuter per vecka samt styrketräning två eller fler gånger per vecka. En nedre extremitetsamputation begränsar inte en individs förmåga att delta i eller fortsätta med sport, även om anpassningar kan behövas i vissa sporter, som exempelvis rullstolstennis. Vissa sporter, som simning, kan också utövas utan någon ytterligare utrustning.

På Tan Tock Seng Hospital har man etablerat en amputeringsklinik vid Foot Care and Limb Design Centre. Denna klinik består av ett tvärprofessionellt team som inkluderar rehabiliteringsläkare, ortopedtekniker, fysioterapeut, podiater, arbetsterapeut och medicinsk socialarbetare. Målet med denna enhet är att erbjuda en integrerad rehabiliteringslösning, där alla aspekter av amputationen kan hanteras inom samma session. Denna samverkan mellan olika professioner förbättrar stödet och hanteringen av de medicinska, psykosociala och ekonomiska aspekterna av amputation.

Vilka hjälpmedel kan förbättra gångförmåga och stabilitet hos patienter med muskel- och neurologiska besvär?

När vi pratar om gånghjälpmedel är det viktigt att förstå deras funktion och syfte, samt de olika typer som kan användas för att stödja personer med olika fysiska begränsningar. Ett gånghjälpmedel ska inte bara ge fysisk stöd utan också bidra till att förbättra patientens säkerhet och självförtroende vid gång. Detta gäller särskilt för personer med neurologiska och muskulära problem, där både postural stabilitet och kroppsviktens fördelning är avgörande för att upprätthålla en säker och effektiv gång.

En vanlig form av gånghjälpmedel är den vanliga käppen, som ofta justerbar i höjd. Den hjälper till att stabilisera kroppens hållning något och kan även ge en liten mängd stöd för kroppsvikten. Denna typ av käpp är användbar vid milda muskel- och ledskador som till exempel en stukad fotled eller knäled, samt vid milda strokefall där en ensidig muskelsvaghet förekommer. För de som behöver ökad säkerhet och självförtroende i utmanande miljöer, som vid utomhusgång i varierad terräng, kan en sådan käpp vara ett enkelt men effektivt hjälpmedel. En fördel är att den är lätt att bära och hantera, vilket gör den användbar för vardagliga aktiviteter.

För personer som kanske vill ha ett mer diskret hjälpmedel finns paraplyer med gummitopp som kan användas istället för en vanlig käpp. Dessa kan också fungera på samma sätt men ger ett mindre stigmatiserande intryck. Likaså finns det vandringsstavar, som till skillnad från den traditionella käppen har ett vertikalt handtag, vilket kan leda till en mer symmetrisk postural justering och därmed ge ett bättre stöd för användaren.

För mer uttalade behov, som vid neurologiska skador med hemiplegi eller vid amputationer, är en fyrkantig käpp (quad stick) ett mycket effektivt hjälpmedel. Denna käpp ger både stöd för kroppsvikten och förbättrad postural stabilitet, vilket kan vara särskilt viktigt för personer med svagare eller mindre funktionella sidor av kroppen. Genom att använda en quad stick kan man kompensera för bristande styrka och balans genom att använda den starkare kroppssidan för stöd.

När det gäller rullatorer, eller gångramar med fyra hjul, är dessa en mycket bra lösning för äldre personer som har problem med uthållighet eller snabb reaktionsförmåga vid balansstörningar. De erbjuder ett stabilt stöd och möjliggör längre gångperioder utan att belastningen blir för stor. En rullator med viloplatta ger dessutom möjlighet att vila under gång, vilket ytterligare ökar säkerheten och komforten under längre promenader.

För att korrekt använda ett gånghjälpmedel är det också viktigt att förstå hur man ställer in höjden på det. Handtaget på gånghjälpmedlet ska oftast vara i nivå med patientens handled när hen står upp, vilket gör att belastningen fördelas jämnt och att användaren kan hålla en naturlig gångposition. Dessutom krävs det viss koordination när hjälpmedel som kryckor används. Vid användning av två hjälpmedel, som exempelvis kryckor eller två quad sticks, är det viktigt att följa specifika gångmönster som till exempel 2-punkts, 3-punkts eller 4-punkts gångmönster för att säkerställa korrekt viktfördelning och undvika snubbling.

För vissa patienter, särskilt de som lider av neurologiska eller ortopediska tillstånd, kan ortoser vara nödvändiga för att förbättra gångförmågan. En ortos är ett externt hjälpmedel som används för att modifiera strukturella eller funktionella egenskaper hos det neuromuskulära och skelettala systemet. Ortoser kan vara både temporära och permanenta, och deras syfte kan vara att förhindra kontrakturer, förbättra funktion och mobilitet, avlasta leder, ge stabilitet under läkning eller minska smärta.

För övre extremiteter är det vanligt att använda en vilande splint för underarmen, som ger stöd för handens naturliga bågar och förhindrar deformiteter som kan uppstå på grund av neurologiska sjukdomar eller skador. För spastiska tillstånd kan en anti-spastisitetsplint användas för att minska muskeltonus och därmed underlätta handens funktion. Handledssplintar, som till exempel handledsbandage eller en tenodesisplint, är också vanliga för att ge stöd vid skador eller för att hjälpa personer med spinalskador att lära sig kontrollera rörelser bättre.

När det gäller nedre extremiteter är en av de vanligaste ortoserna AFO (ankel-fot-ortos), som används för att behandla fotdropper, en åkomma som ofta uppstår vid stroke eller andra neurologiska tillstånd. AFO:er finns i olika former, från lätta, flexibla versioner som kan köpas på hyllan, till mer specialtillverkade varianter för svårare fall av svaghet eller kontrakturer.